Ny vecka, 19+0

Ny vecka, 19+0

Så var den här – halvtidsveckan! När den här veckan går mot sitt slut kommer 140 av 280 dagar att vara avklarade. Vilket kanske innebär att ett par dagar mindre än hälften faktiskt är kvar då, om jag inte går längre än jag gjorde med L.

Veckan som varit var det RUL, och det gick bättre än jag vågat hoppas på. Bebis hade vuxit på millimetern som hen skulle sedan förra ultraljudet, och jag fick bekräftat att jag har moderkakan i framvägg för tredje gången av tre. Vilket förklarar varför det mestadels är lugnt i magen fortfarande, även om Hoppsan bjöd på en riktig discoföreställning förra fredagen, då hen svarade kraftfullt på lite lätt tryck mot magen.

Jag blev cirka tusen procent mer gravid efter RUL, och har börjat föreställa mig den lilla varelsen som bor därinne, nu när jag har sett de små sprattlande benen och armarna (och fötterna och händerna <3) på ultraljudet. En bebis! Tänka sig…

Annars mår jag bra. Jag sover mycket, och har plötsligt blivit morgontrött, men höftsmärtorna är borta och illamåendet likaså. Men precis som med H är jag riktigt petig med maten, och ingenting smakar riktigt gott.

Jag tycker inte om någon mat med riktig näring i, som proteiner och vitaminer och fiber och sånt. Bara vissa saker går ner. Vitt mjukt bröd. Smör. Ost. Morotsmuffins. Islatte. Glass. Lite kött kan jag få i mig i form av hamburgare eller tacofärs med nachos, och då kanske någon liten grönsak kan slinka ner också. Men för det mesta tycker jag att alla former av kött och grönsaker är äckligt. Sen kommer någon dag ibland då jag kan äta en stor portion riktig mat.

Jag blöder i tandköttet vid tandborstning, det sticker i brösten (som fått betydligt mörkare vårtgårdar den senaste veckan) och det har börjat klia lite på magen. På kvällarna plågas jag av halsbränna. Och jag blir trött i svanken om jag går en längre stund, mer än en dryg timmes lugn promenad (typ pokémonjakt) orkar jag inte.

Men totalt sett seglar jag igenom graviditeten just nu.

Hoppsan gör nog ungefär detsamma. Hen har uppgraderats till en zucchini eller en kronärtskocka, och närmar sig tre decimeter och två-komma-fem hekto. Annars händer det inte så mycket; hen växer och lägger på sig fosterfett.

Vi har berättat för H att det finns en bebis i min mage, som kommer ut till jul. Han är mycket exalterad och har beslutat att spara en julklapp till bebisen, som han ääälskar. På lekplatsen berättar han för alla att L är hans stora bebis, och att mamma har en liten bebis i sin mage. L begriper såklart ingenting.

Bästa RUL:et ever!

Bästa RUL:et ever!

Det gick så himla bra idag!

Hoppsan dök upp på skärmen genast, och väldigt snabbt såg jag också ett litet ben som vispade till. Hen var mycket aktiv och flaxade runt med både armar och ben, och barnmorskan undrade om jag druckit kaffe nyss, och det hade jag ju, så hon fick jaga runt bebis lite för att kunna ta sina mått, och tyckte jag skulle skippa kaffet nästa gång.

Och jag kände inte alls av aktiviteten, för moderkakan är – som jag anat – i framvägg denna gång också. De gånger jag känt av riktiga sparkar har det bara varit långt upp centrerat på magen, och långt ut på höger sida, förmodligen då bebis ligger så att hen når liksom förbi moderkakan med benen?

Alla boxar som skulle checkas checkades. Det enda nervösa var att barnmorskan höll på länge att böka runt för att kolla utflödet från hjärtat. Men hon var snabbt tydlig med att hon inte upptäckt något fel, utan att hon bara hade svårt att få in vinkeln exakt rätt.

Det var absolut det tydligaste ultraljudet vi haft – händernas och fötternas ben och fingrar och tår var kristallklara på skärmen, och det gick att se armarna och benen skarpt hela tiden. Vi ville inte veta kön den här gången heller (det förtar ju så mycket av spänningen vid den första titten på bebis efter förlossningen), och det var ingen av oss som råkade se något, för barnmorskan undvek att visa mycket i det området.

