Skrikdag deluxe

Skrikdag deluxe

Mmmm… vissa dagar är ju lite sämre än andra…

L har varit tillbaka på föris hela veckan, till synes återhämtad från sin sjuka, förutom lite rossel och slem. Aptiten har varit tillbaka med råge, som sig bör efter en vecka med knappt matintag.

Men i torsdags ringde de hem H vid lunch. På kvällen hade han 40,6 graders feber, och även på fredagen låg tempen på över 40, och han började också hosta och rossla. Nästan två veckor efter L, men det verkar vara samma sk*t?!?

Jag var ute och svirade en kort stund på fredagen, för att fira med kollegorna. Lilla V fick följa med, för att underlätta för B, så han slapp ha både bebis och sjuk unge att hantera. Vi myntade begreppet ”tantsupa”, d.v.s. börja dricka vin vid fredag lunch, hinna avverka en trerätters affärslunch OCH sitta på kontoret och smida planer och dricka bubbel och ändå hinna hem till strax efter 19, lagom salongsberusad. Allt det roliga (eller så mycket av det roliga en orkar med i fyrtioårsåldern) men utan baksmälla och med möjlighet att orka med livet som vanligt morgonen efter.

Maken hade nattat båda ”sina” barn när jag kom hem. V hade varit vaken större delen av tiden vi var borta, för det var tydligen alldeles för spännande att vara ute på lokal och på kontoret med tanterna för att hon skulle kunna sova. Men hon somnade rätt lätt i den lugna, bekanta miljön hemma, och jag och B fick en fredagsmiddag på tu man hand.

Storbarnen verkade dock ha reagerat på att mamman var borta när de somnade, för båda två kom plötsligt upp efter 22, och ville sova i min säng. Gråt och tandagnisslan från L hade föregått det hela, när B försökte natta om. Henne fick han dock ner igen efter en stund, men H sov kvar hos mig.

Sedan var det lördag. Och bebis skrek en omgång vid frukost.

Därefter babysim. Där bebis orkar 25 av 30 minuter. Sedan var det skrikfest tills vi var ombytta och ute i bilen och hon kunde ammas till sömns innan vi fortsatte till farmor på lunch.

Innan vi åkte hem vaknade hon och tokskrek. Ville inte amma ordentligt. Som tur är somnade hon i bilen. Det gjorde alla barnen. Men L vaknade en kvart innan hemkomst. Och började gasta. Hon tokskrek fortfarande när vi kom hem.

Vi tog in henne och bebis först, försökte lugna henne, men hon bara vrålade. Sedan kom H in. Och vrålade. Han hade vaknat ensam i bilen under de 3-5 minuter som gått efter att vi tog in de andra, och var arg och ledsen. Sedan började bebis skrika.

Hon fick flaska. Och skrek mer. Vi åt middag, och H vrålade över att L valt ett glas som han ville ha. Sedan fick han glaset, och då vrålade han över att han ville ha det glas jag erbjudit henne för att släppa det första.

Bebis skrek mer. Hade bajsat ner sig och fick mer flaska. L skrek för att hon ville sova hos mig. Sedan ville hon inte det. Men det ville H. Så jag lade mig med honom.

Efter ett par timmar kom L upp och vrålade. Erbjöds att sova med mig, men fortsatte vråla och ville då sova med pappan. Är hon sjuk igen, eller är det någon sorts tvåårskris? Det är ett väldigt gråtande och gnyende och skrikande på henne just nu.

Nu sover alla utom jag. Jag har ont i huvudet efter allt barnskrik, och ett nytt halsont. Eller samma gamla som kanske faktiskt bryter ut nu. Jätteont i axlar och nacke efter att ha haft storbarn i min och V:s lilla fristad, så att jag fått amma henne från båda brösten liggande på bara ena sidan. Det går liksom inte att diskutera med en febrig fyraåring om att han inte får ligga på tvärsen i sängen…

Och nu blir det samma sak i natt igen. Jag har till och med tagit en Iprensa, men den verkar inte ha bitit alls på vare sig halsont, huvudvärk eller nack- och axelvärk.

Ny dag imorgon.

Att ha kommit i mål

Att ha kommit i mål

Igår kom vi i mål, jag och kollegan. Dit vi ville när vi avslutade våra anställningar för snart sex är sedan. Vi erhöll till slut den fancy-schmancy yrkestitel som tidigare tyckts oss så svåruppnådd.

En titel som öppnar dörrar och som i vårt yrke betyder att vi inte längre utgör ett B-lag eller per automatik anses som juniora, oavsett hur länge vi faktiskt arbetat.

