Supertrött lördag och kattbekymmer

Supertrött lördag och kattbekymmer

Gårdagen började med veterinärbesök. Det är aldrig kul att behöva åka iväg med fyrfotingarna, för det känns som att varje liten grej kan vara något stort.

Katter är så duktiga på att dölja när de är sjuka, och plötsligt märker en något, och då är det för sent. Jag minns när jag åkte in med min ”originalkatt”, lilla svarta Trixie, för att hon var lite röd i tandköttet, och det visade sig vara en tumör som vuxit in i hela käken. Jag hade trott på typ tandsten eller en liten inflammation…

Så en plötsligt uppkommen röd, rund fläck där plötsligt varken päls eller hud fanns på Doris sida fick alarmklockorna att ringa i mitt huvud. Ett sår, men runt och inte djupt eller blödande. Fan, hade Doris en tumör nu? Hade något vuxit där under den lurviga pälsen utan att vi märkt det? Vad gör vi då? Hon är bara sex år, men sånt kan ju hända. Och operationer, och konvalescens i vårt kaoshus fullt med barn? Skulle det ens gå om det var något behandlingsbart?

Jag har, som jag skrivit om tidigare, inte haft mycket till övers för våra katter det senaste året. Men att plötsligt börja tänka på att det kunde bli så att jag skulle behöva fatta det där tråkigaste beslutet igen, för tredje gången på sex år…? Bara ett par år sedan Tjockis. Och Doris som är L:s favoritkatt, hur skulle jag berätta för en 2-åring att ”hennes Doris” inte längre fanns?

Doris, som var helt uträknad sist vi var hos veterinären med henne, sommaren innan L kom. Det spekulerades i ryggmärgsskada och annat där hon låg nästan medvetslös helt utan styrsel eller känsel i bakkroppen. Men det visade sig vara kalciumbrist, och hon återhämtade sig mirakulöst med dropp. Hon var en fighter då, och jag kunde bara hoppas på att det skulle gå bra nu igen.

Och det gjorde det ju. Efter en lång stund i väntrummet fick vi träffa en sköterska, och sedermera en veterinär. Doris var sitt underbara jag – hon är bara en stor, tjock, fluffig gosbubbla, den katten. Gosade med mig, med sköterskan, med veterinären. Lät sig bli undersökt utan att konstra på annat sätt än att några gånger vilja lägga sig med sårsidan nedåt. För ett sår var vad det var!

Veterinären trodde att hon haft ett litet sår som blivit en böld som spruckit. Men att det såg ut att läka ihop fint av sig självt, så det var bara att hålla rent och se till att hon inte kunde slicka på det. De rakade rent runt omkring (hon har så fluffig päls!) och tvättade och satte på en tratt.

Så det blev bara ett stycke rakning och sårtvätt för femtonhundra spänn. Lätt värt det hela bara att få besked om att det inte var något farligt, men veterinärbesök påminner mig alltid om hur lyckligt lottade vi är som bor i ett samhälle med subventionerad vård för oss människor.

Stackars Doris spenderade dagen med att lära sig fungera med tratt på. Hon är den snällaste katten i världen, men inte särskilt klipsk, så det tog sitt lilla tag för henne att ens begripa att hon måste lyfta huvudet ordentligt för att inte tratten skulle släpa i marken.

Resten av dagen var jag som en urvriden trasa. Morfar hade kommit över och tagit med storbarnen till parken medan vi åkte till veterinären, så de var behagligt avlekta efter två timmar utomhus. Men V hade somnat i bilen medan jag var hos veterinären, och sedan fortsatte hon med det. I fyra timmar! Så hon var utsövd och rastlös och ville inte alls låta mig ligga och slumra i sängen.

B höll på att röja ur de sista flyttkartongerna, som han lagrat på sitt kontor i tre år. Han hade plötsligt den energi jag hade för någon månad sedan, och röjde och fixade hemma så det stod härliga till. Så jag försökte vila och ta hand om barnen samtidigt. Låg i min säng med två storbarn som kollade padda, och den lilla. Som inte har ro att amma ordentligt på dagtid längre, och fick flaska efter en stunds ofokuserat och gnälligt ammande. Och sedan fortsatte gnälla. Hade tråkigt. Ville inte låta mig blunda en stund.

Vi testade att hålla L vaken över dagen, eftersom hon sovstökar något alldeles otroligt just nu. Tar två timmar att natta, vaknar igen på senkvällen och måste nattas om. Vill ha mamma, men stökar lika mycket när det är jag som nattar. Kanske dags att överge dagsvilan? För hon är inte alls sådär trött vid middagen som hon var för bara några månader sedan. Och är inte tillräckligt trött vid läggdags.

