L:s andra månad

L:s andra månad

Vi är mer än halvvägs till slutet av L:s tredje månad (stryk det – slutet av fjärde månaden — Ha ha ha, nej stryk det också, en bra bit in i den TIONDE månaden —) så detta inlägg har låtit vänta på sig (word).

Det beror dels på det som kommer att beskrivas nedan om L:s andra månad (och tredje och fjärde, — och sen allmänt tvåbarnskaos den femte, sjätte, sjunde, åttonde och nionde — månaden), och dels på att iPhone 6s är en förbannat oskön telefon att sitta och skriva på. Mina maratonpass i soffan har därför inte alls varit till gagn för mitt bloggande, utan tvärtom, eftersom det är så obehagligt, nästan smärtsamt, mot det stödjande lillfingret att skriva på telefonen med enhandsfattning. När en sedan måste ta till workarounds som att få in bilder genom instagram eller göra collage i Layout för att inte bilderna ska hamna på fel ledd känns det mest tröttsamt att försöka få ihop vettiga inlägg.

Nästan alla mer text- och bildkrävande inlägg jag velat göra skrinläggs gång på gång, och det blir mest automatiserade inlägg via instagram och kortare blogginlägg som blir av. Trist, för det är så mycket mer jag skulle vilja skriva om.

Jag har nog börjat bli liite bättre på att blogga igen, även om det är stötvis, med tre-fyra inlägg ena dagen och inte ett endast nästa dag. Kanske är det så här det kommer att vara nu. Eller så rycker jag upp mig ännu mer framöver, vem vet? —

Men här kommer i alla fall L:s andra månadssammanfattning!

— Det var så ”långt” jag kom sist, så jag har fått sitta och kika tillbaka i bloggen, kalendern och iphonens bildarkiv för att se vad det egentligen var som hände. —

L blev en månad gammal i början av januari. Vi hedrade dagen med en promenad i den då alldeles sprojlans nya Donkeyn. Such winter! Ja, huvudpersonen i denna berättelse syns inte på bilden, men hon ligger därinne i liggdelen och gottar sig. Eller gallskriker, vilket var den vanligaste reaktionen på vagnåkande på den tiden.

Jag minns inte så mycket alls av denna månad, av det vardagliga iallafall, men det var mest amning, amning, amning och bebis som bara var nöjd i famnen. Jag tror jag var rätt glad och förhoppningsfull fortfarande, över amningen och bebistiden. Men det skulle ju bli sämre sedan.

Hon utvecklade inga större färdigheter under sin andra månad, utöver tydligare leenden. Men de lyckades jag inte fånga på bild. Inte bättre än så här i alla fall. Men jag vill minnas att hon log tidigare och tydligare än storebror.

På babygymmet såg hon mest ut så här, även om jag vill minnas det som att hon var relativt nackstark efter en månads ålder.

Bilden överst är från början av hennes andra månad, och den nedre från slutet av den, och här går det ju tydligt att se hur mycket hon växte och utvecklades under dessa veckor. Från det där lilla nyfödingspaketet helt utan styrsel, till en rätt vaken liten tjej som ligger och slår efter leksakerna.

Vi höll mest på att lära känna henne, och anpassa oss till det nya livet som tvåbarnsföräldrar.

Jag har oproportionerligt många bilder på henne sovande, men det var nog för att det alltid var då jag passade på att plocka fram kameran, och då jag var som mest nöjd.

Hon fick sitt första baljbad inför den första läkarundersökningen på BVC, och det var hon ganska nöjd med. Hade vi vetat att det inte skulle bli just några mera baljbad sedan hade vi nog gjort det oftare. Läkarundersökningen på BVC gick fint, hon vägde 3 928 gram och var 55,7 centimeter lång. Läkaren kände ingenting av någon glidning i höfterna.

  

Hon satt med oss vid bordet när vi åt, och var ibland nöjd en liten stund i babyinsatsen till Tripp Trapp-stolen.

Ibland var hon även nöjd i sin Babybjörn babysitter. Framför allt så fick jag faktiskt nästan alltid duscha utan att hon skrek, när hon satt i den.

Men på bilden ovan ser vi ju också det oväntade som hände i mitten av hennes andra månad. Det visade sig vid återbesöket på Barnortopeden på Astrid Lindgrens sjukhus att hennes höfter inte alls var så bra som läkaren vid det första besöket trodde. Bilden nedan togs hennes sista kväll i ”frihet”, då både hon och vi var glatt ovetande om vad som komma skulle. Det var också sista gången hon använde sin allra minsta pyjamas i storlek 50.

Vi åkte till barnortopeden för vad vi trodde var en sista koll ”för säkerhets skull”, och åkte hem med en bebis i skena.

Och vilken sorg det var, de där första dagarna. Även med vetskap om att höftledsluxation är ett av de ”mildaste” felen som kan upptäckas på ett spädbarn, med väldigt god prognos så länge det upptäcks och behandlas i tid, så var det en känsla av att liksom bli snuvad på den där mysiga bebistiden. Vi var tvungna att anpassa oss, och lära oss att amma, byta blöja och klä på en bebis i Von Rosen-skena. Vänja oss vid att inte riktigt kunna vara nära – det gick ju inte att smeka eller hålla henne över ryggen utan att skenan var mellan oss. Hon fick skavsår på skinkan efter någon vecka.

