10 små steg!

10 små steg!

Vi har spenderat helgen med vänner och familj, med lördagskvällen och halva söndagen hos våra vänner i Eskilstuna.

Det var dags för årets haxe-tillställning, med fläsklägg, surkål och bratkartoffel och annat smått och gott med tyska förtecken, som frittatensuppe och apfelstrudel. Tysk öl och den obligatoriska vogelbeerschnapsen. Trevligt som alltid, och med en ny addition till vårt lilla gäng i form av en nybliven sambo till den tidigare ”eviga” ungkarlen i sällskapet.

När L – sin vana trogen – vaknade vid halv sju på morgonen idag, var jag mer död än levande och försökte sysselsätta henne i sovrummet för att inte väcka hela hushållet. Hon somnade dock om en liten stund vid åttatiden, innan vi tog morgon på riktigt vid niotiden.

Och efter frukosten hände det till slut – hon tog inte bara två eller tre, utan hela TIO stapplande små steg mellan ena kakelugnen i vardagsrummet och en bra bit in på ”lekmattan” någon meter därifrån. Min lilla bebis GÅR!!!

Det händer så mycket jag inte hinner skriva om, men livet med två små barn och ett företag att driva lämnar verkligen inte mycket tid över.

L blev 11 månader för en vecka sedan, och blir ett helt år om bara några veckor. Vi hann nätt och jämnt med hennes 10-månaderskontroll dagarna innan hon blev 11 månader. Vi träffade en ny läkare, som var väldigt trevlig. Lilltjejen klarade besiktningen med flying colours – slog ihop de två klossarna så fort hon fick dem i sin hand, visade att hon var på gång att lära sig gå, och sade ”Tittah! Tittah däh!”. Hon vägde drygt 9,7 kilo, och hjärta och lungor lät bra. Höfterna kändes också bra, men i den frågan litar jag bara på ultraljud/röntgen och duktiga ortopeder…

Läkaren konstaterade att hon låg före i utvecklingen, och att hon följde sin viktkurva perfekt. Längd och huvudmått får vänta till 12-månaderskontrollen hos BVC-sköterskan i mitten av december.

Hon har svarat jättefint på behandlingen av utslagen runt munnen med Mildison kombinerat med Miniderm, och blev nästan av med utslagen på bara några dagar. Men de fortsätter att blossa upp igen, om än i något mindre skala, och nu har vi använt Mildison i två veckor och får inte använda den längre. Tillbaka till Daktacort fram till återbesöket på barnmottagningen om en vecka, alltså.

Vi har fått besked per post om att det inte var någon svamp i odlingarna de tog sist. Bakterieodlingen har vi inte fått svar på ännu, men jag hoppas nästan att de proverna visar något. För annars är det väl nästan bara allergi kvar på listan över tänkbara orsaker…

Med H händer det inte så mycket revolutionerande. Han är ju så stor nu, och växer mest på längden (och fötterna, herrejösses vad snabbt han växer ur sina skor) och gör stora framsteg med talet som gradvis blir rikare och mer grammatiskt korrekt, och lär sig mer och mer att utföra praktiska sysslor själv, som att bre mackor och använda kniv vid bordet.

Vi avslutade helgen hos farmor, för att fira farbror C:s födelsedag i fredags. H röjde runt som en tok, och L for omkring i H:s gamla lära-gå-vagn. När vi kom hem somnade både barnen och B, och jag ska strax krypa ner i sängen också.

Ny vecka imorgon. Ny chans att komma ikapp och få ordning på mitt liv.

– – – Det här skrev jag igår kväll, men det hade tydligen inte publicerats, så jag bara skickar ut det nu – – –

Utslag runt munnen, eldigt humör och trappbestigning

Utslag runt munnen, eldigt humör och trappbestigning

Stackars lillskruttan, alldeles full med utslag.
L har haft problem med utslag runt munnen ett bra tag nu. Det började som bara lite rött kring mungipan, men är nu röda irriterade områden, röda fjällande områden, röda knottriga områden, rödprickiga områden och sprickor i huden. De bleknar något, och kommer igen. Och igen och igen och igen. Runt hela läpparna, hakan, under hakan och långt upp på kinderna kommer och går utslagen, utan att det någonsin blir bra emellan.

Vi har provat feta krämer, ingen kräm och bara vattentvätt, svamp- och kortisonsalva (Daktacort), salvor med zink och/eller koppar, reparerande salvor, lugnande salvor. You name it. Det som fungerat bäst har varit Daktacort och den vanliga, hederliga ”rumpsalvan” – Inotyol, de verkar tillfälligt lindra svedan och klådan, och tar ner det röda ett par nyanser. Men det fortsätter att blossa upp nya utslag.

B tog med henne till barnmottagningen för några veckor sedan – det var då vi fick receptet på Daktacort, men det har ju inte läkt utslagen. Vi hade tänkt fråga läkaren vid 10-månaderskontrollen som var inbokad för en dryg vecka sedan, men den fick jag ställa in när L vaknade snuvig och hostig samma morgon. Vi bokade om till på fredag denna vecka, men jag tänkte att det brukar vara rätt tidspressat på BVC-läkarbesöken (anslag om att barnet ska kläs av i blöja i väntrummet före besöket och liknande skvallrar om att det är tight med läkartiden). Så jag ringde barnmottagningen och fick en ny tid igår.