Hoppsan hade också vuxit på millimetern så mycket som hen skulle ha gjort från KUB-ultraljudet, då datumet spikades. Det var jätteskönt att det var vid KUB som vi flyttades 6 dagar, för det blev en lättnad att se att tillväxten varit på pricken som den skulle efter det. Även med H spikades datum på KUB, till skillnad mot med L, då de inte satte datum vid KUB, och flytten (från beräknat datum enl. sista mens) på 5 dagar vid RUL blev en riktig kalldusch och källa till oro.

Ja, så var det med mitt livs troligen näst sista ultraljud innan bebisfabriken stänger. Det kommer att bli ett TUL (tillväxtultraljud) också, vilket är standard eftersom jag är överviktig och därmed löper risk att föda ett stort barn. Nu har jag ju inte gjort det hittills, utan fött helt supernormalstora barn. Men en tackar ju inte nej till en extra titt.

Med H fick jag till och med ett extra, andra TUL när barnmorskan tyckte att magen tagit ett språng mot slutet. Men jag blir mest stor om magen för att jag är kort, tror jag, för jag går knappt upp i vikt när är gravid, utan snarare ner, eftersom viktuppgången båda gångerna varit mindre än vikt av bebis+moderkaka+fostervatten+ökad blodvolym. Jag har bara ingen annanstans att bära bebis än rakt utåt!

Tadaa! Årets julklapp!

Tur att barnmorskan ”knäppte” några profilbilder redan i början, innan hon började sin genomgång, för när det väl var dags för fotosession hade Hoppsan gjort helt om och vände ryggen till!

Vi berättade för H att jag har en bebis i magen, och hans första reaktion var: ”Varför?” Sedan var han glad, efter att ha försäkrat sig om att den inte skulle komma före hans ”fyrakalas”, och berättade att han minsann kunde ta hand om bebisen när han var fyra och stor, och ville både prata med och försöka lyssna på magen.

Vi berättade för morfar idag också, så nu är det bara mormor kvar av de närmaste. Jag ska nog ringa nu och se om hon är vaken. För det är för en gångs skull jag, efter bara en timmes nattningssömn.

Nervöst…

Nervöst…

Idag är RUL-dagen äntligen här!! Dagen då vi får veta (så säkert det nu går) om det verkligen kommer en liten julbebis. Dagen då graviditeten kanske blir verklig i mitt sinne.

Om allt går bra förstås. Jag pendlar mellan tillförsikten hos en som faktiskt gjort det här två gånger förut, med två fantastiska, friska barn som följd, och oron hos en som faktiskt har gjort det här två gånger förut, och undrar om en verkligen kan ha samma tur en gång till.

Sedan kan saker hända ändå såklart. Men det är också enormt liten risk att något går fel om RUL gått bra.

Jag har inte känt av några direkta rörelser sedan i fredags, då det var riktig rulle. Någon enstaka liten spark i helgen, och några mer diffusa rörelser sedan dess. Det oroar mig inte i sig i detta skede, men det hade varit SÅ skönt om det hade varit mycket aktivitet dagarna innan, så jag i vart fall hade kunnat lägga mig på britsen och VETA att det var något levande därinne. De där sekunderna innan en ser fostret röra sig därinne, eller hör barnmorskan säga: (…och där ser vi ett litet hjärta som slår.”. Fruktansvärda sekunder.

Om allt går bra idag ska vi också berätta för barnen om det kommande syskonet. L kommer ju inte att begripa något, eftersom hon är mer än tre månader yngre än vad H var när han blev storebror, och han förstod inte mycket, trots att vi läste en massa böcker om att få syskon. H däremot, kommer ju att förstå väldigt bra den här gången. Han har många gånger uttryckt att vi minsann måste ha en ny bebis när L blivit stor, så förhoppningsvis blir han glad.

Om bara allt går bra…

Bild

Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Jag slutade ju handla på #polarnopyret när de ändrade sitt utbud från färgglada, lekvänliga kläder för barn, till dova pasteller för pojkar eller flickor, med snävare utrymme i samma storlek för de sistnämnda. Men jag har inte lyckats hitta några fungerande ersättare på strumpfronten, strumpor som både sitter kvar på fötterna och har halkskydd. Så idag klev jag in på en P.o.P-butik för första gången på evigheter, för att fylla på förråden. Ett gäng 22/24 till L, som borde fungera minst 1,5 år till, och jämnt fördelat mellan 25/27 och 28/30 till H. Det här var de absolut mest färgsprakande som stod att finna
Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Drömmer mig bort bort bort

Drömmer mig bort bort bort

… långt härifrååån…

Någon som minns den låten, ”Bort”, med den svenska reggaegruppen Sture Alléns dansorkester, sedermera Stures dansorkester? Inte? I vart fall så har den en tendens att börja mala på repeat i mitt huvud varje gång jag känner att jag bara vill krypa ut mitt eget skinn. När livet bara känns sådär absurt överjävligt.

