Mamman vill rymma

Mamman vill rymma

De senaste veckorna har jag levt med en växande känsla av att jag inte orkar mer. Jag tycker inte om att vara hemma med H längre. Det är en helt fruktansvärd känsla; jag älskar ju mitt barn över allt annat, men jag orkar inte med honom.

Igår började dagen med att han skulle upp i vår säng redan vid två-tre på natten. Ammade och stökade fram till sju-åtta, då det tydligen var helt färdigsovet. (Behöver jag säga att han på B:s dagar på sistone sovit till nio-tio? Bitter och avis.)

Amningen är nästan aldrig fridfull och mysig längre, han ligger bara och kastar sig fram och tillbaka mellan brösten, suger ett par gånger på det ena och börjar krafsa efter/klättra mot det andra. Eftersom han ska växla mellan brösten hela tiden kan jag vare sig sova eller ligga bekvämt medan han ammar. Han sliter mig i håret, klöser mig i ansiktet, nyper med naglarna i den bröstvårta han för närvarande inte har i käften. Gråter med jämna mellanrum och vill inte ha vare sig napp eller tutte.

När vi gick upp för att äta frukost ville han inte ha sin gröt. Åt bara några tuggor och vägrade sedan. Slog till skeden så att det flög gröt i hela köket. Åt till sist en halv banan. Det blev krig igen, som vanligt får jag nästan säga nu, när det var dags att sova middag. Efter att ha ammat lite skulle han krypa runt, runt. Om jag gav honom nappen kastade han iväg den, och om jag försökte krama honom lugn började han gråta och skrika.

Så det blev till att gå ner igen. Jag lät honom leka på golvet och struntade i honom en stund för att plocka ur diskmaskinen medan jag försökte tränga undan min frustration. Gjorde kvargplättar till lunch, och han åt två stycken alldeles själv, med en halv banan i bitar till.

Sedan satte jag honom i babysittern med en filt och satte på Mumintrollen. Tänkte att det skulle lugna ner honom lite. Det gjorde det, till viss del, för han satt lugnt i säkert fem-tio minuter, sedan ville han komma upp i min famn, där han ammade och faktiskt somnade till slut. Klockan var halv tre. Vanligtvis sover han middag från före elva.

”Aah… äntligen!” kände jag och satte mig och drack en kopp kaffe och kollade mejl. Började planera det som behövde göras: blommorna vattnas (den punkten har stått på listan så länge att vi har en del som nog är bortom räddning), köket plockas och torkas av, hallen röjas av, några köpeörter sättas ut i zinklådan på baktrappan och en handlingslista skrivas. Då hörde jag ljud från övervåningen – han var vaken igen! Fyrtio minuter sov han.

Han var såklart fortfarande trött, och därför grinig. Grät om jag satte honom på golvet, men bara vred sig i famnen. Storbölade när jag lämnade honom i två minuter för att springa på toaletten. Ville inte leka. Inte kramas heller. Kunde möjligen tänka sig att rota i diskmaskinen, gnaga på en fjärrkontroll eller slita ut saker ur kylskåpet. Storgrät när han inte fick göra detta.

Jag tänkte att han kanske var hungrig och gjorde iordning en tidig middag till honom. Han verkade glad först. Åt ett par tuggor och satt sedan och knep ihop munnen och vände bort huvudet. Och grät så fort han såg på mig eller jag pratade med honom. Så jävla tacksamt, det här med att vara förälder… Vi lekte ett tag, bytte blöja och kläder, och sedan försökte jag med maten igen. Då gick det bra att äta. Någorlunda i vart fall. Fruktpurén till efterrätt slukade han.

Sedan satte jag honom i vagnen för att gå och handla helt utan planering eller lista. Vi stannade i parken på vägen och gungade lite. B plockade upp oss från affären på väg hem från jobbet när vi hade handlat. Resten av kvällen gick bra, H lekte på köksgolvet medan jag och B gjorde mat. Sedan satt han och smakade av vår mat, tills tröttheten tog överhand och han började gråta. Då gick jag upp och nattade honom. Helt utan problem.

