Bild

Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Babyzen Yoyo+ med bilstolsadaptrar fick förhoppningsvis göra sin sista tur till Astrid Lindgrens barnsjukhus igår. För två år sedan rullade den regelbundet mellan garage-barnröntgen-cafeteria-barnortopeden, men med lillasyster nu räckte det med en enda resa för rutinkontroll med besked om att hennes höfter är helt stabila. #decemberbebis2018 #höftledsluxation #babyzenyoyo #maxicosicabriofix
Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Vardagsträning och bilstolspussel

Vardagsträning och bilstolspussel

Vi börjar starta upp vår trebarnsvardag lite.

Idag provade jag att lämna bebis hemma med pappan, och gå och lämna storbarnen på förskolan. Fast jag gick tillbaka hem istället för till kontoret efteråt. Hade först tänkt ta en sväng till kontoret för att hämta hem papper, men mängden snöblandat regn fick mig att spara det till en biltur lite senare istället.

Hon sover fortfarande mest mellan måltiderna, den lilla, och har sin främsta viloperiod på förmiddagen och vidare en bra bit in på eftermiddagen. Det bådar väl för att det ska fungera bra att vara hemma med pappan sedan, då tanken är att jag ska gå till kontoret och jobba efter lämning av H och L.

Idag var hon dock härjig och orolig från lunchtid och framåt. Verkade vilja till bröstet hela tiden trots att hon nyss både ammat och fått flaska. Skrek en del, och började kräkas. Då föll poletten rätt omgående ner hos mamman. Det är ju tredje gången nu, och nog känner jag igen en bebis som väntar på att bajset ska komma! Tänkte efter och insåg att hon inte gjort mer än en liten prutt i blöjan igår.

Mmmm… då är det typiskt att det börjar skvalpa ut i överkant istället, och att det är oroligt och skrikigt. Och mycket riktigt – inom kort hade hon fyllt två blöjor. Jag kände mig väldigt nöjd med korrekt ställd diagnos, det är så skönt nu tredje gången att allt inte bara är kaos och helt random. Jag märker skillnad i beteendet, och hör skillnad på skriken, beroende på vad det är som fattas bebisen. Nästan synd att jag inte ska ha fler barn nu när jag börjar bli bra på det hela 🙂

Efter besöket på Astrid Lindgrens barnsjukhus igår, där V:s höfter godkändes helt och hållet, åkte vi förbi Big Baby och köpte ytterligare en bilstol. Vilken i ordningen vet jag knappt längre… Det var H:s nästan nya Maxi-Cosi Rodifix Airprotect som fick bytas ut mot en Besafe iZi Flex Fix i-Size, en kompakt bältesstol där sidoskyddet kan tas av på sidan in mot bilen. Vi kunde nämligen inte klämma in alla tre barnstolarna i baksätet annars.

Men nu går det. En Besafe iZi Flex Fix i-Size till H, framåtvänd bakom passagerarsätet. Babyskyddet Maxi-Cosi Cabriofix bältat (bakåtvänt, såklart) i mitten bak, och L bakåtvänd i Maxi-Cosi Pearl XP i Family Fix XP-basen bakom förarstolen. Det gick nätt och jämt, men det gick. Fördelen är också att babyskyddet då kan klickas på basen bakom föraren när vi inte har de äldre barnen med, vilket ju blir rätt ofta innan V börjar på förskolan.

När L börjar få ont om benutrymme kan vi också byta ut hennes stol mot en Axkid Minifix, som är några centimeter smalare, men med bättre benutrymme. Men då förlorar vi den kompatibla basen. V får förmodligen åka i babyskydd så länge det går, hon också, så får L uppgraderas till en likadan stol som H när hon blir 4 år, monterad på mittenplatsen bak, och V åka Pearl eller Minikid. På sikt blir det nog tre Besafe bältesstolar på rad i baksätet.