Det gör det just nu. Men två barn hemma, värmebölja ute och graviditetsrelaterad(e) trötthet och humörsvängningar. Ungarna är rent förjävliga. Kommer uppstudsande vid halv sex-sex om morgnarna och bara RÖJER. Springer, skriker, bråkar, slåss, bits. Hoppar ovarsamt på den stackars gravida mamman som ligger i fosterställning i soffan och bara vill få VILA en stund. Hoppar på möblerna.

Jag skriker. B skriker. Barnen skriker. Ingen lyssnar. Det är så varmt att det knappt går att vara ute, och den enda lättnaden är att gå iväg till den närbelägna badstranden en stund på seneftermiddag för att kyla av allihop. Men det är en lååång dag att genomlida först.

H vaknar för tidigt och orkar inte med dagen, blir övertrött och understimulerad och bara springer runt och låter och klättrar och typ försöker döda sin lillasyster genom att pressa soffkuddar över henne eller springa omkull henne.

L är ömsom sur som en citron och slåss, bits och gnäller, tjuter överdrivet och slänger sig teatraliskt på golvet i något hörn och vägrar komma, ömsom full av bus och tjutande av skratt när hon river sönder krukväxter och förstör storebrors legobyggen. Hon är extremt mammig, och H hakar på. Nästan hela dagen är det sekunder snarare än minuter som går att räkna mellan varje ”Maamaaa!”.

I vissa lägen, när det är som värst, springer barnen över soffan och resten av möblerna i vardagsrummet, jagar varandra runt runt och upp och ner, och H mosar ner L under ett kuddberg. Både jag och B står tillslut och bara VRÅLAR, men barnen bara fortsätter tjutande med glansiga ögon och är överhuvudtaget inte mottagliga. Den febrila aktiviteten och ljudnivån och allmänna stresskänslan är så absurd att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag blir arg på B för att barnen blir skrämda när han vrålar på dem. Men de fortsätter ju ändå.

Jag vill bara springa iväg, eller låsa in barnen (och kanske även mannen) någonstans. Typ slänga in dem i en madrasserad och ljudisolerad cell tills de somnar. Nu gör jag ju självfallet inte det, utan vi överlever på något sätt fram till dagens bad.

Utan att hänga ut B för mycket så kan jag konstatera att han inte mår särskilt bra för tillfället, och har kort tålamod och lite ork. Varpå jag måste få min ork och mitt tålamod att sträcka sig längre än vad som ens är möjligt. Och jag blir arg för att jag liksom inte kan räkna med honom, att jag inte kan få krascha av trötthet eller hormoner och veta att han täcker upp.

Nu ska jag orka med en intensiv jobbvecka till, med avbrott för RUL, och sedan gör vi det enda vettiga och drar till Mallorca en vecka, på barnvänligt all-inclusive med Eskilstuna-vännerna. För att slippa vara hemma. Vara någonstans där L inte kan äta kattmat eller hälla ut pussel och memoryspel. Där H har en kompis att ränna runt med, och barnpoolen är gigantisk och supergrund. De ska få plaska och leka en hel vecka, och vi ska slippa röja deras kaos och laga deras mat och diska och sanera köket efter dem. Känns som en win-win.

Barnvänligt. All-inclusive. Det var ju snudd på svordomar förr. Nu låter det lite som en bit av himmelriket.

Ny vecka, 18+0

Ny vecka, 18+0

Håll i hatten, för nu är det ny vecka IGEN! Vi sladdar in vecka 19, den stora RUL-VECKAN! Inte alls långt kvar till halvtid nu.

Veckan som gått har jag mest känt mig fejk-gravid, i någon sorts kombination av att se alltmer gravid ut, men KÄNNA mig allt mindre gravid. Kvälls- och morgontrött och väldigt kinkig med maten har jag varit, med skapligt mycket halsbränna och lite blödande tandkött vid borstning, men that’s it. I princip all smärta i höfterna är borta, illamående känns endast av vid extremt tom mage, och det har varit kav lugnt i magen nästan hela veckan. Fram tills idag.

Idag blev det plötsligt disco i magen, och pirrandets dagar verkar över. Nu var det riktiga rörelser, med snabba boxar/sparkar som utlöste diverse reflexer i magtrakten. Jag kände mig som en häst som står och rycker till i huden sådär som hästar gör när de blir insektsangripna. Skönt ändå när det börjar kännas på riktigt.

