Bild

Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Gårdagens kvällsmål efter att barnen somnat. En gång såg jag en kvinna sitta på en buss och helt ogenerat mumsa i sig en hel sådan här ost. Hon skrapade i sig den bit för bit med hjälp av sådana där minirågkex från en påse. Det såg så gott ut, och jag var lite avundsjuk på att jag aldrig skulle våga sitta på en buss och mumsa i mig en hel ost. Men det är ju gott hemma i soffan också
Uppdatering från @alltenligta på Instagram

80 dagar kvar till BF – ändrade semesterplaner och funderingar kring verkligt BF

80 dagar kvar till BF – ändrade semesterplaner och funderingar kring verkligt BF

Bara en dag kvar tills jag får börja räkna 70-talet dagar till Hoppsan.

Vi har ju haft planer på att komma iväg på en weekend, bara B och jag, som en slags honeymoon/babymoon/ett-decennium-tillsammans-moon efter giftermålet i juni, 10-årsdagen i augusti och före bebis ankomst i december.

Sedan har B haft Eurobonus-poäng som förföll nu i månadsskiftet, och vi hade tänkt att just boka en flygresa till någonstans i Europa. Men det visade sig att om en vill betala med poäng hos SAS så får en bara flyga de allra runkigaste tiderna och de allra sämsta flygningarna, med mesta möjliga tidsspillan med mellanlandningar och byten. I alla fall om en vill åka om två veckor.

Och med barnpassning som behöver minimeras och behov av att slippa åka iväg ifrån ungarna mitt i natten, eller hämta dem efter läggdags, så var det helt enkelt inte görbart. Jag har inte hjärta att låta barnstackarna vara borta en eller till och med två extra nätter bara för att vi måste flyga på konstiga tider, och att bara få någon natt borta är ju liksom inte värt allt mankemang.

Så vi har skiftat fokus till att hänga i närområdet en helg, och bara ha det mysigt och relaxa och äta gott utan barn, och sedan bara behöva vara utan dem från lämning på fredag till lunch på söndag. Barnpassning är redan bokad hos morfar/tant G och farmor, och det vore synd att inte utnyttja tillfället. Det känns riktigt bra, mycket mindre stress och krångel, och maximering av trivsel trots minimering av barnfri tid. Någon sorts weekendgrej på något mysigt ställe med spa fredag eftermiddag till lördag efter frukost, sedan lång mysig brunch inne i stan följt av bio och hotellnatt med lång, ostörd frukost innan vi hämtar upp telningarna igen.

Den enda nedsidan är egentligen innebrunna bonuspoäng, och det är ju dumt att låta sig styras av sådant. Alla sådana där lojalitetsprogram är krasst sett bara bajs, det är bara att inse.

Denna vecka är det dags för barnmorskebesök igen, en månad efter det förra, och sedan är det treveckorsintervaller fram till besöket i v. 37+4, som följs av det sista inbokade besöket i v. 39+0. Om jag nu inte faktiskt har fått graviditetsdiabetes då, för då gissar jag att jag kommer att få en tätare sjukvårdskontakt både hos BM och annorstädes.

Kalendern börjar också så smått att fyllas på framåt, och jag börjar behöva förhålla mig till vad som kan tänkas bli ett riktigt förlossningsdatum snarare än ett beräknat. Hur långt fram vågar jag boka in möten? Jag räknar med att kunna arbeta fram till födseln, som jag gjort tidigare, men att för säkerhets skull inte boka in några viktigare möten sista planerade arbetsveckan. Men när kan den tänkas bli?

H är född i vecka 40+0, L i vecka 39+4. BF+1 respektive BF-2. Där skiljer de sig lite åt. Deras faktiska födelsedatum har dock två nämnare helt gemensamt: de är båda födda måndagen efter min sista planerade arbetsdag på en fredag, och de är båda födda på BF beräknat på sista mens +3. Och vet ni? Mitt BF enligt sista mens denna gång är på en fredag, den 14 december, och tre dagar plus landar vi på måndagen den 17 december. BF-3 fastställt enligt ultraljud, som pekar på den 20 december.

