Jag tror minsann att något rör sig därinne!

Jag tror minsann att något rör sig därinne!

Igår när jag gick från jobbet blev jag skrämd halvt från vettet av att de började köra en pålningsmaskin precis bredvid mig där jag gick i godan ro. Jag hoppade en halvmeter upp i luften av ren förskräckelse, och började rentav gråta lite efteråt, när den initiala chocken avklingat. Att de kör igång en sådan maskin bara ett par meter från en förbipasserande och rätt uppenbart gravid kvinna! Jag hade god lust att skälla ut dem efter noter, men kunde inte eftersom jag grät och ljudet var så fruktansvärt att jag bara höll händerna för öronen och hastade vidare.

Men Knyttet hoppade nog också till, och hamnade i ett annat läge, för när jag satte mig ner i bilen tjugo minuter senare tyckte jag bestämt att jag kände det där lilla durrandet i magen igen. Och sen lite grann på kvällen när jag satt i fåtöljen med en katt i knät. Och nu igen här där jag sitter i min kontorsstol. Men efter en och en halv veckas vidunderlig stillhet i magen är det knappt så jag vågar tro på det jag känner. Är det verkligen Knyttet som lever om därinne? Jo, jag tror ju det.

Hoppas, hoppas att jag börjar känna de ”riktiga” rörelserna snart, och kan börja känna mig gravid på riktigt. Nu känns det fortfarande som att jag går runt och fejkar, även fast magen har börjat puta ut rätt ordentligt. I brist på selfiespegel får ni här moi avspeglad i ett stycke köksfönster, komplett med frukostrester på bordet innanför, och en man på väg med kaffe i bakgrunden. Vecka 18+3, och första magselfien för denna gång, fast bilden är nog från 18+1 när jag tänker efter.IMG_2323

Förra gången var det magselfiepremiär på ett hotellbadrum i Rom i vecka 20+4. Någon selfieproffs kommer jag nog aldrig att bli…

IMG_0883 (1)

För övrigt världens sämsta sunkhotell, Radisson Blu i Rom. Påstått 5-stjärnigt med schysst takterass, men med fuskbyggda rum med totalt avskalad inredning helt utan textilier, avloppsöversvämningar, papperstunna väggar, och total nonchalans från personalen när vi två nätter i rad fick gå ner och klaga på att folk satt och kedjerökte i angränsande rum hela nätterna, i det påstått rökfria hotellet. Tack vare pappersväggarna och en helt otätad dörr mellan de angränsande rummen kunde folk lika gärna ha suttit i vårt rum och rökt. Inte jättekul när en är gravid. Usch och fy för det hotellet!

Så första ”wow-vad-jag-ser-gravid-ut-det-här-måste-jag-föreviga”-ögonblicket kom alltså drygt två veckor tidigare denna gång. Men undrar just om magen kommer hinna bli en sån där gosig rund kula på bara två veckor? Nu är det ju mest fläsket som skjutits uppåt, och magen är inte bollformad ännu. Å andra sidan hade jag gravidjeans på mig på bilden från Rom, och nu kör jag på vanliga byxor. Magen ser ju rundare ut när byxorna är lågt skurna med en hög mudd över magen, än när en har vanliga byxor som liksom delar magen mitt på.

Nä, nu måste jag fortsätta jobba. Jag avslutar med en bild på min sötnöt, bara för att. Gullegosingen! Fast han var inte jättepopulär igår kväll, när han vid middagsbordet bara satt och gäspade och gnuggade sig i ögonen, för att sedan ändå sno runt i sängen i två timmar innan han somnade. Och mamma och pappa med. HUR ska vi någonsin få ordning hemma när nattningen förstör hela kvällarna?

IMG_2328

Insomnia

Insomnia

Jahapp. Här ligger jag och är vaken. Vilket jag varit sedan 02.14. Har kollat av alla sociala medier. Kan inte spela Farm heroes, för min iphone drämde jag i stengolvet på pizzerian häromdagen, och skärmen är – om än fullt fungerande – täckt av ett finmaskigt spindelnät som skymmer sikten, och det sticks i fingrarna av glassplittret när jag tvingas swipa. Att hitta en auktoriserad reparatör utan att behöva resa ett antal mil verkar svårt, och även klåparna på stan här tar närmare 2000 spänn för ett skärmbyte. Wtf! Det är ju bara ett litet glas!?!

Till den allmänna misären kommer att barnet lyckades natta båda föräldrarna igår. För andra gången denna vecka. Nattningarna är det absolut värsta jag vet just nu. Det blir alltid för sent, barnet härjar och snor runt i sängen i all evighet, och sparkarna mot min mage duggar tätt. Inifrån magen däremot är det fortfarande helt tyst och stilla, sedan en vecka snart.