Men det hände mycket bra också. Hon blev alltmer vaken och medveten om världen omkring sig, och upptäckte katten och storebror.

Och storebror började upptäcka henne också. Bilden ovan är första gången han kom för att sätta sig bredvid bebisen. Innan hade hon inte riktigt varit på hans radar.

I slutet av månaden blev vi testfamilj för en Babyzen Yoyo 0+, och det var en stor milsten för den pryltokiga mamman, för detta var den tveklöst bästa bebisgrejen vi någonsin skaffat (för vi skaffade så klart en egen när testperioden var slut).

Vid BVC-besöket vid 6 veckor hade hon nyss fått skenan, och blev sedan inte mätt på längden på länge. Vikten var 4 140 gram, och huvudmåttet 39,3 centimeter. Hon växte ur det mesta i storlek 50/56, och började använda storlek 62. (H vägde under sin andra månad mellan 3 870 och ca 4 500 gram, och var mellan 55,5 och 59 cm lång, med ett huvudomfång mellan 38,4 och 40 cm, enligt hans ”gula kort” som vi just återfunnit för första gången efter flytten)

Vad mer den andra månaden? Hon fick sin första förkylning, en mild variant med mest lite snorig näsa, hosta och lite feber. Hon var gasig i magen nästan hela tiden, verkade ha ont ibland och bajsade bara var tredje dag.

Vi var på återbesök hos ortopeden efter någon vecka med skenan, för att kolla med ultraljud att skenan satt rätt. Det gjorde den, så det var bara att fortsätta behandlingen.

Jag jobbade en första halvdag, och var rätt nöjd med att få komma ”ut” lite, med hänsyn till att jag annars i princip bodde i soffan den här perioden.

Och, förstås, hon fick ett namn! Vi hade haft ett som vi smakat på några gånger, men snabbt uteslutit på grund av att det var för vanligt. Men det gick fint ihop med H:s (samma slutbokstav och lika många stavelser), fanns i släkten på B:s sida och var ett namn vi verkligen gillade. Så hon blev en liten L. Bara dagar efteråt släpptes ny namnstatistik som visade att namnet trendat ÄNNU MER, och nu befann sig WAAAY UP på topplistan. Nästan i toppen, faktiskt. Men det får vi leva med.

Månaden avslutades med oro. Över att hon sov så lite. Skrek så mycket. Fick utslag och ännu mer gaser, kräktes så ofta och bajsade så sällan. Tankarna på att allt kanske inte var som det skulle väcktes. Jag var helt utmattad mot slutet av månaden, och när jag läser mina blogginlägg från den här tiden känner jag bara att… nej, fy vad hemskt det var!

Jag påbörjade ett försök med helamning och mjölkfri kost, eftersom de två sakerna som jag googlat mig fram till som stämde med hennes symtom var mjölkproteinöverkänslighet och/eller reflux (som också förvärras av mjölk). Det förstnämnda, helamningen, skulle det ju visa sig inte fungera något vidare, men den mjölkfria kosten i kombination med mjölkproteinfri ersättning skulle ju faktiskt ganska snart vända om skutan. Men det hör ju till nästa månad…

Morr’n!

Morr’n!

Någon sov inte alls några fem timmar i natt. Någon sov tre timmar.

(Vi somnade för natten vid ett, varvid jag för tredje natten i rad ”nattade” den lilla liggande i sin ”bedside crib”, genom att ligga med huvudet på kanten av babynästet, ansikte mot ansikte, ha ögonkontakt och hjälpa till att hålla nappen på plats. Fantastiskt!)

Klockan fyra var det matdags, trodde jag. Men någon ville inte somna igen, så det var tydligen godmorgondags.

Efter att ha hängt med på tvätthängning, köksbordspappershögssortering och kaffebryggning (Tack, tack, tack!) har någon nu somnat på tutten.

Planer för dagen: vika in all tvätt jag faktiskt hann tvätta i helgen, plocka fram och tvätta barnkläder i storlek 62, och vika undan de första urvuxna i storlek 50-56. (Snyft!)

Men först göra frukost! Ha en bra dag!

Krasslig bebis, men det är i alla fall fredag!

Krasslig bebis, men det är i alla fall fredag!

Det verkar som att förklaringen till att lillasyster var så arg och ledsen hela dagen igår är att hon är lite förkyld igen. Hon är täppt i näsan, och magen har varit lite i olag, med två bajsblöjor, två ”pruttblöjor” och en hel del kräk igår. Förhoppningsvis blir det inte mer än så.

Idag är hon trött, och har till och med somnat så djupt att hon kan sova bredvid mig i soffan istället för på mig. Och är det inte typiskt bebis att föredra att ligga i soffan med amningskudde och den vanliga filten istället för den särskilt inköpta och omsorgsfullt bäddade bebissängen som skulle vara hennes sovplats i vardagsrummet?