Jag har fått finare hy, men också börjat bli lite sådär ”gravidpluffsig” i ansiktet. Det brukar ju vara en riktig giveaway – tänk alla tv-serier där de slutar filma gravida skådespelerskors kroppar, men det ändå är så synligt just i ansiktet att de är gravida!

Tja, mer spännande än så blir det inte. Morgontröttheten är ny, jag har sedan länge varit van med att vakna tiiidigt med L, men nu är jag verkligen helt väck om morgonen. Bara total dimma i skallen. Försöker få barnet (eller ofta barnEN) parkerade i min famn framför tv:n medan jag sitter och slumrar, eller mer blir medvetslös. Och det ger sig inte heller, jag får verkligen TVINGA mig själv att vakna till och kanske hoppa in i duschen vid 07.15, trots att jag med ett par timmars avbrott sovit sedan nattningen på kvällen. Hade jag inte behövt gå till jobbet så hade jag nog slumrat ett par timmar till (kids be willing…).

Hoppsan är drygt två decimeter lång, och närmar sig tre hekto, som en mango eller en sötpotatis enligt apparna, och håller på att bilda anlag för sina permanenta tänder. Armar och ben har vuxit på sig så att hen är proportionerlig och ser ut som en liten minibebis.

Kolmården med kidsen

Kolmården med kidsen

En dryg vecka in i barnens ”sommarlov” hade en lätt desperation börjat göra sig gällande här hemma.

Det går knappt att beskriva stressen i att ha två barn hemma på heltid som inte gör annat än slåss, bråka, skrika och demolera inredningen, och smutsa ner fem gånger så mycket som föräldrarna hinner städa dagligen. Ständiga promenader till parken för att låta ungarna springa av sig, och vad det än är de ska springa av sig (överskottsenergi, gissar jag?) så tar det aldrig slut. Ingen rast, ingen ro, och knappt någon möjlighet att göra något hushållsarbete. (Och vi kommer att ha tre snart – vojne, vojne, hur ska detta gå?)

Så förra tisdagen drog vi iväg på äventyr, för att i vart fall slippa sitta i skiten, bokstavligen, hemma. Bara att slippa ta hand om diskberget och följderna av ungarnas härjningar (en enda morgon genererar lätt typ en nedriven kylskåpshylla, två pussels alla bitar och sjutton sönderrivna pappersservetter utspridda i vardagsrummet, samt en toddler som antingen ätit två kritor eller målat sig själv, sina kläder och köksbordet med tuschpennor som storebror plockat fram ur lådorna) var skäl nog att semestra borta några dagar.

Vi valde att styra kosan mot Kolmården, för två nätter på Vildmarkshotellet, och två dagar i parken. Vi anlände sent på tisdagseftermiddagen, och hann utforska ett av lekrummen innan det var dags för middag i hotellrestaurangen. En tämligen blek buffé, men det fanns i alla fall det som behövdes för ungarna: pasta och köttfärssås, köttbullar med potatis och sås samt pannkaka. Efter det var ungarna egentligen redo för sängen för länge sedan, men när det finns en badanläggning på hotellet som är öppen till 22 går det ju inte att skippa ett kvällsbad.

Och vilket bad! Superkul med både plaskpool för småttingarna, bubbelpool och en strömpool i en lång slinga att flyta runt i, med en utgång till en utomhuspool. Våningen ovanför fanns en lugnare inomhuspool samt bubbelpool om en ville bort från barnstimmet, men det var inget vi hade möjlighet att prova på. Men ungarna var helt tokiga i att (i varsin förälders famn) glida runt, runt i vattenströmmarna, och att hoppa ner från kanten till utomhuspoolen. L ner i min famn, medan H plötsligt var modig och ville att pappan skulle stå lååångt bort, så han hamnade ordentligt under vattnet innan han blev uppfångad.

Sedan somnade alla ovaggade, och jag och L hängde på låset vid frukostens öppnande. Som vanligt. Men det garanterade oss bästa platsen på terassen, men full utsikt över Bråviken.

Efter frukosten var vi tvungna att checka ut från rummet, eftersom vår sista-minuten-bokning gjorde att vi inte kunde ha kvar det första rummet med sjöutsikt även natt två. Rummen var för övrigt helt okej; små men absolut tillräckliga, ingen lyxkänsla, men inte sämre än ett average rum på typ Scandic eller liknande.

