Två veckor med lillan

Två veckor med lillan

Idag blir hon redan två veckor gammal, vår lilla skrutta.

Mycket har hänt på dessa två veckor.

Vid läkarkontrollen på BB konstaterades att hon har en ”glidning” i båda höftlederna, troligtvis s.k. höftledsluxation. Vi har fått remiss till Astrid Lindgrens barnsjukhus för ultraljudsundersökning och läkarbesök dagen före julafton. Tillståndet behandlas med skenor som fixerar höfterna med benen utåt, under en period om kanske ett par månader, men sedan ska hon i så fall aldrig få några ytterligare men av det. (Undrar om hon får skenor redan på fredag, eller om det dröjer ett tag?) Hon är förstås inte ens formellt diagnosticerad ännu, men hon verkar vara ett typiskt fall, eftersom barnläkaren skickade över ett par yngre kollegor till vårt rum på BB-hotellet för att de skulle få känna hur hennes höftleder kändes vid undersökning. (Efter att ha frågat oss innan så klart, och jag säger aldrig nej till att studenter/mer oerfarna får vara med inom vården, hur annars ska nästa generation lära sig?)

Hon har varit nere och dippat på en vikt långt under födelsevikten, men hon hade vänt uppåt i fredags, och är förhoppningsvis fortfarande på rätt väg.

Hon ammar nu för det mesta riktigt målmedvetet och klunkar fint, och har hittills inte haft problem med att växla till och från flaska. Hon får 4 x 30 ml ersättning om dagen, som vi hoppas kunna fasa ut framöver, om hon fortsätter att lägga på sig bra.

Navelstumpen har, som sådana brukar, torkat ihop, börjat stinka och till slut ramlat av och saknats av ingen. Naveln blödde och skorpade sig ett tag, men är nu nästan läkt.

Hon har börjat producera löst, grynigt och bulldegsdoftande gult mjölkbajs istället för den inledande sega, svarta mekoniumtjäran, som övergick i glänsande grönt blandbajs liknande hackad fryst spenat och senare mörk senap. Från någon liten klick med flera dagars mellanrum till numera dagliga leveranser. Kissar gör hon ofta och rikligt, och vi har haft vårt första läckage, naturligtvis på textilen till hennes nyföddsinsats på tripptrappstolen. Hon kräks lite ibland, men ingenstans i närheten av storebrors konstanta flöde som bebis. (Oh yes, en blir sjukt intresserad av precis allt som kommer ut ur en sån häringa liten varelse…)

Hon är (än så länge) en väldigt snäll och lugn bebis, som mest äter och sover. Ibland ligger hon bara och ser sig omkring med stora, mörka ögon. (Mina barn verkar vara precis som jag, och börjar livet med mörka ögon och mörk kalufs, för att snart bli blonda och blåögda, och håret mörknar sedan troligen till mörkblont/ljusbrunt, eventuellt med röda inslag, i vuxen ålder.) Hon gråter och skriker bara när hon är hungrig, och maten inte kommer tillräckligt snabbt, eller när hon inte vill vara ensam. Ibland när magen tjorvar, men det har än så länge bara varit helt kortvarigt ett fåtal gånger.

Hon har de senaste dagarna börjat sova längre pass i sin egen säng på nätterna, 3-4 timmar i stöten. Det är väldigt skönt för mig att få ligga och sova själv istället för att halvsitta med henne i famnen, som var ett måste första veckan. Det finns inget sätt att idka säker samsovning, eftersom storebror ligger mitt i vår säng, och vi inte har hjärta att köra bort honom nu. Jag saknar dock att kunna liggamma, så det kanske får bli så att jag och lillasyster börjar sova i ett gästrum ibland, så att hon kan sova i ett babynest bredvid mig. Om hon, vilket är troligt, får skenor för att avhjälpa hennes höftledsluxation, kan det också bli knepigt att amma sittande på ”vanligt” vis, medan jag tror att liggamning fungerar bättre.

Hon är som en överkokt spaghetti i hela kroppen, långt ifrån stadiga storebror som kunde lyfta sitt huvud redan på förlossningssängen, även om hon kanske blivit liite stabilare de senaste dagarna.

Hon ler och ”skrattar” nästan hela tiden. Inte bara för att det händer saker i magen, även om det självklart inte är sociala svarsleenden i den här åldern, utan mer ett förnöjsamt leende när vi stryker henne över håret, eller när tutten börjar närma sig hennes mun, eller när hon drömmer om tutten (det syns tydligt när hon gör det). Hon ser så himla nöjd ut, och är vansinnigt söt.

Vi har nästan inga kläder i storlek 50, och hon drunkar nästan i storlek 56, men en vill ju inte gärna köpa en massa som hon växer ur på ett par veckor. Fast några bodys i storlek 50 måste det nog bli, för det glipar för mycket runt halsen med storlek 56, och det är ju ändå vinter nu.