Jag har fått plocka upp datorn och ska se till att utnyttja detta ovanliga tillfälle till max. Så det få bli ett snabbt inlägg här innan jag tar itu med allt annat jag har behövt göra på datorn, men inte kunnat göra på grund av bebis i famnen.

Igår kväll sov hon en liten stund i sin dagbädd på kvällen, och jag fick äntligen chans att packa upp kläderna som jag beställt från JNY colourful kids:

En i mitt tycke lite väl ”pojkig” samling kläder till H, men jag kan inte motstå lockelsen i att få se glädjen i hans lilla ansikte när han får syn på kläderna med utryckningsfordon. Han är helt tokig i kläder med fordon på, och går och pekar och kommenterar när barnen på förskolan har brandbilströjor och traktorbyxor. Tröjan med höstmotiv var mammans val, och liksom de svarta baggybyxorna i manchester var den på rea.

Fordonströjorna och byxorna i storlek 104, och hösttröjan i 110. Det är svårt att veta hur snabbt han kommer att växa framöver, men storlek 98 är precis lagom nu, så det känns dumt att köpa mer kläder i den storleken. Han använder redan en hel del kläder i storlek 104, och de är inte jättestora. De svarta byxorna i storlek 104 ser dock helt enorma ut, men ska ju å andra sidan vara ”baggy”, med muddar både upp- och nedtill.

Hela anledningen till beställningen var såklart det underbara mönstret med ryska dockor. Jag hade sett bodyn på nätet redan under graviditeten, men vågade mig inte på att beställa den innan födseln. Helst klär jag mina barn könsneutralt, men är (tyvärr) ännu inte helt bekväm med att klä dem i kläder som är starkt kodade till det andra könet. Så jag hade inte köpt den rödrosa babusjka-/matrjoskjabodyn till en pojke, även om jag vet att det är lite inskränkt. Nåväl, det blev en flicka, och jag fick chans att köpa den efterlängtade bodyn. Bodyn med blommönster i samma färger, och röda byxor som passar till båda överdelarna, var också kärlek vid första ögonkastet.

Det fick bli storlek 62 på överdelarna och 68 på byxorna, eftersom Von Rosen-skenan gör att storlek 56 kan bli kortlivad. Plus att hon redan för ett par veckor sedan var 55,7 cm lång. Många som ser henne reagerar på att hon är lång, men jag hoppas att storlek 62/68 ändå kommer att räcka ett tag. Blåbärsklänningen var på rea, och inköptes i storlek 74, för det borde bli aktuellt i sommar.

Nu dags för lite administration, sedan är det fredag! Trots att jag är föräldraledig är jag så lättad när det blir fredag. Eftersom jag är egenföretagare blir jag ju aldrig 100 % ledig, och på vardagarna känner jag mig stressad över att jag inte jobbar. Har liksom känslan av att jag skolkar för att jag inte är på jobbet. Men på helgerna kan jag slappna av på riktigt, för då hade jag ju ändå inte jobbet.

Ett oväntat besked

Ett oväntat besked

Idag var det så dags för återbesöket på barnortopeden på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Vi hade en tid för ultraljud först, denna gång i samma byggnad, och sedan var det dags för läkarbesöket.

Först visade det sig att de hade antecknat oss på en tid klockan 10, fast vi båda hade skrivit ner klockan 11 direkt i våra mobiler vid det förra besöket. Men de hade sett att vi hade tid för ultraljud först efter klockan 10, så de var förberedda på att vi troligen skulle dyka upp senare, och hade tydligen också försökt ringa oss igår och idag. (Varför ringer vården från okänt nummer, blir ju svårt att höra av sig då om en inte hinner svara…?). Men det var inga bekymmer, vi skulle få komma in snart.

När sköterskan kom ut satt jag med lillasyster vid bröstet, och sköterskan tyckte ”nej, nej, låt henne äta färdigt, vi tar en annan patient så länge”. Det hände två gånger till innan lillasyster var nöjd för stunden. Så här i efterhand förstår jag varför de var måna om att bebisen skulle vara mätt och nöjd…

Vi klev in och klädde av lillasyster på skötbordet. Det är så fint att de har en värmelampa ovanför sköt-/undersökningsbordet på barnortopeden – lillasyster blev knappt ens upprörd. Läkaren började metodiskt gå igenom ultraljudsbilderna från förra gången med oss. Pekade och förklarade, och vi stod väl mest och trampade och väntade på att hon skulle säga: ”Och här på bilderna idag kan vi se att allt ser ut som det ska. Precis som förväntat har höfterna mognat, och ni kan gå hem och glömma det här.”

Men det var inte så det blev. Istället sa hon att ”Vi förväntar oss ju vanligen att höfterna mognar och att den här vinkeln blivit bättre vid återbesöket. Tyvärr har det inte blivit så med eran dotter, så jag vill sätta henne i en skena idag.”

Vänta… Vadå? Det var ju nästan säkert bara en omognad, som i nio fall av tio skulle ha försvunnit till idag?!? Läkaren vid förra undersökningen kunde inte längre känna någon instabilitet vid manuell undersökning, och läkaren på BVC vid 1-månadskontrollen förra veckan kände inte heller någonting?!?

