H:s trettonde månad

H:s trettonde månad

IMG_4014

Livet har sprungit på så snabbt att jag helt glömt bort att sammanfatta H:s trettonde månad, och nu är det plötsligt bara en dryg vecka kvar tills den fjortonde månaden når sitt slut. Men bättre sent än aldrig, här är månadssammanfattningen för förra månaden, den första på hans andra år i livet. Inte klokt.

Vi är på tolvmånaderskontroll på BVC dagen efter H:s ettårsdag, och han väger då in på 11,43 kg och är 77 cm lång. Huvudomkretsen är 48,5 cm. Ettårsvaccinationen går bra, förutom att han får en knöl under huden som stannar kvar i flera veckor. Och att han kissar extremt mycket i ett par dagar efteråt.

Denna månad växer han ur de flesta kläderna i storlek 74, som han faktiskt kunnat använda ett helt halvår! Storlek 80 är inte heller så rymlig längre, och vi köper nytt i storlek 86 och 86/92, som dock fortfarande är ganska stort. Vi använder mest Pampers blöjor, i storlek 4.

Matkrånglet börjar på allvar denna månad, eller snarare matningskrånglet. Han vill inte äta gröt eller burkmat längre, eller vill framförallt inte bli matad, och bara kniper ihop munnen och vrider bort huvudet så fort vi försöker mata honom. Att låta honom äta mer själv hjälper inte något vidare; viljan är större än förmågan, och han får inte i sig så mycket. Förutom smörgåsar, pizza och hamburgare då, som han glatt petar i sig ganska mycket av. Vi tar till distraktion, och plockar fram leksaker och tidningar, dansar en liten dans, sjunger en liten sång. Allt för att peta i honom mat medan han är för upptagen för att tänka på att han blir matad. Tydligen är det helt fel att distrahera ett barn för att få det att äta. Men vad göra man annars?

Han ammar fortfarande ihärdigt på kvällar och nätter. Jag är less på det, men försöker stå ut ett tag till. Men det är inte alls mysigt längre. Han kastar sig fram och tillbaka mellan brösten, ska ha än det ena, än det andra. Klättrar halvt upp på mig och sliter i kläderna för att förse sig själv.

Mest är han väl en glad liten skit, som börjar leka själv med sina leksaker, börjar peka och fråga vad saker heter, tycker om att gå till lekplatsen, är galen i djur och bilar och säger ähähähähäh när han ser ett får (eller något annat vitt djur) och bwumbwumbwum när han ser en bil. Älskar lampor och förstår sambandet mellan knapp och lampa. Pekar på strömbrytaren på väggen för att få mamman att tända och släcka. Han tycker om att titta på ”I drömmarnas trädgård” och animerade barnvisor från ”Little Baby Bum”, även om de är på engelska.

Men han sover oroligt och matvägrar, samt lider av stor separationsångest/mammighet, vilket får mamman att misströsta vissa dagar, när det känns som att det bara är bråk om allt. Inte vill han sova, inte vill han äta, och mamman får inte ens gå en meter ifrån honom utan gråt och skrik.

Han lär sig att ställa sig upp och stå utan stöd, medan han klappar händerna åt sin egen bedrift. Månadens sista dagar provar han att gå ett-två steg utan stöd.IMG_4161IMG_4165IMG_4085

IMG_4465

IMG_4246

Veckohandling, regnskydd på Bee3, nya kläder… och en blåtira.

Veckohandling, regnskydd på Bee3, nya kläder… och en blåtira.

Idag har jag och H haft det riktigt bra. Efter att vi båda fått i oss frukost och slappat en stund trotsade vi höstrusket och promenerade till affären för att göra veckans matinköp.

Det är mest jag som sköter handlingen (och matplaneringen) hemma, så det brukar jag roa mig med på min mammalediga tisdag. Då handlar jag för tisdag-torsdag, för att lämna öppet för vad vi nu känner för på fredagen; äta ute, köpa hem takeout, köpa färska skaldjur eller annat. Sedan handlar vi för helgen och måndagen antingen på fredagen eller lördagen.