H var i samma ålder när han slutade sova middag. Men där var det lättare, på så vis att han inte gick att få att sova på dagen längre. Med honom var det DEN nattningen som började ta två timmar, eller inte fungerade alls. Så det var bara att sluta med vilan. L är jättetrött på dagen, och inte alls svårsövd då. Men att så att säga följa hennes rytm känns inte rätt, för då kommer hon att sova middag för att sedan vara vaken till 20-21. Och vi vill gärna ha barnfritt efter 19. Nu nattar vi L mellan 18:30 och 20:30… H somnar lätt vid 19-tiden.

Igår slutade försöken med att L somnade i soffan vid 17-tiden. Det var ingen idé att väcka henne för middag en timma senare, så B bar ner henne för kvällen. Varvid hon såklart vaknade efter ett par timmar, och fick nattas om. Jag vet inte hur lång tid det tog, för någonstans där var H jättetrött, och ville gärna bli nattad av mig. I min säng. Gosegubben! Att få sova uppe hos mig är det mysigaste han vet, och han har fått göra det några gånger nu när V vuxit till sig lite. Och en sömnig, gosig och lugn 4-åring är ju lite av ett sömnpiller, så jag somnade för kvällen jag med.

Så nu har jag varit vaken sedan 04, och förundrats över att bebis fortfarande sover i sin Yoyo, som B bara måste ha rullat in till oss när han gick och lade sig. Ska hon verkligen börja sova hela nätter på riktigt nu?

Ska försöka slumra någon timme till.

Så kom den.

Så kom den.

Den första natten som hon sov sig igenom helt och hållet.

Klockan är halv sex på morgonen, och bara mamman är vaken.

Igår var jag på jobbet hela dagen, och hade missat att pumpa. Så när jag kom hem vid 18-tiden, och fram tills det att hon somnade vid strax efter 20, ammades det rätt rejält. Detta kvällsmål har hon alltså stått sig hela natten på.

Hon. Har. Sovit. I egen säng. Hela natten.

Jag har glömt att sänka huvudänden på hennes sidosäng efter att hon var lite förkyld där för några veckor sedan. Så under natten har hon hasat ner lite, och ligger med fötterna ovanpå kanten på babynestet.

Det verkar hon tycka är skönt, för hon alltid har sovit bra i vår Cocoonababy sovbädd, där benen också ligger lite höjda. Nu är hon mer än tre månader (redan fyra, faktiskt!) och har enligt sin far lyckats vända sig från rygg till magen minst en gång, så cocoonababyn är tyvärr redan överspelad.

Hon kommer nog trivas bra i Donkeyns ”ergonomiska” sittdel när det är dags att byta från liggdel. Inte än på länge hoppas jag. Tänk att L redan åkte sittdel vid den här åldern! Så skönt att ha fått en bebbe som älskar att åka vagn, och bara sover så fort vi går ut och promenerar.

Nu gnurfas det lite här bredvid. Dags för morgonamning snart. Jag kan inte fatta att jag sovit ensam i min säng (så när som på en katt) från någon gång efter 23 till 05.30.

Helt oavbrutet i sex timmar. Så här utsövd har jag inte känt mig på evigheter.

Skänker en tanke på de barnlängtande svågrarna, som gruffade lite över att våra lekande barn väckte dem vid 9-tiden hemma hos barnens farmor på påskdagen. Oj, vilken omställning om och när det blir dags för barn för deras del! Men en vänjer sig, och plötsligt sover även en bebis natten igenom.

Oj, hör nu L på nedervåningen också, på väg upp!

V:s andra månad

V:s andra månad

Jag glömde ju helt skriva om det då, men V fyllde hela 2 månader igår. Det har varit tre dagar i rad med signifikanta datum: min och B:s 10,5-årsdag den 17:e, H:s 4,5-årsdag den 18:e, och V:s 2-månadersdag igår. Inget av det firades, för vem orkar och hinner med halvårs- och månadsdagar nu för tiden?

På samma sätt finns inte tid att detaljgranska bebis hela tiden, och även om det händer mycket i en bebis liv så har jag med tredje barnet inte samma koll på vad som händer eller borde hända vareviga vecka.

Hon har vuxit, så klart. Men det finns inga färskare siffror än 3 785 gram och 53 cm vid 6 veckors ålder. Vad som hänt sedan dess får vi se vid nästa BVC-besök den 28/2.