Jag kan inte låta B natta själv heller, för då blir det strax panikgråt från barnet efter mamma. Så de senaste kvällarna har vi nattat gemensamt. Det underlättar att flankera barnet från båda sidorna, så minimeras antalet gånger en behöver släpa tillbaka illbattingen till sängen, skrikandes och gråtandes. Men resultatet blir i regel att en eller båda av oss somnar. Om jag lyckas släpa mig upp igen är klockan i regel närmare 22, och mängden nytta utförd i hemmet minimal.

Nej, jag mår verkligen inte bra just nu. Jag trampar bara vatten och blir inte klar med något vare sig på jobbet eller hemma. Högar byggs upp, och jag känner mig bara jagad och otillräcklig. Inga rutiner alls har kommit på plats, kosten förskräcklig (påspädd av att jag verkligen inte gillar grönsaker just nu) och motionen nästan obefintlig. Jag kan inte begripa hur jag kan ha mindre tid än någonsin både på jobbet och hemma när jag just skurit ner restiderna med mer än två timmar per dag? Och B vill umgås med folk på helgerna, vilket bara stressar mig ännu mer.

Må-bra-hormonerna som flödade under förra graviditeten finns inte denna gång. Jag håller på att duka under av stress, och kan inte göra något för att förbättra min situation. När jag tänker efter är det ju ett under om knyttet överlever detta. Stress och kaos och säkert två veckor sedan jag kom ihåg att ta en endaste gravidvitamin. Med H var jag bara full av harmoni oavsett vad som hände runtomkring, åt mina vitaminer och omega 3-kapslar, promenerade och vattengympade, och fick i vart fall ner en och annan sallad och en frukt här och där.

Stackars, stackars knyttet (om hen fortfarande lever därinne). Undrar vad mitt leverne och mående just nu egentligen gör för skada på hens utveckling? Kanske kommer hen att bli ett mindre harmoniskt och tryggt barn än H? Intellektuellt svagare? Jag törs knappt tänka på det heller, jag orkar bara inte mer nu.

Livstecken

Livstecken

Nej, jag har inte gått under jorden, utan försöker mest återhämta mig i midsommarens efterdyningar. Dessa långhelger med flängande runt till än den ena, än den andra släktingen. Alltså. Först stressar en ihjäl sig på jobbet veckan före, för att bli ”klar” till långhelgen. Sedan far en runt, utan rast och utan ro, på den ena pliktskyldiga måltiden efter den andra. Och när vardagen kommer åter är en tröttare än innan helgen började.

Vi är de enda på respektive sida som har barn så här långt, så jag funderar på att bara vägra vid nästa långhelg. Vill alla föräldrarna träffa barnbarnet så är de alla välkomna hit på en och samma bestämda dag (gärna med sina specialiteter i matväg med sig), och sen ska vi vara lediga lite också. Undrar hur det skulle tas emot?

De tre senaste dagarna har jag dessutom haft en hemsk huvudvärk, som inte riktigt vill ge med sig. Heeelt normalt som allt annat gissar jag, eftersom det borde vara för tidigt i graviditeten för högt blodtryck och liknande. Och eftersom blodtrycket var kanonfint sist, och hela graviditeten igenom med H, så tror jag inte att jag lider någon större risk i det avseendet. Men handikappande är det med denna huvudvärk. Och det gör inga direkta underverk med humöret heller, som redan innan var rätt surt och grinigt.

Egentligen borde jag vara jätteglad nu, gravid med ett nytt barn, nyinflyttade i vårt drömhus med en nästan tvååring som börjar bli en helt ljuvlig liten person, som pratar hela tiden och lär sig nya ord varje dag. De där tio de efterfrågade på 18-månaderskontrollen är sedan länge passerade, och nu är det snarare långt över tio tvåordsmeningar han är uppe i. Med en del underbara felsägningar som vi inte kan låta bli att infoga i vårt språk snarare än att rätta hans. ”Bappa” istället för napp. Tåg heter fortfarande ”tookatook”.  Åka vagn heter ”booka magn”. Favoritsysselsättningen är att ”pinga”.

Men jag är mest trött och sur och har ont i huvudet. Känner fortfarande inte av Knyttet så mycket, nu typ ingenting på flera dagar, och har kommit i den där fasen då jag känner att jag bara ljuger när jag säger att jag är gravid. Samtidigt som nästan alla i vår närmsta krets nu vet om graviditeten, och alla vill prata om den, och det kommande barnet. Vad jag tror växer i min mage är oklart, men det känns absolut inte som att det är en bebis. Åh, dessa graviditetsrelaterade hjärnspöken!

image

H är dessutom extra mammig, och det är bara jag som får natta. Just det jag inte orkar med, för då missar jag den lilla stund på kvällen då jag eventuellt fungerar någorlunda, och kan försöka komma iordning lite hemma. Vi lever fortfarande med kläderna i lådor/travar/högar på golvet, och ingen tvättrutin har infunnit sig. Jag vet att vi har flera oöppnade tandkrämstuber någonstans, men inte var, och vi kämpar istället febrilt varje morgon och kväll med att försöka klämma ut ytterligare en liten klutt ur tuben med resetandkräm som smakar vedervärdigt söt spearmint. Och jag ulkar varje morgon när jag borstar. Katterna vill gå ut, men jag måste hitta deras halsband först. Men i vilken låda?