Läkaren kollade lite på L och tyckte precis som den första läkaren att det såg ”svampigt” ut, men också torrt. Hon skrev ut en kortisonsalva, Milldison, och fet Miniderm. Vi ska smörja med dessa två i två veckor, ca 3 gånger om dagen med respektive salva. Om det inte gått bort på två veckor ska vi fortsätta med Daktacort istället för Milldison tills vi har återbesökstid om 3 veckor. 

Vi fick även lite prover tagna: odling på både svamp och bakterier, samt pricktest för mjölk, ägg och torsk. Pricktestet visade ingenting, och även om pricktest inte alltid ger utslag på mjölkproteinöverkänslighet hos småbarn så kändes det i vart fall skönt att det inte visade något på detta. Visst finns det värre saker än födoämnesallergi som ens unge kan drabbas av, men det är ju så begränsande att jag verkligen hoppas att inte behöver damma av det gamla spöket igen. Även om tanken såklart har slagit mig ibland, att ”Oj, vad det här påminner om när hon var bebis och bara skrek och skrek och hade utslag runt hela munnen.”

För L är otröstlig ibland. Men hon har ett sånt sjuhelsikes humör, min lilla dotter, att hon vrålar som om hon vore plågad av demoner, fast vi vet att det bara var storebror som tog ifrån henne något hon inte får leka med, som paddan eller tevefjärren. Så det är svårt att avgöra om hon har jätteont i magen eller bara är missnöjd över något. Just nu har hon också separationsångest deluxe, och illvrålar så fort jag går ifrån henne. Eller bara sätter ner henne i spjälsängen medan jag kastar på mig ett par byxor…

Och hon kan krypa uppför trappor! I och med att vi alltid är på övervåningen all vaken tid har hon inte fått någon träning på att krypa uppför trappan, jämfört med H, som spenderade sin bebistid i gamla huset, där layouten var tvärtom med de sociala ytorna på bottenvåningen. Men i helgen fick hon följa med mig ner i tvättstugan (p.g.a. vrålade ju annars), och var plötsligt i färd med att bestiga trappan! Hon bara kunde det direkt. Sedan tänkte hon ta sig ner igen, genom att helt sonika störta sig ut med huvudet först. Tur att mamman stod i vägen…

Den här lillskrutten fick varm choklad för första gången häromdagen, efter en särdeles ruskig hempromenad. Han gillade.
Slapparlördag

Slapparlördag

Idag har vi hittills bara tagit det lugnt. Käkat pannkakor till frukost och pysslat med lite tvätt och städning i sakta mak.


Ungarna har ömsom röjt runt kring benen på oss, ömsom sovit (L) eller kollat Netflix på paddan (H). L är så himla nära att börja gå på egen hand nu – hon står själv lääänge, och tar ofta ett steg innan hon sätter sig på rumpan eller tar tag i nästa stöd. Idag tog hon till och med två små steg innan hon kontrollerat satte sig ner.

Hon är extremt mammig, och börjar storgråta så fort hon ser mig när jag varit borta, och visar ofta att det bara är mamma som gäller. På kvällarna är hon extremt svårsövd, och vill helst röja runt fram till 22-tiden. Måttligt kul för mamman, som själv är tröttare än vad hon är…

H har drabbats av stor regression, och sitter och förväntar sig att vi ska ooo:a och aaa:a när han pekar och säger ”titta där!” också. Vill ofta bli matad, och börjar gny och gnälla när L gör det. Lite sött, men rätt jobbigt. Pottan går det dock framåt med, och både kiss och bajs hamnar oftare däri än i blöjan. Plötsligt händer det!

Kvällen bjuder på kalas för min del, då vi (jag och kollegorna) ska åka hem till en vagt bekant för att fira hennes nya jobbtitel. Hon, och flera andra som ska dit, har jobbat på min förra, vidriga, arbetsplats. Any enemy of my enemy is my friend, så att säga, så vi dricker nog lite vin och snackar kopiöst med skit om übernarcissisten vi haft som chef. Kan bli kul!

Familjen tar sin tillflykt hos nästangrannarna medan jag är borta. Med lite tur är jag hemma först och får lite ensamtid innan de kommer tillbaka…

Måndagsmorgon på vår gata i stan

Måndagsmorgon på vår gata i stan

Så var det ny vecka igen, och äntligen en sådan vecka då allt bara är enligt rutinen. Mammaledig måndag och onsdag, och kontoret tisdag, torsdag och fredag. Jag ska iväg på en tillställning på lördag, men då är B hemma, så det är ju inget som krånglar till rutinerna nämnvärt.

Förra veckan var ju minst sagt hektisk, med konferens och fest och barnvaktspremiär för L. Med bara en enda dag på kontoret, som dessutom blev kort eftersom både jag och H skulle frisera oss på tisdagseftermiddagen, är det en hel del jobbgrejer som jag släpar efter med. Detta har bidragit med en ångest som legat och bubblat under ytan och givit magsyra och dålig sömn. Men det är ju bara att bita ihop och komma igen. 