Hon har hoppat upp till storlek 2 i blöjor, och de flesta kläderna i storlek 50 är urvuxna. Bara några få plagg, med utfällningsbara muddar, och en del saker i dubbelstorlek 50/56, fungerar fortfarande. Annars är det storlek 56 som gäller.

Navelgranulomet behandlades med lapis/silvernitrat, och verkar ha läkt ihop trots att det såg rätt fult ut ett tag, och den lilla naveln har blivit till världens gulligaste lilla spiral.

Rotavaccinets första dos passerade obemärkt förbi, och inte smittade hon ner någon annan heller.

Något som inte gått lika obemärkt förbi är de två första utvecklingssprången. Såväl i början som i slutet av den andra månaden var det en period då hon varit skrikigare och klängigare.

Vi började oroa oss för eventuell mjölkallergi när hon mot slutet av månaden blev allt klängigare, kunde inte komma till ro själv alls och bara vaknade när hon lades ner. Kräktes och skrek mycket, och hade prickar i hela ansiktet. Men det känns faktiskt som att det blivit lite bättre mot slutet av månaden, så det kanske varit just ett utvecklingssprång?

Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om hela konceptet med utvecklingssprång, men med hänsyn till hur ofärdiga människobarn är när de föds så känns det rätt självklart att det är en hel del omvälvande saker som sker i deras hjärnor under spädbarnstiden, och det verkar vettigt att det sker på ganska bestämda tider. Sedan kommer ett litet barn förstås att ha gnälliga/skrikiga perioder, och med hänsyn till hur tätt utvecklingssprången duggar i början känns det som att det nästan alltid är ett på gång. Så det blir lätt en ursäkt för allt.

Hur som haver så började hon i alla fall att vakna till och bli lite mer ”med” i början av månaden, och i slutet av månaden har hon helt klart gått från att ha varit ett litet paket med nästan bara autopilotfunktioner, till att vara en riktigt alert liten individ. Även om hon fortfarande sover bort större delen av dygnet. (Vilket ju är rätt skönt, ändå.)

Hon somnar oftast någon gång runt 10-11, och kan sedan sova fram till 15-16, med eller utan matpaus. På nätterna sover hon från 22-23 och fram till 7-8, eller när jag nu drar upp henne ur sängen/försöker smyga upp själv. Så det är egentligen en kortare vakenperiod på förmiddagen och en längre på eftermiddag/kväll.

Och när hon är vaken så tittar hon. Ser sig intresserat omkring i hela rummet. Och skrattar och ler när en pratar med henne. Pratar tillbaka med de sötaste små ljud – något mellanting av Chewbacca, en Mogwai och den där lilla söta dinousarien i Jurassic Park som gör ett gulligt läte, för att sedan typ bita huvudet av någon (nu har jag inte sett den filmen sedan typ 1993, men jag vill minnas en sådan scen). Och hela hennes ansikte lyser upp när hon ler. Och ens hjärta smälter. Och en känner sig så utvald. Tills en ser henne le och prata på precis samma sätt med den fint mönstrade kaffemuggen. Eller golvlampan.

Och maten då? Hon växlar fortfarande fint mellan tutte och flaska, bröstmjölk och ersättning. Hon får i regel två flaskor ersättning de dagar jag är hemma, morgon och kväll, och ytterligare någon flaska de dagar jag jobbar. Den flaskan är ibland bröstmjölk, om jag hunnit pumpa på jobbet dagen innan. Ersättningsmängden är ca 100 ml per flaska.

Ammar gör hon när jag kommer hem från jobbet vid 16-tiden, och sedan titt som tätt fram tills att hon somnar (efter en kvällsflaska), och sedan börjar nattpasset vid 02 eller så, och vi liggammar och sover tillsammans fram till morgonen, då hon får sista snutten vid frukostbordet strax före 08 (sedan tröstar B med en morgonflaska när jag överger henne för att gå till jobbet).

Förmodligen hade det gått att öka på amningen, men vet ni vad? Jag har helt släppt min fixering vid att försöka helamma. Jag pallar inte med ansträngningen och stressen, pumpningen och vägningsångesten. Inte en gång till. Och jag tycker att det är rätt skönt att zonka bebis med en flaska inför hennes sovperioder, så att hon faktiskt sover, istället för att vakna upp och vara hungrig och missnöjd titt som tätt. Generellt är jag en mycket pragmatisk tredjegångsmamma, jämfört med hur ängslig och prestationsångestfylld jag var som förstagångsmamma.