Mina första två veckor efter förlossningen har varit så mycket bättre än jag någonsin kunnat tro eller hoppas. Jag hade lite eftervärkar de första tre dagarna efter förlossningen, men har knappt haft ont alls i underlivet. Jag har fortfarande avslagsblödningar, men inte så att det krävs mer än vanliga bindor nu efter två veckor. Ibland kommer det knappt något alls längre, men sedan kan det börja igen, och vara som mens under de mer lindriga mensdagarna.

Under andra veckan har jag fått en del klåda i underlivet, men jag misstänker att det bara är ”läkning” på gång. Även om jag inte gick sönder mer än att det krävdes ett stygn, så lär ju vävnaderna ha töjts och ansträngts så att det ändå är någon sorts läkning som sker. Får höra med barnmorskan när det är dags för efterkontroll…

Jag väger 10 kg mindre än vad jag gjorde före förlossningen, och känner mig relativt slank eftersom det också är 6-7 kg mindre än vid inskrivningen (obs, jag är fortfarande gravt överviktig, så det kommer inga tvättbräda-två-veckor-efter-förlossningen-bilder, jag har ”att ta av” så att säga).

Mitt hår, min hud, och mina naglar har dock blivit helt katastrofalt fnösketorra, och ingenting hjälper. Trots dubbla mängden arganolja går håret knappt att borsta ut efter dusch, det är helt ihoptovat och känns som svinto. Läpparna fnasar och blöder, och hela händerna också.

Känslomässigt åker jag nog fortfarande lite hormon-berg-och-dal-bana, men det börjar lugna sig lite. Kärleken till lillasyster var lika självklar som den till storebror – det är som att det är samma enorma, outtömliga känsla som nu har två fokuseringspunkter istället för en.

Storebror har hanterat nykomlingen ganska bra. Han verkar i vart fall inte ledsen eller arg, även om han stundtals är asjobbig på andra sätt. Han är hyperaktiv och uppmärksamhetstörstande här hemma, och att få honom att göra saker tar EVIGHETER, eftersom han ”bara” ska springa sju varv runt sovrummet, leka kurragömma i sin säng, hoppa runt i stora sängen och leka ”inte ta mig!” innan tandborstning kan bli aktuellt. En prövning för alla, särskilt om lillasyster vrålar av hunger samtidigt. Han har också blivit helt döv för alla typer av tillsägelser och förmaningar, tills föräldrarna inte kan behärska sig och ryter till. Då börjar han gråta och vill ”kjamas”, och jag nästan dör av dåligt samvete. Stackars liten. Delvis är det väl åldern också, men det är inte helt lätt att få ett lillasyskon.

Hon har vänt!

Hon har vänt!

Vi hade inget hopp om någon förbättring när vi anlände till BVC idag. Modstulna, och med en trött bebis i babyskyddet, klev vi in på sköterskans mottagningsrum.

Jag grät en skvätt när hon frågade hur det gått, och jag berättade om natten och om hur slö lillan varit.

Sedan klädde vi av Knyttan för vägningen, och i mitt huvud var det bara en fråga om hur mycket ytterligare hon gått ner. Jag var inställd på att gå hem och börja ge henne full ranson ersättning, och med tur och envishet kanske kunna upprätthålla en delamning.

Jag placerade den lilla, lilla varelsen på vågen. Och den stannade på 3350 gram, vilket är 90 gram upp på tre dagar! För första gången i sitt liv hade vår flicka gått upp i vikt istället för ner! Och med den rätt blygsamma mängden ersättning vi ger, 4 x 30 ml per dygn, så kan viktuppgången inte bara tillskrivas tillskottsmatningen. BVC-sköterskan gissade att det rörde sig om kanske 1/3 ersättning nu. Det kan vi jobba med.

Lättnaden är helt obeskrivlig, och som på beställning har lillasyster varit alldeles utomordentligt aktiv och duktig på att amma hela eftermiddagen och kvällen. Under kvällen har hon konstant krävt att få ligga på en tutte hela tiden, och genast förvandlats till en grymtande, arg liten goblin om hon förnekats access till tutte. Hoppas, hoppas att detta håller i sig nu.

Tänk vilken delikat balans det verkar vara, detta med mammans mjölkproduktion och barnets efterfrågan och arbete för att få i sig mjölken.

 

Dålig natt, hemsk morgon

Dålig natt, hemsk morgon

Vi har nött på sedan i onsdags med amning och lite tillskott. Känslan av ovisshet hela tiden, eftersom det är omöjligt att gissa sig till om lillan får i sig tillräckligt med mat.

Är hon slö av matbrist? Sov hon lite länge nu på grund av ersättningen, eller var hon bara trött, helt enkelt? Jag analyserar och grubblar, och den härliga tillfredsställelsen i en amning där det faktiskt fanns mjölk redan från början är helt bortblåst.