Vi påbörjade antagningsprocessen redan i höstas, med att förbereda hela den ziljon handlingar som behövdes, skickade in ansökan i december, och fick igår till slut beskedet att vi stått pall för granskningen.

Länge har vi dragit oss för att ansöka, just för ångesten det innebär att bli synad i sömmarna, att behöva be om referenser till höger och vänster. Rädslan att bli nekad. Ingen av oss har känt att vi skulle orka med det.

Men nu så. Nu kan vi sträcka på axlarna. Vara jämbördiga med de stora pojkarna och flickorna. Vi behöver inte längre stå med mössan i handen och skrapa med foten vid varje möte med en betitlad branschkollega, av rädsla för att bli sågade vid en framtida ansökningsprocess.

Vi kan helt släppa vårt tunga bagage i form av vidrig tidigare arbetsgivare, som i en kommentar till vår ansökan bittert konstaterat att jag ”på eget bevåg” hade slutat min anställning och startat eget. Som om jag vore livegen. You can’t touch us now, skitgubbe. Vi är slutligen fria på riktigt.

Grå gröt…

Grå gröt…

Här händer ingenting jag ens orkar skriva om, egentligen. Det här vädermässiga bakslaget har gjort mig riktigt modstulen. Tre dagars snö och isiga vindar som blåst sig genom märg och ben, och fått mig att skruva upp kontorets elelement till ohemula nivåer.

Egentid med muggen på muggen… Vad gör man inte för att få vara ifred ibland?

Bebis blev som tur var inte alls särskilt sjuk, utan det stannade vid ett kladdigt öga över helgen, lätt torrhosta och eventuell nästäppa (hon var frustrerad både vid tutte och flaska) och lite förhöjd temperatur någon dag, och sedan var det bra.

L blev frisk i samma sekund som vi klev in på vårdcentralen i fredags, så att jag fick känna mig lagom dum över att ha dragit dit en unge med förkylningsvirus. Berättade jag om det, förresten? Att jag var på vårdcentralen ensam med tre barn i fredags? Det var INTE kul. Vi fick en akuttid på förmiddagen efter att jag ringt och berättat att L haft hög feber sedan måndagen (med upp- och nedgångar) och att hon gråtit och skrikit och varit otröstligt ledsen två nätter.

B hade tid hos optikern, och jag packade ner tre ungar i/på Donkeyn och ståbräda och pinnade ner på byn. Tiden i väntrummet blev kort, men jag hann få lite ångest över att sjuka L lekte med leksakerna i väntrummet (och troligen frikostigt delade med sig av sina bacillusker). Väl inne hos doktorn var ungen sitt allra piggaste och busigaste, och doktorn meddelade att han inte alls var orolig, trots att han inte fick titta i munnen. ”Nej.” sade hon, och knep ihop läpparna. Men hon hann ta av sig både skor och strumpor, och H hade tagit av sig alla ytterkläder, skor och tjocktröja.

Vi skulle gå tvärs över korridoren för att ta ett stick i lilla fingret för säkerhets skull. V började knorra i vagnen. I provtagningsrummet satt jag sedan med en vrålapa till bebis på ena knät, och L på det andra. Men hon skötte sig föredömligt. Efter att jag hindrat henne och H från att börja gräva i de fina gula tunnorna fulla med använda provtagningsattiraljer…

Världens omöjligaste lilla person. Säger NEJ. Till allt. Eller gör bus och rackartyg. Lilla trollungen.

Sedan ut i korridoren och vänta på att läkaren skulle ha tid att komma ut för att säga att allt såg bra ut, och att L hade en virusinfektion. V gallskrek och gick inte att få lugn på tutten. Ut i väntrummet igen. L barfota. H med alla ytterkläder i en stor hög i famnen. Bebis vrålade men vill inte amma.

Till slut förbarmade sig en äldre kvinna och gick fram och pratade med V, som nu låg i liggdelen och vrålade medan jag klädde på storasyskonen. Varpå bebis genast blev nöjd och låg och kuttrade mot tanten. Som stannade ända tills vi var färdiga att rulla ut, och då höll hon upp dörren. Tack universum, för fina äldre kvinnor!

Världens drama queen. Känslorna VERKLIGEN all over the place. Antingen så kommer han aaaaldrig att få se på film igen (när lillasyster fått välja ett program), eller så är det den värsta dagen i hela hans liv, eller så är pappa så fin och har så ”sköna ben” (lurviga och varma, tyckte han vid sänggående idag, och mamma är den finaste mamman och han tycker bäst om bebis i hela världen.
Världens orimligaste person igen. Som störtgråter så fort hon får minsta tillsägelse. Här om att hon inte fick peta lillasyster i ögat, eller ta hennes snuttefilt.