Jag har inga sviter efter förlossningen, förutom att det fortfarande pågår lite hormonomställningar (tror jag, eller så är det vätskebrist på grund av amning) som orsakar morgonillamående (är alltså inte gravid p.g.a. är inte jungfru Maria, om vi säger så), trötthetsattacker av typen om-jag-inte-får-blunda-en-stund-nu-så-svimmar jag, och extremt torr och oelastisk hud på framför allt fingrarna och i ansiktet. Men håret är ganska okej denna gång, annars har det alltid blivit fnösketorrt några veckor efter förlossningen. Avslaget är borta. Så var det med det.

 

Är hon frisk, eller? Och är jag?

Är hon frisk, eller? Och är jag?

Söndagen var en sådan där dag.

Bebis sov inte sammanhängande någon gång under dagen, så i praktiken hade jag henne i famnen från det att jag gick upp vid 7-8-ish och till dess att hon slutligen kom till ro vid 22-23.

Hon har varit så här mer eller mindre i en vecka nu. Kommer inte till ro. Skriker mycket och verkar ha ont i magen. Är gasig och kräks mycket. Tji fick vi som trodde att vi inte fått en spymaskin den här gången… Utslagen som jag tidigare Google-diagnosticerat som baby acne (acne neonatorum) är kvar. Och efter L börjar ju larmklockorna dåna i huvudet. Inte är väl V också mjölkproteinöverkänslig?

Nå, det är inte alls säkert. Hon är faktiskt mycket nöjdare än vad L var, och skriker mycket mindre, även om hon blivit skrikigare nu än tidigare. Mest skriker hon en stund efter att hon fått en flaska med ersättning. Men det kan ju också vara att hon är överfull/svalt för mycket luft et cetera. Och utslagen är inte koncentrerade runt munnen, som L:s var, för att inte tala om att hon skulle kunna vara affischbarn för bebisakne så som det ser ut på bilderna jag sett på nätet (på seriösa vårdrelaterade sidor). Men en blir ju lite konfunderad ändå.

Men det här med att somna i famnen, och sedan utan undantag vakna efter maximalt fem minuter när hon lagts ned. Fy f-n, vad det är uttröttande! För både henne och mig, skulle jag tro. Jag känner mig helt dränerad i huvudet efter en sådan här dag. Även om det jag fått göra mest har varit att sitta, sitta, sitta, med bebis i famnen. Jag vill inte göra detta igen.

Vi avvaktar en vecka till för att se om det kan vara relaterat till den påstått pågående andra utvecklingsfasen. Sedan tänker jag plocka fram en burk Althera och se om det blir någon förändring. Jag hittade nämligen två bortglömda burkar i en garderob i hallen, sedan L var bebis, och bäst-före-datumet var först i april i år, så vi kan ju alltid testa och se. Om det fortsätter så här.

Jag försökte verkligen alla alternativ idag. Lägga ner henne i Yoyo. I bädden på soffan. I babynestet i sovrummet. I Emmaljungan. Jag testade till och med att ligga med henne i sängen och liggamma, och sedan försiktigt smyga iväg efter en egen liten tupplur, och lämna henne i min säng. Nix pix. Efter två-tre minuter gnurfas det, och börjar viftas med små armar och ben. Efter tre och en halv minut kommer det lilla vrålet. Efter tre och fyrtiofem det stora avgrundsvrålet.

Det fungerade i sisådär 90 sekunder give or take…

Det fina i kråksången är i alla fall att hon sover prima i barnvagn. L avskydde ju liggdelen med hela sitt väsen, i alla fall de stora ”stängda” varianterna. Men V gillar att åka vagn. Jag inbillar mig till och med att hon ser himlans nöjd ut redan när jag lägger henne på skötbordet och börjar ta på henne ulloverallen, tossorna och vantarna. Så jag kan inte göra mycket hemma om dagarna, men jag kan i alla fall ge mig ut och gå. Även om det inte är vad jag allra helst vill göra, så är det i alla fall skönt att veta att det finns en utväg – ett alternativ till att bara ha en evig cirkel av mata-söva-lägga-ner-ta-upp-söva-lägga-ner-ta-upp-mata-söva o.s.v. hemma.

Och mamman? Hon är så svältfödd på egentid att hon glatt stannar uppe till två om nätterna för att få städa och plocka ifred efter att bebis somnat. Jättedumt, verkligen, och inte det bästa för den allmänna hälsan och välmåendet. Men vad gör en när en inte får någon annan tid på dygnet för sig själv…?


They see me rollin’

They see me rollin’

…my double stroller…

I förmiddags var det dags för ytterligare en vagn att, inte gå hädan, men väl gå vidare till en ny familj. Tredje vagn iväg var min Mountain Buggy Terrain V3. Ytterligare en vagn som jag verkligen tyckt om, men som inte använts så mycket på sistone. Och som ska få ge plats åt något nytt snart, hoppas jag…

Så snart affären var överstökad gav vi oss ut, hela familjen. Tjejerna ner i Donkeyn och ut och rulla har visat sig vara det enda som ger någorlunda sinnesro. Det enda som garanterat ger två sovande barn en sammanhängande stund just nu.