Igår kväll somnade både jag och lillan vid nattningen av H vid 20-tiden. Vid 23 kom B ner för att sova, och hade en flaska ersättning med sig. Jag vet inte riktigt varför, men lilltjejen var trött och B hade bråttom in i duschen, så hon fick flaskan utan att amma först. Tanken var att hon skulle vakna till och vara hungrig på mer efteråt. Så blev det inte.

Hon ville inte amma, bara sova. Hon sov från midnatt tills jag fick nog och väckte upp henne vid 02. Hon småammade. Och somnade. Ville inte vakna till. Jag somnade till också. Och vaknade strax före 06. Barnet sov, och brösten spände. Tog upp henne, men hon ville inte alls ta bröstet.

Hon vaknade till när jag bytte blöja, och jag fick upp för miljöbyte och hoppades hon ville amma i soffan. Det ville hon inte. Hon ville bara sova.

Förberedde en flaska i desperation. B kom upp och skulle mata. Lillan ville inte vakna, inte ta flaskan. Desperationen ökade runt frukostbordet. Lillan ville inte vakna ens när hon lades på det hårda köksbordet.

Till slut lyckades B väcka upp henne så pass att hon började suga på flaskan. Halvhjärtat, och ville inte ha allt. Sedan kom en stor prutt. Och en kaskadkräkning av det hon nyss druckit. B höll på att bryta samman.

Men hade hon kanske bajsat? Det hade hon. En redig bajsklutt fanns i blöjan. Och mer kom på skötbordet. Sedan ville hon både amma och ha flaska. Och bajsade igen. Sedan ville hon amma och ha flaska igen. Så hela traumat berodde nog på att lillan hade stora grejor på gång… vem vill äta när en är på väg att göra livets största bajs, liksom? Utöver mekoniumbajset har hon bara presterat en liten klick senap hittills.

Nu är vi såklart superoroliga för dagens vägning, med en natt utan mat och ett STORT ”uttag”, men det är nog ändå mest positivt att magen satt igång ordentligt, tror jag?

Hoppfull men orolig

Hoppfull men orolig

Idag var vi på vårt nya BVC för första gången. Fick träffa en jättebra BVC-sköterska som verkligen var mån om amningen, och tyckte att det här skulle vi absolut kunna vända på.

Detta trots att vågen fortfarande visade en nedåtgående trend, om än bara 40 gram. Då hade vi bara lyckats peta in hälften av de från BB rekommenderade tillmatningstillfällena, eftersom det är knepigt att klämma in det efter amning utan att Knyttan somnat för djupt.

Tyvärr märker jag redan efter ett dygn med tillmatning att hon sover längre stunder d.v.s. mindre stimulans av brösten.

Idag bajsade hon dock för första gången på många dagar, och det var nu inte mörkt längre, utan mer som stark senap.

Vår BVC-sköterska var övertygad om att problemet orsakats av Knyttans sena start, och nu håller i sig för att hon inte äter tillräckligt effektivt på bröstet, och somnar snabbare än hon egentligen borde. Jag måste se till att hålla henne igång längre vid varje amningstillfälle, och sedan kunde jag med fördel pumpa då och då också för ökad stimulans.

Hon tyckte absolut att vi skulle hålla ner ersättningsmängden och fokusera på amningen. ”Här på BVC är vi inte lika fasta med tabeller och diagram som inom vården”, tyckte hon, och sade att så länge lillan mår bra så hade hon gott om tid på sig att vända i vikt och komma tillbaka till födelsevikten, och hon trodde det skulle gå snabbt när det väl vänder.

Det känns så bra att äntligen ha träffat någon som tror på att vi kan få till amningen, och som förstår att det är viktigt. Hon kändes erfaren och trygg, så jag känner hopp, även om  jag är lite oroad över hur ersättningen vi ändå ger kommer att påverka det hela. Det känns olustigt att lillasyster plötsligt sover i 2-3 timmar i sträck flera gånger om dagen, och jag är rädd att min produktion ska sjunka.

Men det är väl bara att kämpa på och se till att hon äter den där extra stunden vid varje amning istället för att somna, och hoppas att det hjälper.

Lillasysters sjunde dygn – domen

Lillasysters sjunde dygn – domen

Ja, nu sitter jag plötsligt här med en bebis som blivit en hel vecka gammal för en liten stund sedan.

Det gick så väldigt snabbt alltsammans – från höggravid till raketförlossning (förlossningsberättelsen är på gång, bland annat innehållande: från bebis högt upp och rörlig ovanför bäckeningången till bebis ute på 10 minuter…) till en nyfödd dotter, och nu är hon en vecka gammal.