Konferensen var jättetrevlig, och avslutades på torsdagen med massage innan avfärd. Det var första gången för mig, för jag brukar undvika situationer som innebär kroppskontakt med främmande människor in i det längsta. Det är möjligen frisören som jag klarar av utan mer än lindrigt obehag. Det var jätteskönt med massage rent fysiskt, men psykiskt var obehagsfaktorn ganska hög. Jag äcklas själv av min kropp, och vill inte se på den och inte ta på den. Alltså är det än mer obehagligt när jag utsätter andra för att behöva ta på min kropp. Jag skämdes och tyckte så synd om massörskan som säkert hade det jättejobbigt med att behöva knåda igenom späcklagren. Säkert var hon äcklad också. Men det kändes väldigt skönt i kroppen efteråt, även om jag fick konstig värk i underarmarna och fingrarna en stund senare, och axelpartiet kändes som att det var solbränt – varmt och ömmande – hela nästa dag.

Lördagens fest blev superrolig, en kombinerad 40- och 30-årsfest för den manliga halvan av nästangrannarna och hans lillasyster. Drygt 100 personer i festlokal med fördrinksmingel, god tvårättersmiddag och efterföljande kaffe och chokladpraliner innan det blev bar och dansgolv. Jag hade mycket roligare än jag förväntat mig att ha, (med anledning av allmän trötthet och nervositet över att ha lämnat lillan hemma) och ville egentligen inte alls åka hem när klockan var 01 och vår skjuts hem väntade. H hade inte somnat förrän vid midnatt, men L hade somnat som vanligt och alla hade varit glada och nöjda hemma, så det här med att ha barnvakt ibland är nog en bra grej.

Det är ändå skönt att ha de där två sakerna ”avklarade”, och en helt vanlig vecka som väntar. November kommer att bli en hektisk jobbmånad, men flera stora saker inplanerade, så resten av oktober behöver jag bara få ordning på hemmet, mig själv och de mindre sakerna på jobbet. Mitt bästa nya arbetsredskap, en iPad Pro med tillhörande tangentbord och penna, gör det så lätt att kunna slänga iväg ett mejl, ögna igenom utkast från vår assistent o.s.v. att den nog kommer att kunna bli till ovärderlig hjälp när det gäller att komma ikapp med allt. Pennan är så skön att skriva med (framför allt i appen GoodNotes) att jag ska försöka ge mig på att bli ytterligare lite mer digital och hålla mina mötesanteckningar, och kanske även min Bullet Journal (som försakas så ofta att den blir ytterligare en börda) på paddan. Vi får se hur det går.

Idag är det äntligen vanlig måndag, vilket betyder att jag ska planera veckans mat. Även det får paddan hjälpa till med. Lilla L har nyss somnat, men innan dess for hon omkring i köket en bra stund på egen hand medan jag satt och drack kaffe och lekte med paddan. Så länge en förälder finns inom synhåll är hon oftast nöjd med att själv utforska saker. Just nu är frysarna spännande (tyvärr lyckas hon också öppna dem ibland), och hon satt en lång stund och påtade med några klädesplagg och filtar som låg på golvet, som hon travade in och ut ur babyskyddet. Annars är böcker riktigt roliga, framför allt sådana med luckor och flikar som går att öppna. Igår satt hon i en e-v-i-g-h-e-t och bara tittade i Toto-boken ”Var är nappen?”, och det är verkligen ovanligt att hon sitter stilla mer än någon sekund annars. 

Det där lilla vildsinta, otåliga och envisa barnet som vi fått… Sedan hon lärde sig att rulla runt för flera månader sedan har knappt ett enda blöjbyte skett utan att det blivit en wrestlingmatch. Det är bara när hon är nyvaken eller nyduschad som hon ligger någorlunda lugnt på skötbordet. Hon avskyr intensivt att bli torkad i ansiktet eller snuten. Nu är hon inne på sin fjärde (femte?) förkylning sedan mitten av augusti, och snoret rinner och rinner. Och när vi försöker torka blir det först slagsmål för att hon försöker vrida sig bort/slå bort oss med all sin kraft, och när vi lyckas hålla fast henne blir det omedelbara vrål och hjärtskärande skrik. När hon inte får något hon vill ha låter det som att hon blir torterad. Hon älskar att busa, och skrattar bara åt alla förmaningar om att inte dra i blomkrukan, inte slita kattens päls, inte äta kattmat, inte riva mamma i ansiktet eller bita henne i tårna. Det är först nu vi inser vilken lugn och ”foglig” bebis H egentligen var… Hon står själv långa stunder, och byter lätt stöd när hon är ute och går: vänder sig från soffan och tar steget över till bordet, därifrån över till pallen som hon sedan går iväg med.

Ute är det fortfarande lite kvar av den vackra delen av hösten, innan det bara blir mörker och slask och elände. H:s treårsballong svävar fortfarande över köksbordet, två månader senare, och katten Doris vill inte vara ute längre.