Och huvudvärken på det. Japp, en riktig solstråle är jag. Godnatt!

Att gå och handla med en nästan 2-åring…

Att gå och handla med en nästan 2-åring…

Han får en liten vagn. ”PINGA!!!” tycker han, och drar iväg.

IMG_2096

 

IMG_2097

IMG_2104

IMG_2105

IMG_2106

Tur att klockan var 20 på kvällen, och inga pensionärer befann sig i butiken. Varje försök att stoppa den lille vettvillingen, eller bara lite varsamt styra hans lilla vagn i rätt riktning genom att hålla i flaggstången, orsakade arga miner, gråt och golvstamp.

Pratar prat

Pratar prat

Det pratas mycket här hemma nu. H babblar konstant, både med oss och för sig själv när han leker. Mest låter det som nonsens, men det är ändå fler och fler urskiljbara ord, och det är många olika varierade ljud som trillar ur den lilla munnen. Inte längre bara upprepade stavelser som ma-ma, pa-pa, ba-ba, ka-ka, du-du o.s.v.

Vissa ord är ”renare” än andra, som är mer hans egna varianter av olika ord. I lördags sade han den första tvåordsmeningen, eller egentligen tre olika på samma tema: ”Maah bil!” ”Maah tookatook!” och ”Maah buss!”. Mer bil. Mer tåg. Mer buss.

”Maah” har han använt för ”mer” ett tag, främst vid matbordet, när han velat ha mer av något. Och nu beställer han även mer bilar, tåg och bussar efter att en/ett har försvunnit ur synhåll. Morfar och tant G tyckte också absolut att de hörde honom säga ”ta bort!” när han sköt ifrån sig tallriken igår också. Jag hörde mer typ ”ah-bohzj”, men det är mycket möjligt att de hade rätt.

Mamma (betyder även katt), pappa (betyder även trappa och apa), kacka (betyder anka, groda, macka, kaka och jacka), goh (gå ut), mahzj (majs), bahzj (bajs), johzj (juice), bil, boll, buhzj (buss), tookatook (tåg), book (bok), töttö (törstig) tillhör den dagliga vokabulären, och han har vid enstaka tillfällen plöstligt sagt ord som ”oliv” och ”nappen” klart som korvspad. Han härmar ofta efter den en säger, och det märks att han är väldigt sugen på att kunna prata ordentligt.

Så jag har slutat oroa mig över hans språkutveckling, för nu har det tagit fart!

H:s nittonde månad

H:s nittonde månad

IMG_1155

H:s nittonde levnadsmånad börjar lite trist, med sjukdom i hela familjen. H och jag åker på någon mystisk magsjuka som är lågintensiv men långdragen. B får influensa.

Vid ingången av månaden väger han 12,58 kg och är 83,5 cm lång (enligt 18-månaderskontrollen), och vad som hänt efter det vet vi inte riktigt, men det är väl vettigt att anta att han inte växer lika snabbt längre, så att skillnaderna inte är så dramatiska från en månad till en annan. Klädstorleken är 86/92, och skorna i storlek 22 börjar bli lite små.

Vi går på babysim, där han börjar bli riktigt trygg i vattnet, och verkar tycka att det är riktigt roligt både att dyka och att åka rutschkana ner i bassängen.

_DSC0084
H på babysim. Fotografi av Åsa Arctaedius, babysimfotografen.se.

En viss harmoni infinner sig, då han börjar sova i princip hela nätterna igen, efter att i flera månader ha vaknat och gråtit ett antal gånger efter att han somnat, så att vi suttit på helspänn i vardagsrummet på kvällarna, redo att springa upp och trösta. Vi (eller jag) jobbar vidare på amningsavslutet, men han vaknar fortfarande någon gång per natt och är otröstlig om han inte får sin ”duhduh”.

Ett helt gäng nya tänder har dock trängt fram från jul och framåt, vilket kan förklara en hel del dåligt humör, orolig sömn och matkrångel. Utöver de fyra främsta tänderna uppe och nere har 2-3 tänder ytterligare på varje sida börjat kika fram, både ”huggtänder” och kindtänder har dykt upp, även om de bara kikar upp litegrann ur tandköttet ännu. Det är bara några enstaka av mjölktänderna som fortfarande inte syns alls.

IMG_1119

Han är vild och springer och klättrar överallt, och har ingen ro att bara sitta stilla och titta på tv eller liknande. Humöret är generellt glatt och soligt, även om det är ett par dagar då han blir lite ledsen vid förskolelämningen, vilket aldrig hänt tidigare.