Och nu säger ni att den där vinkeln gått från 55-56% av önskvärda 60 % förra gången, till 43-49% idag, och att ni manuellt kan tvinga den ena höften ur led? Vad hände här egentligen? Och min bebis ska in i en skena? Idag?

Lika inställda som vi var på att hon skulle få en skena förra gången, lika förvissade var vi idag om att det bara var ett rutinåterbesök som skulle avklaras. Hela höftledsluxationshistorien hade vi redan markerat som ett avslutat kapitel.

Vi var helt chockade, och jag grät. Jag hade ju behandlat och bearbetat det här med skenan tidigare, och kommit ut i den trygga förvissningen att det ju bara var en väldigt begränsad tid med lite extra bök och krångel, och att lillan sedan skulle bli bra utan framtida men. Kommit fram till att det var löjligt och otacksamt att bli ledsen över en så bagatellartad sak som att lillan måste ha en skena i några veckor, när det finns barn som blir sjuka och skadade på riktigt. Min bebis har ju inte ens ont av det här. Men nu var jag återigen så oförberedd och chockad av beskedet att jag inte kunde hejda tårarna.

Så. Nu är hon monterad i en skena, min lilla skrutta. Jag kommer såklart att återkomma med bilder och beskrivningar och information och allt. Det är inte alls så farligt faktiskt, även om det är ovant och lite obehagligt att inte kunna krama min bebis ordentligt.

Skenan är som ett böjbart ”X” med en kortare tvärslå på mitten, och som sitter bakom ryggen. De övre armarna är vikta fram över axlarna, de mittersta runt sidorna, och de undre upp under och runt låren, så att höfterna och benen fixeras i en grodposition. Hon får ha lite lösare kläder och en större blöjstorlek, och det blir lite trixigare att hålla henne ren, annars är det egentligen inga konstigheter. Men jag tycker som sagt att det är jobbigt att skenan sitter över ryggen så att jag inte obehindrat kan stryka och klappa henne över rumpa och rygg, så som en gärna gör när en bär en liten..

Lillasyster 6 veckor

Lillasyster 6 veckor

Min bebis har gått och blivit hela sex veckor gammal, och jag vet inte hur det gått till. Kom vi inte hem med henne alldeles, alldeles nyss?

Ett par bloggbebisar och en gammal kompis bebis har redan hunnit se jordens ljus efter henne, och jag har redan börjat känna nostalgi när jag ser de där bilderna på alldeles nya små människor i små plastbaljor, stolta fäder i vinylklädda fåtöljer och trötta, men ack så lyckliga, nyblivna mammor i förlossningssängar.

Jag kan inte säga att vår tillvaro stabiliserats ännu, och kan inte fatta att jag började jobba halvtid när H var drygt sex veckor gammal!?! Den här lilla fröken vägrar låta sig tröstas av något annat än en tutte in munnen. Aldrig någonsin. Varken jag eller hennes pappa kan krama, vyssja, vagga eller smeka henne lugn. Med lite tur sover hon någon timme eller två i sträck någon gång under dagen, men lika ofta har hon ingen sammanhängande sömn alls, utan bara korta powernaps som ska föregås och efterträdas av en stund vid bröstet, så att allt bara går i ett. Just nu undrar jag hur jag någonsin ska kunna jobba igen?

Tanken är ju ändå att jag ska jobba någon halvdag här och var även nu i januari-februari, och sedan lite mer. Å andra sidan har hon ju aldrig fått äta sig mätt på en flaska, som storebror fick. Jag ska iväg på en jobbgrej nästa vecka, och vara borta ett par-tre timmar, så då får vi se hur det går om hon får en hel flaska med utpumpad bröstmjölk (måste börja pumpträna nu). Kanske kan hon vara nöjd i ett par timmar då? Och om inte av en flaska, kanske när hon erbjuds en till?

Förutsatt att hon fortsatt att gå upp i vikt som hon ska (vi har gått ner till 3×30 ml ersättning per dag, och hoppas på att kunna ta bort en flaska till efter nästa vägning) så kanske amningen kan anses så pass etablerad nu att det går att introducera napp också? Rent logiskt så måste hon ju vara ledsen av annan anledning än hunger ibland, även om amning är det enda som får henne att sluta skrika? Det är ren tortyr för både henne och oss när hon blir ledsen i vagnen utomhus eller i bilen, då vi inte kan göra något annat än att gå/köra på trots att hon vrålar.

Jag har inte vågat ge henne napp, när starten varit så svajig. Men nu flyter allt på, och hon tar bröstet utan bekymmer trots att hon får flaska tre gånger per dag. Jag har köpt ett par yttepyttenappar, och hoppas få okej från BVC på torsdag…

Amningen är dock inte helt oproblematisk, för hon har så mycket gaser, den lilla, att det inte är klokt! Hon fiser som en hel karl, nästan dygnet runt. För det mesta bara pruttar hon, utan att det verkar ge henne bekymmer, men ibland har hon uppenbarligen ont i magen och är besvärad av gaserna. Jag tror att det beror på att hon sväljer väldigt mycket luft när hon ammar, det riktigt hörs hur hon gör det när utdrivningsreflexen är som starkast. Jag försöker rapa henne ofta, men hon blir som vanligt arg som ett litet bi när hon tas ifrån tutten, och börjar skrika, ”slå” på mig med sina små armar och ben, försöka krypa tillbaka ner till tutten och picka med huvudet helt vildsint.