Från vagnen kommer snusande andetag, och jag ska rulla in henne i gästrummet innan jag fortsätter med veckans matplanering. Hon sover fortfarande kanonbra i sin Babyzen Yoyo 0+, och jag kan inte nog uttrycka hur nöjd jag varit med den här vagnen. Det är så lätt att bara låta henne somna där det passar (henne), och bara kunna rulla iväg henne till ett annat rum när hon somnat. Det går ju inte att promenera ute med henne i den längre, eftersom hon då i regel är vaken och vill sitta, men som sovvagn hemma fungerar den klockrent även nu vid 10 månader.

Leaps and bounds

Leaps and bounds

Jag skrev ett långt inlägg om gårdagskvällen, då jag var själv med barnen, men efter en del pyssel med telefon och appar verkar det ha sugits in i ett svart hål i cyberrymden. Lika så bra det, för det var en enda lång klagovisa. 

Long story short – jag hade den rövigaste av alla röviga dubbelnattningar, och när båda barnen väl sov var klockan långt efter nio, och jag kände mig som en usel människa när jag satt där i soffan och skrev tills jag slocknade med telefonen i handen.

Idag har jag jobbat. Och fått en ny jobb-iPad. En stor fin Pro med tillhörande smart tangentbord. Löööv it!

Sedan gjorde vi Ikea. Planen var att köpa en sån där rullplatta till den stora palmväxten som vi köpte i somras, som nu vill komma inomhus över den bistra svenska vintern.

Så vi styrde kosan mot Uppsala. Barnen var trötta, men relativt godmodiga, under resan dit. Förutom sista biten, då. Lillstintan tyckte då att det var hög tid för middag. Väl där styrde vi kosan direkt mot restaurangen och utfodrade familjen med delikat superprocessat skräp. Men alla var glada och åt.

När vi var klara hade vi bara en dryg halvtimme på oss innan stängning, och drog direkt vidare mot heminredning. Rafsade åt oss lite ljus, ljuslyktor, badrumsmattor, matlådor, rullgardiner och annat innan vi nådde växtavdelningen. En rullbräda, en piedestal, ett gäng växter och några växtlampor senare var vi på väg mot kassorna. Inga bråk eller utbrott från någon. So far so good.

Hemresan borde bli en bris, tänkte vi. H somnade så fort vi rullade. Men inte L. Hon panikgrät hela vägen hem. Jag plockade fram allt skoj jag kunde hitta, men till slut hade hon undersökt och förkastat alla hårborstar, pappersservetter, pennfodral, och blöjpåsar jag kunde uppbåda. Och skriken och gråten tilltog. Alla försök att sätta tillbaka napp, smeka och hålla hand möttes med argsinta slag och sparkar.

När vi kom hem lugnade hon ganska snabbt ner sig. Efter en flaska ersättning var hon på strålande humör, och busade omkring i vardagsrummet. Gick omkring längs möblerna, kunde plötsligt stå upp själv och klappa händerna samtidigt. Lekte sin nya favoritlek – att räcka över saker i min hand och säga ”Tah!” medan hon förväntar sig att jag ska säga ”Tack!”.  Pekade för första gången med ett tydligt pekfinger och sa ”Th-ta! Th-tah deh!”.

Och det slog mig hur otroligt mycket hon utvecklats bara de senaste dagarna. Hon har blivit så mycket bättre på att kommunicera. Det som började med handklappning för några veckor sedan, och gick vidare mot vinkningar (de där gulliga första, med händerna vända inåt), för att nu även inkludera att peka, säga tack och titta där. Samtidigt som gåendet och ståendet blir säkrare och säkrare. Och hon ska ju faktiskt vara smack mitt i en utvecklingsfas.

Lite tänder och envisa utslag runt munnen på det, och det är kanske inte konstigt att vår lilla tös är lite knepig just nu. Det har varit tre otröstliga utbrott utan tydlig förklaring, flera hyperaktiva leksessioner mitt i natten och en del kink och sömnvägran den senaste veckan. 

Förhoppningsvis kommer det att lugna ner sig för henne snart.

Mamman vill rymma

Mamman vill rymma

De senaste veckorna har jag levt med en växande känsla av att jag inte orkar mer. Jag tycker inte om att vara hemma med H längre. Det är en helt fruktansvärd känsla; jag älskar ju mitt barn över allt annat, men jag orkar inte med honom.

Igår började dagen med att han skulle upp i vår säng redan vid två-tre på natten. Ammade och stökade fram till sju-åtta, då det tydligen var helt färdigsovet. (Behöver jag säga att han på B:s dagar på sistone sovit till nio-tio? Bitter och avis.)

Amningen är nästan aldrig fridfull och mysig längre, han ligger bara och kastar sig fram och tillbaka mellan brösten, suger ett par gånger på det ena och börjar krafsa efter/klättra mot det andra. Eftersom han ska växla mellan brösten hela tiden kan jag vare sig sova eller ligga bekvämt medan han ammar. Han sliter mig i håret, klöser mig i ansiktet, nyper med naglarna i den bröstvårta han för närvarande inte har i käften. Gråter med jämna mellanrum och vill inte ha vare sig napp eller tutte.