Igår var det dags för återbesöket på BB, och domen. Vi hade inte tillmatat Knyttan enligt de vansinniga rekommendationerna om fulla mängder tillskottsmatning, alltså dagsbehovet för ett flaskmatat barn. Vi hade fortsatt amma, och vid några få tillfällen givit henne utpumpad bröstmjölk av det lilla jag lyckats få ut. Jag hade sagt att om vikten inte vänt så skulle jag ge med mig och ge ersättning.

Resultatet? Ytterligare nedgång, men bara 30 gram på två dagar. Så vi hade ett tapp på ca 300 gram på dag 1-2, 100 gram dag 3-4 (amningen drog igång på riktigt dag 4), och 30 gram dag 5-6. Detta alltså helt utan annat än min bröstmjölk.

Barnmorskan vi träffade denna gång var lugn och förtroendeingivande och verkade mån om att bevara amningen. Hon konstaterade att vi hade en fin bebis som ammade fint med bra tag och riktiga klunkar, och rekommenderade tillskott om ca 30 ml 4-5 gånger om dagen i några dagar, och en viktkontroll på BVC tisdag eller onsdag och då göra upp en plan för fortsättningen, med målet att helamma.

Och det låter ju vettigare, även om det fortfarande känns konstigt att ge extra tillskott till ett barn som aldrig varit missnöjd efter amning, och där saker uppenbarligen hänt med vikten så snart amningen kommit igång, även om det fortfarande var en liten nedgång. Hon nobbar ju till och med ofta ett andra bröst efter att ha ammat från det första (men jag försöker så klart att alltid ge båda, för produktionens skull), så att då komma stickande med en flaska är väl ändå lite knasigt?

Min egentliga magkänsla är att vi nog skulle fixa att vända detta utan ersättning. Men efter den första återbesöksbarnmorskans ”hot” om att barnläkaren minsann rekommenderade fulla mängder ersättning, och att Knyttan kunde få obalans med elektrolyter och organsvikt och allt vad det var törs jag nog inte helt trotsa ordinationen om ersättningstillskott. Även om jag ser det orimliga i att 10 % minus är helt okej och upp till föräldrarna att hantera, medan dryga 11 % plötsligt är farligt…

Kanske skulle det bli orosanmälan till soc eller något om jag vägrar ge ersättning? Och B är så nöjd med att äntligen kunna göra något konkret, en mängd i milliliter och antal gånger han kan förhålla sig till, istället för den läskiga amningen där en inte kan veta något utom vad vågen säger, så det är inte så att jag skulle kunna räkna med hans stöd heller.

Så snart ska jag ge min lilla ersättning för första gången. Men jag tänker nog inte sträcka mig längre än till 20 ml fyra gånger om dagen innan vi fått en till vägning och kan se varthän det då gått. Min bebis mår ju bra, och det är lättare att öka mängden om ett par dagar om det behövs än att minska, för att orsaka så liten störning som möjligt i mjölkproduktionen. Tänker jag.

Hon har fått utpumpad mjölk i flaska (med Medelas Calma-napp) två gånger, och har förstått hur den fungerar, och inte haft något bekymmer med att amma efteråt. Hoppas bara att det fortsätter så. Så kallad ”tuttförvirring” är ytterligare ett orosmoln utöver störningar i mjölkproduktionen när ersättning och flaska blandas in i leken.

H växlade förstås mellan bröst och flaska också, jag skulle inte säga obehindrat eftersom det absolut fanns perioder då han verkade föredra flaskan, men det gick ju. Och efter ca 7-8 månader ammade han enbart, i kombination med fast föda – flaskan var helt utfasad (han har aldrig fått välling), och att han fick sluta med sin älskade ”duhduh” vid 18 månaders ålder var mitt beslut, inte hans.

Håll tummarna för oss!

(Hon sov faktiskt själv en stund idag, i sin Inovi Cocoon, och jag har bildbevis.)

Lillasysters sjätte dygn

Lillasysters sjätte dygn

Det sjätte dygnet med lillasyster var lugnt och skönt för lillasysters del. Hon sov och åt. Satt i sin stol och kikade sig omkring. Började utföra den där roliga lilla bebisdansen, med viftande armar och ben och knasiga miner, som jag känner så väl igen från H.

För mamman var det värre. Humöret var upp och ner, och jag slets mellan hopp och förtvivlan, grät mycket samtidigt som jag började gilla läget avseende vikten och amningen. Det är kanske inte världens undergång om Knyttan får lite ersättning? Vi har fått ytterligare ett underbart barn, och att hon är frisk är väl det viktigaste?

Å andra sidan grät jag av den mest bottenlösa sorg över det hela. Det måste vara någon sorts grundläggande instinkt i mig som aktiveras – jag måste kunna mata mitt barn! För även om min övertygelse är att både jag och mitt barn mår bäst av amning är det ju inte så att hon skulle ta skada av ersättning.