Men jag ser inte alls fram emot fredag. Min nästa mammadag. Allt är bara en kamp nu. Till och med maten, som aldrig varit ett bekymmer tidigare. Han vill inte sova, inte äta. Kräver konstant passning. Vill inte leka med sina saker, bara göra sådant han inte får, som att riva i diskmaskinen/kylskåpet/skåpet under diskbänken, krypa ut i hallen och äta kattmat eller välta katternas vattenskål. Är sur och grinig och går inte att trösta.

Mamman vill rymma iväg. Ta en sista minuten till något varmt ställe. Supa skallen i bitar och dansa hela natten. Kedjeröka. Ligga i sängen hela dagen. Bara slippa ifrån att ha ansvaret för den där jobbiga lilla varelsen. Ett litet tag. (Jodå, jag är nästan trettiofem…)

Jag trodde ALDRIG att jag skulle känna så här, och vet inte riktigt vad jag ska göra. Skuldkänslorna är enorma – jag måste väl vara en fruktansvärt dålig mamma som inte vill vara med mitt barn?

Det är alltså inte ens det att jag tycker det är understimulerande att vara föräldraledig. Jag har dels jobbat halvtid nästan från start, och dels är jag en hemmakär individ som inte alls kräver särskilt mycket socialt umgänge för att må bra, snarare tvärtom. Jag har älskat mina mammadagar när saker har flutit på någorlunda med H; att bara kunna vara hemma, eller ta en promenad om jag känner för det. Nej, själva ”ledigheten” har jag inga problem med; jag vill bara inte vara med barnet. Inte hela tiden. Jag vill vara för mig själv en stund ibland och bara sitta, kanske läsa en bok. Vill ha tid att vattna blommorna någon gång i veckan, eller sortera det växande pappersberget som skyfflas runt i köket. Vill kunna gå på toa utan att någon sitter och vrålar sig högröd i ansiktet i rummet intill. Är så trött på det ständiga kinkandet, gråten och skriken.

Första tiden var jobbig på sitt sätt, med det ständiga matandet och vakandet och att bebisen inte direkt gav så mycket tillbaka. Men jag hade ändå gärna velat vara hemma på heltid om mitt jobb hade tillåtit det och det inte hade inneburit att jag berövade barnet och pappan möjligheten till egen anknytning. Från cirka sex månader var det rent ljuvligt, en glad liten unge (för det mesta) som log och skrattade och gick att kommunicera lite med, och som jag aldrig, aldrig ville vara ifrån. Men nu från cirka 9-10 månader skulle jag mer än gärna ha jobbat heltid istället för att konstant passa en grinig liten kverulant som bara far runt och förstör allt som kommer i hans väg.

Japp, så är det för mig just nu. Det kommer säkert att ha vänt igen om en vecka eller två igen, men nu är det bara skit att vara mamma.

Det här med nattning…

Det här med nattning…

Nu kommer inlägget det tagit mig ett par dagar att få ihop. Jag har lovat mig själv att den här bloggen ska innehålla både de bra och de dåliga sidorna av föräldraskapet. Att inte utelämna de där jobbiga känslorna som faktiskt kommer ibland. När jag är less och faktiskt inte tycker om mitt barn. Att inte utelämna de där situationerna då jag fallerar och är en dålig förälder.

Jag vet att jag inte är ensam om att inte alltid leva upp till idealet av den väna, omvårdande modern som bara är tålamod och kärlek, through and through. Och vi måste våga prata om det. Och jag måste dokumentera det, så att jag inte frestas att glömma bort det så snart problemet gått över. Så, here it goes:

Det skaver och gnager i mig, det här med att H är så svårsövd ibland. Vad det kan bero på och hur vi som föräldrar bäst ska agera för att det ska bli så bra som möjligt för H, både för stunden och i längden.