IMG_0959
H klättrar glatt upp i sin Bugaboo Bee3 Van Gogh när mamman leker barnvagnsparad i hallen.

Det går upp och ner med maten, vissa dagar är det som förgjort att få honom att äta just någonting som inte är pannkaka, köttbullar eller korv, medan han andra dagar äter glatt av det mesta. Helt salongsfähig är han dock inte. När vi äter födelsedagsmiddag för farmor på restaurang gör han en barnklassiker och sliter ner duken så att mamman får bubbel i hela knät. Som tur är var det bara cava…

IMG_0845

Han hänger själv med morfar en stund för första gången, en dag när han fortfarande är ”i karantän” från förskolan efter magsjuka, och både jag och B har jobbmöten vi inte kan boka om. Vi tar bussen till min arbetsort och äter lunch hemma hos morfar, och sedan promenerar vi tillsammans ner på stan där morfar och H får mata ”kackorna” vid ån och leka i parken, medan jag går till kontoret en stund. Och det går hur bra som helst, både morfar och H hade haft roligt.

Vi är också hundvakt över en helg, vilket H tycker är roligt. Hunden Mimmi är dock inte riktigt lika glad över den konstanta uppmärksamheten, och markerar med att blotta tänderna när hon inte ens får vara ifred på sin sovfilt. H fattar dock inte piken, så vi föräldrar får kolla av läget och lyfta bort H när det behövs. Även om Mimmi är världens goaste labrador så är hon inte van vid småbarn, och det är upp till oss att se till att inget går snett mellan de två.

IMG_0822

Pratet är fortfarande inte så många riktiga ord, men ”kah-kah” och ”pah-pah” får ännu fler betydelser. ”Kah-kah” betyder anka, groda, kaka, pannkaka, jacka m.m., och ”pah-pah” betyder förutom pappa även trappa och lampa. Han blir också allt mer intresserad av böcker, och kommer ofta springande med böcker där han omväxlande vill bli utfrågad om att peka ut olika saker, och omväxlande vill peka och få berättat för sig vad saker heter. Jag blir lite överraskad av att han faktiskt förstår fler ord än jag trodde.

IMG_1070

Ja, det är inte lika mycket som händer på en månad längre. Men jag fortsätter nog med månadssammanfattningarna det andra året ut ändå. Det är så kul att kunna gå tillbaka och se när saker och ting faktiskt hände, för i minnet grötar allt ihop sig och en tror att saker hände i helt annan ordning än det faktiskt gjorde. De jobbiga perioderna känns evighetslånga i minnet, men visar sig vid kontroll bara ha varat i några veckor.

Jag minns att jag kände fasa över det ständiga passandet när han precis började krypa och gå, och tänkte att det skulle vara så i flera år. Och jo, visst behöver en 1,5-åring ständig tillsyn, men det är inte alls på samma nivå som där i början. Nu vet jag vad han kan få för sig att hitta på och inte, och jag litar på hans egna förmågor mycket mer än förr, då varje sak i hushållet kändes som ett potentiell dödsfälla. Jag behöver inte ha honom i synfältet hela tiden, utan kan i godan ro laga mat i köket medan han stökar omkring i vardagsrummet intill. Det är bara när det blir tyst jag behöver kolla vad han håller på med. Men oftast visar det sig att han bara är fokuserad på någon på tv:n, sitter och bläddrar i en bok eller är djupt koncentrerad i något bygga/stapla/pussla-projekt.

H:s artonde månad

H:s artonde månad

Han blev ett och ett halvt år för några veckor sedan, min lille plutt. För ett år sedan kunde jag knappt ens föreställa mig att han skulle bli så stor, men halvåret sedan ettårsdagen har verkligen bara rusat förbi. Och nu är vi här, och det känns som att det inte kommer att stå på förrän vår kille blir två!

Den artonde månaden tog vid där den sjuttonde slutade inte bara rent kronologiskt, utan även på så vis att de oroliga kvällarna och nätterna, och matkrisandet varje middag, fortsatte. Nattningarna var sega, och efteråt såg mamman ut ungefär så här:IMG_0552

Efter en stöknatt och tidig morgon såg mamman ut så här:

IMG_0476

Och barnet? Så här:

IMG_0471

En del av det nattliga missnöjet beror kanske på att jag försöker sluta amma, även om han alltid får sin ”duhduh” när han verkligen vill, och inte låter sig avledas av annat.

När han väl sover är han så här söt:

IMG_0646

Men det sker framsteg också; hans fin- och grovmotorik och problemlösningsförmåga fortsätter att förbättras. Han springer, klättrar och hoppar vildsint, för det mesta utan att ramla. Han staplar saker i och på varandra, och kan för första gången sätta alla djuren på rätt plats på sin traktor-med-släp-leksak. Han börjar förstå sammanhanget med stapelleksaker, d.v.s. att han måste flytta på en felplacerad sak när det visar sig att nästa sak inte går i/på, t.ex. att den mindre burken först måste lyftas ur den större för att mittemellanburken ska få plats. Han kan hantera en ipad korta stunder utan att bara trycka bort appen, som han alltid gjort innan.