Både B och min kollega har tidigare undrat vad det egentligen var som fick mig att reagera SÅ starkt, och må SÅ dåligt när amningen inte fungerade med H (och nu med lillasyster) och jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är, men det är få saker i livet som har påverkat mig så mycket. Vi har ett mycket bättre utgångsläge nu med Knyttan, men alla känslor från förra gången bara väller upp också.

Amningen kändes välfungerande under det sjätte dygnet. Mjölken verkade rinna på bra, lillasyster klunkade och verkade alltid nöjd efter amningen. Generellt är hon en väldigt nöjd och glad bebis än så länge. Hon skriker om hon inte får tutte efter att ha smackat, bökat och pickat en stund, om hon läggs ner ensam någonstans och när det är dags för kläd- eller blöjbyte. Annars är hon nöjd, sover eller ligger tyst och bara ser sig omkring och lyssnar på vad som pågår runt henne.

På kvällen den sjätte dagen hände det också –ÄNTLIGEN! – navelstumpen lossnade! Den hade gjort vår doftmiljö mindre trevlig det senaste dygnet eller så, och ingen var ledsen att den gav sig av. Naveln under ser fin ut, lite röd i ena kanten, men inget som ser allvarligt ut.

Själv mådde jag fortfarande bra, men den lilla irriterande hostan som sitter högt uppe i halsen (den störande lilla icke-förkylningen som legat och lurat i flera veckor nu) har orsakat lite besvär eftersom jag inte orkat ”hålla emot” därnere när jag hostat så pass mycket, vilket skapar en tyngdkänsla i underlivet, som att allt ska ramla ut. Får se till att börja knipa, antar jag…

Lillasysters femte dygn – ledsen, arg och helt maktlös

Lillasysters femte dygn – ledsen, arg och helt maktlös

Igår eftermiddag, några timmar in på lillans femte dygn, var vi på hörselscreening och återbesök på BB-hotellet.

Det förstnämnda gick helt utan anmärkning, och glada i hågen travade vi vidare till det senare. Det gick mindre bra. Lillknyttan låg på minus 11,3 procent. Eftersom den utstakade 10-procentsgränsen passerats fick vi inte bli officiellt utskrivna från BB, och barnmorskan var även tvungen att kontakta barnläkare, innan hon kunde skicka hem oss med råd om att tillskottsmata var tredje timme, och ny återbesökstid imorgon. Med tvekan fick hon rekommendera att tillskottet gavs i form av utpumpad egen mjölk. (Fick ett major utbrott av förtvivlan/ilska/hormoner där och då, så det blev nog en journalanteckning om instabil mamma…)

I sig var det väl inte någon katastrof. Problemet är de rekommenderade mängderna. 60 ml per tillfälle. Helt omöjligt att få till när jag just börjat få igång mjölkproduktionen, och för mig har det generellt varit rätt svårt att få brösten att släppa mjölk till pumpen överhuvudtaget. Och den underförstådda uppmaningen att ta till ersättning om jag inte kan prestera de mängderna.

Vilket jag såklart inte kunnat göra. Jag har fått till 10-15 ml per pumptillfälle. Än så länge har vi valt att ändå skippa ersättningen, och fokusera på att amma så tätt som möjligt, och ge det som går att pumpa ut som efterrätt. Men om siffrorna fortfarande ser dåliga ut imorgon så har vi såklart inget annat val än att dunka i lilltjejen all ersättning som vården rekommenderar.

Min magkänsla är dålig. Fram till igår var jag så full av självförtroende inför amningen, och gladdes åt en pigg och vaken bebis som var väldigt aktiv i sitt matsökande, men ändå inte verkade otillfredsställd annat än den där maniska stunden på nätterna. Vi låg ett par dagar efter med starten av mjölkmaskineriet, men saker och ting var verkligen på gång. Det går inte att jämföra med hur det var med H, utan det fanns faktiskt mjölk. Brösten var markant större och kändes varma.

Även idag är känslan att lillasyster är nöjd. Hon ammar ofta, men verkar aldrig missnöjd efteråt, som att hon fortfarande är hungrig. Och när hon somnar på tutten sprutar eller rinner det fortfarande om jag klämmer på den, det känns inte som att hon somnar av utmattning utan att få mat. Att det rinner lätt, eller till och med sprutar, från flera mjölköppningar samtidigt hände liksom inte förrän efter låång tid med H, då jag vet att min mjölkproduktion var låg och segstartad (H var slö, och fick ersättning redan vid andra-tredje dygnet, så jag vet faktiskt inte vad som orsakade vad då.) Hon har haft långa vakna perioder då hon varit nöjd och legat och tittat och lyssnat, utan att visa tecken på hunger.