Sedan får jag för mig att det kanske inte är helt bra för magen att hon ammar varje gång något är fel, t.ex. att hon har ont i magen, och att hon många dagar ammar i princip konstant. Om hon har gaser och ont i magen kanske det vore bättre att låta magen vila lite än att amma hela tiden? Det måste ju vara bättre att äta ordentligt med någon/några timmars mellanrum än det konstanta småtuttande hon håller på med vissa dagar? Hon bajsar bara cirka var tredje dag.

Jag veeet att det är normalt att bebisar ibland vill amma hela tiden, med ökningsperioder och sådant, och att många bebisar som ammas fritt vill äta väldigt ofta. Men jag får ändå känslan att det inte är det som det är frågan om med lillasyster, utan att hon vill amma ovanligt ofta för sin ålder, och att det här konstanta ammandet nog ofta är mer tröst/stort sugbehov än hunger och ”mjölkbeställningar”, och att det bidrar till gaser och ont i magen (för att inte tala om en helt uttröttad mamma). Men jag kan ju ha fel, det är bara en magkänsla. Måste prata med BVC om detta också.

Att amning är mer än mat är självklart, men någonstans går väl ändå gränsen för hur mycket en bebis ska ligga vid bröstet? Fast jag vet inte ens om hon verkligen ammar så mycket som det känns ibland, för rätt vad det är kommer det en dag då hon ammar intensivt och koncentrerat, och sedan sover ett par timmar helt lugnt. Och då vet jag inte längre om det varit så himla jobbigt som jag tidigare upplevt det?

Allt är som en gröt, och jag kan inte riktigt skilja dagarna från varandra. Jag minns det från spädbarnstiden med H också, känslan mitt i en jobbig fas att det nog alltid varit så, och alltid skulle vara så, för att en vecka senare inse att det bara varit en jobbig fas, som redan gått över. Sedan kunde jag vara övertygad om att H alltid varit en ovanligt ”snäll” bebis, och att allt flutit på bra hela tiden. Den jobbiga fasen var helt bortglömd.

Sover fridfullt? Nej, laddar bara upp för detta:

 

Läkarbesök på BVC – 1 månad

Läkarbesök på BVC – 1 månad

Idag var det dags för dotrans (den ännu namnlösa, stackaren!) första läkarbesök på BVC.

Mamman hade såklart redan varit hypernervös i några dagar avseende viktuppgången. Säkerligen hade Lillan inte gått ner, men tänk om hon stått stilla, eller bara gått upp litegrann? Vi hade ju i det närmaste fasat ut en av flaskorna också, och bara tillskottsmatat 3 x 30 ml de flesta dagarna den senaste veckan.

Vi kom in i rummet och hälsade på läkaren. Lade en mycket förorättad bebis på skötbordet, endast iförd blöja. Helt enligt instruktionerna hade vi klätt av henne redan i väntrummet (läkarminuter är dyra…), och hon var INTE glad.

Läkaren lyckades ändå få henne att följa en gosedjurspanda med blicken, kände igenom henne och godkände nackstyrkan, höfterna (ingen glidning !) och lyssnade på hjärta och lungor. Inga bekymmer.

Sedan var det dags för vägningen. 3928 gram! Det är nästan 300 gram på två veckor, vilket är en bra viktuppgång. En betryggande bit över födelsevikten också, så nu växer hon alltså på riktigt! Vi fortsätter med 3 x 30 ml ersättning per dygn? och ser hur det ser ut när vi träffar BVC-sköterskan om en vecka.

Och längden? 55,7 cm, alltså 2,7 cm plus på två veckor!

Vi var så lättade och nöjda efteråt.

Inför läkarbesöket fick Knyttan sitt första baljbad också, efter att bara ha torkats av med ljummet vatten och babyolja med tvättlapp tidigare. Bebisen var lite skeptisk inledningsvis, men verkade sedan trivas rätt bra. Att bli upplockad ur det ljumma vattnet var omysigt, men sedan var det desto mysigare (för att inte tala om sövande) att få somna med handduk och filt vid mammans bröst.

Vi hade kvar badbaljan från Ikea och badstödet från Biltema från när H var bebis. Fungerade bra till denna bebis också.

Lillasysters första månad

Lillasysters första månad

I torsdags blev hon en månad gammal, min dotter.

Sedan i torsdags har jag också försökt få en stund över för att skriva något om vad som hänt under denna första månad. Först nu har jag fått en stund till övers med min dator. Lillan ligger bredvid mig i soffan och sover, och jag borde så klart ”sova när bebis sover” medan hon verkar nöjd med att sova någon annanstans än på mig. Men det var så länge sedan jag skrev något av någon substans här på bloggen att en liten stunds skrivande får gå före idag. (Det var två dagar sedan jag började skriva detta inlägg…)

En av de första bilderna. Fortfarande på förlossningssalen, klädd i en handduk med lite av varje på.

