Nattskräck?

Nattskräck?

Inatt vaknade H i sin säng och bara grät. Jag försökte ropa in honom till vår säng (som ligger bara ett par meter från hans, genom en öppen dörr), men han bara skrek ”nej nej nej” och fortsatte gråta.

Jag gick dit för att hämta honom, men han bara skrek ”nej nej nej” när jag kom fram till hans säng, och fortsatte att skrika och gråta när jag satte mig på hans sängkant och började sparka på mig med all sin kraft. Inget jag sade eller gjorde hjälpte, och han sparkade så vildsint att jag inte ens kunde komma nära honom. Han var nästan helt okontaktbar, men blev tyst i några sekunder och bara tittade på mig när jag också började snyfta. Sedan kom B kom in, lyfte upp den sparkande pojken och lade honom i vår säng.

Där fortsatte han att bara sparkas, gråta och skrika ”Nej!”. Vi fick inte röra honom, och den enda respons vi fick var mer skrik, gråt och sparkar, även om han uppenbarligen hörde vad vi sade. Om vi frågade om han ville ha vatten kom det ett ”Nej tup-a-tup!” (Hans egna ord för bubbelvatten, som vi brukar ha i sovrummet), och om vi sa till honom att komma och lägga sig på kudden skrek han ”Nej kudde!”, och fortsatte gråta helt hysteriskt. Till slut avtog snyftningarna, och han sov.

Sedan sov han hela natten, och har varit nöjd och glad hittills idag. Igår kom han i säng väldigt sent, och hade dessutom inte sovit middag. Han har haft samma sak ett par gånger tidigare, främst vid flytten, och någon gång lite mildare och mer kortvarigt när han vaknat från middagsvilan.

En snabb googling sade mig för det första att jag inte är ensam om att googla liknande saker som ”tvååring vaknar och gråter hysteriskt”, och för det andra att problemen verkar vanligast vid sömnbrist, stora förändringar och efter intensiva dagar. Sedan kunde själva tillståndet vara orsakat av mardrömmar eller förvirringstillstånd/nattskräck. Skillnaden verkade dock vara att ett barn som ”bara” drömt mardrömmar oftast lät sig tröstas, medan barn med förvirringstillstånd/nattskräck istället oftast blev mer upprörda av försök till tröst.

Så kanske är det nattskräck som vår lille skrutt drabbats av. Hoppas det inte blir ett regelbundet inslag i våra nätter…

Veckan i bilder

Veckan i bilder

Det har varit skralt med uppdateringar härinne denna vecka, med hänsyn till allmän stress, trötthet efter förra veckan och ett barn som är som en Duracell-kanin.

Hushållets katter tar en del tid också, med matning av kattungarna med diverse kattungemat, kokning av vatten och blandning av mjölkersättningspulver, ständig kontroll av Doris och Kajsa så att de inte visar tecken på sjukdom, en arg gammelkatta som kommer in ett par gånger om dygnet och äter och fräser åt kattungarna som en riktig surtant, och en stackars gammal hankatt som är helt förstörd av stress efter flytt/kattungar/vild unge och knappt törs komma in för att äta, och sedan bajsar på golvet om han är inne en längre stund. Det är mycket nu.

Men en del tillfällen till njutning har det funnits även denna vecka. Här är några.

IMG_0177

Att se hela kattfamiljen samlad och välmående igen. Lilla Kajsa Kavat får en extra snutt och tvätt hos mamma medan bröderna sover en bit bort. Ljuvligt.

IMG_0175 2

Fläskkarré och majs från grillen.

IMG_0174

Med en rostad fransk potatissallad till (plus tomater).

IMG_0181

Barnet som teatergråter över något helt orimligt, jag minns inte vad, men det var så gulligt i sin orimlighet.

IMG_0198

Barnet som springer så att allt flaxar. Håret, skjortan och de små armarna som alltid är lite ut- och uppåtsträckta när han liksom studsar fram. Cute overload.

IMG_0208

Den särdeles vackra kvällen igår, då vi åt (tyvärr äcklig prefab-mat) på kvarterskrogen. Men med det läget en vacker sommarkväll är det värt det ändå. En regnbåge och en trubadur som sjöng och spelade visor på en akustisk gitarr förgyllde måltiden. Tills han var tvungen att spela ”Flickan och kråkan” och vi båda brast ut i gråt. Damn that song, den går inte att lyssna på utan att bli helt förkrossad.