De stora barnen har som sagt varit på föris idag. Utöver det hann de bråka sig igenom en frukost (bara H åt något överhuvudtaget, och det lååångsamt) och sedan en middag (ingen åt av maten, men lite banan fick de i sig), en dusch och en nattning. Och titta på Brandman Sam på teve i en dryg halvtimme medan middagen lagades. Så ja… vad ska en säga… de är i alla fall eniga om att Brandman Sam är ett bra teveprogram, och satt lugnt den stunden… och de blev rena och sov till slut.

(När jag menar att de bråkar sig igenom en måltid är det i regel en kombo av två barn som inte sitter kvar på sina stolar utan är uppe och ränner omkring halva måltiden, inte äter, tjafsar om att de inte tycker om maten, kladdar med mat, doppar fingrar/mat/bestick i sina glas, bankar med bestick, tjoar och skriker och kallar varandra för bajskorv, kladdar ner föräldrarna med mat och häller ut mat och dryck över bord och golv. Oh, happy day…)

Godmorgon, vardag! På väg till Karolinska…

Godmorgon, vardag! På väg till Karolinska…

Då så. Då var vardagen 2019 igång. En mjukstart för oss, eftersom jag inte tänkte hänga på kontoret i någon större utsträckning förrän nästa vecka.

Då är det dock en väldigt intensiv jobbvecka, av karaktären saker-jag-egentligen-borde-ha-sagt-nej-till-att-boka-in-en-månad-efter-bebis, men som mitt duktig-flicka-syndrom och min allmänna vilja att vara alla till lags, jämt, naturligtvis gjorde så att jag bokade in ändå.

Men idag var det mest storbarnen som fick starta sin nya vardag. Med frukost hemma, och sedan heldag på förskolan. Och starten med fyradagarsvecka, där familjemys står på schemat på fredagar. (Förtränger här att det varit lite grann av helvetet på jorden att ha alla barnen hemma nu. Det blir kanske bättre när vardagsrutiner och stimulerande dagar på förskolan blandas in i leken…?)

Just nu är vi på väg till Karolinska för ultraljud av V:s höfter. Även om allt kändes bra på BB-kontrollen, så har vi fått en kallelse till barnortopeden på Astrid Lindgrens barnsjukhus, eftersom L hade höftledsluxation, och det finns en viss ärftlighet för medfödd instabilitet i höfterna.

Förhoppningsvis är det ju vara en rutinkontroll, som kommer att gå bra. Men det är ändå nervöst. En barnortoped och en BVC-barnläkare kände ju inte heller några problem med L:s höfter, fast ultraljud senare visade på rätt rejäla avvikelser i båda höfterna. Så det var en barnläkare (på BB) som kände att något var fel, sedan bommade två (varav en specialist) innan nummer fyra (efter det andra ultraljudet) satte diagnos och påbörjade behandling.

Dagen började med att jag glömt ställa väckarklockan, och min mänskliga lilla väckarklocka vaknade en timme senare än vanligt. I brådskan av att iordningställa tre barn inför förskola/sjukhusbesök kissade minstingen på skötbordet. Inte så mycket, trodde jag först, och torkade upp en liten pöl under rumpan med papper. Sedan hittade jag den större pölen, som på grund av bakfall på skötbordet låg runt den lillas bakhuvud. Premiär för heltvätt av bebis i handfatet följde. Sedan saknades halsknappen på body nummer ett…

Nåväl. Barn är lämnade på föris, efter att faktiskt ha ätit upp en skål yoghurt med müsli vardera (full med nötter och torkad frukt, inte så himla pretto som det låter…) som första hemmafrukost före förskola. Vi är på väg in mot stan i en (än så länge) lugn morgontrafik. Håller tummarna för att dagen fortsätter bra.

Orolig bebis, orolig dag?

Orolig bebis, orolig dag?

Idag var första dagen som V varit lite mer krävande. Hon har velat ligga i famnen hela dagen, och har vaknat inom några minuter efter att hon lagts ned någon annanstans, hur djupt hon än tyckts sova innan. Från att ha tyckt att både babynest, dagbädd, stolsinsats och vagnsliggdel varit bra ställen, som hon sovit i utan protester.