Jag är nästan beredd att satsa pengar på att den här ungen kommer att vilja titta ut den 17 december. Om jag inte har fått graviditetsdiabetes och måste sättas igång tidigare på grund av fläskig bebis, då…

(Hoppsan drog igång på söndagskvällen, som förväntat, så det var ju bra att jag inte slösade tid och energi på att oroa mig.)

81 dagar kvar till BF – lugn bebis och pappan har fått höstblåsor…?

81 dagar kvar till BF – lugn bebis och pappan har fått höstblåsor…?

Idag har det mest varit återhämtning på tapeten. Efter att de mer långväga kalasgästerna gav sig av på förmiddagen har det inte gjorts många knop.

Barnen tog morgon vid 06.20, trots sänggående vid 20.30 respektive 22.30. Den lilla kompenserade med tre timmars tupplur kring lunch (mamman passade på att göra sällskap), men den stora har såklart varit en liten rövhatt mest hela dagen. Spännande ändå med en kväll igår som slutade med att båda barnen ett i sänder självmant bad om att få gå och sova… Och just precis nu har båda barnen somnat för kvällen, efter ett bad, helt utloggade strax efter kl. 18. H somnade praktiskt taget mitt i en mening efter att vi läst färdigt ”Lilla syster kanin”, då han började planera nästa resa till Kolmården.

Bebis i magen har tagit en vilodag, och har inte märkts av mycket efter frukosten, men jag har ingen panik för det. Det blir säkert livat framåt kvällen igen. Hen har nog lite tårtkoma, precis som jag. En blir liksom lite bakis av kalas även när en är nykter, framför allt sådana som innebär att det finns tårtrester för ett helt kompani. Tre tårtfikor har redan hunnits med efter själva barnkalaset. Men utöver det mår vi nog bra.

Pappan har däremot fått hela handflatorna och fingrarna täckta av små blåsor under natten till söndagen. Och hade en plötslig febertopp med halsont i torsdags, som inte riktigt utmynnade i någon vanlig förkylning. På förskolan har det suttit lappar om höstblåsor i ett par veckor. Så… Pappan har nog åkt på höstblåsor, även om det inte är supervanligt att få det som vuxen. Stackarn!

För första gången på länge har jag inte somnat alls vid nattningen, tack vare tre timmars middagssömn och extremt lättsövd liten tröttmössa till unge. Inifrån ”lilla rummet” som vi kallar barnannexet till vårt sovrum, är det helt tyst, så jag ska kolla om både far och dotter somnat därinne, och eventuellt väcka fadern. Nu ska vi försöka få igång den behövliga vanan att planera inför veckan på söndagskvällen, så vi slipper panikplanera allt dag för dag. Snart har vi tre barn, och den här skutan till familj blir allt mer svårmanövrerad. Vi behöver få lite mer styrsel på det hela…

82 dagar kvar till BF – Vi överlevde första barnkalaset!

82 dagar kvar till BF – Vi överlevde första barnkalaset!

Puh! Vi hade nio barn (inklusive våra) här på kalas idag, i åldrarna 1,5 till 6 år.

Ljudnivåer som passerade det hanterbara ungefär när det tredje barnet hade anslutit. Små Plus Plus gjorde entré i vårat liv och hem ungefär samtidigt, och vem kunde tro att det där lilla paketet innehöll TRE HUNDRA små bitar, och att de på TRE SEKUNDER hade spridit sig genom huset effektivare än granbarr efter jul?

Två timmars röj senare var ungefär alla leksaker vi så noggrant röjt undan utdragna på lekrumsgolvet igen, och barnaflocken hade splittrats och åkt hem. Några lomhörda och utmattade föräldrar (vi och Eskilstunavännerna) satt kvar och undrade vad som just hänt.

Som tur är så hade vi varit kloka nog att koka en gryta igår kväll, så middagsstöket bestod i att koka potatismos och haricots verts.