IMG_0210

Magen är stooor. Kan inte fatta att jag ser höggravid ut redan, trots fyra hela månader kvar. Så här stor var jag kanske runt vecka 30-32 förra gången. Vi har inga speglar hemma, så jag fick fånga den i köksfönstret medan jag kokade körsbärssylt.

Tvåårstrots?

Tvåårstrots?

Vi har det helt hysteriskt med H just nu. Perioden med stökiga och utdragna nattningar har bara fortsatt. Och fortsatt. Och fortsatt. Och nu går han knappt att ha i möblerade rum om dagarna heller.

Det är full fart konstant, och han gör allt han inte får göra. Jagar katterna, och vi har både en och två gånger fått slita bort honom när han hållit på att sätta sig på en kattunge. Det är som att han inte hör när vi säger nej. Vi får fysiskt flytta bort honom, om och om och om igen. Och han slutar inte. Klättrar på saker, plockar åt sig allt han kommer åt.

Allt tar en evighet, det ska krånglas med allt från blöjbyten till tandborstning till påklädning till att förflytta oss någonstans. Vi tjatar och gnatar och skäller nästan konstant, fast vi inte vill. Om vi ska kunna göra något överhuvudtaget utom att punktbevaka telningen måste vi försöka sätta honom i matstolen eller i vagnen. Att låta honom röra sig fritt hemma går bara inte.

Vi börjar misstänka att det är början till trotsåldern som kommit. Han är inte så hemsk i humöret (ännu), men han vägrar att lyssna på vad vi säger, och bara fortsätter busa tills vi rent fysiskt hindrar honom. Varje nattning kulminerar i åtminstone en liten stund skrik, gråt, och slag från honom, medan vi tvingas hindra honom från att gå ur sängen.

Och jag börjar känna att jag rent fysiskt inte orkar krångla med honom; att behöva lyfta upp honom och bära honom till sängen/matbordet/vagnen/skötbädden, brotta ner honom vid varje nattning/blöjbyte/påklädning, allt medan han vrider sig som en mask och sparkas (ofta mot magen, såklart).

Lite undrar jag hur detta ska gå. Om detta nu är början på en period som vänner med äldre barn beskrivit som den allra vidrigaste i hela föräldraskapet, och som kan hålla på i något år framöver. Och om fyra månader kommer det en bebis. Innan dess kommer jag att bli ännu större, ännu mindre rörlig och med mindre ork. Hå hå ja ja.

Och hur gick det med sömnen?

Och hur gick det med sömnen?

Han somnade ju till slut i sin nya säng igår, lillplutten. När jag gick till sängs sov han där alltjämt.

Någon gång mitt på natten kom han dock tassandes till min säng, lite smågråtig först, men jag bara hjälpte honom upp och sa ”Kom här nu, du får sova hos mamma. Ser du hur lätt det gick att gå till mamma när du vaknade i din säng? Här, ta nappen!”. Sedan somnade han om, och jag med. Vaknade därefter ett par-tre gånger av att han sparkade mig i magen, som vanligt.

Jag var så groggy när han kom tultandes att jag inte ens iddes titta på klockan. B trodde att det inte var så länge efter att han hade somnat, så kanske efter kl. 01. Så ingen helnatt direkt, men ändå en okej första natt i egen säng, tycker jag.

Eftersom det stod kvar tre tomma bokhyllor som säljarna lämnat i barnkammaren så passade jag på att fylla upp hyllorna inte bara med H:s böcker och gosedjur, utan även B:s  och mina gamla gosedjur och mina gamla barnböcker, som är för lite högre åldrar.