Det bara måste vara en utvecklingsfas. För V bor på mig just nu. Dygnet runt. Förutom när vi är ute och rullar vagn.

Igår: dagens start vid 10 (!) bredvid mig i sängen, och strax före dagens slut (21) i sele.

De två stora vaknar tidigt om morgnarna, men nu när jag sover på övervåningen med bebis kan jag få sova vidare lite ändå på de lediga dagarna. L dyker upp vid 06-07 (tack och lov inte lika ofta vid 05 längre) och H ofta samtidigt eller något senare.

Då masar jag mig upp, förser L med en grötklämmis och Greta Gris på teve, medan H i regel sysselsätter sig själv med padda/lego. Sedan kryper jag tillbaka till sängen med bebis, och småslumrar vidare med dörren öppen så att jag kan höra vad de andra gör (i regel ingenting utom att titta på valfri skärm/bygga lego). Vid 08-tiden brukar deras besök i mitt sovrum bli tätare = dags för frukost. Men imorse fick jag ligga kvar till 10(!) och till och med pappan hade blivit väckt tidigare.

Men eftersom jag mest samsover och liggammar mig igenom nätterna med V så är jag rätt trött på morgonen. Jag tror att hon äter mest på nätterna, medan jag är i halvdvala. De kan ta och stoppa upp sina rekommendationer om samsovning där solen inte skiner, för de flesta bebisar (3 av 3 för mig) köper inget annat än att få amma sig igenom natten, och mammor måste ju också få sova…

Nåväl. Idag gick vi till stadens hotell, ställde vagnen med två sovande töser utanför fönstret, och fick äta restauranglunch med ett glas vin och bara fyraåringen som sällskap. Jag var nöjd med vår första restaurangupplevelse med alla tre barnen, men B påstod att det inte räknades när två låg och sov utanför. Och det som jag tyckte var det allra största beviset på våra trebarnsskillz!

Oväntat besök, och fasligt fasande fasbebis

Oväntat besök, och fasligt fasande fasbebis

Jag gick inte på någon promenad idag. Och då ville bebis inte heller sova.

Utöver några femminuterspauser efter försök att lägga ned sovande bebis, och kanske en halvtimme på eftermiddagen då hon sov i vagnen, så hade jag bebis i famnen från morgonen till kvällen.

Och hon var så missnöjd med allt. Enligt appen är det en fas (utvecklingssprång) på intågande just precis nu, så jag hoppas att det är det. För annars – om detta fortsätter – så måste vi börja fundera på eventuell mjölkallergi hos V också. För hon är så kinkig, och har uppenbart ont i magen, och är prickig i hela ansiktet och ner på nacke/hals. Men det kan ju vara en helt vanlig fas, vanligt magknip och babyacne. Time will tell.

Hennes enda lite längre tupplur avbröts dock av att det ringde på dörren, och svärmor, labrador och alla barnens farbröder vällde in. De hade inte fått memot om att allt firande var inställt, så det blev en stunds samvaro med hämtpizza och tårta som de haft med sig. Trevligt ändå, även om jag satt med lilla fröken V lika konstant som annars under dagen.

Mood of the day.

Själv tröstade jag mig själv med dillchips och fulöl när jag tvingades inse att ingenting skulle bli gjort hemma på söndagskvällen heller.

Läkarbesök på BVC – 1 månad

Läkarbesök på BVC – 1 månad

I förmiddags var det dags för lillans första läkarkontroll på BVC.

Det var en snabb historia. Jag hann uppfatta att hon lyste och tittade i ögonen, kände på höfterna, frågade om hon hade börjat fixera blicken (ja), lyfte upp henne och kollade någon reflex, mätte huvudet (37 cm), och att vi vägde henne (3600 g jämnt). Det var säkert fler saker som bockades av, men det gick fort, och som tredjegångsförälder får en inte pedagogiska förklaringar till allt.

Hon instämde i att det var finnar lillan har i ansiktet, ”nyföddhetsprickar” var ordet hon använde, kollade på naveln och sade att det var ett litet granulom, som det räckte att sköterskan tittar på vid nästa besök, i och med att det inte såg infekterat ut.