Vissa dagar (de flesta, egentligen) somnar H lugnt och fint vid bröstet. Kanske blir det något enstaka gnäll precis innan han somnar, som snabbt botas med att erbjuda bröstet eller nappen igen.

Men sedan kommer ett sånt där tillfälle, som häromdagen. När den fridfulla nattningen förvandlas till en brottningsmatch med gråt och skrik. Både jag och H blir ledsna. Arga. Frustrerade.

Det enda sätt att få honom att somna när han hamnat i det där vilda läget är att hålla fast honom. Ganska hårt, och krama om honom tills han slutar kämpa. Han är alltid väldigt trött (oftast övertrött) när de här incidenterna inträffar, så han behöver ju sova. Men det känns inte bra i magen, att hålla fast honom tills han ger upp. Att behöva utnyttja min överlägsna styrka för att övermanna honom. Nej, det känns inte bra alls.

Men vad göra annars? Det går inte att krama, gosa eller kela med honom så att han blir lugn. Han är tyvärr inte särskilt kelig, min son. Jag önskar att jag bara kunde ligga bredvid honom i sängen och mjukt stryka med handen över hans rygg. Smeka de små runda kinderna och viskande sjunga godnattvisor. Och att den lilla barnakroppen då bara skulle slappna av och bli tung och falla i djup fridfull sömn.

Men det går inte. H far omkring, och bara vrider sig och är spänd som en fjäder. Skriker och gråter när man hindrar hans framfart, men är på väg att krypa rätt över sängkanten femhundraelva gånger på några minuter. Ska man då låta honom hållas med att krypa, klättra och fara runt på det där maniska, övertrötta viset, som inte heller verkar vara så trevligt för honom? Och man ser på hans ögon att han är så trött, så trött egentligen, men kroppen är så uppe i varv att han liksom inte KAN slappna av?

Kortsiktigt känns det som att det är viktigast att han får komma till ro och somna. Men långsiktigt… hur påverkas han av att de personer som ska skydda honom och ta hand om honom håller fast honom trots att han skriker, gråter och kämpar för att komma loss? Han är så liten och oskyddad, och har lagt hela sin existens i våra händer. Borde han inte kunna lita på att vi inte använder vår överlägsna styrka mot honom annat än när det VERKLIGEN behövs, för att hålla honom utom fara.

Jag minns själv att det värsta jag visste när jag var liten (dock äldre, kanske tre-fyra år och uppåt) var när jag var så arg så arg att ilskan inte visste några gränser, och ville springa runt och vråla och slå på saker, och min pappa brukade krama mig hårt och hålla fast mig tills ilskeutbrottet lade sig. Jag blev ännu argare inombords då, men blev ju tvungen att lugna ner mig utåt sett, för jag visste ju att jag inte skulle komma loss förrän jag blev lugn.

Än idag har jag ett behov av att få ur mig ilska, besvikelse och sorg rent fysiskt. Inte genom att slå på saker, men genom att storböla (och kanske gorma lite på den jag är arg på) och sedan ge mig ut och gå. Ensam. Bara gå snabbt, tills jag finner lugnet igen. Nu har ju det inte alls med övertrötthet att göra, men jag minns känslan av vanmakt och frustration när jag hade så många känslor som jag behövde få utlopp för, men någon mycket starkare höll mig fast. Maktlöshet. En av de värsta känslorna jag vet.

Känner H maktlöshet när vi håller fast honom för att han ska somna? Om så är fallet, är det ändå det bästa att göra så att han kommer till ro? Skulle vi kunna göra något annat?

Bara frågor här, och inga svar, som ni märker.