Vi hade mycket hemma, så jag tog Bugaboo Bee3 till affären. Den klarar max en matkasse. Jag tänkte passa på att testa regnskyddet från Tullsa, som jag ännu inte testat på den vagnen. Och det gick fint.  IMG_4426

Jag körde vagnen framåtvänt, för H var vaken och på gott humör, och i den lilla öppningen som regnskyddet lämnar ville han nog hellre se annat än sin gamla morsa. Det gick inte att ha handtaget igenom hålet på regnskyddet, men det behövs inte heller på Bee3 eftersom regnskyddet går att dra ner hela vägen bakom ryggstödet. Passformen var inte lika bra som på Buffalon, men absolut helt okej.

IMG_4423

 

H fick ha på sig sin nya fleecejacka och mössa som jag köpte på Polarn o. Pyret i fredags, och verkade ha det rätt gott där inne under regnskyddet. Jag fick korva mig in i min något för tighta regnjacka, och sen bar det iväg.

IMG_4427

När vi väl kom till affären var H fortfarande på väldigt glatt humör, och pekade i vanlig ordning hejvilt på allt han såg och ropade ”Däh?” eller ”Dåh?” som uppmaning för att jag skulle berätta vad allt heter.

IMG_4432

Här är förresten hela klabbet som jag köpte på P o.P i fredags; fleecejackan, mössan, en urgullig tröja med lejon på, ett par nya jeans, fyra par strumpor och ett par tumvantar. Synd bara att det inte fanns någon body med lejonmönstret, för jag undviker fortfarande tröjor i mesta möjliga mån. Men det blir säkert bra med det också, bara han börjar gå någon gång så att gravitationen hjälper till att hålla tröjan på plats. Och jag köper 86-92 nu, mein gott vad fort det går!

IMG_4415

Vi käkade minestronesoppa till lunch båda två, och H tyckte det var jättegott. Det är verkligen skönt att göra en hel gryta med mat på söndagskvällen, som sedan kan bli middag på måndag och i bästa fall flera luncher efter det. Soppan kan nog räcka till lunch åt oss alla tre imorgon också.

H ville bara sova middag i trekvart fastän han inte sov förrän efter lunch, och sedan har det varit full fart. Han lyckades ramla två gånger på raken när han klättrade på sina leksaker, och nu har det dykt upp en blåtira högt upp på ena kinden/under ögat. Stackars liten…

Nu ska jag börja förbereda middagen. Idag blir det kokt koljafilé med dillsås, potatis och haricots verts. Sedan köpte jag en grillad kyckling som ska räcka till fried rice imorgon och soppa på torsdag.

Känner mig färdig med amningen. Det gör inte barnet.

Känner mig färdig med amningen. Det gör inte barnet.

Den senaste veckan eller så har jag verkligen börjat känna mig färdig med amningen. Är bara så fed up på att alltid behöva vara den som nattar. På att alltid få min nattsömn upphackad för att lilleman vaknar och vill ha tutte. På att ligga stressad i sängen på morgonen och behöva komma iväg till jobbet, men behöva vänta på att barnet ska amma färdigt och somna om, så att inte stora skrikfesten bryter ut när jag försöker tassa iväg. Jag är färdig helt enkelt.

Men det är inte H. Det känns som att han blir mer och mer tuttfixerad hela tiden, och ammar allt oftare och längre under nätterna. Och eftersom han verkar vara inne i någon sorts evighetslång separationsfas så känns det inte rätt att beröva honom hans största trygghetspunkt just nu. Men när?

På förfrågan om när jag tänkt sluta amma – och oj, vad dessa frågor började hagla så fort han blev åtta-tio månader! – har jag alltid sagt: ”när det känns rätt för oss båda att sluta”.  Inombords har det nog alltid känts självklart att jag skulle amma tills han fyllt ett år, och lika självklart att jag inte tänkte amma ända till tvåårsdagen. Någonstans runt ett – ett och ett halvt, var nog det jag tänkt.