Hon föddes på förmiddagen den 5 december 2016, en präktig tös på 3 760 gram och 52 centimeter. Huvudomkretsen var 37 centimeter. Efter att hon sov sig igenom ett drygt dygn mer än vad bebisar ”ska” göra efter födseln hamnade vi ur fas med amningen från start, och hon tappade en hel del i vikt innan mjölkproduktionen kom igång. Vi blev tvungna att tillskottsmata med lite modersmjölksersättning innan vikten vände, men nu efter en månad verkar det som att allt är på väg åt rätt håll, och vi kan fasa ut ersättningen snart. Än så länge växlar hon utan problem mellan tutte och flaska.

Efter en av de första amningarna, i vårt rum på BB-hotellet.

Före nyår hade hon vuxit en centimeter på längden, en centimeter runt huvudet, och tagit sig tillbaka upp till dryga 3 600 gram, efter att ha varit nere på 3 265 gram och vänt. Läkarkontrollen vid en månads ålder blir först på tisdag, så då får vi veta hur både vikt och längd ser ut i nuläget. Hon har fortfarande storlek 1 på blöjorna, och kläder i storlek 50 eller 50/56.

Precis som med H hamnade bebis i babyskyddet på köksbordet när vi kom hem från BB. Okej, vad gör vi nu då…?

Hon älskar att amma, och vill helst ligga vid bröstet konstant. Hon klunkar intensivt och länge från båda brösten, och verkar ha bra teknik förutom att hon ibland tenderar att ta ett för litet tag. Det är svårt att korrigera hennes tag, för hon hugger så snabbt på bröstet när det kommer inom räckhåll att jag inte hinner vänta på att hon ska gapa stort nog. Men oftast får vi till det hyfsat. Hon klunkar i alla fall, och jag får inte överdrivet ont.

Favoritstället.

Det är ingenting utom bröstet som kan trösta henne när hon är ledsen, och vissa dagar vägrar hon sova någon annanstans. Eftersom jag knappt hunnit dokumentera våra dagar har jag svårt att säga hur ofta hon egentligen haft dagar då hon ammat konstant eller vägrat lämna bröstet. I efterhand flyter allt ihop till en gröt av dagar och nätter med lillan vid bröstet och i famnen nästan jämt, även om hon ibland sover i sin egna säng, i soffan bredvid mig eller i babysitterinsatsen på tripptrapp-stolen.

Oftast sover hon i vart fall något sammanhängande pass på 3-4 timmar om natten i sin egen säng bredvid våran. Ibland (under ”klängdagarna”) blir det bara någon kort stund, men det har hänt att det blivit två långpass också. En gång förra veckan sov hon sju timmar i sträck, men det var enda gången hon sovit längre än fyra timmar i ett svep.

Nyfödd och trött på förlossningssängen.

Bitvis har hon varit väldigt nöjd med att både åka barnvagn och sitta i bärsjal, men många gånger gråter hon hysteriskt även då, eftersom hon inte har tillgång till mina bröst. Ibland oroar jag mig över att hon fortfarande inte får tillräckligt med mjölk från mig, när hon bara vill amma, amma och amma, och aldrig bara somnar nöjt och fortsätter sova. Även om hon somnat vid bröstet börjar hon nästan genast picka och söka om jag lägger henne upprätt istället.

Hon presterar flera stora kissblöjor varje dag, vilket är ett bra tecken på att hon får i sig mycket mjölk, men hon bajsar bara varannan dag eller så. Fast då blir det ganska rejäla laddningar… Magen verkar för det mesta fungera bra – det är inte många gånger hon gråtit av magont. Men hon pruttar ganska mycket. Riktigt högljutt ibland! Jag gissar dock att det är bra att gasen kommer ut, och att det är när den inte gör det som det gör ont i magen.

Hon har mycket känsligare hud i blöjområdet än vad H hade som bebis, och har blivit riktigt röd och nästan skinnflådd både i rumpan och i ljumskvecken, trots att vi byter blöja ofta. Omväxlande smörjning med bepanthen och inotyol har hjälpt. På BVC:s inrådan (jag mejlade och frågade) var även på apoteket och köpte en salva mot fotsvamp som tydligen skulle verka mot svamp i blöjområdet hos bebisar. Eftersom de andra salvorna hjälpt har jag dock inte använt svampsalvan (ännu).

Enligt Wonder Weeks-appen har lillasyster just trätt in i sitt första utvecklingssprång, som de kallar ”the world of changing sensations”, och som innebär att hon nu kan se klart längre än de 20-30 centimeter hon såg som nyfödd, och nu istället kan fokusera på cirka 75 centimeters avstånd. Hon ska verka mer vaken och intresserad av sin omvärld, titta längre på saker och interagera mer med omgivningen och andra människor. Mest intresserad ska hon vara av kontraster och skarpa övergångar mellan färger, ljus och mörker, olika material och texturer etc.