Det är lättare att veta vad som är rätt och fel när det går ännu mera snett i nattningen. När jag tappar tålamodet och humöret efter att han fått ett ”övertrötthetsanfall”. När jag kämpat och kämpat med att försöka lugna honom så varsamt som möjligt, lyckas få honom att sova, och han vaknar när jag lägger ner honom i hans säng. Och börjar gråta. Eller ställer sig upp och hoppar. När jag passat honom konstant sedan förmiddagen (med undantag för någon liten tupplur) och han hela dagen bara farit runt som ett yrväder och ställt till med kaos i hela huset.

När jag halvt om halvt rycker upp honom ur spjälsängen och bryskt lägger ner honom i sängen medan jag kokar av ilska och frustration. Väser ”Men SOOOV nu, UNGE” när alltihopa repeteras en gång till, rycker upp honom ur spjälsängen och nästan slänger honom ner på vår säng.

Klockan är 22 och jag har ränt efter honom i fjorton timmar och flyttat saker, flyttat honom, petat saker ur munnen på honom. Min middag väntar därnere med B. Jag vill ha en timme eller två innan jag måste sova också, för att äta middag, byta några ord med min älskade och bara sitta en liten stund utan att ha alla sinnen på helspänn för att avvärja diverse katastrofer. Just då känns det som att H förnekar mig den lilla stunden. Jag är arg på H för att han inte sover. Jag känner maktlöshet för att jag inte kan få honom att sova, för att jag är trött och hungrig men det hela TAR. ALDRIG. SLUT.

Jag vet ju att det är helt fel. Att bli arg på barnet som inte kan sova. Att låta ilskan skina igenom i mina rörelser och sätt att ta på honom. Lite hastigare, lite mer hårdhänt, än jag brukar. Att låta ilskan skina igenom i min röst. Att vända bort huvudet från det lilla barnet som återigen vaknat och står och hoppar i sin säng, för att bara lägga ansiktet i händerna och gråta en skvätt. Mänskligt måhända, men fel none the less.

Blir han rädd när mamman, hans mjuka gosiga mamma med de mjuka gosiga tuttarna, hans trygghet i livet, rycker upp honom ur sängen, bryskt lägger honom ner i föräldrasängen. trycker in en napp i munnen på honom, väser ”SOOOV NU!” och håller fast honom? När hon vrider bort huvudet och gråter när han glatt står och hoppar i sin säng och ropar på mamman? Tror han att hon älskar honom mindre? Att han gjort något fel?

Har vi redan gjort något galet i vårt föräldraskap som gör att H har så svårt att varva ner ibland? Är han av någon anledning rädd för att sova? För att mamman ibland är försvunnen när han vaknar på morgonen? Eller är det något fel på honom, något medfött? Eller är det bara så här det är med barn, ibland? Jag TROR ju att det är det sistnämnda. Det här problemet började i samband med att han började krypa, och ett ”anfall” hände på kvällen samma dag han för första gången gått på egen hand (med stöd av en stol, men utan vår medverkan eller gåstol). Så min gissning är att de här omvälvande nya fysiska färdigheterna medför att han blir uppvarvad fysiskt, och kroppen vill fortsätta träna även när det är dags att sova. Men jag vet ju inte…

Det är väldigt svårt att vara förälder. Vilket enormt ansvar vi fått. Att försöka få till en trygg och frisk unge som ska bli en trygg och frisk vuxen så småningom. En vuxen människa som kan känna tillit i sina relationer, som kan hantera sina egna känslor. Kunna utforma sitt eget liv på ett sätt som han själv vill och vara nöjd, förhoppningsvis till och med lycklig, med det. Och själv bli förälder och kunna axla samma ansvar gentemot sina egna barn. Det vi gör och inte gör nu kan få följdverkningar i generationer.

Det ansvaret.