När vi gick upp för att äta frukost ville han inte ha sin gröt. Åt bara några tuggor och vägrade sedan. Slog till skeden så att det flög gröt i hela köket. Åt till sist en halv banan. Det blev krig igen, som vanligt får jag nästan säga nu, när det var dags att sova middag. Efter att ha ammat lite skulle han krypa runt, runt. Om jag gav honom nappen kastade han iväg den, och om jag försökte krama honom lugn började han gråta och skrika.

Så det blev till att gå ner igen. Jag lät honom leka på golvet och struntade i honom en stund för att plocka ur diskmaskinen medan jag försökte tränga undan min frustration. Gjorde kvargplättar till lunch, och han åt två stycken alldeles själv, med en halv banan i bitar till.

Sedan satte jag honom i babysittern med en filt och satte på Mumintrollen. Tänkte att det skulle lugna ner honom lite. Det gjorde det, till viss del, för han satt lugnt i säkert fem-tio minuter, sedan ville han komma upp i min famn, där han ammade och faktiskt somnade till slut. Klockan var halv tre. Vanligtvis sover han middag från före elva.

”Aah… äntligen!” kände jag och satte mig och drack en kopp kaffe och kollade mejl. Började planera det som behövde göras: blommorna vattnas (den punkten har stått på listan så länge att vi har en del som nog är bortom räddning), köket plockas och torkas av, hallen röjas av, några köpeörter sättas ut i zinklådan på baktrappan och en handlingslista skrivas. Då hörde jag ljud från övervåningen – han var vaken igen! Fyrtio minuter sov han.

Han var såklart fortfarande trött, och därför grinig. Grät om jag satte honom på golvet, men bara vred sig i famnen. Storbölade när jag lämnade honom i två minuter för att springa på toaletten. Ville inte leka. Inte kramas heller. Kunde möjligen tänka sig att rota i diskmaskinen, gnaga på en fjärrkontroll eller slita ut saker ur kylskåpet. Storgrät när han inte fick göra detta.

Jag tänkte att han kanske var hungrig och gjorde iordning en tidig middag till honom. Han verkade glad först. Åt ett par tuggor och satt sedan och knep ihop munnen och vände bort huvudet. Och grät så fort han såg på mig eller jag pratade med honom. Så jävla tacksamt, det här med att vara förälder… Vi lekte ett tag, bytte blöja och kläder, och sedan försökte jag med maten igen. Då gick det bra att äta. Någorlunda i vart fall. Fruktpurén till efterrätt slukade han.

Sedan satte jag honom i vagnen för att gå och handla helt utan planering eller lista. Vi stannade i parken på vägen och gungade lite. B plockade upp oss från affären på väg hem från jobbet när vi hade handlat. Resten av kvällen gick bra, H lekte på köksgolvet medan jag och B gjorde mat. Sedan satt han och smakade av vår mat, tills tröttheten tog överhand och han började gråta. Då gick jag upp och nattade honom. Helt utan problem.

Men jag ser inte alls fram emot fredag. Min nästa mammadag. Allt är bara en kamp nu. Till och med maten, som aldrig varit ett bekymmer tidigare. Han vill inte sova, inte äta. Kräver konstant passning. Vill inte leka med sina saker, bara göra sådant han inte får, som att riva i diskmaskinen/kylskåpet/skåpet under diskbänken, krypa ut i hallen och äta kattmat eller välta katternas vattenskål. Är sur och grinig och går inte att trösta.

Mamman vill rymma iväg. Ta en sista minuten till något varmt ställe. Supa skallen i bitar och dansa hela natten. Kedjeröka. Ligga i sängen hela dagen. Bara slippa ifrån att ha ansvaret för den där jobbiga lilla varelsen. Ett litet tag. (Jodå, jag är nästan trettiofem…)

Jag trodde ALDRIG att jag skulle känna så här, och vet inte riktigt vad jag ska göra. Skuldkänslorna är enorma – jag måste väl vara en fruktansvärt dålig mamma som inte vill vara med mitt barn?

Det är alltså inte ens det att jag tycker det är understimulerande att vara föräldraledig. Jag har dels jobbat halvtid nästan från start, och dels är jag en hemmakär individ som inte alls kräver särskilt mycket socialt umgänge för att må bra, snarare tvärtom. Jag har älskat mina mammadagar när saker har flutit på någorlunda med H; att bara kunna vara hemma, eller ta en promenad om jag känner för det. Nej, själva ”ledigheten” har jag inga problem med; jag vill bara inte vara med barnet. Inte hela tiden. Jag vill vara för mig själv en stund ibland och bara sitta, kanske läsa en bok. Vill ha tid att vattna blommorna någon gång i veckan, eller sortera det växande pappersberget som skyfflas runt i köket. Vill kunna gå på toa utan att någon sitter och vrålar sig högröd i ansiktet i rummet intill. Är så trött på det ständiga kinkandet, gråten och skriken.