Helt okej och naturligt, såklart, att små bebisar har extra närhetsbehov ibland. Men samtidigt är det något inom mig som slagit på en tyst larmknapp. Snälla, snälla, låt det inte bli som med L igen! Jag kommer inte att orka med en bebis till som vrålar HELA TIDEN som den inte ligger i famnen. Jag närmade mig försiktigt bloggens arkiv för L:s första tid. Ville inte ens läsa om det, för den sedan länge förträngda ångesten väller upp igen.

Hoppas V fortsätter att vara mer som H. Hon är mest lik honom både till utseende och temperament so far. Det är en första tid som jag kan tänka på och läsa om med nästan bara glädje (utöver vikt- och amningsstrulet).

Det blev ju bättre med L efter tre månader eller så, och både skena och mjölkallergi spelade såklart in. Nu är hon precis lika orimlig som vilken 2-åring som helst, och helt omöjligt gullig och söt också, när hon sätter den sidan till. Idag åt hon tre portioner av min hemlagade kalops, utstötande nam-nam-nam och mmmm. Jag kan inte ens minnas när hon tömde EN tallrik med mat senast!?!

Vad ta sig till?

Vad ta sig till?

Storebror stökar. Vår söta, kloka och självständiga fyraåring är som förbytt.

Han pjataj bebisspjåk, springer runt hysteriskt och för oväsen och gör ALLT han inte får göra. Lyssnar inte på förmaningar eller uppmaningar förrän jag står och typ vrålar, och även då bara i en sekund. Det är en kamp varje gång att få honom att sitta still och äta, klä på sig, borsta tänderna, gå och lägga sig. För han ränner omkring, klättrar och hoppar från allt, utstötande maniska läten och galna skratt. Verkar överhuvudtaget inte höra en. Som när han är riktigt övertrött, fast det pågår en stor del av dagarna.

Okej, en behöver inte vara ett geni för att inse att han törstar uppmärksamhet, och kan han inte få den på annat sätt så försöker han med att bete sig illa. Ett försök häromdagen att ge honom ensamtid med pappan genom att föreslå en utflykt till Vasamuséet resulterade dock i att han bestämt sade att ”L måste också följa med! Hon vill också se Vasa-skeppet!”. Och sedan hade de förvisso en jättemysig dag på tremanhand, och H kom tillbaka glad och exalterad med glittrande ögon och berättade om dagen. Men efter en halvtimme var han tillbaka till det maniska och outhärdliga beteendet igen.

Han är (mestadels) väldigt rar och beskyddande mot L och tar alltid hennes parti mot oss föräldrar, och är bara positivt inställd till bebisen. Men krisar på andra vis.

Och han är så påfrestande att vi inte orkar med honom. Jag läste i någon ”Fråga experten”-spalt att ett barn inte blir skrämt av att en skriker på det, att det enda som på riktigt skrämmer ett barn är att en som förälder fördömer det, visar att en inte orkar med det eller att en önskar att barnet var någon annanstans. Och det är SÅ svårt just nu att inte göra just de sakerna. Han är så jobbig att jag instinktivt liksom ryggar tillbaka så fort han kommer i närheten, för det går liksom inte att nå fram till honom.

Nu låter det kanske som att jag lägger skulden på barnet här. Jag förstår mycket väl att han inte valt detta, och inte kan rå för sitt beteende. Men jag kan ändå inte hantera honom, och vi föräldrar räcker inte till för att ge alla barnen det de behöver nu. Och i det läget kommer minst först, något annat går inte.

Och det gör så ont i mig när vi bara bråkar och skäller på honom, och jag ser hur det sårar honom och att han bara reagerar med att bete sig ännu värre. Jag själv saknar närheten med både honom och L som jag går miste om nu när bebisen tar så mycket av min tid, och jag sover i ett annat rum. Jag tror vi sörjer allihopa, men ingen av oss hittar något vettigt sätt att hantera det.