H fastnade helt otippat för en stor gosedjurskanin, av typen som ser ut som en riktig, liggande brun kanin. Den var min, men knappast från barndomen, då den var i gott skick, utan kanske någon present från någon kompis i tonåren eller nåt. Efter att ha spenderat de senaste 20 åren eller så i olika källare luktade den starkt av just källare. Men det verkar inte bekomma H. Han såg kaninen, och ville genast ha den. Den fick sova i hans säng, och fick även följa med honom på jakt efter mamma när han väl hade vaknat. Konstigt det där, vad för saker barn plötsligt adopterar som trygghetsobjekt…

Nu ska jag försöka få honom att pilla på kaninen istället för att dra i mitt hår när han ska sova. Även om han är jättesöt när han, så fort han blir trött, vill sitta i min famn och greppa om mitt hår med båda händerna, utropandes ”lål, lål!” om han inte når ordentligt, så är det liite handikappande att alltid behöva ligga eller sitta så att han når håret när han ska somna.

Nytt försök ikväll.

En droppe blod, stillhet och katastroftankar

En droppe blod, stillhet och katastroftankar

I förmiddags när jag hade kissat fanns där en droppe färskt blod på papperet. (Ja, jag kontrollerar fortfarande v a r e n d a gång, fast jag är i vecka 20.)

En droppe blod, och sedan inget mer.

Jag har inte känt av Knyttet på nästan två veckor, och nu denna lilla blodsdroppe. Behöver jag säga att det räckte för att jag skulle bli ett totalt nervvrak? En och en halv dag kvar till nytt RUL.

Begriper mig inte på den här graviditeten alls, det har varit så mycket konstigheter. De tappade symptomen i vecka …var det 10 eller 11? Känslan av att inte vara gravid. Sedan väldigt tidiga förnimmelser av rörelse och aktivitet, som dock försvann för flera veckor sedan utan att ersättas av riktiga sparkar, utöver den där enda morgonen med några små knackningar därinifrån, och den där dagen av pirrande aktivitet alldeles före första RUL-tillfället. Sedan total stillhet. Känner mig inte gravid alls, och magen känns inte alls som en gravidmage. Har mindre mage nu än för någon vecka sedan. Känner mig arg och stressad istället för harmonisk.

Och ändå två ultraljud som visat en levande bebis därinne. Men fem dagar mindre än beräknat på det andra ultraljudet. Och ändå normala hjärtljud hos barnmorskan någon vecka senare.

Känner mig säker på att det blir dåliga besked på onsdag, men vet inte om det bara är katastroftankar eller om jag intuitivt känt på mig hela tiden att något är fel med den här graviditeten. Katastroftankar känns så klart alltid som intuition (innan de är motbevisade), och är lika övertygande varje gång…

Nej, jag gör ingen glad just nu. Allra minst mig själv.

Kan i alla fall lätta upp stämningen med två tillfällen det senaste dygnet då jag nästan dött av den enorma gulligheten hos avkomma #1:

  1. Vi har nästangrannarna över på söndagsmiddag, och alla sitter kvar vid bordet. Utom H, som sprungit iväg för att leka. Jag hör plötsligt tystnaden. Den där olycksbådande, som brukar betyda att ungen gör hyss. Jag ropar ”Vad gör du, H?”. Och jag får svaret ”Läseh bok!”. Han sitter alltså tyst, alldeles själv i sitt lekrum, och bläddrar i en bok. Och är plötsligt så stor att han kan svara på frågan ”vad gör du?”.
  2. Vi fikar på stan under min lunchrast idag. Pappan har bara köpt två bägare mjukglass på vårt stammiskafé till oss alla tre, eftersom de är så stora. Först blir H så glad att han tjuter när han ser glassen. Sedan sitter vi glatt och äter ur båda bägarna alla tre, med varsin sked. Tills glassen börjar ta slut. Då får jag plötsligt ett hyttande finger från H, och en lång utläggning som började med ”mamma” och slutade med ”glass”. Det stod i vart fall klart att han tyckte att jag fått tillräckligt. Sedan rakade han åt sig båda bägarna och muttrade någon om ”min glass”. Mindre sympatiskt än punkten ett, men ändå så otroligt gulligt. Det där lilla hyttande fingret när han tycker att en gjort något fel, oftast följt av en lång harang där en har tur om en begriper hälften… – jag smälter varje gång!
Helgen slut, och fortsatt oro

Helgen slut, och fortsatt oro

Så var ytterligare en helg avklarad. En av dessa ändå ganska få sommarhelger, som en borde riktigt ta tillvara på och lagra i minnet inför den långa icke-sommaren, som redan börjat hota med sitt antågande.