H var supernöjd med hela tillställningen, och nästan ännu mer med att ha kompisen E kvar över natten.

Jag är trött, men glad att ha överlevt. Nöjd med att ha hållit allt pretentionslöst, med köpetårta med Blixten McQueen på, dammsugare från Gille och kanelgifflar från Pågen. Sånt ungar gillar. Det enda jag gjorde från scratch var en succétårta, för att H önskade sig det, och jag har gjort det på varje kalas sedan hans ettårsfirande och det har blivit en tradition. Ungarna fick stöka runt som de ville, och det enda vi ordnade utöver fikat var en fiskdamm med små godispåsar som ungarna fick hala upp från trapphuset.

Jag har orkat med dagen rätt bra ändå, och Hoppsan har röjt runt i magen precis som vanligt. Mina höfter har dock börjat knaka sådär hysteriskt mycket som de gjorde när jag väntade L.

Nu dags att gå och hämta nästa barn för nattning, och troligen blir det godnatt för mig också.

83 dagar kvar till BF, och ny vecka 28+0

83 dagar kvar till BF, och ny vecka 28+0

Mmmm… de börjar så sakteliga närma sig, de där sista 30-någonting-veckorna, då det plötsligt börjar bli vääldigt nära bebis. Av någon anledning känns det alltid som att 20-någonting-veckorna är tidigt i graviditeten, men så fort veckonumren skiftar över till en inledande trea så blir en nästan höggravid över en natt. Bara två veckor till på 20-talet nu.

Jag har nu nått tredje trimestern, och sjunde månaden, enligt alla apparna. Precis 70% av graviditeten är avklarad.  Det märks både på aptit och smärtor i mage/rygg att Hoppsan håller på att fläska på sig. Jag äter mazariner och kexchoklad typ dagligen sedan ungefär en vecka tillbaka. Tur att jag inte fått några resultat av glukosbelasningen ännu. Men det blir väl nu i veckan, för då ska jag i alla fall till barnmorskan.

Under den gångna veckan har jag haft bitvis besvärande smärtor i svanskota, ljumskar och (tror jag) livmoder, men mot slutet av veckan kändes det ändå lättare igen. Den svidande känslan i ljumsktrakten känns igen från samma tid med L, men då hade jag också mycket mer problem med låsningar och smärtor i höfterna och sammandragningar när jag gick. Även trötthetsattacker stod på schemat då, och har börjat dyka upp denna gång också.

I övrigt så fungerar det mesta bra. Hoppsan sparkar riktigt mycket och kraftigt, flera omgångar varje dag, men jag kan fortfarande inte känna att hen flyttar på sig, utan det är snabba kickar lite på alla möjliga ställen. Jag behöver kissa ofta på nätterna och äter Novalucol konstant, och idag sa en kund att jag väl inte skulle gå och föda innan vårt nästa möte. Om en vecka. Hmmm.

Hoppsan väger nu ungefär 1,2 kilo och är 40 centimeter lång,som en butternutpumpa (har inte det varit redan?) eller en kokosnöt enligt graviditetsapparna. Mycket sparkar, ligamentsmärtor och förvärkar ska vara vanligt vid denna tid, så att jag börjar få en del krämpor är tydligen helt enligt schema. Hoppsans hjärna fortsätter att utveckla färdigheterna att kunna kontrollera andning och kroppstemperatur, och hen blir alltmer känslig för ljus, ljud, smaker och lukter (hur hen nu ska känna det, men hen kanske känner doft i vattnet?). Hen har en tydlig dygnsrytm (japp!) och det kan gå att se hur hen ligger beroende på hur magen buktar (näpp, troligen för mycket stoppning runtom!). Hoppsan producerar nu egna hormoner, och någon app nämner att hormonpåslaget kan ge ökad sexlust hos mamman (moooaahahaaaaa…nej.)

84 dagar kvar till BF – vardagsgröt, lite bitterhet och kalasplanering

84 dagar kvar till BF – vardagsgröt, lite bitterhet och kalasplanering

Dagarna de går och går, efter varandra… Jag jobbar, försöker vara lite med barnen, äter och sover.