Första tiden var jobbig på sitt sätt, med det ständiga matandet och vakandet och att bebisen inte direkt gav så mycket tillbaka. Men jag hade ändå gärna velat vara hemma på heltid om mitt jobb hade tillåtit det och det inte hade inneburit att jag berövade barnet och pappan möjligheten till egen anknytning. Från cirka sex månader var det rent ljuvligt, en glad liten unge (för det mesta) som log och skrattade och gick att kommunicera lite med, och som jag aldrig, aldrig ville vara ifrån. Men nu från cirka 9-10 månader skulle jag mer än gärna ha jobbat heltid istället för att konstant passa en grinig liten kverulant som bara far runt och förstör allt som kommer i hans väg.

Japp, så är det för mig just nu. Det kommer säkert att ha vänt igen om en vecka eller två igen, men nu är det bara skit att vara mamma.

Det här med nattning…

Det här med nattning…

Nu kommer inlägget det tagit mig ett par dagar att få ihop. Jag har lovat mig själv att den här bloggen ska innehålla både de bra och de dåliga sidorna av föräldraskapet. Att inte utelämna de där jobbiga känslorna som faktiskt kommer ibland. När jag är less och faktiskt inte tycker om mitt barn. Att inte utelämna de där situationerna då jag fallerar och är en dålig förälder.

Jag vet att jag inte är ensam om att inte alltid leva upp till idealet av den väna, omvårdande modern som bara är tålamod och kärlek, through and through. Och vi måste våga prata om det. Och jag måste dokumentera det, så att jag inte frestas att glömma bort det så snart problemet gått över. Så, here it goes:

Det skaver och gnager i mig, det här med att H är så svårsövd ibland. Vad det kan bero på och hur vi som föräldrar bäst ska agera för att det ska bli så bra som möjligt för H, både för stunden och i längden.

Vissa dagar (de flesta, egentligen) somnar H lugnt och fint vid bröstet. Kanske blir det något enstaka gnäll precis innan han somnar, som snabbt botas med att erbjuda bröstet eller nappen igen.

Men sedan kommer ett sånt där tillfälle, som häromdagen. När den fridfulla nattningen förvandlas till en brottningsmatch med gråt och skrik. Både jag och H blir ledsna. Arga. Frustrerade.

Det enda sätt att få honom att somna när han hamnat i det där vilda läget är att hålla fast honom. Ganska hårt, och krama om honom tills han slutar kämpa. Han är alltid väldigt trött (oftast övertrött) när de här incidenterna inträffar, så han behöver ju sova. Men det känns inte bra i magen, att hålla fast honom tills han ger upp. Att behöva utnyttja min överlägsna styrka för att övermanna honom. Nej, det känns inte bra alls.

Men vad göra annars? Det går inte att krama, gosa eller kela med honom så att han blir lugn. Han är tyvärr inte särskilt kelig, min son. Jag önskar att jag bara kunde ligga bredvid honom i sängen och mjukt stryka med handen över hans rygg. Smeka de små runda kinderna och viskande sjunga godnattvisor. Och att den lilla barnakroppen då bara skulle slappna av och bli tung och falla i djup fridfull sömn.

Men det går inte. H far omkring, och bara vrider sig och är spänd som en fjäder. Skriker och gråter när man hindrar hans framfart, men är på väg att krypa rätt över sängkanten femhundraelva gånger på några minuter. Ska man då låta honom hållas med att krypa, klättra och fara runt på det där maniska, övertrötta viset, som inte heller verkar vara så trevligt för honom? Och man ser på hans ögon att han är så trött, så trött egentligen, men kroppen är så uppe i varv att han liksom inte KAN slappna av?

Kortsiktigt känns det som att det är viktigast att han får komma till ro och somna. Men långsiktigt… hur påverkas han av att de personer som ska skydda honom och ta hand om honom håller fast honom trots att han skriker, gråter och kämpar för att komma loss? Han är så liten och oskyddad, och har lagt hela sin existens i våra händer. Borde han inte kunna lita på att vi inte använder vår överlägsna styrka mot honom annat än när det VERKLIGEN behövs, för att hålla honom utom fara.

Jag minns själv att det värsta jag visste när jag var liten (dock äldre, kanske tre-fyra år och uppåt) var när jag var så arg så arg att ilskan inte visste några gränser, och ville springa runt och vråla och slå på saker, och min pappa brukade krama mig hårt och hålla fast mig tills ilskeutbrottet lade sig. Jag blev ännu argare inombords då, men blev ju tvungen att lugna ner mig utåt sett, för jag visste ju att jag inte skulle komma loss förrän jag blev lugn.

Än idag har jag ett behov av att få ur mig ilska, besvikelse och sorg rent fysiskt. Inte genom att slå på saker, men genom att storböla (och kanske gorma lite på den jag är arg på) och sedan ge mig ut och gå. Ensam. Bara gå snabbt, tills jag finner lugnet igen. Nu har ju det inte alls med övertrötthet att göra, men jag minns känslan av vanmakt och frustration när jag hade så många känslor som jag behövde få utlopp för, men någon mycket starkare höll mig fast. Maktlöshet. En av de värsta känslorna jag vet.

Känner H maktlöshet när vi håller fast honom för att han ska somna? Om så är fallet, är det ändå det bästa att göra så att han kommer till ro? Skulle vi kunna göra något annat?

Bara frågor här, och inga svar, som ni märker.