IMG_0586

IMG_0679

Vi har uppföljningssamtal på förskolan, och vi får det bekräftat att allt går toppenbra. Han är trygg och glad. Men väldigt busig. När han busar slår han dock på stora charmen så det inte går att vara arg på honom.

Vi fortsätter att vara så tacksamma för hans glada lynne.

IMG_0756

IMG_0804IMG_0444

Vi börjar om babysim steg 2 sisådär ett år senare. Han är mycket äldre än alla andra, men det struntar vi i, för vi tycker att det är så roligt att bada hela familjen tillsammans. Han är räddhågsen och klamrar sig fast första gången, med efter några tillfällen till och med sträcker han ut armarna mot instruktören för att hon ska lyfta upp honom på rutschkanan, som han får åka nerför på magen och dyka ner under vattnet, vartefter vi fångar honom.

Vi åker på en kortsemester till Trysil, och han fortsätter att vara en exemplarisk medresenär, som somnar nästan så fort bilen rullar iväg, och sedan sover nästan hela resan.

IMG_0590Väl på plats har han roligt med den dubbelt så gamla kompisen E, åker pulka och busar i största allmänhet.

IMG_0661

IMG_0613 Men han sitter också snällt i mammans senaste bärmojäng, den smarta EasyHug-sjalen.

IMG_0611

Han blir godkänd på 18-månaderskontrollen, trots att han inte kan 8-10 ord, utan utöver ”mamma” och ”pappa”, mest säger ”däh!” för där, ”duhduh” för tutte, ”töhtöh/tehteh” för törstig/vatten, och ”kahkah” kan betyda kaka, katt, jacka, anka och groda (kvackkvack), och ”pahpah” betyder trappa och apa. Han är 83,5 cm lång, och väger 12,58 kg dagen före 18-månadersdagen. Klädstorleken är 86 och 86/92, och blöjstorleken 4 (Pampers) eller 5 (Libero).

Förutom att han är petig med maten så sker stora framsteg när det gäller själva ätandet – han äter yoghurt med sked utan problem, och kan när det krisar äta en hamburgare i bilen utan att kladda (beställd utan dressing, förstås).

IMG_0789

IMG_0493

Han förfinar sin förmåga att göra kaos genom att fara omkring som ett yrväder genom huset, riva ner allt och klättra på allt. Så här kan det se ut efter en eftermiddag hemma:

IMG_0578 IMG_0575 IMG_0580

Han blir allt mer medveten och kan kommunicera bättre, och det blir mer och mer en liten pojke vi har hemma, långt ifrån den bebis vid hade för bara ett år sedan. Han förstår mycket av det vi säger till honom, och det går att till exempel säga åt honom att tvätta händerna efter maten, så springer han till toaletten.

Artonmånaderskontroll på BVC

Artonmånaderskontroll på BVC

Vi tog oss iväg till 18-månaderskontrollen på BVC häromdagen, jag och H. Det var såklart innan jag hade mått illa på något sätt, och vi fortfarande antog att H:s magproblem inte var något smittsamt. B stannade hemma med sin flunsa.

H vägde in på 12,58 kg och är 83,5 cm lång. Vi hade (som vanligt) överskattat både längd och vikt i våra gissningar, men tog hem en delad seger då jag låg närmast i längd, och B närmast i vikt. Enligt BVC-sköterskan är vår pojke helt proportionerlig och som han ska vara (enligt hennes kurvor).

Han demonstrerade duktigt sina klossbyggarskillz, men var inte så sugen på att vare sig prata eller peka på kroppsdelar på hennes befallning. Antingen var han blyg, eller så mindes han sprutan sedan sist och litar inte riktigt på henne. Eller så var han bara helt fokuserad på leksakerna ute i väntrummet, som han sett på vägen in. Han öppnade dörren och var på väg ut flera gånger under besöket, och protesterade högljutt varje gång han hindrades i sitt uppsåt.

Jag fick intyga att han kan rita (det gör de ju på förskolan, även om jag själv inte kommit på tanken att skaffa hem kritor och annat till honom ännu), att han kan kroppsdelarna och att han brukar prata lite. Att det inte var några 8-10 riktiga ord ännu var ingen fara, utan vi skulle höra av oss om han fortfarande inte gjorde det när han blir två. Och med hänsyn till att han började säga ”mamma” och ”pappa” på riktigt först under jullovet så är det uppenbart att han har börjat fokusera på talet nu, för utvecklingen sedan dess har gått jättesnabbt, även om det inte blir riktigt rätt ännu.