Vi har förvisso haft det trevligt, med långväga vänner på besök, som vi inte sett sedan Trysil i vintras. Men jag är ju helt oförmögen att slappna av och bara trivas, när hela RUL-historien satt griller i huvudet på mig. Varför, varför är Knyttet plötsligt yngre än vad som sades vid KUB, och enligt sista mens?

Barnmorskans ord om att hon inte sett något tecken på något avvikande, och att datumändringen ligger inom det normala, har helt filtrerats ur min hjärna. Eller, jag minns det, men tror inte på det. Dumma, dumma hjärna som inte kan fungera normalt!

Ingen veckouppdatering denna helg, för jag ligger fortfarande och harvar på tid som jag redan passerat en gång. 18+3 idag, fast jag hade 18+5 redan i torsdags. Trodde jag.

Mår bra annars, förutom att vadkramperna dykt upp, och ligger och  lurpassar varje gång jag gör en obetänksam rörelse. Det onda bak i höfterna är helt borta, liksom även kväljningarna vid tandborstning. Jag är arg och tvär nästan hela tiden, och har obefintligt tålamod för både man och barn.

Vi åkte till Åland fram och tillbaka över dagen i lördags, och hade strålande väder och två tröttsura ungar med oss. Att vara uppe till 23 och härja, för att sedan dras upp ur sängen vid 07, var tydligen inte så uppskattat hos den yngre generationen. (Vänta bara tills dagen kommer då 8 timmars obruten sömn är lyx och nästan utopi, säger jag!)

H gallskrek sig igenom stoppet i Mariehamn, nerstoppad i Babyzen Yoyo med förhoppning om middagssömn. Och visst somnade han till slut, och sov sedan hela återresan i vagnen, stående på soldäck. Inte en min rörde han under hela trubadurspelningen, då mamman fick skämsrysningar över hela kroppen när ungdomarna något bord bort skanderade ”Alice, Alice, who the f*ck is Alice” under den obligatoriska spelningen av den där Smokie-låten.

Pappan handlade vin i taxfreen, och en parfym jag beställt efter att ha gått en egen liten sniff-runda i förväg. Jag har tydligen fått mani på dofter, efter att ha varit helt ointresserad i många år. Bvlgaris ”Goldea” väckte ett plötsligt habegär, och det här kanske kan bli ”min” parfym nu, när jag känner att jag vuxit ifrån de gamla favoriterna.

På kvällen grillade vi (igen) och lät barnen vara vakna tills de kroknade vid 22-tiden. Jag hade snott åt mig ett par timmars sömn på eftermiddagen/tidiga kvällen, och överlevde till och med nattningen. Det kan till och med ha varit jag som var minst sömnig när det börjades prata pensionsspar och ”det är ju en dag imorgon också…” någon gång efter midnatt.

Maten blev grillad njurtapp med salsa verde, ruccola, parmesan och rostade pinjenötter, med rotsaker och rostad vitlökscrème till. Efter något recept vi såg i Coop-tidningen för en tid sedan (fast det var med oxfilé). Gott, men jag hann knappt smaka innan tidigare nämnda kroknande barn inträffade, och nattningstjänst vidtog.

H och E har verkligen haft kul ihop, trots åldersskillnaden på 20 månader. Några enstaka ”Min!”-krig, och såklart en del ”Jag är större än du!” från E, men generellt har det gått bara bra.

I eftermiddags vinkade vi adjö till gästerna och började fundera på veckan som kommer. Jobb, och ett BM-besök, står på agendan. Samt byggande/införskaffande av någon sorts hage till kattungarna, som börjat klättra ur bolådan.

Hoppas ni haft en fin helg!

Där kom den…. (Aj, aj, aj)

Där kom den…. (Aj, aj, aj)

Första vadkrampen för denna graviditet. FY H-LV-TE VAD ONT DET GÖR!!! Jag har känt tendenser till att krampa i vaderna några dagar nu, men glömde nyss bort när jag vaknade till att vara m y c k e t  f ö r s i k t i g  när jag sträcker ut mina tår. Det kommer jag snabbt att lära mig igen.

Jag hade glömt hur ont det gör. Om jag inte minns fel började det vid ungefär samma tid med H, någonstans kring halvtid. Varje natt/morgon rörde jag mina fötter ytterst försiktigt, i hopp om att slippa kramperna. Men ibland kom de ändå.