Under onsdagen hade veckans nya smärtor klingat av, och jag är tacksam för att ha fått en respit, att kanske få må bra fysiskt ytterligare några veckor innan den tunga slutspurten väntar.

Men det är INGEN som frågar hur jag mår. Någonsin. Både B och mina kollegor låtsas mest som att graviditeten (och jag som person utöver mina ansvar som yrkesperson eller mamma) inte finns. B vet jag inte riktigt varför, och kollegorna är väl inte direkt glada åt det hela med att jag är på smällen igen, och gör sina grejer, de två, medan jag sitter i mitt hörn och är ledsen, tjock och trött. Det känns som att jag bara är en maskin som alla skiter i bara den fungerar någorlunda. Krånglar den får den en spark i förbifarten, och så får det vara bra så.

Hemma förväntar jag mig såklart liiite specialbehandling, i och med att det ändå är bådas vårt barn jag bär. Men annars är det bara den enkla lilla omsorgen i ett ”Hur mår du?” som jag saknar. Tänk vad frånvaron av något så enkelt kan göra med hel ens känsla av värde för andra! Det säger liksom så mycket om statusen på en relation när den lilla frågan aldrig kommer.

Gosh. Jag sitter här mitt i natten och bölar. Fulgråter, som det brukar heta. Ändå ganska träffande för mig, vars gråtsessioner består av 20% tårar och 80% snor. Jag somnade med ungarna efter att totalt ha kraschat efter middagen (tack, L, för att du tyckte att det var dags att gå upp vid 05 när jag för en gångs skull nattsuddat till efter midnatt) vaknade till vid 22.30 och gick upp. För att slippa vakna för morgonen vid 03.

Nåja. Tur att jag har barnen. Källan till all min glädje (och huvudvärk). Jag har börjat sakna dem när de somnat på kvällen. Tittar på bilder av dem när de var mindre och bölar över att de växer upp så fort.

Vi ska ha ett försenat barnkalas för H till helgen, och huset måste saneras och det måste bakas och planeras. Det blir vårt första barnkalas ever, men jag tänker att det väl borde räcka med den gamla klassikern att proppa ungarna fulla med socker, ha en fiskdamm med ännu mer socker och kanske någon uppstyrd lek i bakfickan om ungarna inte hittar på egen sysselsättning?

Det blir 4-6 stycken 4-6-åringar, 3 småsyskon och en 13-åring (H ville såklart bjuda J även till barnkalaset, sötnöten). Bara en av kompisarna (utöver J) har varit här tidigare, så jag tänker att lekrummet och alla leksakerna där kanske är så spännande att det inte behövs någon organiserad lek efter fika och fiskdamm? Det är ändå bara ett par timmar vi pratar om.

Eskilstunavännerna kommer, så vi ska ha ha middagsbjudning av det vuxnare slaget på kvällen också. Men, mon dieu, det är ju höst och perfekt läge för en boeuf bourguignon, som vi kan förbereda på fredagen! Jag har helt klart börjat komma över mataversionerna, och längtar verkligen efter en mustig köttgryta. Synd bara att jag inte får tippa i mig örti glas Rhônevin till. Jag är jättesugen på rödvin…och inte helt osugen på en liten berusning heller om jag ska vara helt ärlig, det är väl ändå en rimlig längtan efter ett halvårs nykterhet?

Inga provsvar har jag fått heller. På tisdag nästa vecka har jag barnmorskan igen, så jag kanske inte får veta något förrän dess? Kanske betyder no news good news? Har jag kollat journaltjänsten på 1177 dagligen i 1,5 veckor nu? Ja. Men där finns inget antecknat sedan de (fortfarande ovidimerade) provresultaten från inskrivningen i juni. Så det verkar ju inte vara en särskilt utvecklad tjänst, om en säger så. Kunde jag kanske ringa till Aleris-mottagningen där proverna togs? Förmodligen, men jag vill egentligen inte veta, så det gör jag ju inte, för då kanske jag får dåliga besked. Sjuk i huvudet? Japp.