Så länge det inte dyker upp något så kommer vi inte att besöka BVC något mer förrän det är dags för treårskontrollen. Om ett och ett halvt år. Lika länge som H levt fram till idag. Tänk vad tiden går, och vad annorlunda det blir att inte alls gå till BVC på ett och ett halvt år efter att ha sprungit där nästan för jämnan under lika lång tid!

Men jag gråter inte direkt blod över det. Jag är ju inte vidare förtjust i vår BVC-sköterska. Hon är för all del trevlig (om man med det menar att hon ler och har en vänlig framtoning), men det känns som att hon bara rapar upp sina (delvis mossiga råd) helt utan lyhördhet för föräldrarna och barnet hon har framför sig, som att alla är stöpta i samma form. Hon går efter sitt lilla schema och vräker ur sig sina råd då schemat säger det.

”Nej, ge ingen ersättning nu. Intensivamma bara i en vecka så löser det sig nog.” Sa hon ett par dagar efter att vi kommit hem från BB, där vi fått stanna extra länge eftersom H tappat för mycket i vikt, och min mjölkproduktion inte riktigt kommit igång, och barnet var trött och helst sov hela nätterna utan att äta. Han tappade all vikt vi kämpat upp med hjälp av ersättnings- och amningsschemat från BB på den veckan.

”Nej, nu får ni öka på ersättningen” Sa hon sedan varje vecka som H inte helt på grammet följde sin kurva, trots att vi förklarat att vi ville hålla ner ersättningen för att inte slå ut amningen, och med vägning varje vecka kunde ju de där felande grammen på vågen vara helt beroende på om han bajsat eller kräkts före eller efter invägningen.

”Ja, nu är han ett halvår, nu ska han kunna klara sig utan att äta på natten, så du kanske ska sluta nattamma.” Sa hon när vi bara undrade om det var normalt att han vaknade och grät många gånger på natten, och just efter att hon (återigen) fått berättat för sig att jag jobbade varannan dag, och mest ammade från kväll till morgon.

”Jaha, ammar du fortfarande? Känns det som att det kommer någon mjölk?” Har hon nog sagt varenda gång sedan H var 8-9 månader. Eh, nej, det kommer ingen mjölk utan jag tycker bara att det är roligt att låta mitt barn ligga och snutta på mina tomma juver. Eller?

Det har varit en hel del annat också, om att vänja honom att somna och sova själv, om att inte låta honom använda mamma som napp och en del annat som bara känns …förlegat, och inte alls förenligt med den föräldrastil som vi försöker hålla, vilket hon skulle ha förstått om hon överhuvudtaget lyssnade på det vi berättade.

(Hon påminner om min BM på MVC på det sättet, tar liksom inte in det en säger utan bara maler på utifrån sin förutfattade mening. Jag var med i ett projekt för överviktiga blivande mammor på MVC, där det hölls lite extra koll på vikten m.m., och min BM satt och tjatade om att jag inte skulle dricka läsk varenda gång vi var där, trots att jag varje gång sa att jag nästan aldrig dricker läsk, och jag dessutom i realiteten gick ner i vikt under graviditeten eftersom jag gick upp mindre än vad graviditeten vägde.)

Den här gången började BVC-sköterskan (efter att det framkommit att jag fortfarande ammar en gång per dygn) mala på om att det var mamman som skulle bestämma när hon var färdig med amningen, och kanske sova borta ett par nätter när hon väl gjort det. Jag fick vänligt men bestämt säga att jag har tänkt mig ett mjukt avslut. ”Ja, det finns ju de barn som hållt på och ammat tills de är tre.”

Frustrerad, är vad jag känt mig varje gång vi har varit på BVC. Så jag är rätt glad att slippa nu. (Ja, jag vet att BVC är frivilligt, men jag har såklart också varit intresserad av att få ett kvitto då och då på att mitt barn utvecklas som han ska, och vaccinationerna ska han ju ändå ha.)

Men lilleman verkar i alla fall ha fått OK-stämpeln för 18 månader, och vi kör på och avvaktar att han ska bli lite mer pratglad.

I övrigt är vi friska nu, jag och H, och har lagom till babysimmet imorgon båda passerat 48-timmarskarantänen efter magsjuka. B lider fortfarande av den influensa som än så länge bara drabbat honom, så han får hålla sig på torra land imorgon.

Uppföljningssamtal på förskolan

Uppföljningssamtal på förskolan

Igår morse var vi på möte på H:s förskola, en sorts uppföljning på hur allt fungerar nu när han hunnit vara där ett tag.

Kontentan av det hela var att allt är bra  – vi har en väldigt glad, väldigt trygg och väldigt busig liten kille. Han äter och sover som han ska, är lika förtjust i alla i personalen och har börjat leka med de andra barnen. På ettåringars vis så klart: de leker ännu mer bredvid varandra än med varandra. Men han passar fint in i gruppen på alla vis.