Nu vill jag verkligen sluta. Det är inte mysigt längre, för han bara kastar sig fram och tillbaka och ska byta tutte konstant, vilket gör att jag sover i helt knasiga vinklar. Ångrar att jag lärde honom att det går att amma från båda brösten när jag ligger på ena sidan. Den där vinkeln jag måste lägga mig i för att han ska nå det övre bröstet… Och han är inte direkt finkänslig; om jag ligger ”fel” så han inte kommer åt börjar han dra, slita, krafsa, knuffa och slutligen vråla tills jag fogar mig.

Jag har fått revansch för att helamning aldrig fungerade; jag kunde kanske inte amma mycket, men jag har banne mig ammat länge istället. Ett år räcker för mig. Nu är frågan bara hur länge jag ska behöva vänta ut H.

Det känns som att han varit i en mer eller mindre oavbruten separationsfas sedan han var runt tio månader. Men såvida vi inte misslyckats helt kapitalt med anknytningen borde det ju gå över någon gång. Och han verkar ju på ett sätt vara en väldigt trygg liten kille; tycker om att umgås med andra människor, går fint att lämna hos farmor några timmar då och då, är aldrig blyg, utan verkar helt enkelt vara social och glad. Om vi har folk hemma eller är på besök hos någon tittar han aldrig ens efter mig, bara någon ger honom uppmärksamhet.

Men när vi är hemma får jag inte lämna hans synfält, eller ens gå från vardagsrummet till köket (intilliggande och helt utan vägg emellan) utan att det uppstår tjut och gråt. Jag begriper inte hur han kan ha blivit så mammig, när vi delat på föräldraledigheten i princip redan från start. Han och B har det hur bra som helst när jag jobbar, och det verkar inte vara några bekymmer.

Och av det jag läst om separationsängsliga barn så är botemedlet mer närhet, mer kärlek, mer närvaro. Så det är inte läge att börja förneka honom tutten. Hoppas bara det ger sig någon gång.

Strulig natt

Strulig natt

Inatt har H varit extremt strulig; han vaknade och krävde att få komma upp i vår säng redan innan jag helt hunnit somna, vid 01-snåret.

Sedan låg han och bökade runt, ville amma och byta tutte konstant, och väckte mig genom att gråta, dra mig i håret, krafsa och riva mig i ansiktet och på halsen, och peta mig i ögat så fort jag inte samarbetade fullt ut, d.v.s. försökte sova. Det kändes som ren tortyr.

Före 08 var han också vaken för dagen, och skulle krypa av sängen/krypa ner och misshandla Tjockiskatt, som låg vid mina fötter.

Men sedan gick B upp med honom, jag tuppade av, och vaknade nu vid halv 12  i ett tyst och tomt hus. Men nu hörde jag dem komma in genom dörren, min lilla familj.

Dags för frukost kanske?

Tvivel

Tvivel

Bara en första dag av tre i rad då jag knappt kommer att se mitt barn mer än en kort stund innan han somnar, och en kort stund innan han riktigt vaknar.

Kom hem från jobbet vid 19.30 och satte igång med matlagningen medan B fick fortsätta passa H. Skulle sedan ta upp och natta gossen medan maten lagades färdigt, varvid han plötsligt slog mig upprepade gånger i ansiktet och på huvudet. Jag uppmande både en arg blick och en arg röst, och sa ”NEJ! SLUTA!”. Varpå ungen skrikskrattar hysteriskt och fortsätter slåss.

Kanske fungerar det inte bra för honom att jag är borta så långa dagar? Kanske är det därför han blir så ledsen när jag försvinner utom synhåll? Kanske är det därför han nu börjat slåss?

 

På kontoret i lugn och ro

På kontoret i lugn och ro

Då var det dags för veckans arbete, som denna vecka blir en sammanhållen period på tre dagar mitt i veckan. Känns rätt nice.

Jag skulle nog kunna leva med att ha långhelg och kort arbetsvecka varje vecka, istället för det splittrade schemat med jobb måndagar, delvis onsdagar och torsdagar. Tyvärr är tisdagar och torsdagar hårdvaluta som arbetsdagar i vårt hushåll, så det får jag nog inte med mig B på. Men det blir ett annat fokus när man får flera dagar på raken, både för jobb och föräldraskap.