Nu är det dags för fas 2 av nattsömnen. Imorgon har jag möten back-to-back hela arbetsdagen, så jag ska försöka få till både en stunds sömn och en dusch innan det blir morgon.

85 dagar kvar till BF – inte så mycket djurvän längre

85 dagar kvar till BF – inte så mycket djurvän längre

Något som hänt sedan jag blev mamma, och som sedan har …förvärrats, eller vad en ska säga, för varje barn och graviditet, är att jag inte tycker något vidare om djur längre.

Inte så att jag vill göra mig av med kattorna, men jag bryr mig inte speciellt mycket om dem. Ser pliktskyldigt till att de får mat och vatten och annat nödtorft, och stämmer av så att de synts till dagligen även under sommarhalvåret, då de till stor del lever utomhus. Men jag tycker mest att det är jobbigt när de vill kela, och tycker nog mest att de är till besvär. Och då har jag varit en hönsmatte av rang hela mitt vuxna liv.

Det har verkligen varit så att katterna har varit mina barn förr. Men när riktiga barn kom med i bilden blev det helt annorlunda över en natt. Det är nästan så att jag skulle tänka mig att leva utan husdjur (men alltså inte så att jag skulle göra mig av med de jag har). Helt otänkbart för några år sedan.

Och hundar ska vi inte prata om. Jag har alltid varit säker på att jag ska ha hund så fort omständigheterna tillåter det. Även om jag alltid föredragit katter så har jag sett mig själv som en hundmänniska in spe; jag har längtat efter långa promenader i naturen med en fyrfota vän vid min sida. Nu? Aldrig i livet!

Min kollega har en liten vovve, en griffon, som är på kontoret om dagarna. Och visst kan jag tycka att den är fulsöt och rätt bedårande. Ibland. Men mest tycker jag att den är till besvär och lite äcklig när den sprider sina kletiga tuggpinnar omkring sig, och har blött hundluktande skägg och vidriga matskålar som står och dräller.

Tanken på att ha en egen hund äcklar mig och får mig att känna panik inför den där ständiga… uppmärksamheten som hundar ger. De liksom VILL något hela tiden, glor på en och viftar på svansen och slutar aldrig. Inte som en katt som tigger till sig lite mat, äter och går sin väg, eller vill kela och blir kliad en stund, och sedan rullar ihop sig till en boll och somnar. Hunden bara fortsätter att glo och vifta på svansen. Nej tack.

Märkligt ändå, hur saker som en tror är en grundmurad del av ens personlighet, visar sig kunna skifta så snabbt och lätt beroende på ändringar i ens omständigheter. Det är något jag funderar ganska mycket på generellt – hur lite som verkligen är oföränderligt i en människa. Vad är egentligen min ”kärna”? Har jag ens någon? Nej, inte så mycket, verkar det som, inte över längre tidsperspektiv. Det verkar bara vara mina laster och tillkortakommanden som är konstanta. Nåväl, kanske några positiva egenskaper har varit det också, men inte lika många.

Jag vet inte om det är en annalkande 40-årskris eller något som har med mödraskapet att göra, men jag känner väldigt mycket att jag förlorat mig själv. Jag är till exempel inte smart längre, det har alltid varit en viktig hörnsten i min självuppfattning. Både själva intellektet och tidigare kunskaper har flugit sin kos, och jag är trög, glömsk och har noll koll. Jag är tydligen inte heller djurvän. Jag är en halvdan mamma och en halvdan yrkesperson, och kommer nog inte att bli briljant på något område, någonsin.

Dags att börja leva med det. Nu har jag ju ändå sett till att jag givit upphov till en kommande generation, som kan få ta över ansvaret för att ”bli något”, medan jag själv skrotar vidare i mammamjukisar och harvar på i mitt lilla företag fram tills pensionen. Eller nåt. Haha, jag är en sån muntergök!