Förskoleläraren trodde att det faktum att han är så trygg med alla i personalen kommer sig av att vi delat på föräldraledigheten i princip från start, så att han är van vid att det är flera som tar hand om honom. Men jag vet inte jag, med hänsyn till hur mammig han varit i perioder här hemma… Han är nog mest bara en glad och social liten person i grunden, som vi tack och lov inte lyckats förstöra (ännu).

Sedan busar han precis lika mycket på föris som hemma, och gör allt han vet att han inte får, samtidigt som han slår på stora charmen och ler, och bara skrattar när han får tillsägelser. Jag vet inte vad som hände här; alla sa ju att vi säkert skulle få ett lugnt barn eftersom vi är lugna och rätt sävliga båda två. H:s första tid i livet styrkte detta antagande – han var en rätt nöjd liten bebis som inte höll sina föräldrar vakna om nätterna eller skrek speciellt mycket. Men nu är han som en guttaperkaboll som bara far omkring i hela huset och drar ner allt som kommer i hans väg; sitter inte still en sekund hemma förutom när vi sjunger eller läser för honom. Inte ens Drömmarnas trädgård på teven kan få honom att sitta still mer än någon minut längre.

Kvällarna efter förskolan är hemska. Han är så uppe i varv och bara röjer, samtidigt som han är gnällig och börjar gråta för allt som går honom emot. Den av oss som hämtat är helt slut när den andre kommer hem, och hemmet ligger i spillror.

Jag tänker att han kanske skulle behöva hjälp att varva ner när han kommer hem, men samtidigt har en ju själv bråttom att komma igång med middag o.s.v. Hämtning kl. 16 innebär efter påklädning, promenad hem, avklädning, blöjbyte och servering av frukt till mellis att klockan hunnit bli 17 innan vi ”landat” hemma. Vid 18.30-19.00 kommer den andra föräldern hem och middagen ska helst stå på bordet då, eller i vart fall vara förberedd så pass att den snabbt blir klar. Ofta ska en då först tömma diskmaskinen på ren disk, plocka in smutsdisk och röja av i köket innan matlagningen kan börja. Det går liksom inte att klämma in lugn och avslappnad lek i detta, och det är klart H inte kommer ner i varv när föräldern mest dyker ner för lite lek och någon bok några minuter här och där medan något kokar upp eller ugnen blir varm.

Den enda lösningen jag kan komma på för att H ska få lite mer odelad uppmärksamhet på eftermiddagarna, och således kanske göra mindre bus, är att försöka samla ihop ett antal vardagsrätter som är riktigt übersnabba att laga, typ 10-15 minuter. Men det är inte det lättaste att göra om en helst undviker hel- och halvfabrikat. H älskar dock både små delikatessköttbullar och falukorv, men vi försöker ändå begränsa intaget av processade charkprodukter. Jag ska dock försöka påbörja en supersnabbmiddagsreceptsamling…

H:s sjuttonde månad

H:s sjuttonde månad

Jag tänkte komma i fas med månadssammanfattningarna igen, så här kommer inlägget om den nyligen passerade sjuttonde månaden i H:s liv!

IMG_0010
Suddig, men glad.

Månaden börjar med att i vart fall jag och H fortfarande lider av sviterna från förskolepesten som drabbat oss ett par-tre veckor tidigare. Precis före jul tar vi med H till vårdcentralen för andra gången, eftersom han hostar förskräckligt på nätterna och är väldigt rosslig. Ena lungan låter lite illa, och öronen är lite röda, men annars inget nytt. Helt frisk blir han inte förrän efter nyår, bara några dagar innan nästa förkylning slår till. Hög feber, nästäppa och allmän misär får honom att bara skrika en hel dag, som jag genast utser till den dittills sämsta dagen med honom. Varken nässprej, babymist, näsdroppar, näsfrida, paracetamol, kramar eller tutte hjälper.

Under julen flänger vi runt, med julafton hos farmor, mellandagsmiddag hos morfar, ett par dagar hos mormor före nyåret, som firas tillbaka hos farmor igen. Det fungerar bra för det mesta, och han är glad i att ha mycket folk runtomkring. Efter att ha fått paket till höger och vänster i ett antal dagar börjar han begripa att det kanske finns något roligt i dem, men behöver fortfarande hjälp att öppna dem.

IMG_0098
Julklappsutdelning nummer 2, hemma på juldagen. Alla var till honom!

Vi besöker också Skansen för första gången som barnfamilj på annandagen, vilket nog kan bli en tradition (när vädret så tillåter). H gillade de små lejontamarinerna och krokodilerna på akvariet bäst.

(Vi skaffade ett familjeårskort på Skansen, så det blir nog en del besök framöver. Det är ju verkligen ett bra resmål för dagsutflykter, där en ibland kan slå på stort med mat på restaurang och inträde till akvariet, medan en ibland kanske bara tar med lite matsäck eller korv att grilla, och nöjer sig med att gå runt och titta på djuren ute i parken.)