Och det var det. Hon följer sin kurva perfekt, så strategin att helt låta henne styra ätandet verkar fungera. Skönt. Då är det okej att hon sover längre stunder utan att vi väcker henne, och att vi bara ger ersättning när hon verkar hungrig trots att hon nyss ammat. Det har ju känts rätt, men det var skönt att få bekräftat att det fungerar.

Hon får förstås fortfarande mycket mer ersättning än vad L fick (där var vi som bäst 30 ml/dygn ifrån helamning, och vid en månad fick L 3×30 ml, medan V får det tredubbla eller mer, ca 3 x 70-100 ml de dagar jag är hemma), men jag orkar verkligen inte hålla på en gång till, med den ångesten och oron jag hade inför varje vägning.

Allt väl, alltså. Storbarnen lekte med morfar medan vi var borta, och vi passade på att ta helgens matinköp på hemvägen.

Den lilla satt i babyskyddet och såg skeptisk ut. För att sedan somna och fortsätta sova i babyskyddet större del av dagen. Vi kollade till henne kontinuerligt, så klart, där hon stod på vardagsrumsgolvet. Och hon sov och sov.

Generellt hade vi en lugn och harmonisk dag. Hela familjen hemma. Utan bråk. Det var inte igår, om en säger så.

Första utvecklingssprånget?

Första utvecklingssprånget?

Sedan ett par dagar är V inte längre världens nöjdaste lilla tröttmössa till bebis. Hon har varit mer orolig, mer skrikig. Idag hade hon satt pappan på prov ordentligt, och inte velat komma till ro någon längre stund förrän sent på eftermiddagen.

På kvällarna är det bara ligga vid bröstet som gäller, och hon verkar ha ont i magen varje gång innan det är dags för bajs. När jag bytte på henne idag när jag kom hem var bajset rätt torrt, och rätt grönt…?

Hon är även småprickig i ansiktet. Och kombinationen utslag och skrikighet (och gasighet och allmänna magbekymmer) sätter såklart igång varningsklockor i mitt huvud. Är hon också mjölkproteinöverkänslig, som L?

Men jag lugnar mig. För hon ska ju också vara smack mitt i det första utvecklingssprånget just nu, innefattande även en mognad av matsmältningssystemet utöver hjärnutveckling. Skrikiga och klängiga femveckorsbebisar verkar vara en vedertagen grej, om en googlar fram diverse föräldraforum på nätet.

Och tydligen ska även denna ålder ofta innefatta en kulmen av babyfinnar (acne neonatorum). Som jag trodde var de där ”finnarna” bebisarna får när de är alldeles nyfödda, men det är tydligen något annat, toxiskt utslag/toxiskt erythem (erythema toxicum neonatorum). Båda dessa utslag brukar kallas hormonplitor eller hormonprickar, men det ena kommer dagarna efter födseln, och det andra efter några veckor.

För hon är faktiskt inte skrikig på sättet L var skrikig. Hon kommer till ro i famnen. Och i vagnen och i bilen. Jag minns dessa promenader med en vrålande liggdel, och hur L skrek sig igenom mataffären, hela bilresorna hem från Ikea i Uppsala. Jag minns hur svettig och stressad jag var för att L skrek jämt – att jag inte ens kunde värma en portion mat eller gå och kissa utan att hon låg och var alldeles illröd och jättearg. Detta är inte samma.

Inte heller utslagen är samma. L fick koncentrerade upphöjda utslag runt munnen. V är mest allmänt och utspritt småprickig och ”finnig” i hela ansiktet.

Så. Troligen bara utvecklingssprång och finnar. Lite som en tonåring i miniatyr… Men vi har 1-månadskontrollen på BVC imorgon, så jag ska passa på att vädra funderingarna då. Och höra om naveln (note to self).

Jag och H hade en mer harmonisk promenad hem idag, och han var helt hänförd över ”norrskenet” = den rosa solnedgångshimmeln.

Pappan hade otur och fick en helvetesnattning av de två ”stora” barnen efter helvetesdagen med en skrikig V och sjuk L.

Ibland fungerar det bra för honom att natta båda samtidigt i vår säng (som jag nu utrymt till förmån för gästsängen på övervåningen så länge bebis typ skulle riskera livet av att befinna sig i vårt sovrum mht vilda storasyskon). Ibland fungerar det inte alls, och då brukar H komma upp till mig (som då ammar V i soffan) och avbryta min kaffe-och-choklad-stund.

Så här satt vi alltså på kvällen. Tills L somnat, och B hämtade H för nattning nummer två. (Eller tre, om en räknar in misslyckad dubbelnattning.)