Rummen, familjerum med två ihopskjutbara enkelsängar och två små nedfällbara bäddar som bildade en våningssäng á la båthytt, var identiska utöver att det första hade en uteplats mot viken och det andra en mindre balkong mot skogs-/infartssidan. Vi fick plats att rulla in en barnvagn av normalstor storlek (Bugaboo Buffalo), och det är ju det som kan bli knepigt med små hotellrum annars.

Den dyra priset ger alltså ingen lyxvistelse. Det en betalar för är ett barnparadis, med två lekrum (ett med leksaker och tv-spel, och ett leklandsaktigt med hinderbana, rutschkana och bollhav), ett pysselrum där det erbjuds ansiktsmålning varje eftermiddag/kväll, en barnbio där det rullar några filmer hela dagarna, barndisco på kvällen, och så badet förstås. För vuxna är utdelningen sämre, med undermålig mat och inte mycket ”hotelllyx” i övrigt. Extra minuspoäng för att handdukar till badet måste ”hyras” för en extra peng, om en inte vill hålla reda på blöta handdukar till och från rummet, och att en måste betala en hundring för parkering vid parken sista dagen, eftersom hotellparkeringen inte får användas efter utcheckningen på förmiddagen. Sådana där småkostnader som verkligen irriterar när en redan betalt en mindre förmögenhet för vistelsen i övrigt.

Sedan bar det av till parken, där vi första dagen betade av Sydamerika, öknen, savannen och tigrarna. Samt tog en snabbtitt på sälarna, delfinerna, aporna och elefanterna. Lunchade och fikade. Efter 4-5 timmar var barnen inte riktigt mottagliga för fler intryck, så vi återvände till hotellet för en stunds Sommarlov respektive tupplur på rummet före middag med efterföljande bad.

Före middagen hann vi med ansiktsmålning också, och vi fick två små tigrar. L var tvungen att kolla baksidan av spegeln också, ifall att det var nå’t fusk.

Andra dagen kollade vi noggrannare på aporna, elefanterna och surikaterna. Lunchade lite och lät H leka i den jättelika lekparken, som nog var det bästa i hela parken enligt H. Därefter tog vi en snabbtitt på Bamseland, och jag åkte en karusell med båda barnen (Skalmans luftballonger). H tjöt av glädje, medan L satt och såg vettskrämd ut och bara skakade på huvudet, så som hon brukar göra när hon utsätts för något hon inte tycker är okej. Så vi struntade i karusellåkningen och gick och åkte safarilinbanan istället. Det var helt fantastiskt att åka runt i en gondollift och se björnar, giraffer, zebror och lejon på nära håll. Det bästa i parken enligt resten av familjen, tror jag.

Djurparken var verkligen jättetrevlig, och det var egentligen bara trötta barn som gjorde att vi kanske inte fick full valuta för vistelsen. Det, och att vi inte hade koll på att det var bäst att förboka delfinshowen i förväg, för när vi kom dit fanns inga bokningsbara biljetter kvar någon av dagarna vi skulle vara där. Och att köa 30-45 minuter på vinst och förlust är inget en gör med två småbarn i sommarvärmen. Det var också stängt för besökare till delfinernas ”bostad”, eftersom de behövde lugn och ro på grund av födsel (naaaw!), så den enda glimt vi fick av delfinerna var att gå in och glo lite i showbassängen mellan föreställningarna, då det var några delfiner kvar där.

Vi hade med oss Bugaboo Buffalo, och att tänka på är att det är många platser i parken där barnvagn inte får följa med, så bärselse och barnvagnslås är verkligen att rekommendera. Vi hade så klart glömt lås, men det gick att köpa för en överkomlig peng i affären vid Marine World. Jag hade med mig min gamla Stokke-sele, som jag tycker fungerar väldigt bra för just den här typen av utflykter. Den är redigare och lite mer ”outdoorsy” än en vanlig tygsele, och en sätter barnet som i en ryggsäck och kan därefter lyfta upp och ner barnet redan sittande i selen. Smidigt när det blir en del upp-och-ner-lyft, men lite obekvämare just för att det är en stadig konstruktion med bl.a. en metallstång som stabiliserar selen vid ryggbärande, och jag (som har kort överkropp, eller ja, kort ALLT) får alltid en hård kant som ligger mot svanken och skaver.

  

Japp. Kolmården med kidsen. Dyrt, men såå värt. Nästa gång satsar vi nog på tre dagar i parken, så det inte blir så hattigt.

(Preggot var för övrigt mycket nöjd med att äta nachos med extra ostsås till lunch båda dagarna i parken. Bara en sån grej…)

SparaSpara