L är mer sig själv, men är ju en typisk 2-åring redan i utgångsläget, med alla de dagliga livskriser det innebär. (Häromdagen fick hon på riktigt ett utbrott för att inte HON fick torka mammans snippa efter toalettbesök, och för att hon inte fick ”stänga tuttu” när jag ammat färdigt lillasyster och skulle dra upp amningströjan, hon ville hjälpa till och trodde inte alls att mamma kan själv…) Hon har dock inte förändrats märkbart av bebisens ankomst, utöver att hon blir ledsen när mamma inte kan natta o.s.v., men har ändå ytterst pragmatiskt tytt sig mer till pappan.

Det är mest som att vi fått två tvååringar helt plötsligt. Jag hade aldrig trott att det skulle bli mitt äldsta barn som blev den jobbigaste omständigheten i vårt nya liv. Han har varit så vettig och resonlig så länge, och har både förstått och glatt sig åt att det varit ett syskon till på väg, att jag mest trodde att han skulle växa och sträcka på sig ännu mer. Bli en riktig storebror.

Det kanske kommer? Men jag vet inte hur jag ska klara av det här utan att såra honom för livet…?

Kontorspremiären

Kontorspremiären

Idag har minstingen fått göra sin första arbetsdag. Eller nja, fått besöka kontoret för första gången i alla fall, för att vattna blommor, ta in post och gå igenom e-postinkorgen inför landets uppvaknande efter helgen. Bara för att kolla så att inget akut ligger där osett. Kunna lämna över några uppgifter till vår assistent, som ju är åter på måndag, även om jag tänkte vara mestadels hemma en vecka till. Ska ta med mig lite pappersarbete hem att pyssla med hemifrån.

Men det betyder förstås också att alla mejl måste öppnas och prioriteringsbedömas. Så läskigt varje gång en varit borta några dagar. Min tendens till katastroftänkande gör att jag ALLTID tror att det ligger en massa akuta och arga mejl i inkorgen när jag inte öppnat den på en halv dag eller mer.

Så här långt har V visat sig vara en ypperlig kontorsbebis. Nymatad och nybytt när vi gick hemifrån vid 10.30 har hon sedan sovit som en stock i tre timmar. Jag har vattnat och tagit hand om posten och ätit julgodis. Sedan skulle jag börja kolla mejlen, men efter att ett program uppdaterats behövde datorn startas om. Och det visade sig att det även skett någon sorts systemuppdatering, för det var inte bara en omstart, utan 45 minuters installation som påbörjades. Nog för att datorn segat som tusan sedan Mojave kom, och en uppdatering således är välkommen, men…Suck… Sovande bebis och oanvändbar dator…

Brösten har börjat ömma också, och inte har jag pumpen med mig. Vakna då, sömntuta! Hon har alltså sovit i vagnens liggdel hela tiden, men nu tog jag upp henne för en kvart sedan i hopp om att hon skulle börja vakna då. Icke.

Rekommendationerna från BB var att inte väcka om hon inte sovit så länge som 4-4,5 timmar, men mina bröst börjar protestera efter 3 timmar, så jag ser gärna att hon vaknar nu.

Lajva livet…

Lajva livet…

Idag försökte vi oss på lite normalt liv. Genom att ta med odågorna på promenad till lekparken, med den lilla i vagnen.

Utöver delen där det tog oss en timme av ryande för att få de stora färdiga i full vintermundering så gick det rätt bra.

Minstingen sov precis hela tiden, och de andra två fick ur sig lite överskottsenergi genom att gå hela vägen till parken. H även hela vägen hem.

Väl hemma en värmande brasa, och bästa sortens middag: köttfärssås vi redan lagat för ett par dagar sedan, så att koka en kastrull pasta var det enda arbetet.

Imorgon ska vi testa ytterligare en vanlig vardagsgrej – jag ska till kontoret för att kolla posten, vattna och stämma av mejlen för första gången sedan förlossningen. ÅNGEST! (Trots att jag bara missat totalt sju arbetsdagar, då det även varit jul- och nyårshelger emellan, och varav det tre dagar har gått att ringa till min assistent, och ett autosvar meddelat om läget. Hoppas folk har förståelse…)

Jag tänkte ta med bebis, så det blir hennes kontorspremiär utanför magen också. Tänk att sist jag satt vid mitt skrivbord så låg hon på insidan och sparkade!