Jag hade i alla fall betydligt mindre fysiska smärtor igår, med bara lite skärande smärtor längst ner i magen/ljumskarna (troligen ligamenten som är på bristningsgränsen) när jag promenerade, medan svanskotesmärtan nästan helt försvann under förmiddagen. Lite ilningar neråt när Hoppsan hade sitt kvällsrace, men det måste vara så att hen träffar annorlunda med sina sparkar nu.

Mina gravidbyxor från Bonprix kom till slut, ”bara” en och en halv vecka efter beställning. (Hatar leveranstider!) Så nu har jag ett par mörkblå stretchmjukisjeans och ett par svarta tights att bo i fram till förlossningen, utöver en gammal gravidkjol. Det får räcka så, jag vill inte behöva lägga pengar på gravidkläder nu när det är mina sista tre månader i livet som gravid. (För sen ska jag ju bli snygg och smal, haha!) De var rätt okej ändå, trots total budgetpostorder, och jag kan lägga undan mina vanliga byxor, som blivit för korta i benen efter att magen börjat dra upp tyget. En stickad klänning i svart och silver slank också med, och den kände jag mig faktiskt lite gravidfin i, även om magen verkligen ”tar för sig” när en hoppat i gravidkläder med magmudd.

Nåväl, jag tänker vara tjock och stolt nu, oavsett hur många som kommer att kommentera om att det måste vara dags snart eller om det månne är fler än en därinne… Eftersom jag är tjock annars också så har jag lättare att acceptera min kropp som gravid än annars, för som gravid FÅR en ju faktisk ha en stor mage, och det är en lättnad att inte hela tiden behöva gömma och kamouflera magen för att försöka ”passa in”.

(Fortfarande inga provsvar.)

86 dagar kvar till BF – trött, hungrig och ont i svanskotan

86 dagar kvar till BF – trött, hungrig och ont i svanskotan

Jag vet inte vad som hänt sedan i söndags, men något är det, för hela måndagen hade jag rätt besvärliga smärtor, främst i svanskotan, men även fram i magen.

I magen är det en molande mensvärksliknande smärta, och i svanskotan känns det som om jag har ramlat rakt på rumpan på en isfläck, liksom en sådan där chocksmärta. Som när en stött i armbågen. Smärtorna är ganska konstanta, inte jättestarka, men tillräckligt för att jag ska bli sådär ha-ont-grinig.

Hoppsan sparkar på som vanligt, så hen verkar inte vara påverkad av det hela. Eller… hen har varit vildare än vanligt, och jag har känt rörelser även mitt på magen, där moderkakan borde ligga för. Kanske är det en allt starkare bebis som rumsterar om och gör sin mor lite mör? Har hen rentav vänt på sig och börjat fixera sig redan? Mina barn tycker ju om att fixera sig, eller nästan fixera sig, ganska tidigt. För att sedan ändå ligga högt uppe och rörligt när vi väl kommer in till förlossningen. Mitt bäcken verkar inte kunna hålla en bebis fixerad, helt enkelt, och jag räknar med att snabbt vara fullt öppen, med buktande hinnblåsa och bebis högt och rörligt även när det blir dags denna tredje gång.

Att hen har en tillväxtperiod är inget som kunnat undgå mig, heller. För OJ, vad jag är hungrig och sugen på fett och sött. Som i bakverk. Jag skulle kunna äta mig igenom ett helt konditori, helt plötsligt, efter att ha haft hel- eller halvtaskig aptit hela graviditeten. Tur ändå att jag inte fått några provresultat för glukosbelastningen ännu, för om de är dåliga blir det inga fler mazariner (veckans drug of choice).

Och jag är trött. Som i riktigt sömnig hela tiden. Något säger mig också att vadkramperna är på ingående. Känner mig lite märkligt trött i vaderna, och fick plötsligt kramp i ena foten vid nattningen, så att jag helt tappade känseln i flera tår.

Hoppas det är en tillfälllig svacka, och att jag får njuta av en lätt och nästan smärtfri graviditet ett litet tag till.