Börjar le och skratta. Här mot mormor.

Och visst har något hänt de senaste dagarna – hon håller ögonkontakt mycket längre, tittar mer intensivt och ler oftare. Hon log mot andra väldigt tidigt – mormor fick stora leenden och ljudlösa skratt redan före jul, och pappan någon vecka senare. Jag har dock fått vänta tills alldeles nyss innan jag fick ett klockrent leende som verkligen var riktat mot mig. Hon har börjat ge små ljud ifrån sig som jag tolkar som ”prat”, men det är fortfarande en väldigt begränsad kontakt en kan få med henne. Framför allt det faktum att hon inte går att trösta på något annat sätt än genom amning är lite jobbigt, och jag längtar efter att min röst och vaggande i famnen ska kunna lugna henne.

Ibland duger mammas fötter att sova på. Lillkatten gör gärna sällskap.

Med H var jag lite skeptisk till ”Wonder Weeks” just avseende beskrivningen av att varje utvecklingssprång kunde förutses av gnälliga och klängiga perioder, men just nu kan kanske utvecklingssprånget förklara varför lillan hade en period för ett par dagar sedan då hon ammade i princip konstant i två dygn, och bara sov korta stunder i famnen. Nu har hon nämligen lugnat ner sig och sover till och med i egen säng mellan amningstillfällena, ibland så länge som 2-3 timmar.

Till skillnad från H, som kunde lyfta huvudet ganska stadigt redan när han lades upp på min mage efter förlossningen, var lillasyster som en överkokt spaghetti i kroppen från födseln. De första veckorna var hon bara ett lealöst litet knyte. Runt nyår började hon kunna spänna kroppen och spjärna bakåt med benen medan hon sträckte ut ryggen, och sedan har hon även börjat kunna lyfta huvudet och flytta det från sida till sida när hon lagts i magläge, och hon börjar kunna hjälpa till att hålla huvudet uppe när en bär henne. Armar och ben sprattlar åt alla möjliga håll, men det går att se att hon ibland liksom fäktar efter något som hon är fokuserad på.

Mamma, storebror och lillasyster

Storebror bryr sig inte så mycket om henne, även om han ibland klappar henne försiktigt över håret, och vid ett par tillfällen sagt att hon är söt. Han pratar om att hon ska få leka med hans bilar (”dela sammans” eller ”låna sammans”) när hon blir lite större, och verkar inte arg, ledsen eller svartsjuk. Däremot är han väldigt uppmärksamhetstörstande och gör allt för att få uppmärksamhet, busar och spelar apa. Sedan är han fortsatt ”trotsig” och bråkar om det mesta: mat, kläder, blöjbyte, sänggående, dusch/bad, tandborstning med mera, med mera… Men det är nog mer åldern än det faktum att han blivit storebror som orsakar det.

Hur söt kan en bebis vara?

Vi föräldrar är precis lika förälskade i vår lilla tvåa som vi var i storebror, och sitter ofta och bara förundras över hur gudomligt söt hon är. Inte alls partiska…

För min del har jag i princip inga som helst sviter efter graviditet och förlossning så här en månad senare, utöver lite kvarvarande avslag (som börjar bli tröttsamt). Det har inte varit mer än lite vattniga brunröda flytningar sedan ganska kort efter förlossningen, men verkar ta tid på sig att helt sluta.

Jag kan fortfarande knappt greppa skillnaden från förra gången, då jag först efter tio veckor började känna att det vänt, och att de outhärdliga smärtorna i underlivet faktiskt började klinga av. Denna gång kände jag mig helt okej nästan direkt efter förlossningen, bara något svullen och lite öm, och sedan kliade det lite efter ett par veckor, men det gick över på några dagar. Kroppsligt känner jag mig friskare och starkare än vad jag gjorde innan jag ens blev gravid, och jag väger 6-7 kilo mindre än innan jag blev gravid.

Jag känner inte att jag är svagare i magmusklerna eller ostadigare i överkroppen än före graviditeten. (Inte för att det fanns några muskler att tala om då heller.) Det enda jag möjligen känner är att jag har lite, lite ont typ ovanför ljumskarna/allra längst ner i magen när jag knuffar syskonvagnen uppför backar, och ett litet obehag i ena knäet när jag bär bebis upp och nerför trappor. Annars inga men alls. Så jag har alla förutsättningar för att faktiskt komma igång och komma i bättre fysisk form nu. Inga ursäkter.

Mammakroppen andra månaden efter förlossningen

Mammakroppen andra månaden efter förlossningen

Jag hade ont, så ont, i underlivet. Jag kunde inte sitta på toaletten, sitta på huk, gå eller stå längre stunder. Och jag kunde absolut inte duscha. När jag duschade stod jag och trampade, grät och kved av smärtan. Gnällde ”Nej. Jag vill inte mer nu. Snälla sluta. Mamma. Nej. Snälla. Det räcker nu. Snälla. Nej.” Bara vattnet som rann ner längs mina blygdläppar orsakade detta. Jag grät, och B grät också, när han ända in i sovrummet hörde hur ont jag hade. Han tyckte jag skulle åka till gynakuten och låta undersöka mig. Men jag klarade inte av ens tanken på att någon mer skulle röra mitt trasiga underliv.