Men siffrorna såg ju inte bra ut, så jag sitter och grubblar, gråter, och vänder och vrider på allt. Det är ju omöjligt att bortse från vilka småskvättar som kommer vid pumpning, även om jag vet att det inte behöver betyda att det är så lite som kommer vid amning. Kommer det kanske nästan ingen mjölk alls? Hon sov mer inatt än de två tidigare, och har inte varit fullt så aktiv med att vilja amma. Helt normalt efter den maniska fasen, eller ett tecken på att hon är slö och svälter?  Men hon ammar ju ändå med 1-3 timmars mellanrum, och verkar nöjd med det. Är jag helt enkelt dålig på att producera mjölk?  Jag vet att det är ovanligt att verkligen inte kunna producera tillräckligt med mjölk, men det händer ju faktiskt. Kan hon vara svältande fast hon beter sig som en mätt och nöjd bebis?

Och mitt i all gråt, stress och oro finns såklart känslan av att allt gått åt skogen, att allt hängt sig och att mitt gråtande och min oro har förstört mjölkproduktionen. En är så ensam som mamma i detta. Det är ju liksom mitt fel om det inte fungerar, och jag är den enda som kan påverka situationen. Fast det kan jag ju ändå inte.

Jag räknar med att det kommer att bli ersättning från imorgon, och känner en stor sorg över attt jag vet att det då inte kommer att bli någon helamning. Den här gången heller. Jag har knappt hört talas om någon som lyckats vända runt skutan när ersättningen väl har introducerats. (Utöver när det varit fråga om sådana kvinnor som börjar spruta ut decilitervis med mjölk direkt efter förlossningen helt utan ansträngning, men som kanske fått ge ersättning i början pga att något varit fel med henne eller barnet som förskjutit amningsstarten.)

Jag har ju sett detta ske förr. När H fick äta sig mätt på ersättning blev han helt utslagen i flera, flera timmar efteråt varje gång, och varken kunde eller ville amma så att brösten stimulerades tillräckligt för att produktionen skulle öka. Pumpning hjälpte föga trots idoga försök, och inte heller alla andra ”knep” jag tog till efter att ha spenderat timmar med att googla hur man kan öka mjölkproduktion. Den 50/50-amning vi till slut fick till krävde flera månaders hårt slit och närapå psykisk kollaps för min del.

Fan. Det skulle ju inte hända en gång till.

Lillasysters fjärde dygn – matmonstret

Lillasysters fjärde dygn – matmonstret

Lillasysters fjärde dygn åt hon. Och åt och åt och åt. Och sov endast och enbart i mammans famn, helst med tutten i munnen.

Hon accepterar inte att bli nedlagd någonstans, utom möjligen då med undantag för att ligga mellan mammas ben, när jag sitter med fötterna ihop så att hålfötterna bildar en skål för hennes huvud. Sova har jag sedan hon föddes enbart fått göra halvsittandes uppallad av kuddar, med amningskudde i knät för att säkra upp bebisen, och så lillan själv liggandes på eller vid brösten. Hon reagerar inom sekunder på att bli nedlagd, oavsett hur djupt en tror att hon sover.

Jag blev ensam hemma med båda barnen hela dagen. Så istället för att bli servad av en pappa som skötte markservice och passade det äldre barnet första dagen hemma som nyförlöst fick jag en djupdykning ner i tvåbarnslivet.

Följande sanningar uppdagades:

  • Barn nummer två kommer att få gråta minst dubbelt så länge som barn nummer ett när det är ledset/hungrigt/whatever, och gråten kommer att göra dubbelt så ont i mammahjärtat.
  • Salta pinnar, päron och corn flakes är också mellis (när tvååringen själv får bestämma).

Dagen gick ändå bra, tack vare vår vän iPad. Vi har inga som helst skärmrestriktioner just nu, och H hade blivit mäkta upprörd om vi hade det. Han är helt galen i YouTube, där han sitter helt obehindrat och växlar mellan klipp. Bilar, främst utryckningsfordon och oftast animerat, och klipp om färger med olika fordon i olika färger, står högst i kurs. De flesta är på engelska, men i och med att vi ofta suttit med och kommenterat så har han lärt sig de flesta färger nu (på svenska) och sitter själv och kommenterar.

Natten var återigen mycket intensiv med lillan,  och jag kände mig glad över att vad som kändes som en normal amningsstart nu kommit igång, med den här maniska fasen.

Medan H och pappan gick till förskolan på morgonen ammade jag, och satt i soffan med en nöjd och glad bebis plus katt.

Mammakroppen kändes fortfarande bara bra, även om sovandet sittandes någon timme då och då börjar ta ut sin rätt både psykiskt och fysiskt (snacka om träsmak!).

Lillasysters tredje dygn – hemkomsten

Lillasysters tredje dygn – hemkomsten

Det tredje dygnet började inte något vidare, med en bebis som helt missat att det var dags att kvickna till redan under det andra dygnet, och fortfarande inte visade några tecken till att vilja vakna, och på det hade vi nyss fått beskedet om den troliga höftledsluxationen.