Laddat för mammadag

Laddat för mammadag

Jag tycker att det är så svårt att umgås med H nu. Vad gör en, liksom, med en liten unge som inte kan prata och har mycket liten förmåga till egentlig lek och samvaro, men ändå kräver konstant uppmärksamhet? Även när han inte påkallar uppmärksamhet ”med flit” så behöver han ständig tillsyn så att han inte gör illa sig eller förstör något. Eller erbjudas något nytt att pyssla med när han ledsnat och börjar gnälla.

Han far runt, runt, runt över golven och rycker och sliter och drar. Bankar och river. Ställer sig upp och försöker klättra på saker. Drabbas av enorm separationsångest om en försvinner ur synfältet. Har inte riktigt ro att leka något tillsammans, och aldrig att kramas. Inte ens när han är ledsen. Jag börjar verkligen förstå vad folk menade med ”vänta bara tills han börjar krypa…”.

Imorse vaknade han och illvrålade vid halv sju, just när jag hade tänkt hoppa in i duschen före jobbet. Han var ledsen och grät med en illröd liten nuna med stora tårar som trillade nerför kindena. Och samtidigt så arg att de små hälarna unisont dunkade ner i sängen medan han skrek och ormade sig. Gick inte alls att trösta.

Igår kväll tror jag att han försökte ställa sig upp utan stöd. Han var bakom mig i köket medan jag fixade mat, när jag plötsligt hörde en ordentlig duns, och H började tjuta. Han har inte ramlat från sittande läge på länge, och det borde inte ha dunsat så högt om han inte stod upp.

Han har dock börjat hitta strategier för att hantera min frånvaro. Igår satte jag honom i vagnen innan vi skulle ut på promenad, och sprang upp på övervåningen för att byta kläder. Då ropade H ”EHH?!” från hallen. Jag svarade ”EHH!!”, och så fortsatte vi. Utan gråt. Så imorse när jag väl kommit in i badrummet och hörde att han protesterade provade jag att ropa ‘EHH?!”. Och fick svar så klart.

Men det är…intensivt…just nu. Och lite trist, när inget blir gjort utöver att bara hoovra över ungen hela dagen. Och det dåliga mammasamvetet poppar upp så fort en INTE ger honom 100 procents uppmärksamhet. Det känns som att en borde göra mer saker med honom, leka utvecklande och pedagogiska lekar, läsa och sjunga mer. Men jag är ingen naturbegåvning som lektant, och tycker det är svårt.

Inför morgondagen har jag dock laddat upp med lite nya leksaker: en liten plastelefant, en liten racerbil i trä från Brio och en uppsättning träklossar från Micki. En förpackning med 60 klossar! Om jag lägger dem i lämplig låda eller skåp borde H vara sysselsatt en bra stund med att riva ut dem.

När jag klev av bussen från jobbet idag möttes jag dock av en glad liten kille, som fick hänga på till den lokala kinesen och avsmaka föräldrarnas middag. Sedan bar det av hemåt i Buffalon.

IMG_3396

En hel liten tandrad

En hel liten tandrad

På en dryg vecka har H fått en hel rad tänder som brutit fram i överkäken, fyra fina framtänder. Det var alltså inte en hörntand som bröt ut först upptill, som jag trodde.

Inte så konstigt att det både kinkats och dreglats.  Inte konstigt alls.

B hörde honom tugga med tänderna för första gången idag; han crunchade på små äppelbitar, den lilla sötnosen!

Vi borstar hans tänder morgon och kväll, och han är oftast samarbetsvillig. Idag var han dock så trött och tuttsugen när jag kom hem att vi fick skippa tandborstningen, för han bara grät och grät och grät. Och somnade på tutten efter fem minuter.

Tiomånaderskontroll på BVC

Tiomånaderskontroll på BVC

Då så. Meine Damen und Herren, ladies and gents, resultaten är inne.

B var spot on avseende längden; 75 ståtliga centimetrar lång är han, vår son.