Det närmaste jag kan komma för att beskriva smärtan är migrän eller akut tandvärk, som strålade från platsen där blygdläpparna möts ovanför klitoris och ner mot mellangården. Jag födde H utan annan smärtlindring än kvaddlar, och den smärtan var INGENTING mot smärtan jag hade i underlivet de första 8-10 veckorna efter förlossningen. Jag var säker på att underredet var förstört för alltid.

I övrigt hade jag fortfarande avslag. Som luktade APA. Eller död ökenråtta, som Lady Dahmer så träffande beskrev det i det här briljanta inlägget. Som jag tack och lov läst innan, så jag var förberedd. Det kom en del färskt blod fortfarande också.

Jag åt som en häst under den här perioden. Viktmässigt låg jag dryga 5 kilo under inskrivningsvikten på BVC.

Jag hade fortfarande ingen styrsel alls i överkroppen.

Hormonerna från graviditeten gjorde att jag fortfarande var supercool, kände ingen stress över något alls utöver H:s utveckling och välmående, och klarade mig på väldigt lite sömn. Hade mycket energi ändå.

H:s andra månad

H:s andra månad

H var en sån liten sparv under sin andra månad. En liten mager råttunge, helt hjälplös. På längden växte han som han skulle, och huvudomfånget likaså. Han hade segat sig upp till födelsevikten när han var ganska precis en månad. Antecknat i ”gula kortet” på hans enmånadsdag är 3 870 g, 55,5 cm längd och 38,4 cm huvudmått.

Det var fortfarande amning och flaskmatning enligt strikt schema som gällde. Vi var fortfarande enormt osäkra, och väldigt oroliga. H kräktes hela tiden, även på nätterna när han sov, så jag låg halvvaken och lyssnade nästan hela nätterna igenom. Och varje gång han kräktes visste vi ju att det var näring som han så väl behövde som bara kom upp igen. B fortsatte vara insnöad på att föra bok över H:s måltider.

H var fortfarande inte så intresserad av nappen, det var mest fingrarna han ville suga på.

IMG_1530
H vid ungefär sex veckors ålder. Suger gärna på tummen.

 

I klädväg hade han samma kläder som han haft som nyfödd, storlek 50-56. Det var fortfarande omlottbodys som gällde, det var väldigt läskigt att behöva trä saker över hans huvud.

Jag började jobba när H var drygt sex veckor gammal, och B fick ta hand om H själv två dagar i veckan. Det var svårt att åka hemifrån, framför allt eftersom de båda sov när jag åkte hemifrån. Tänk om något skulle hända med H medan B sov? Tänk om B inte skulle vakna när H behövde det? Tänk om något skulle hända med B och H bara låg i sin säng och skrek? Mycket katastroftankar var det. Varje gång jag åkte till jobbet och fram till att jag hade pratat med B, och de hade gått upp för dagen. Vilket ofta var vid lunchtid.

Vi åkte och hälsade på hemma hos H:s farmor i början av månaden, vilket var första ”hemma hos”-upplevelsen med H. Det gick bra, men jag var mest i min lilla bubbla med H, och hängde inte med så mycket i samtalen. Kanske var det nästan ett leende som H riktade mot sin farmor?

I övrigt log han mest i sömnen; låg och skrockade för sig själv. Man undrar ju åt vad? Det första solklara vakna leendet fyrade han av mot katten Tjockis en morgon i sängen vid en dryg månads ålder. Vi vågade inte ha katterna i sovrummet om natten ännu, men på morgnarna fick de komma in och hälsa. När han började närma sig tvåmånadersdagen började vakna leenden bli allt vanligare.

IMG_1537
H vid ca 7 veckors ålder. Ett av de första vakna leendena som fångades på bild.

 

Vi fick en fin babysitter från farmor, men den var fortfarande lite väl stor för H, som satt som en ostbåge i den, och kräktes. När vi lånade den lilla kilformade sittdynan från babyskyddet gick det lite bättre.

IMG_1523
H får en fin babysitter från Babybjörn av sin farmor. Cirka 6 veckor gammal.

 

H kunde nu hålla upp huvudet ännu bättre, även om han kunde det redan från början. Han tyckte dock inte att det var kul att bli lagd på mage. Han började bli allt mer intresserad av saker, och låg och tittade och tittade på den fina Playgro-fjärilen från Liberos startpaket. Vi brukade dock kalla den för humlan, av oklar anledning. Kanske för att den är randig, och ”humla” är ett finare ord än ”fjäril”. ”Humlan” och en liten vit uggla hade vi satt fast i huvudänden av vagnens liggdel, och han viftade med armarna efter leksakerna, men gjorde inga ansatser att greppa dem.

Vi brukade också ha leksakerna fästa på ena sidan av vagnen, för att få honom att vända huvudet åt motsatt håll från det han oftast sov på, så att han inte skulle bli sned i huvudet.