Vi var oroliga och uppstressade. Försökte få lillan att amma lite före lunch, med samma ointresse som tidigare från lilla fröken. Dagens barnmorska verkade först försiktigt optimistisk. När hon återkom efter lunch och inledningsvis fick bevittna ett av de sämre amningsförsöken började hon dock prata i banor som att vi kanske borde stanna en natt till, och att vi borde ta en ny vikt för att se om lillasyster fortsatt att gå ner sedan förmiddagen, och att 8,5 % ändå är ganska nära 10 %.

Efter att hon lämnat rummet började vår lilla knytta plötsligt amma på ganska bra. Hon sög en bra stund på bröst nummer ett, under viss uppmuntran med massage av handflator och kill under fötterna. Sedan lade jag henne till bröst nummer två, där hon plötsligt låg en lång stund och verkligen ammade, utan annan uppmuntran än att jag strök henne över ryggen ibland.

Vi ville hem till H. Tänkte på vilken nytta det egentligen skulle göra att stanna en natt till. Vilken extra stress och press en ny vikt bara några timmar efter den första skulle kunna orsaka. Och beslutade oss för att åka hem. Från att ha varit angelägen om att stanna kvar tills vi fått kvitto på en fungerande amning kände jag för första gången att det här löser jag bättre på egen hand. Olika barnmorskor som avlöser varandra hela tiden, med olika syn på vad man ska göra, fokus på gram och klockslag. Nej.

Mjölk har jag, och lillan är nog på väg att vakna till, tänkte jag. Och gör hon inte det så får vi väl väcka var tredje timme och truga med mjölk, pumpa ur för förstärkning och stimulans om det behövs. Så vi åkte hem.

Vi köpte med oss mat från McDonald’s på hemvägen, som vi satt och åt när morfar kom för att lämna vår nyblivne storebror. Han slängde någon blick på bebisen, som satt i sitt babyskydd mitt på köksbordet. Sedan såg han att mamma och pappa åt hamburgare, vilket var klart mera intressant. Trots att han just ätit middag…

Så lillasyster var ingen jättesuccé. Han gick fram och tittade några gånger, strök henne över håret någon gång, och kommenterade ”Konstigt bebis.” Mycket är ”konstigt” eller ”tokigt” för vår lilleman just nu.

Vi beslutade oss för att gå till sängs samtidigt allihopa. Jag och H läste böcker uppkrupna i hans säng, medan pappan dammsög sovrummet och monterade babysängen, jag med lillasyster i famnen. Hon hade ammat någorlunda frivilligt efter middagen. Nu började hon plötsligt visa att hon ville äta igen.

Och det gjorde hon. Efter ”middagen” vid 19, ville hon äta minst varje timme fram till midnatt, då hon istället ville äta konstant fram till 02. Plötsligt hade hon ett glupande intresse för mat, och uppvisade alla de klassiska tecknen för att signalera sin önskan: hon började ”krypa” runt i famnen, smacka med läpparna, lipa, picka med huvudet, knorra, och slutligen vråla, om inte tutte serverades omedelbart.

Att sova, eller överhuvudtaget vistas, i sin egen säng mer än 15 sekunder var helt otänkbart för vår lillfröken. Så jag satt ännu en natt uppallad med kuddar i sängen med bebis i famnen. På BB-hotellet hade jag gjort det de första nätterna för att ha henne hud mot hud.

Hela andra halvan av det tredje dygnet åt hon alltså. Vilket förklarar varför jag först nu vid utgången av det fjärde dygnet sitter och skriver ner detta…

Det, och att slutet på tredje dygnet och dagen på det fjärde blev ett plötsligt djupdyk i tvåbarnstillvaron när B behövde jobba, och förskolan så här i slutet av andra veckan fortfarande tycker att H ska ha sällskap där, (eget inlägg kommer, blir såå trött…) och jag plötsligt befann mig ensam med två barn första dagen efter hemkomst.

För egen del började sömnlösheten ta ut sin rätt under det tredje dygnet. Någon timmes sittande halvslummer då och då med bebis i famnen, och någon timme här och där på BB-hotellet medan lillasyster låg hos B, var allt jag fått. Efter upptäckten av tuttarnas förträfflighet vill hon inte från det tredje dygnet vila i B:s famn längre, heller…

I övrigt mådde jag fortsatt bra. Träningsvärk i rumpan, ryggen och axlarna dök upp i början av dygn tre, oklart varför. Svårt att begripa att jag är nyförlöst när allt känns så bra.

Lillasysters andra dygn – dubbla slag

Lillasysters andra dygn – dubbla slag

Tack för alla fina kommentarer här och på bloggens Instagram! Jag har läst alla, och tycker att det är så kul att höra från er som läser bloggen ibland! Tyvärr har jag inte hunnit svara på dem ännu, på grund av den allmänna tillvaron efter en förlossning, och allt som hände under lillasysters andra dygn, men svar kommer snart.