Min kompanjon och enda kollega har blivit sjuk och åkt hem, så jag sitter i absolut tystnad och ensamhet och arbetar. En viss kontrast mot kaoset igår.

Det låter nog ibland som att jag inte tycker om att vara hemma med H. Men det gör jag ju. Igår till exempel, blev kvällen alldeles utmärkt bara jag fick snygga till i köket och laga mat medan B lekte en stund med H. Det jobbiga går liksom fort över, och ter sig inte alls lika jobbigt som det kändes i stunden, bara man fått en kvarts distans till det. Men visst känns det som att man behöver vara två nu, om något ska bli gjort.

Häromdagen läste jag i en blogg, men jag har glömt vilken, där en mamma skrev att hon inte var så förtjust i just perioden då barnen är runt 1-2 år. Jag tror jag är lite så också, jag älskade bebistiden, och ser fram emot att få lära känna H när han kommer att börja kunna delge sina tankar, och förstå saker man säger (”Jag går upp och hämtar en tröja på övervåningen, jag är tillbaka alldeles strax och kommer inte att överge dig” eller ”Nej, ät inte stearinljuset, du får ont i magen”). Men det här mellanläget är rätt påfrestande, när han är så stor att han rör sig med full fart framåt och lyckas ta sig in överallt och nå allt, men inte går att kommunicera med i någon större utsträckning. Det är liksom bara passande hela tiden.

Jag är också rätt lugn och sävlig som person, sitter gärna i lugn och ro och läser eller pillar på telefonen. Är inte så mycket för att flänga omkring helt hysteriskt. Och den ålder som H är i just nu, där hela världen ska upptäckas, undersökas och erövras, är inte alls förenlig med att sitta i lugn och ro. Utan det ska flängas runt helt hysteriskt, hela tiden. Så den där dryga timmen han sover middag runt lunch blir enda möjligheten till en stunds frid, samtidigt som den är enda möjligheten att göra något vettigt hemma.

Sedan är det så klart kul det som händer nu också. Bara förra veckan, på farbror M:s födelsedagsfirande, märkte jag att H pekade för första gången. Pekade på riktigt alltså, med bara pekfingret, och inte bara någon sorts vagt gestikulerande med hela armen. Och nu pekar han hela tiden, och vill veta vad saker heter, och hur saker låter. Han pekar på kökslampan och på väggen med strömbrytaren för att han vill att jag ska tända och släcka lampan. Han blir helt exalterad när han ser en tecknad gris på teven, och håller upp sin leksaksgris mot mig för att få bekräftat att ja, det är en gris, och den låter *nöff nöff*.

Jag ser fram emot dagen då jag kan säga ”Mamma ska bara gå ner i källaren och sätta igång en tvättmaskin. Kan du stanna här så länge?”, och han gör det utan att gråta/förstöra saker/utsätta sig för livsfara, utan kanske sitter på golvet och leker med sina leksaker i några minuter. Eller att han kan följa med ner i källaren utan att riskera att han gör sig illa på något/ramlar i trappan/stoppar något farligt i munnen.

För visst blir det väl bättre sedan?

Dagar när ALLT är en kamp

Dagar när ALLT är en kamp

Tjolahopp, nu var det mammaledig tisdag igen. Klockan är lunch, och dagen har hittills bestått av bråk, bråk och bråk. Och lite mer bråk.

Lilleman vill inte äta sin gröt. Inte ens när han ges fria händer att i princip kladda själv hur han vill med den. Vill inte ha smörgås heller. Kanske leverpastejen ovanpå, men resten kastas iväg. Vill inte ha persika heller. Eller vatten. Går inte att distrahera med leksaker, för de åker samma väg som maten – ner på golvet med ett ilsket kast! Den lilla munnen knips bestämt ihop så fort jag försöker ge honom något. Allt jag erbjuder bemöts inte bara med ett frånvänt huvud och en sur knipmun, utan med ett ilsket och ledset panikskrik och stora krokodiltårar. Som att jag slagit honom, när allt jag gjort är att hålla fram hans vattenflaska, eller sträcka fram en bit persika.