Det är nog den ondaste smärtan jag vet – så vass och så stark, och det känns som att den aldrig ska klinga av. Tur att den ändå gör det rätt snabbt, även om de där sekunderna känns som en evighet. Men vaderna känns lite trasiga en ganska lång stund efteråt. Ett varmt täcke hjälper.

Jag har aldrig haft kramp i vaderna utom när jag varit gravid. Det känns som när en får kramp i hålfoten, fast tusen gånger värre eftersom det är en mycket större muskel, och att krampen ofta kommer i båda vaderna samtidigt. Hualigen.

Jaja, jag skulle ändå snart vakna. Idag ska vi ut på skärgårdsutflykt med vännerna som är på besök. H och 3,5-åriga E röjde järnet till klockan 23 igår, så barnet blir nog inte lättväckt idag. Kul att se vilken skillnad det är på hur de kan leka tillsammans nu jämfört med när de sist sågs för ett halvår sedan. Framförallt H har definitivt utvecklat helt andra sociala färdigheter nu jämfört med då, bara ett par-tre månader efter förskolestarten.

Ny optimism och morgonleverans

Ny optimism och morgonleverans

Igår var det någon sorts aktivitet i magen hela dagen. På kvällen var det riktigt påtagligt att någon levde om därinne, och jag andades ut litegrann. Jag kommer i vart fall att kunna åka för att göra RUL imorgon utan att vara rädd för att det inte ska vara något levande därinne. Sedan är det såklart spänt ändå, även om det känns som att sannolikheten för att något stort fel ska upptäckas efter ett lyckat KUB i vecka 13 är ganska liten.

Mitt humör lyftes plötsligt hundra snäpp uppåt, och det blev plötsligt väldigt tydligt exakt hur orolig jag verkligen varit de senaste dagarna. Ibland är det alltså riktigt bra att bli halvt ihjälskrämd av entreprenadmaskiner!

Så imorse var det med ett lättat hjärta och tillförsikt jag mottog en DHL-leverans hem till dörren. Det var paketen från Lekmer.se, med bl.a. syskonvagnen, Thule Urban Glide 2. Tänk att jag ska få rulla runt med två kids till vintern! (Om allt går som det ska, brasklapp och bla bla bla och ta i trä.) Om RUL går bra måste jag nog packa upp den och köra en vända runt övervåningen imorgon. Måste ju kolla så att den storleksmässigt fungerar bra till H också, eftersom jag inte hittat någonstans att testa den IRL innan. Paketen från Jollyroom och Köpbarnvagn.se ligger hos postombudet och väntar också – kul, kul, kul!

Den lilla gullungen förärade oss med ytterligare en tvåtimmarsnattning igår, med hundraarton böcker lästa, lika många tårar gråtna, och dubbelt så många sno-runt-sätta-sig-upp-sparka-mamma-i-magen-lägga-sig-över-pappas-huvud-manövrar. Jag avskyr, avsky, avskyr läggningarna just nu, har jag sagt det?

Idag skulle han vara hemma från förskolan, eftersom B inte tänkte åka in till jobbet, och således inte orkar åka två sexmilaresor tur och retur enkom för att lämna och hämta telningen på föris i gamla området. Det blir 24 mil på en dag om B vill uppehålla sig här på nya hemorten under tiden H är på förskolan…

Jag tänkte smyga upp, ta emot leveransen som skulle dyka upp efter kl. 07, och sedan dra till jobbet. Barnet, som knappt går att väcka de dagar han och pappan ska åka mot förskolan absolut senast 07.30, hoppade så klart glatt upp ur sängen vid 07.05 och skulle vara med mig under min morgonrutin. När leveransen kom vid 07.12 var det ren lögn att få honom att stanna kvar i sovrummet, och efter att han exalterat hade tittat på ”toah lattbilen” stod det klart att det inte skulle bli någon sovmorgon för B idag – barnet var vaket för dagen!