För min egen del var det andra dygnet bara fint, fysiskt. Jag sov inte så mycket, men mådde bra. Tog en lång, nästan rituell dusch och tvagade hela mig med efterföljande insmörjning. Och jag kunde tvätta mitt underliv precis som vanligt! Lite ömt, men annars helt! Blödningen avtog mer och mer, och jag övergick till vanliga nattbindor istället för förlossningsblöjorna.

Så snart lillasyster påbörjade sitt andra dygn – eller egentligen redan på kvällen innan – halvvägs genom det första, började förväntningarna stiga från alla barnmorskorna som kommer och går på BB-hotellet: nu går hon in på andra dygnet, nu ska hon bli aktiv och börja äta. Men Knyttan, som hon just nu kärleksfullt kallas av sina föräldar, hade visst ingen klocka. Hon fortsatte att sova, och sova, och sova.

Oron började stiga från alla barnmorskorna som kom och gick på BB-hotellet: Nu måste hon börja äta, se till att hon äter minst var tredje timme! Men Knyttan, hon ville helst sova. Vara nära. När vi lade bort henne vaknade hon genast och grät. Ibland gick det då att få henne att hugga på en tutte. Men redan efter några sugtag somnade hon som en sten: Nu är jag trygg hos mamma igen, jag fortsätter att sova! Så vi fick lägga bort, lägga till tutten, kittla små händer och fötter, försöka hålla vaken.  Ibland gick det hyfsat, ibland inte. Hon kräktes mycket, och var inte intresserad av att äta.

B började räkna minuter av amning, minuter till amning, och ge tecken på samma typ av stress som gjorde att han förde långa listor över ammade minuter och givna milliter ersättning när H var nyfödd.

Jag var till att börja med full av tillförsikt. Råmjölken kom ju frikostigt ut när jag klämde på brösten. Lillasyster hade ammat bra efter förlossningen, och ett par-tre gånger under natten det första dygnet, som bebisar ”får” sova igenom. Inga tecken på att något skulle vara fel: Hon vaknar nog till tids nog.

Barnmorskorna kom och gick, och hade alla lite olika tips och åsikter. En kom med medicinmuggar och skedar för att jag skulle handmjölka ur litegrann och ge Knyttan för att väcka intresse inför amningen, och hade många bra småtips om amningsställningar och annat.

Andra mest bara tjatade om hur ofta Knyttan nu måste amma. Någon sade att det var nästan omöjligt att få till mjölkproduktionen om inte barnet jobbade på ordentligt och stimulerade brösten de första två nätterna, det gick inte att ta igen. En annan sade, när jag satt och mjölkade ur några droppar råmjölk klockan fyra på morgonen efter obefintlig sömn, att det nog var för att jag var så trött som jag hade så lite mjölk.

Allas oro smittade av sig på mig. Nu var det nästan kört. Hade jag för lite mjölk nu? Skulle den riktiga mjölken kanske inte komma? Var min produktion förstörd eftersom Knyttan var seg? På natten satt jag ensam vaken och försökte få lillasyster att amma, men hon ville bara sova. Inte heller på morgonen hade lillasyster vaknat till.

Ytterligare en kämpig amningsstart var alltså det första slaget som dygn två bjöd på. Nästa slag kom på morgonens läkarundersökning, alldeles i slutet av det andra dygnet.

Utan att egentligen reflektera över läkarundersökningen och dess syfte rullade vi vår lilla plastbalja med bebis till läkarrummet. Trötta och hålögda av oro för amningen och lillasysters viknedgång som vi nu skulle få veta, men annars utan en tanke på vad som skulle undersökas.

Viktnedgången var 8,5 %, och således fortfarande inom de ”tillåtna” 10 procenten. Läkaren började klämma igenom Knyttan. Uppehöll sig länge vid att vrida och vända på hennes lår. Frågade om någon av oss föräldrar haft problem med höfterna som små. Hon kände en instabilitet, en glidning, i bebisens höfter. Vi skulle få remiss till ortopeden på Astrid Lindgrens barnsjukhus för ultraljudsundersökning.

B blev helt blek och var tvungen att sätta sig för att inte svimma. Jag hade ett vagt hum om vad det hela handlade om och höll mig någorlunda lugn där och då, förvissad om att det var behandlingsbart och skulle bli helt bra.

Lillasyster har sannolikt medfödd instabilitet i höften eller medfödd höftledsluxation, som det också kallas.

Så vid utgången av det andra dygnet kämpade vi med att vända viktnedgången hos en bebis som helst sov, och att acceptera att vår 10-10-10-bebis inte var så ”perfekt” som apgarpoängen påvisade. Vi var båda chockade och ledsna, samtidigt som det kändes löjligt och otacksamt att vara det över en sak som kommer att kunna åtgärdas utan att vår dotter får några bestående problem.

Ett tufft andra dygn för alla utom lillasyster. Hon sov mest ovetande om allt runtomkring.