V sov faktiskt en stund själv i sin dagbädd, som vi brukar ha i soffan, lite senare på kvällen, varvid jag fick ett ryck och plockade undan alla leksaker i lek- och vardagsrum. För att det är lättare att bara göra det själv än att tjata hål på allas öron för att barnen ska plocka undan efter sig.

V:s första månad

V:s första månad

Idag blev hon en månad gammal, vårt nytillskott. Helt otroligt vad dessa veckor har gått snabbt!

Hon föddes den 19/12, och vägde då 3 255 gram och var 49 cm lång med ett huvudomfång på 34 cm. Sedan hade hon, precis som sina syskon, en något för stor viktdipp de första dagarna, och vägde som minst 2 885 gram innan det vände uppåt igen. Precis som sina syskon fick hon tillmatas med ersättning på grund av viktnedgången, och vid en månads ålder äter hon en blandad kost på bröstmjölk och ersättning.

Vi låter henne bestämma det här med maten. Hon ammas i första hand (när mamma är hemma), och sedan får hon tillskott på flaska av ersättning (eller utpumpad bröstmjölk när det finns) i de fall hon antingen inte verkar nöjd efter amning, eller att hon ammar flera gånger tätt utan att riktigt komma till ro emellan. Som när hon ammar, somnar och sedan vaknar igen efter tio minuter och skriker, och detta upprepas flera gånger. Då kollar vi om hon är mer hungrig genom att erbjuda flaska. När mamma är på jobbet får hon i första hand utpumpad bröstmjölk, annars ersättning, tills hon är nöjd och inte vill ha mer.

Mjölkproduktionen verkar fungera bra, men det finns inte tid till att hålla på och intensivpumpa och gud-vet-vad för att försöka komma ikapp, med en bebis som även får ersättning, med de längre sovstunder och färre amningstillfällen som detta innebär. Vi tänker heller inte riskera en viktnedgång till för att försöka intensivamma igång det hela. Med tre barn och ett hem i totalt kaos väljer vi den pragmatiska vägen denna gång. Mätt och nöjd bebis är lättare att hantera, och det är faktiskt rätt skönt att se till att hon blir nöjd och sover lugnt en stund istället för att amma en gång i kvarten när hon fått för lite mjölk vid amning.

Sedan en vecka jobbar jag måndag till torsdag, och försöker vara på kontoret den tid som storbarnen är på förskolan, 08-15.30. Ibland ses vi på lunch för amning. Jag pumpar på jobbet, och kanske någon gång om dagen när vi är hemma och bebis tagit en lite längre sovstund, för att i alla fall lite grann mildra effekten av att hon sover länge efter ersättning (och lindra obehaget av mjölkstinna bröst). Det blir allt mellan 50 och närmare 120 ml per pumptillfälle beroende på tid sedan föregående amning/pumpning och allmän dagsform.

För det mesta växlar hon bra mellan bröst och flaska (vi använder Medelas Calma-flaskor), även om hon ibland kan börja krångla med att ta tag om bröstet ordentligt, eller plötsligt börja ta ett alldeles för litet tag så att det gör ont och bröstvårtorna blir platta. Oftast efter att jag jobbat en ”hel” dag, men det brukar ge med sig efter lite övertalning och positionsbyten och att jag varit extra noga med mage-mot-mage och rikta bröstvårtan mot hennes näsa så att hon gapar ordentligt innan hon hugger.

Vikt och längd vid månadens slut har vi ingen aning om, eftersom vi var på BVC sist vid tre veckors ålder, och hon nu är 4,5 veckor. Då hade hon passerat födelsevikten, och låg på 3305 gram, och hade blivit 51 cm lång med ett huvudmått på 36,8 cm. Men det blir en läkarkontroll i slutet av veckan som kommer, så då får vi se.

Kläderna i storlek 50 känns inte längre jätterymliga, så nog växer hon. Blöjstorleken är fortfarande 1.

Navelstumpen föll av efter en vecka, och naveln under verkar läka bra, även om den inte är lika ”snygg” som syskonens. Jag vet att jag tyckte redan från början att knuten som barnmorskestudenten gjorde såg lite klumpig ut, och hon har nu som en knöl i navelns underkant. Den ser helt läkt ut utanpå, men häromdagen fanns liite torkat var runt naveln, som måste ha kommit från ”insidan”, eftersom utsidan är läkt. Jag ska be läkaren titta på det för säkerhets skull.

Hon har ömsat skinn men är vid månadens slut slät och fin i huden. Hon hade blodblandade flytningar (heeelt normalt) mellan ca 1-2 veckors ålder, men de är helt borta nu.

Höfterna fick helt godkänt efter ultraljudskontroll hos ortopeden (p.g.a. att storasyster hade höftledsluxation, och det finns en ärftlighetsfaktor).