(Ok, vet att många småbarnspäron tycker att 07 är sovmorgon och ren lyx, men H brukar i nuläget sova till någonstans mellan 08 och 10 om vi alla ligger ostört. Vilket kan bero på att när vi börjar natta vid 19-20 så somnar han inte förrän 21-22. Jag hade hellre sett att han vaknade vid 07 jämt, om vi då hade fått lite egentid på kvällarna istället…)

IMG_2343

H har förresten plötsligt blivit helt napptokig, och ska helst springa runt med fyra-fem nappar i händerna. Han delar frikostigt med sig av dem genom att tvångmässigt försöka pressa in napp i munnen på både mamma, pappa och alla katterna. ”Bappa! Kackack!”. Betyder alltså ”napp” och ”tack, tack!” och innefattar en order att ta emot den erbjudna nappen, och tacka artigt.

Det fick bli en familjefrukost på kafé istället, innan jag gick mot kontoret och familjen åkte vidare mot gräsklipparaffären för att hämta hem en låneklippare. Vår är där för reparation, och det skulle ta två veckor innan de ens skulle hinna titta på den och komma med en prisuppgift för reparation. Tur att de har låneklippare! B hoppas nog på att det ska bli för dyrt att laga den gamla, så att han har en ursäkt att köpa en robotgräsklippare istället. Vilket nya tomten är perfekt för, med egentligen bara en stor plan gräsmatta mitt framför huset. Några pyttesmå gräsytor finns på kortsidorna och uppe vid infarten också, men de tänkte jag avskaffa så småningom, och byta ut mot sten- och gruslagda gångar, trappor och barktäckta rabatter.

PS. Förra veckan sa H sin första tydliga mening längre än två ord – ”bigga många många bilah”. Detta betyder så klart ”bygga många, många bilar” och yttrades när vi hämtade på förskolan förra torsdagen. Troligen åsyftades antingen hans planer för kvällen (Duplo-konstruktion), eller vad han tänkte göra på förskolan dagen efter.

Jag tror minsann att något rör sig därinne!

Jag tror minsann att något rör sig därinne!

Igår när jag gick från jobbet blev jag skrämd halvt från vettet av att de började köra en pålningsmaskin precis bredvid mig där jag gick i godan ro. Jag hoppade en halvmeter upp i luften av ren förskräckelse, och började rentav gråta lite efteråt, när den initiala chocken avklingat. Att de kör igång en sådan maskin bara ett par meter från en förbipasserande och rätt uppenbart gravid kvinna! Jag hade god lust att skälla ut dem efter noter, men kunde inte eftersom jag grät och ljudet var så fruktansvärt att jag bara höll händerna för öronen och hastade vidare.

Men Knyttet hoppade nog också till, och hamnade i ett annat läge, för när jag satte mig ner i bilen tjugo minuter senare tyckte jag bestämt att jag kände det där lilla durrandet i magen igen. Och sen lite grann på kvällen när jag satt i fåtöljen med en katt i knät. Och nu igen här där jag sitter i min kontorsstol. Men efter en och en halv veckas vidunderlig stillhet i magen är det knappt så jag vågar tro på det jag känner. Är det verkligen Knyttet som lever om därinne? Jo, jag tror ju det.

Hoppas, hoppas att jag börjar känna de ”riktiga” rörelserna snart, och kan börja känna mig gravid på riktigt. Nu känns det fortfarande som att jag går runt och fejkar, även fast magen har börjat puta ut rätt ordentligt. I brist på selfiespegel får ni här moi avspeglad i ett stycke köksfönster, komplett med frukostrester på bordet innanför, och en man på väg med kaffe i bakgrunden. Vecka 18+3, och första magselfien för denna gång, fast bilden är nog från 18+1 när jag tänker efter.IMG_2323

Förra gången var det magselfiepremiär på ett hotellbadrum i Rom i vecka 20+4. Någon selfieproffs kommer jag nog aldrig att bli…

IMG_0883 (1)

För övrigt världens sämsta sunkhotell, Radisson Blu i Rom. Påstått 5-stjärnigt med schysst takterass, men med fuskbyggda rum med totalt avskalad inredning helt utan textilier, avloppsöversvämningar, papperstunna väggar, och total nonchalans från personalen när vi två nätter i rad fick gå ner och klaga på att folk satt och kedjerökte i angränsande rum hela nätterna, i det påstått rökfria hotellet. Tack vare pappersväggarna och en helt otätad dörr mellan de angränsande rummen kunde folk lika gärna ha suttit i vårt rum och rökt. Inte jättekul när en är gravid. Usch och fy för det hotellet!