87 dagar kvar till BF – trött helg med trotsbarn

87 dagar kvar till BF – trött helg med trotsbarn

Ny vecka igen, efter en trött och seg söndag. B hade ”ätit lite för mycket kräftor” under lördagens kräftskiva. Förrädiska små djur det där…

Vet inte riktigt när han kom hem, men jag hade fått barnen hemlevererade av J vid 21-tiden, nattat dem rekordsnabbt och ätit middag och kollat förlossningsteve på youtube samt somnat först i soffan och sedan i sängen innan han dök upp. Jag hade mest tagit det lugnt och inte varit uppe särskilt sent, men ändå tävlade jag med B om ”tröttast i huset” hela söndagen. Troligen var det den lågintensiva förkylningen jag dragit runt på hela veckan som tog ut sin rätt, även om själva förkylningssymptomen hade börjat ge med sig efter en snuvig lördag.

Barnen tog storsint sovmorgon ända till 06.45 innan de drog igång söndagen. Men sedan var de såklart trötta på grund av sömnunderskott, så dagen blev en riktigt jobbig cocktail av övertrötthet och understimulans från barnen, och total trötthet från föräldrarna.

Hoppsan hade en väldigt lugn förmiddag, men levde sedan om ordentligt under eftermiddag och kväll. Det märks att hen blir allt starkare. Nytt för min del under söndagen var någon sorts ganska vass värk i nedre delen av magen, även med vissa ilningar ner mot underlivet några gånger. Hoppsan har kanske ändrat läge, eller något. Det värker liksom konstant under långa stunder, så jag tror inte att det är förvärkar. Det har fortsatt även idag, med lite molande ont i svanskoteområdet också. Inte riktigt onda smärtor, men ändå så att en tänker på dem. Allt blir så suddigt i backspegeln, och jag kan inte alls minnas i vilken tid av de andra graviditeterna som jag började känna av diverse smärtor. ATT jag hade en massa olika smärtor i olika delar av underkroppen, framför allt mot slutet av graviditeterna, minns jag. Men det känns som att det är ganska tidigt i graviditeten nu, bara vecka 28 ju?

L har verkligen blivit en snart-tvååring den senaste veckan eller så. Hon har förvisso varit fröken Kan Själv nästan alltid, och har tidigt insisterat på att få dricka själv, dricka ur riktigt glas, äta själv o.s.v. Nu har dock orden ”Sävv!” och ”Javinte!” dykt upp i vokabulären nästan över en natt, och brukas heeela tiden. Hon ska bre smörgåsen själv, duka själv (även till alla andra), sleva upp maten själv, skala bananen själv. Hon vill inte byta blöja, klä på sig eller duscha, eller inte just när vi vill det i alla fall. Hon är noga med att markera gränserna för sin integritet, ömsom säger hon ”Bott!” och knuffar bort en kramande arm vid läggdags, ömsom drar hon tillbaka armen och trycker den tätt intill sig. ”Mitte!” och ”L-s!” utropar hon för att visa sitt ägarskap över saker. Som det väl alltid är vid den här perioden i utvecklingen är det ömsom hjärtevärmande och ömsom skitirriterande.

H, i sin tur, har börjat brottas med begrepp om skuld och skam. Vill inte berätta när han gjort något dumt, och blir gnällig och ledsen när han får skäll. I lördags kväll lyckades han kasta en bok i huvudet på sin lillasyster innan de somnade. Han fick ett uttag där och då, av det mer opedagogiska slaget ”VAD HÅLLER DU PÅ MED!?!!? DU KAN JU INTE KASTA BÖCKER PÅ DIN SYSTER, DET KAN JU GÅ JÄTTEILLA!!!” innan jag fick övergå till att trösta den storgråtande L. På söndagen hade hon ett blåmärke i pannan, och jag sa till H vid frukostbordet att han faktiskt fick säga förlåt till L för att han kastat en bok i huvudet på henne. Då blev han jätteledsen och kinkig och tyckte mest synd om sig själv i hela världen, men ville inte alls säga förlåt. Och jag kände att det var viktigt att han kändes vid sitt ansvar för det hela, och insisterade, och det blev ett helt bråk om det också. Det är inte lätt, det här med föräldraskap…

Inga provsvar har jag fått heller. Hur länge ska jag behöva gå runt och undra om det?