Det är lättare att veta vad som är rätt och fel när det går ännu mera snett i nattningen. När jag tappar tålamodet och humöret efter att han fått ett ”övertrötthetsanfall”. När jag kämpat och kämpat med att försöka lugna honom så varsamt som möjligt, lyckas få honom att sova, och han vaknar när jag lägger ner honom i hans säng. Och börjar gråta. Eller ställer sig upp och hoppar. När jag passat honom konstant sedan förmiddagen (med undantag för någon liten tupplur) och han hela dagen bara farit runt som ett yrväder och ställt till med kaos i hela huset.

När jag halvt om halvt rycker upp honom ur spjälsängen och bryskt lägger ner honom i sängen medan jag kokar av ilska och frustration. Väser ”Men SOOOV nu, UNGE” när alltihopa repeteras en gång till, rycker upp honom ur spjälsängen och nästan slänger honom ner på vår säng.

Klockan är 22 och jag har ränt efter honom i fjorton timmar och flyttat saker, flyttat honom, petat saker ur munnen på honom. Min middag väntar därnere med B. Jag vill ha en timme eller två innan jag måste sova också, för att äta middag, byta några ord med min älskade och bara sitta en liten stund utan att ha alla sinnen på helspänn för att avvärja diverse katastrofer. Just då känns det som att H förnekar mig den lilla stunden. Jag är arg på H för att han inte sover. Jag känner maktlöshet för att jag inte kan få honom att sova, för att jag är trött och hungrig men det hela TAR. ALDRIG. SLUT.

Jag vet ju att det är helt fel. Att bli arg på barnet som inte kan sova. Att låta ilskan skina igenom i mina rörelser och sätt att ta på honom. Lite hastigare, lite mer hårdhänt, än jag brukar. Att låta ilskan skina igenom i min röst. Att vända bort huvudet från det lilla barnet som återigen vaknat och står och hoppar i sin säng, för att bara lägga ansiktet i händerna och gråta en skvätt. Mänskligt måhända, men fel none the less.

Blir han rädd när mamman, hans mjuka gosiga mamma med de mjuka gosiga tuttarna, hans trygghet i livet, rycker upp honom ur sängen, bryskt lägger honom ner i föräldrasängen. trycker in en napp i munnen på honom, väser ”SOOOV NU!” och håller fast honom? När hon vrider bort huvudet och gråter när han glatt står och hoppar i sin säng och ropar på mamman? Tror han att hon älskar honom mindre? Att han gjort något fel?

Har vi redan gjort något galet i vårt föräldraskap som gör att H har så svårt att varva ner ibland? Är han av någon anledning rädd för att sova? För att mamman ibland är försvunnen när han vaknar på morgonen? Eller är det något fel på honom, något medfött? Eller är det bara så här det är med barn, ibland? Jag TROR ju att det är det sistnämnda. Det här problemet började i samband med att han började krypa, och ett ”anfall” hände på kvällen samma dag han för första gången gått på egen hand (med stöd av en stol, men utan vår medverkan eller gåstol). Så min gissning är att de här omvälvande nya fysiska färdigheterna medför att han blir uppvarvad fysiskt, och kroppen vill fortsätta träna även när det är dags att sova. Men jag vet ju inte…

Det är väldigt svårt att vara förälder. Vilket enormt ansvar vi fått. Att försöka få till en trygg och frisk unge som ska bli en trygg och frisk vuxen så småningom. En vuxen människa som kan känna tillit i sina relationer, som kan hantera sina egna känslor. Kunna utforma sitt eget liv på ett sätt som han själv vill och vara nöjd, förhoppningsvis till och med lycklig, med det. Och själv bli förälder och kunna axla samma ansvar gentemot sina egna barn. Det vi gör och inte gör nu kan få följdverkningar i generationer.

Det ansvaret.

Laddat för mammadag

Laddat för mammadag

Jag tycker att det är så svårt att umgås med H nu. Vad gör en, liksom, med en liten unge som inte kan prata och har mycket liten förmåga till egentlig lek och samvaro, men ändå kräver konstant uppmärksamhet? Även när han inte påkallar uppmärksamhet ”med flit” så behöver han ständig tillsyn så att han inte gör illa sig eller förstör något. Eller erbjudas något nytt att pyssla med när han ledsnat och börjar gnälla.

Han far runt, runt, runt över golven och rycker och sliter och drar. Bankar och river. Ställer sig upp och försöker klättra på saker. Drabbas av enorm separationsångest om en försvinner ur synfältet. Har inte riktigt ro att leka något tillsammans, och aldrig att kramas. Inte ens när han är ledsen. Jag börjar verkligen förstå vad folk menade med ”vänta bara tills han börjar krypa…”.

Imorse vaknade han och illvrålade vid halv sju, just när jag hade tänkt hoppa in i duschen före jobbet. Han var ledsen och grät med en illröd liten nuna med stora tårar som trillade nerför kindena. Och samtidigt så arg att de små hälarna unisont dunkade ner i sängen medan han skrek och ormade sig. Gick inte alls att trösta.

Igår kväll tror jag att han försökte ställa sig upp utan stöd. Han var bakom mig i köket medan jag fixade mat, när jag plötsligt hörde en ordentlig duns, och H började tjuta. Han har inte ramlat från sittande läge på länge, och det borde inte ha dunsat så högt om han inte stod upp.