Hon kräks ibland, ofta när det gått lång tid sedan hon bajsat, och lite småkräkningar när hon kanske blivit lite väl toppfylld med flaska eller legat och tröstsnuttat mycket vid bröstet när hon egentligen varit mätt.

Annars händer det väl inte jättemycket ännu. Hon äter och sover för det mesta. Producerar en till två bajsblöjor och massor av kissblöjor dagligen. Under den första månadens gång har hon gått från att sova nästan hela tiden till att få allt längre vakenperioder då hon ser sig omkring.

Jag tycker mig ha sett antydan till ett leende några gånger, första gången i väntrummet på BVC-besöket vid tre veckor och en dag. När hon halvsover ler och ”skrattar” hon såklart hur mycket som helst på bebisars vis, men klockrena svarsleenden väntar vi fortfarande på.

Hon viftar efter saker, och får ibland tag i dem. I alla fall greppvänliga saker, som mammas hår och halsband. Det märks att hon är mest intresserad av kontrastrika mönster, som skötbordsdynan i vitt med svarta och grå prickar, eller den svart-vitprickiga speldosan.

Än så länge är det en rätt lugn och lättsam bebis vi har. Utom när hon vaknar och är hungrig. Då vrålar hon som en mistlur och tycker att hon borde ha fått äta för en kvart sedan. Hon har blivit klart mer närhetstörstande under slutet av månaden, och vill inte alltid sova själv. Men på det stora hela så är hon nöjd med att sova i såväl babynest som dagbädd som barnvagn. I början sov hon bäst dagtid sittandes i nyföddinsatsen till Tripp Trapp-stolen, mitt i vardagslarmet, men har nu börjat föredra att ligga lite lugnare. Men inte i ett helt annat rum än där vi är.

Jag är så glad att hon sover som en stock i liggdel på vagnen. Såväl Babyzen Yoyo 0+, Bugaboo Donkey och den nya Emmaljunga Edge har varit rena sömnpillren. L bara vrålade sig igenom nästan varje promenad som spädbarn.

För mammans del finns inte mycket att säga, så något särskilt inlägg om mammakroppen en månad efter förlossningen känns inte motiverat. Jag fick inte en skråma i underlivet vid förlossningen, och har knappt haft några men alls efter de första dagarnas eftervärkar. Avslaget är inte hundra procent borta ännu, men har sedan ett par veckor varit fullt hanterbart med bara vanliga trosskydd. Och det var typ det?!

Orolig bebis. Fas eller repris?

Orolig bebis. Fas eller repris?

V har varit oroligare i helgen. Velat ligga vid bröstet nästan konstant, sovit mindre och skrikit mer. Varit gasig. Och kräkts mycket mer.

Nu minns jag inte exakt när L började visa symtom på mjölkproteinallergi; när det gick från att ha en rätt krävande och närhetstörstande bebis till att bli helt outhärdligt. Utslag i ansiktet fick hon ju till slut, men först tror jag att det var mest bara skrikighet/klängighet/kräkningar/gaser/inget bajs som var problemet.

V har varit orolig nästan hela tiden som hon varit vaken i helgen, och hon har varit vaken i längre perioder. Är missnöjd med allt utom att ligga vid bröstet, hur mycket hon än ätit innan. Somnar på bröstet men vaknar raskt upp när hon blir bortlagd, och det kan dröja flera timmar innan hon somnar riktigt djupt.

Och jag har hunnit få panik och tänkt: ”NEJ, nej, nej, detta orkar jag inte igen!!!” Innan V somnat ordentligt och sedan sovit 3-4 timmar någon annanstans än på mig. Till slut. Det gjorde ju aldrig L.

Vi hann också ”skryta” till nästangrannarna om att hon inte alls kräks som syskonen, innan hon började kräkas massor i fredags. Vi måste ha jinxat det…

Imorgon ska jag börja jobba. Jag hade kunnat ge vad som helst för att få vara en vanlig mammaledig mamma, och fått stanna hemma och gosa bebis i flera månader utan andra krav än de som ställs av hem och familj. Istället måste jag ut och jaga debiterbar tid. Prestera och fakturera.

Jag har en ren helvetesperiod framför mig, då jag ska göra (nästan) allt jag gjort nu om dagarna, och hinna finnas där för tre barn, samtidigt som jag måste arbeta som tusan för att kunna fakturera tillräckligt för att både täcka kontors- och personalkostnader samt plocka ut en egen lön. På deltid fyra dagar i veckan, plus det jag kan tänkas orka på kvällar och nätter när barnen sover…