När jag lyfter ner honom från stolen (efter att han försökt klättra ur den så många gånger att mina ”NEJ! SITT NER I STOLEN!” kommer i stora arga versaler istället för smeksamma små gemener) är detta också fel. Han gråter tröstlöst när jag sätter ner honom. Får inte gå ens två meter bort, fast jag är helt inom synhåll. Plötsligt ska han bäras runt i famnen. Denna klängighet är på en helt ny nivå. Tänker att han kanske är ledsen över att vi blivit ”osams” vid matbordet, och sätter mig i fåtöljen och kramar om honom. Ungen förvandlas genast till en tallrik fil som rinner ner ur famnen. För att sitta på golvet och gråta.

Lilleman vill inte sova. När klockan blivit 11 är han jättetrött, ännu kinkigare och ännu ledsnare. Det är en helt underbar sensommardag ute, ljum med bara milt solsken genom molnen och en lätt bris som susar i träden. Jag tänkte att han skulle få sova middag i vagnen, så kunde jag sitta och ta en kopp kaffe och pilla med datorn och njuta av lugnet. Vår uteplats är min favoritplats på jorden så här års.

IMG_4076

Men lilleman vill INTE sova i vagnen. Jag hör att hans protester nu är hans typiska tröttgnäll, så jag tänker att han nog kommer att somna snart. Jag provar att ställa vagnen på olika ställen, alla nära och med mig inom synhåll. Men han sparkar på allt han kommer åt i vagnen, får tag på en flärp på insidan av suffletten och drar så hela suffletten blir konkav. Kinkar. Jag går och stoppar om, smeker den lilla kinden, småpratar och ger tillbaka nappen så fort han gråter, han blir lugn tillfälligt. Men han kämpar emot sömnen och börjar gråta om och om igen.

När jag är hemma brukar det vara tutte i vår säng som gäller för att han ska somna. Sedan lägger jag ner honom i spjälsängen. Men en sån här dag känns det fel att ligga inne i vårt muggiga sovrum, och han har också börjat sova kortare och kortare stunder i spjälsängen på dagen. Jag har  inte heller lust att ALLTID behöva lägga mig med honom i sängen en halvtimme eller mer för att han ska somna. När B är hemma med honom somnar ju H fint utan att amma, och även när jag ger mig ut och promenerar istället för att sitta hemma på förmiddagen. Så jag vill inte ge med mig den här gången. Han är ett år, och ammar varje kväll vid läggdags, och vaknar under småtimmarna för att komma upp i vår säng och amma ända fram till morgonen. Han KAN somna utan att få tutte. Somnar han inne har jag dessutom svårt att höra honom om han vaknar om jag själv sitter i trädgården. Han har inte längre ro att amma på annat sätt än när vi ligger i sängen, så att amma sittande ute är inget alternativ.

Våra vänners två-och-ett-halvt-åring brukar kunna somna sittandes i någon av föräldrarnas famn både på kvällen och mitt på dagen. Ute på restaurang eller i trädgården, eller hemma vid middagsbordet. Det gjorde H också, som bebis. Undrar om vi kommer att komma tillbaka dit? Jag kan inte minnas senast han somnade i min famn, men det måste vara flera månader sedan. Innan han kunde krypa, definitivt.

Jag sätter vagnen bredvid min stol och börjar skriva det här inlägget, medan ena handen ständigt är i fart med att rätta till filt, smeka fjunhårig hjässa och stoppa tillbaka napp. Han somnar till slut, och jag drar upp sovkokongen över vagnen och ställer den i den lugnaste och skuggiga vrån bredvid trappan.

IMG_4077

En dryg timme tog det. Jag häller ut dagens tredje iskalla, knappt halvdruckna kopp kaffe i rabatten. Eller snarare: det vilda buskage av gräs och sly som vuxit upp runt uteplatsen och där vi länge tänkt plantera en häck. Men jag tycker det är rätt fint som det är, det passar en naturtomt, och jag gillar kontrasten mellan den ordnade stenläggningen och den vildvuxna remsan uppe på stödmuren.