Han har dock börjat hitta strategier för att hantera min frånvaro. Igår satte jag honom i vagnen innan vi skulle ut på promenad, och sprang upp på övervåningen för att byta kläder. Då ropade H ”EHH?!” från hallen. Jag svarade ”EHH!!”, och så fortsatte vi. Utan gråt. Så imorse när jag väl kommit in i badrummet och hörde att han protesterade provade jag att ropa ‘EHH?!”. Och fick svar så klart.

Men det är…intensivt…just nu. Och lite trist, när inget blir gjort utöver att bara hoovra över ungen hela dagen. Och det dåliga mammasamvetet poppar upp så fort en INTE ger honom 100 procents uppmärksamhet. Det känns som att en borde göra mer saker med honom, leka utvecklande och pedagogiska lekar, läsa och sjunga mer. Men jag är ingen naturbegåvning som lektant, och tycker det är svårt.

Inför morgondagen har jag dock laddat upp med lite nya leksaker: en liten plastelefant, en liten racerbil i trä från Brio och en uppsättning träklossar från Micki. En förpackning med 60 klossar! Om jag lägger dem i lämplig låda eller skåp borde H vara sysselsatt en bra stund med att riva ut dem.

När jag klev av bussen från jobbet idag möttes jag dock av en glad liten kille, som fick hänga på till den lokala kinesen och avsmaka föräldrarnas middag. Sedan bar det av hemåt i Buffalon.

IMG_3396

En hel liten tandrad

En hel liten tandrad

På en dryg vecka har H fått en hel rad tänder som brutit fram i överkäken, fyra fina framtänder. Det var alltså inte en hörntand som bröt ut först upptill, som jag trodde.

Inte så konstigt att det både kinkats och dreglats.  Inte konstigt alls.

B hörde honom tugga med tänderna för första gången idag; han crunchade på små äppelbitar, den lilla sötnosen!

Vi borstar hans tänder morgon och kväll, och han är oftast samarbetsvillig. Idag var han dock så trött och tuttsugen när jag kom hem att vi fick skippa tandborstningen, för han bara grät och grät och grät. Och somnade på tutten efter fem minuter.

Tiomånaderskontroll på BVC

Tiomånaderskontroll på BVC

Då så. Meine Damen und Herren, ladies and gents, resultaten är inne.

B var spot on avseende längden; 75 ståtliga centimetrar lång är han, vår son.

Men vikten, då? Där var vi båda HEELT ute och cyklade. Han hade bara gått upp ynkliga 300 gram på två månader! 10 420 gram, visade vågen idag. Nu kunde vi ju knappast förvänta oss att han skulle fortsätta gå upp ett eller par kilo i månaden hur länge som helst, men ändå – tre ynkliga små hekto på två månader…

Både barnläkaren och vår BVC-sköterska var dock helt nöjda; det är helt som det skall vara att han lade på sig rejält innan han började röra på sig, så han har haft att ta av nu. Både längd- och viktkurvan ligger nu lite ovanför medelkurvan, där det verkar som att ”hans” kurva är.

Huvudmåttet var 47,6 cm, vilket är 0,5 cm mer än på åttamånaderskontrollen.

Sedan kontrollerades om han härmades när läkaren slog två klossar mot varandra. När hon erbjöd honom klossar ville han dock inte ta dem, utan det var först när B fick dem som han tog dem. Läkaren förklarade att barn börjar bli skeptiska till främlingar i den här åldern, och undrar vad personen vill av dem när de blir erbjudna något av någon de inte känner. Det är ett förtoende att ta emot något. Efter att grundligt ha avsmakat både den runda och den fyrkantiga klossen slog han i alla fall ihop dem och verkar ha blivit godkänd. Sedan kollades det om han kunde leka tittut, och det kunde han ju.

Hjärta och lungor lät bra, han såg fin ut på alla vis tyckte de. Och kulorna låg rätt i påsen den här gången med. Vi fick också förklarat att det kan vara så att de flyttar sig upp även om de legat rätt från början, t.ex. vid kyla eller rädsla, men att det viktigaste var att de då kunde sjunka ner längst ner i skrotum (läkarspråk för kulpåse) igen om det blev varmt, som vid hög feber.

Sedan var det lite allmänt prat om mat, krypande och stående. Han äter allt, kryper för fullt och står mot allt, så det var inga bekymmer. Stor fet ”OK”-stämpel i rumpan borde han få, lillkillen!

B åkte in till jobbet på ett möte efter BVC. Det mesta av min halva jobbdag försvann i och med BVC-besöket, men jag hann klämma in några samtal och mejl under dagen i alla fall. Jag hämtade även mitt paket från Köpbarnvagn.se under eftermiddagspromenaden. Nu har jag breezy-suffletter till båda mina Bugaboovagnar. Men jag monterade bara den till Bee3, eftersom Buffalons sufflett är trasig vill jag inte pilla med den innan reklamationsärendet är klart. Det ser nog shoddigt ut med en breezysufflett som hänger på sniskan ändå…