Helgen bara gick, och sedan blev det skitväder och vardagsgröt och matvägran och tvåårstrots i en salig röra. Åh, vad jag hade velat vara föräldraledig, sådär som folk med vanliga anställningar kan vara, och bara stanna hemma i värmen och snusa bebis! I måndags jobbade jag i alla fall hemifrån, och det var hur mysigt som helst. Med bara bebis hemma är det helt görbart. Och ta amningspauser i lugn och ro i sängen, och prata lite med det lilla livet.

Hon leker med sin röst och låter som ett pågående kattbråk mest hela tiden. Blåser salivbubblor och skrattar högt åt när en gör tokiga miner och ljud. Suger på sina händer hela tiden, och försöker smaka på allt annat också, men det är alltid de egna små nävarna som åker in först i munnen. Det går verkligen att se att hon använder munnen för att upptäcka världen just nu. Leksaker börjar bli roliga på riktigt. Att se in i hennes ögon och se henne lysa upp…. det finns inget vackrare på denna jord!

Jag har inte tagit tillbaka den reparerade jobbdatorn till kontoret ännu, och sitter i mitt sovrum och jobbar lite, med bebis sovande intill. Tre katter är SÅ glada över att få komma in i rummet och göra sällskap ibland om kvällarna.
Mina stackars fötter…

Mina stackars fötter…

Den enda kroppsdel – eller de enda kroppsdelarna, rättare sagt – som jag upplevt en bestående förändring eller försämring av (utöver rent estetiska förändringar då *looking at you, bristningar och hänghud,*) efter mina graviditeter är mina fötter.

De gick upp från storlek 38 till 39 med H, från 39 till 40 med L, och nu känner jag – till min stora fasa! – att många av mina skor känns trånga efter V. Större än storlek 38 känns inte proportionerligt till min ringa höjd över havet (163 cm), så att gå upp till 39 och sedermera 40 har inte känts jättebra. Jag börjar se ut som ett stort L. Men FYRTIOETT!?!

Det är längden som är problemet, fötterna är nog ungefär lika breda/tjocka som förr, i alla fall efter första graviditeten, men de har blivit längre. Det är främst trångt fram vid stortån och känslan av ont i fotvalvet för att det liksom pressas uppåt när foten inte kan sträcka ut ordentligt som orsakat storleksbyte efter graviditeterna. Efter att ha googlat, och – som alltid vid googling på *valfritt problem* och graviditet – kommit fram till ett inlägg av eminenta Mia på Baking Babies, verkar det ju onekligen som att jag blivit plattfotad och att jag har mer pronation (erkänner: var tvungen att googla vad det var) än förr.

Nu den senaste vändan gick jag med ett par vinterkängor ständigt med dragkedjan öppen på ena sidan (innersidan) från hösten och fram till efter förlossningen, för att det var så jobbigt att böja sig ner för att dra upp och ner dragkedjan vid dessa ständiga lämningar och hämtningar av barn. Kan tänka mig att vinterkängorna hjälpt det hela på traven, genom att de underlättade för foten att luta åt det öppna hållet (inåt) istället för åt kängornas stängda yttersidor.

Och oj, vad jag märkte av att fötterna lidit skada när jag nu för någon vecka sedan (innan detta hemska, hemska, gråa februariåterfall med snö och isvindar) hoppade i ett par gympaskor. Jag har haft brännande smärtor under fötterna varje kväll, och en hel del smärtor i vaderna också (Har jag googlat blodproppar? Jajjemänn!), bara jag varit ute och gått lite. Troligen för att jag nu börjat försöka gå med mindre pronation (vilket alltså är att en går med foten lutad inåt, kobent-style), och både fötter och vader är rejält ovana med detta.

Det verkar högst oklart om det går att göra något åt graviditetsförändringarna, men jag kanske kan göra i alla fall vinterkängornas påverkan ogjord. Jag googlade vidare, och hittade en fin pdf från Friskispressen med ett träningsprogram för fötterna. Någon annan träning har jag inte orkat/hunnit/velat börja med ännu, men jag kan kanske börja nedifrån? Det skadar ju knappast att testa om mina fötter kan bli gladare, även om jag inte törs hoppas på att de blir mindre igen.

En gång i tiden fick jag beröm för mitt fina, raka löpsteg… känns rätt långt borta nu…