IMG_4079   IMG_4078

Jag häller upp en ny kopp kaffe från termoskannan, och ska ta itu med planeringen av veckans matinköp. Rätt mör efter förmiddagen; sådana här dagar suger liksom musten ur en redan från start.

IMG_4075

Planen för dagen: en lång promenad ner mot kontors- industriområdet för lite thaimat till lunch (skafferiet gapar tomt), förbi någon lekpark där H kan härja runt en stund, en sväng ut mot skogen och motionsspåren, som jag kan följa mot handelsområdet på andra sidan villastaden, kanske en liten glass som belöning i matvarubutikens kafé medan lilleman får en klämmis, och sedan matinköp och tillbaka hemåt.

Förhoppningsvis är plutt på bättre humör efter sin sovstund. Jag känner mig helt sämst som mamma när det blir så här. B och H hade det bara fint tillsammans igår, men för mig blir det bara bråk. Barnet är detsamma, så det måste ju vara något jag gör galet?

H:s tolfte månad

H:s tolfte månad

Nu ligger jag nästan en vecka efter med att summera H:s tolfte månad.

Det händer så mycket nya saker nu, så det är svårt att hålla reda på allt. Inget lika revolutionerande som att krypa eller stå, utan mer att han lär sig många små nya färdigheter nästan varje dag. Det har börjat gå att kommunicera med honom på ett helt annat sätt.

Han har lärt sig hur får låter, och bräker som ett hest litet lamm med hosta varje gång han ser ett får. Och lite nu och då annars också, eftersom han fick så bra respons på sitt bräkande. Man kan fråga ”Hur låter fåret?” och få ett litet ”ehhehehhe” som svar. Han härmar i och för sig hästar också med nästan samma läte.

Han kan vinka, skaka på huvudet och klappa händerna. Även där förstår han orden, och man kan be honom göra det ena eller det andra, och han svarar med rätt gest. Han har förstått att vinkningar har med avsked att göra, och börjar ofta vinka när han märker att någon är på väg någonstans. Det låter också som att han försöker säga ”Hej då!”, han säger ofta ”Dåh!” samtidigt som han vinkar.

Man kan riktigt se hur de små kugghjulen i hans hjärna går igång när han förstår saker. Han kan se mig borsta håret, få min hårborste och försöka borsta sitt eget hår. Han borstar även håret med katternas pälsborste och en liten (handhållen) sopborste, men det visar ju bara att han fattat konceptet ”borste”.

Han går fortfarande inte på egen hand, men har till slut förstått att han kan gå hållandes i våra händer. Det räcker egentligen med en hand, men han är en försiktig general, vår son, och håller helst ett stadigt grepp om två föräldrahänder. Eller vilka villiga händer som helst. På ettårskalaset några dagar innan födelsedagen njöt han för fullt av att stå i centrum och tvingade alla han fick tag i att gå runt trädgården med honom, eller gå upp- och nedför trappor.

Han ställer sig upp helt obehindrat, kryper hur snabbt som helst och ramlar sällan annat än ganska kontrollerat på rumpan utan att slå i huvudet. Han kan krypa både upp- och nedför trappor, och klättrar gärna upp och ställer sig på saker, som lådor.

Det blir tydligare och tydligare för var dag att det är en liten individ vi lever med. Han har stark vilja, och tjuter i högan sky när han inte får som han vill. Det går att leka med honom, och han blir frustrerad när finmotoriken inte alltid räcker till om vi försöker lägga klossar i lådan med olika former.

Matmässigt blev det mot slutet av månaden allt svårare att få i honom burkmat, och att gå över till 12-månadersburkarna gjorde varken till eller från. Han gillar annars det mesta, och blir mycket upprörd när han märker (och det gör han!) att vi äter något annat än det han får. Han ammar fortfarande vid nattning och från tidig morgon fram tills jag går/vi går upp. Han anser det vara öppen mjölkbar och förser sig själv genom att dra ner mitt linne och suga sig fast. Det är tydligen också av yttersta vikt att byta tutte ungefär var tionde sekund, även när man hör att han klunkar på som tusan ska det plötsligt växlas.