88 dagar kvar till BF – mamma/son-utflykt och namnfunderingar

88 dagar kvar till BF – mamma/son-utflykt och namnfunderingar

Igår var jag och H på äventyr på tu man hand.

Med kosan styrd mot biblioteket tog vi en liten omväg över stadens utsiktsberg. Vi har gått förbi början av de talrika trapporna, och H har varit så nyfiken. Men vi har alltid haft vagn med, så jag har lovat att vi ska gå där någon gång när det bara är vi två. Och idag var den gången.

Först var gossen helt upprymd när vi närmade oss toppen. ”Wow, mamma, man kan se ALLA husen här!” (Efter att han sprungit raskt uppför alla trapporna, med mamman flåsandes långsamt efter.)

Men på nedvägen på andra sidan, där trapporna är lite äldre och mindre välordnade, lyckades han dratta på rumpan mellan två trappor. Då var det dumma, elaka trappor och en hemsk väg, och: ”Nästa gång vi ska till biblioteket, mamma, då vill jag gå den vanliga vägen, där det inte är några dumma, elaka trappor!”.

Biblioteksbesöket var lyckat, det första för min del på 10-15 år. Roligast för H var dock nog att klättra på den uppbyggda ställningen på barnavdelningen. Den hade de inte fått klättra på när de var där med förskolan, och troligen var det den uteblivna klättringen som gnagt i honom och orsakat den stora bibliotekslängtan. Fyra böcker fick vi med oss hem; en Emil-bok, en Halvan-bok, en random bok som hette något i stil med ”Promenaden” (H gick mest och plockade böcker helt planlöst, så jag fick avstyra en hel del.) och till slut en bok jag plötsligt mindes från min egen barndom, Lilla syster Kanin eller berättelsen om Den Feta Näktergalen. Så söt!

Jag har insett att jag måste ha haft en stor fascination för böcker om kaniner som barn, eftersom tre av de böcker jag plötsligt kommit ihåg och har velat läsa för mina barn har handlat om just kaniner. Den ovan nämnda, den om Pricken, och ”Kaninen som ville springa bort”.

Efter lite lunchfika på stan, som även resten av familjen anslöt till, handlade vi lite mat och åkte hem. Sedan gav de sig iväg till nästangrannarna, min lilla familj. Kvar var jag med gråten i halsen, löftet om ljuv ensamtid till trots.

Jag har redan valt namn till Hoppsan. Inte sanktionerat av B, ännu, men jag tänker att ju mer jag nöter in de namn jag gillar, desto mer kommer han att ha vant sig och finna det naturligt när det är dags.

Jag är 100% bestämd i att en eventuell pojke ska heta Frank. Vet inte varför, det har bara fastnat i mitt huvud ända sedan jag fick veta att jag var gravid. Jag är inte riktigt lika säker på flicknamn, men Vera känns som en kandidat som ligger starkt i täten framför några andra jag gillar (Esther, Ilse, Ingrid, Nora). H och L har det gemensamt att deras namn slutar på ”Y”, och det känns självklart att avvika från det temat med barn 3 – det blir för mycket av just ett tema, en ploj.

Jag är nöjd med att L och H:s namn är gamla tant- och farbrornamn från min farmors generation (B:s farmor hette t.o.m. L) samtidigt som de inte känns uråldriga och att de fungerar fint även utomlands (i Europa i alla fall).

Frank som i uppriktig (även om själva namnet egentligen härstämmar från en gammal tysk benämning på folkstammen franker) och Vera som i veritas, sanning. Helt slumpmässigt har jag till och med fastnat för två betydelsemässigt liknande namn. De skulle båda fungera bra tillsammans med de andra två.