Men vikten, då? Där var vi båda HEELT ute och cyklade. Han hade bara gått upp ynkliga 300 gram på två månader! 10 420 gram, visade vågen idag. Nu kunde vi ju knappast förvänta oss att han skulle fortsätta gå upp ett eller par kilo i månaden hur länge som helst, men ändå – tre ynkliga små hekto på två månader…

Både barnläkaren och vår BVC-sköterska var dock helt nöjda; det är helt som det skall vara att han lade på sig rejält innan han började röra på sig, så han har haft att ta av nu. Både längd- och viktkurvan ligger nu lite ovanför medelkurvan, där det verkar som att ”hans” kurva är.

Huvudmåttet var 47,6 cm, vilket är 0,5 cm mer än på åttamånaderskontrollen.

Sedan kontrollerades om han härmades när läkaren slog två klossar mot varandra. När hon erbjöd honom klossar ville han dock inte ta dem, utan det var först när B fick dem som han tog dem. Läkaren förklarade att barn börjar bli skeptiska till främlingar i den här åldern, och undrar vad personen vill av dem när de blir erbjudna något av någon de inte känner. Det är ett förtoende att ta emot något. Efter att grundligt ha avsmakat både den runda och den fyrkantiga klossen slog han i alla fall ihop dem och verkar ha blivit godkänd. Sedan kollades det om han kunde leka tittut, och det kunde han ju.

Hjärta och lungor lät bra, han såg fin ut på alla vis tyckte de. Och kulorna låg rätt i påsen den här gången med. Vi fick också förklarat att det kan vara så att de flyttar sig upp även om de legat rätt från början, t.ex. vid kyla eller rädsla, men att det viktigaste var att de då kunde sjunka ner längst ner i skrotum (läkarspråk för kulpåse) igen om det blev varmt, som vid hög feber.

Sedan var det lite allmänt prat om mat, krypande och stående. Han äter allt, kryper för fullt och står mot allt, så det var inga bekymmer. Stor fet ”OK”-stämpel i rumpan borde han få, lillkillen!

B åkte in till jobbet på ett möte efter BVC. Det mesta av min halva jobbdag försvann i och med BVC-besöket, men jag hann klämma in några samtal och mejl under dagen i alla fall. Jag hämtade även mitt paket från Köpbarnvagn.se under eftermiddagspromenaden. Nu har jag breezy-suffletter till båda mina Bugaboovagnar. Men jag monterade bara den till Bee3, eftersom Buffalons sufflett är trasig vill jag inte pilla med den innan reklamationsärendet är klart. Det ser nog shoddigt ut med en breezysufflett som hänger på sniskan ändå…

Separationsångest

Separationsångest

H lider av svår separationsångest just nu. Så fort jag lämnar rummet – eller bara går lite längre bort i samma rum, för den delen- så utstöter gossebarnet ett gällt tjut som övergår i helt otröstelig skrikgråt. Han gråter lite när B går ut ur rummet också. Och andra personer han tycker om, med.

Men inte som när MAMMA försvinner utom synhåll. Då gråts det hejvilt tills hon kommer tillbaka. Och en stund till för säkerhets skull.

Han är också extra tuttfixerad, och vill bara somna på tutten. Alla försök att ta bort tutten måste vänta tills han somnat riktigt djupt. Annars blir det stora protester, och gud nåde den som försöker ge honom en napp istället!

Vi kom hem från vännerna igår kväll, och har haft ett ganska lojt slut på midsommarhelgen. Installerat den nya teven i vardagsrummet och satt upp den gamla i sovrummet.

H var på upptäcktsfärd i köket, och hittade citroner i kylskåpet. Mycket roligt!

IMG_3334
”Triumphantly Eating Lemon”

Han fick amerikanska pannkakor med banan och blåbärssylt och lite äggröra till lunch, när päronen åt en liten söndagsbrunch. Han fick pannkakorna i bitar att plocka i sig själv. Tur att vi har en Babybjörnsmock.

Nu är vi på väg till middag hos farmor.