Så första ”wow-vad-jag-ser-gravid-ut-det-här-måste-jag-föreviga”-ögonblicket kom alltså drygt två veckor tidigare denna gång. Men undrar just om magen kommer hinna bli en sån där gosig rund kula på bara två veckor? Nu är det ju mest fläsket som skjutits uppåt, och magen är inte bollformad ännu. Å andra sidan hade jag gravidjeans på mig på bilden från Rom, och nu kör jag på vanliga byxor. Magen ser ju rundare ut när byxorna är lågt skurna med en hög mudd över magen, än när en har vanliga byxor som liksom delar magen mitt på.

Nä, nu måste jag fortsätta jobba. Jag avslutar med en bild på min sötnöt, bara för att. Gullegosingen! Fast han var inte jättepopulär igår kväll, när han vid middagsbordet bara satt och gäspade och gnuggade sig i ögonen, för att sedan ändå sno runt i sängen i två timmar innan han somnade. Och mamma och pappa med. HUR ska vi någonsin få ordning hemma när nattningen förstör hela kvällarna?

IMG_2328

Insomnia

Insomnia

Jahapp. Här ligger jag och är vaken. Vilket jag varit sedan 02.14. Har kollat av alla sociala medier. Kan inte spela Farm heroes, för min iphone drämde jag i stengolvet på pizzerian häromdagen, och skärmen är – om än fullt fungerande – täckt av ett finmaskigt spindelnät som skymmer sikten, och det sticks i fingrarna av glassplittret när jag tvingas swipa. Att hitta en auktoriserad reparatör utan att behöva resa ett antal mil verkar svårt, och även klåparna på stan här tar närmare 2000 spänn för ett skärmbyte. Wtf! Det är ju bara ett litet glas!?!

Till den allmänna misären kommer att barnet lyckades natta båda föräldrarna igår. För andra gången denna vecka. Nattningarna är det absolut värsta jag vet just nu. Det blir alltid för sent, barnet härjar och snor runt i sängen i all evighet, och sparkarna mot min mage duggar tätt. Inifrån magen däremot är det fortfarande helt tyst och stilla, sedan en vecka snart.

Jag kan inte låta B natta själv heller, för då blir det strax panikgråt från barnet efter mamma. Så de senaste kvällarna har vi nattat gemensamt. Det underlättar att flankera barnet från båda sidorna, så minimeras antalet gånger en behöver släpa tillbaka illbattingen till sängen, skrikandes och gråtandes. Men resultatet blir i regel att en eller båda av oss somnar. Om jag lyckas släpa mig upp igen är klockan i regel närmare 22, och mängden nytta utförd i hemmet minimal.

Nej, jag mår verkligen inte bra just nu. Jag trampar bara vatten och blir inte klar med något vare sig på jobbet eller hemma. Högar byggs upp, och jag känner mig bara jagad och otillräcklig. Inga rutiner alls har kommit på plats, kosten förskräcklig (påspädd av att jag verkligen inte gillar grönsaker just nu) och motionen nästan obefintlig. Jag kan inte begripa hur jag kan ha mindre tid än någonsin både på jobbet och hemma när jag just skurit ner restiderna med mer än två timmar per dag? Och B vill umgås med folk på helgerna, vilket bara stressar mig ännu mer.

Må-bra-hormonerna som flödade under förra graviditeten finns inte denna gång. Jag håller på att duka under av stress, och kan inte göra något för att förbättra min situation. När jag tänker efter är det ju ett under om knyttet överlever detta. Stress och kaos och säkert två veckor sedan jag kom ihåg att ta en endaste gravidvitamin. Med H var jag bara full av harmoni oavsett vad som hände runtomkring, åt mina vitaminer och omega 3-kapslar, promenerade och vattengympade, och fick i vart fall ner en och annan sallad och en frukt här och där.

Stackars, stackars knyttet (om hen fortfarande lever därinne). Undrar vad mitt leverne och mående just nu egentligen gör för skada på hens utveckling? Kanske kommer hen att bli ett mindre harmoniskt och tryggt barn än H? Intellektuellt svagare? Jag törs knappt tänka på det heller, jag orkar bara inte mer nu.