Sömnen fungerar oftast bra, men han har börjat försöka vakna till när han läggs ner i spjälsängen efter att han somnat, och gråter då om man försöker lämna rummet. Han kan då själv dra upp sin speldosa, som spelar ”Rock-a-bye-baby”, och det verkar som att han gör det för att hålla sig vaken. Mamma och pappa får INTE lämna honom själv. Ibland drar han igång speldosan mitt i natten. Kusligt. Jag har hängt upp en annan speldosa vid skötbordet, som han också drar upp själv. Då ligger han faktiskt ganska stilla, så det var en rätt ljus idé från undertecknad.

Vid tiomånaderskontrollen var han 75 cm lång, och vägde 10,42 kg. Vid tolvmånaderskontrollen dagen efter ettårsdagen hade han hunnit bli 77 cm lång, och väger 11,45 kg. Så han växer som han ska. Han har vuxit ur det mesta av kläderna i strl 74, och raskt gått in på strl 80. Dubbelstorleken 74/80 fungerar fortfarande. Blöjstorlek kör vi på Liberos 5:a eller Pampers 4:a.

Tolvmånaderskontroll på BVC

Tolvmånaderskontroll på BVC

Helt rätt i tiden var vi — så här dagen efter ettårsdagen — på ettårskontroll på BVC i förmiddags.

Jag hade i vanlig ordning missat att skriva upp tiden, och var i måndags  tvungen att ringa och boka om två kunder jag naturligvis lagt in just i förmiddags. Det var samma sak inför tiomånaderskontrollen. Slarvmamma…!

Vi är ju vi, så vi sprang in på BVC med andan i halsen ett par minuter efter utsatt tid. Halv elva. Det känns som att vi är den enda småbarnsfamiljen i världen som har svårt att hinna någonstans före lunchtid. Efter besöket stötte vi på en av papporna med barn från mammagruppen. Då hade vi satt oss på kaféet vid torget för en frukostmacka. Den andra pappan och barnet åt lunch… H hade visserligen hunnit få sin gröt innan vi gick, men det var ju inte i närheten av lunchdags ännu.

Och resultatet av 12-månaderskontrollen, då? Ståtliga 77 cm lång och 11,43 kg tung, med ett huvudmått om 48,5 cm. Helt som det skulle. Han ligger fortfarande strax över medelkurvan på både längd och vikt, även om viktkurvan ligger lite mer över än längden. Men det var inget att bry sig om, för han är ju på väg att lära sig gå, och då behövs lite att ta av.

Sedan fick han 1-årsvaccinet, och det var ingen höjdare. Han grät till lite vid den första sprutan, med stelkrampsvaccin, men slutade genast. Den andra sprutan, med kombinationsvaccinet, gjorde mer ont, och han tjöt i högan sky. Mamman försökte trösta lite käckt och inte gråta själv. Det är svårt att se sin lillskrutt ha ont, och att en hjälper till att göra illa honom, även om en vet att det är för hans bästa. Han vet ju inte det…!

Efter 1-årskontrollen är det ett helt halvår till nästa BVC-besök. Herregud, vi har en ettåring och ingen bebis längre, och hans välmående är nu helt överlämnat till oss! Hur gick detta till?

Men vi kommer att pipa in till BVC redan om en månad och få mässling-/påssjuka-/rödahundvaccinationen lite tidigare, vilket är rekommenderat om man tänker resa. Och vi har ju lite funderingar på en Europa-tur i höst, så det är lika bra att han får sprutan redan i september.

Och jag måste väl i rättvisans namn ge B cred innan jag avslutar detta inlägg; hans gissning på 77,5 cm och 11,5 kg var mycket närmare verkligheten än min gissning på 79 cm och 11,7 kg. Intressant att vi båda överskattade ändå, trots att han även förra gången ökat mycket mindre än vi trott.