Han är enormt mammig nästan hela månaden, och pappa duger inte till mycket. Han ammar också väldigt mycket hela månaden, men börjar de sista dagarna trappa ner till en mer ”normal” ska-snart-sluta-amma-nivå på ett par gånger per dygn, under småtimmarna/tidig morgon.

Han börjar äta väldigt bra efter att alla sjukdomar fördrivits. Gröten gör comeback på frukostbordet, och han äter en hel vuxenportion med mosad frukt i. Vi får till och med hjälpa till med en annan sked, så länge han får gegga bäst han vill med sin egen sked. Det håller dock bara i sig någon vecka innan han vid slutet av månaden blir kinkigare igen. Ställer till stora skrik-fester så fort det vankas middag, och är helt oberäknelig i att samma mat kan vara supergod ena dagen, för att helt ratas nästa dag.

Han är dock helt vild i allt vad godis och sötsaker heter, och har riktig falkblick när det gäller att hitta sådant vi försökt hålla undan från honom. Och då ger vi honom i princip aldrig sådant ”med flit”, utan han kan få smaka någon liten bit av en bulle eller liknande då och då, om han kommer på oss med att äta sånt och kräver att få provsmaka.

IMG_0286
Blir påkommen med att ha tjuvat en skumtomte från köksbänken.

Sömnen är generellt orolig, och han vaknar flera gånger under kvällarna. I bästa fall somnar han om med napp och gos, i värsta fall är det bara att välja mellan att ta upp honom en stund (om vi höll på ett kolla på någon film eller så) eller att gå och lägga oss med honom.

IMG_0022
Öppnar dörrar, alldeles själv.

Även om han utvecklas mycket fysiskt, genom att bli snabbare, starkare och stabilare och få bättre finmotorik (springer,klättrar, öppnar dörrar, staplar saker och stoppar saker i varandra), så är det kommunikationsförmågan som utvecklas mest denna månad. De första riktiga orden kommer: ”mamma” som ord och inte bara som lång klagovisa ”ma-ma-ma-ma-ma”, ”pappa”/”baba” gör både pappan och mig varma i hjärtat så här under mammighetens högsäsong. ”Kah” betyder både katt och anka, ”pah” kan förutom pappa även referera till trappa och apa. De ljudhärmande orden ”maomao”, ”nomnom” och ”bwumbwum” hänger kvar.

Han börjar nicka för ja, och skaka på huvudet för nej, och -shit!- vad mycket han egentligen förstår! Vi hade ingen aning om att han hade så stor koll på vad vi sade, vilket även märks när vi pratar i telefon med andra och pratar om att åka tåg eller om att han äter en massa klämmisar. Då kan vi plötsligt höra ett ”tuff-tuff”-ljud (Ja, det är hans mor som lärt honom att tåget låter som det lät för hundra år sedan: tschuck-a-tschuck-a-tschuck, typ…), eller så står han framför en med en klämmis han hämtat i köket. Han pekar på saker han vill ha, hämtar fjärrkontroller när han vill se på ”I drömmarnas trädgård”, hämtar nyckeln till altandörren när katterna vill gå ut.

Böcker börjar bli intressanta på riktigt. Han hämtar dem och vill att vi läser, eller sitter själv och bläddrar. Helst böckerna om Binta, Babo och Lalo, som ska läsas om och om och om igen.

IMG_0018
Favoritböckerna, ska läsas mest hela tiden.

Det blir ordentligt med snö efter helgerna, och han får sin första pulka, och får pulsa själv i snön för första gången. Pulkan är kul så länge det går fort, och snön är spännande.

IMG_0372
Liten kåldolme på vinterpromenad i vagnen.

Han får en större bilstol till slut, efter att ha vuxit ur babyskyddet helt och hållet. Hur mycket han väger och hur lång han är är oklart, men han har storlek 86 eller 86/92 i allt. Det sistnämnda är rejält stort än så länge, men det förstnämnda känns inte lika stort som det gjorde för någon månad sedan. Men vi får ge oss till tåls till 18-månaderskontrollen innan vi får veta hur han utvecklats. Han var 79,5 lång och vägde 11,8 kg sist vi var på BVC, när han var nyss fyllda 13 månader. Längden har han nog vuxit mycket på, det märks på kläderna, men jag är osäker på vikten. Det har ju varit både matvägran och sjukdomsperioder de senaste månaderna, så han har nog gått ner lite i perioder. Kanske väger han 12,5-13 kilo nu?

Det är inte klokt att denna lilla grabb var en fyra-femmånadersbebis vid den här tiden förra året. Vad mycket som hänt sedan dess, och vad snabbt tiden har gått!

IMG_0123
Stor kille fikar i egen fåtölj på Espresso house efter Skansen-besöket.