Det säkra kortet – världens godaste bröd?

Jag har bakat de senaste månaderna. På längden och på tvären, dag som natt ibland. Matbröd.

Med målet att dels vara självförsörjande på bröd, dels att jag ska ha ett litet ”terapijobb”. Det finns inte tid för mig att ha en hobby som är bara för mig, för skojs skull (som den här bloggen, som lever ett vääldigt stillsamt liv just nu). Men att baka bröd är avslappning för hjärnan, utlopp för kreativitet och ”att få göra något med händerna”, något taktilt, samtidigt som det är till nytta för hela familjen.

Det började väl egentligen med att jag fick en hushållsassistent i julklapp för ett par år sedan. Som har legat i ett skåp och väntat och väntat.

I januari i år tänkte jag att det var dags att börja göra verklighet av matbrödsdrömmarna och köpte därför en bok om att baka bröd, ”Bröd bröd bröd” av Martin Johansson. Som visade sig ha utgångspunkten att bearbeta degen så lite som möjligt, och istället arbeta med långa jästider och regelbunden vikning av degen. Typiskt, där jag satt med mycket maskin och lite tid… Men jag började där i alla fall. Jag håller fortfarande på att baka mig igenom boken, och har några till böcker på lut när jag väl bemästrat den.

Fast det var en sak som gnagde i bakhuvudet. Det bröd som för mig i många år varit sinnebilden av ett riktigt gott bröd är Gateaus ”Grand Blanc” – det stora vita. Vi köpte det ofta när vi bodde nära Täby Centrum, där det finns en Gateaubutik. Men nuförtiden bor vi längre bort, så det blir inte så ofta. Och jag började tänka – skulle jag kunna baka ett sådant bröd själv?

På nätet hittade jag en ”provläsning” av Håkan Johanssons bok ”Brödet” där det fanns ett recept på just Grand Blanc, som han uppfann när han jobbade på just Gateau. Jag har sökt med ljus och lykta efter boken, men den är slutsåld överallt sedan länge, och till och med en efterlysning på antikvariat har hittills kammat noll. Men. Grand Blanc-receptet hade jag i alla fall fått fatt i genom provläsningsavsnittet.

Det är ett bröd som bakas på surdeg av både råg och vete, plus lite jäst. Det kan ibland ses som lite ”fuskigt” att använda jäst i surdegsbröd, men det här brödet blir bäst så här. På riktigt. Och till på köpet är det ett säkert kort, som ALLTID blir bra. Med bara surdeg vet en liksom aldrig riktigt, det kan bli lite hursomhelst.

Receptet nedan är baserat på Håkan Johanssons, halverat eftersom två sådana här jättebröd inte får plats i en vanlig ugn, och återgivet med mina ord och mitt egna tillvägagångssätt.

Det en måste göra först är att dra igång två surdegar, en på vete och en på råg. (Det är bara att googla.) Det tar några dagar, men sedan är det bara att friska upp/mata dem ibland mellan baken, så går de att använda till alla möjliga bröd som innehåller surdeg.

Mina är några månader gamla nu. Vetesurdegen är lite knepigare än rågsurdegen, och jag tycker det är lättast att använda något grövre vetemjöl; ekologiskt grahamsmjöl och fullkornsdinkel är de mjöler jag oftast matar vetesurdegen med när jag inte matar den för något särskilt recept.

Receptet förutsätter alltså att det redan finns två surdegsgrunder att starta med, som jag brukar mata upp till önskad mängd dagen innan själva baket. Ungefär 2 msk vetesurdegsgrund med 65 g vatten och 65 g vetemjöl, och 2 msk rågsurdegsgrund, 50 g rågmjöl med 75 g vatten, och sedan tar jag tillbaka 2 msk vardera som ”ny” grund att spara innan baket.

Utöver assistenten är det inga fancy-schmanzy redskap jag har: en Smartstore Home 10-låda från Clas Ohlson (den är livsmedelsgodkänd) och en billig rektangulär pizzasten från samma butik.

Grand Blanc

  • 125 g vetesurdeg
  • 125 g rågsurdeg
  • 750 g vetemjöl
  • 500 g kallt vatten
  • 5 g jäst (färsk)
  • 25 g salt (jag brukar alltid använda Maldon flingsalt)

Blanda allt utom saltet i maskin ca 3 min på låg hastighet. Öka hastigheten när degen gått ihop och kör ca 5 min till.

Tillsätt saltet och kör 5 min till. Degen ska bli blank. Lägg den i inoljad plastback med lock och jäs i 3 timmar. (Jag brukar ett par gånger under den tiden vika degen genom att dra en snibb utåt och uppåt och sedan lägga in den överst mot mitten, och göra likadant varvet runt så att degen ”samlas ihop” till en rund boll i lådan.)

Lägg degen på mjölat bakbord och forma till ett avlångt bröd. (Jag brukar då dra ut den till en rektangel och göra ett treslag genom att vika ena sidan in mot mitten, och därefter den andra. Lite såhär fast jag gör bara ett stort bröd.) Låt ligga kvar på bakbordet och jäsa 2 tim eller till dubbel storlek under bakduk.

Sätt (ca en halvtimme i förväg) ugnen på 250 grader med baksten på plåt i mitten av ugnen och en oöm panna i botten av ugnen.

Vänd upp brödet på den varma bakstenen med mjölade sidan upp. (Nej, stryk det förresten, där brukar jag avvika från ursprungsreceptet och bara lyfta över degen från bakbordet ner på bakstenen, utan vändning, och så har jag strösslat lite mjöl ovanpå före sista jäsningen.) Lägg ett par isbitar i pannan på botten. (Degen kommer att floffa ut som en stor oformlig massa på bakstenen, med den reser sig sen, jag lovar! Isbitarna i formen i botten på ugnen hjälper brödet att resa sig och få den där perfekta skorpan.)

Sänk ugnen till 220 grader. Baka ca 40 min till 96 grader innertemperatur. (Var inte blyg med färgen, den blir bara godare om skorpan börjat svartna på sina ställen!) Låt svalna på galler.

Det här är Brödet. THE bread. Mjöl, vatten, salt och lite jäst i perfekt harmoni. Mjuksegt, håligt, och lite syrligt med sälta inuti, och en riktigt knaprig smakrik skorpa utanpå. Håller i dagar liggande på skärbrädan utan att försämras, och bli bara än gudomligare att rosta när det börjat bli lite torrt, eller göra krutonger av. Serveras med bara smör, eller doppas i en god olivolja, eller med vilka pålägg som helst! Neutralt men ändå rätt stöddigt.

Om jag var tvungen att välja ett bröd att äta resten av livet skulle det vara detta!

Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Igår fick min nya Babyzen Yoyo2 sin premiärtur, ett rätt ordentligt test med nästan två kilometer till affären och sen tillbaka, i ihållande regn, lastad med treåring och sen även matvaror.⁣⁣Det är den tredje modellen av denna vagn som jag kört, och Babyzen har verkligen gjort riktigt positiva uppgraderingar varje gång. Denna gång en förstärkning av chassit med ökad maxvikt, en förbättrad fjädring och ett handtag i konstläder istället för det tidigare skumgummiaktiga materialet.⁣⁣Precis som vid övergången från Yoyo till Yoyo+ så blev jag riktigt imponerad av förbättringarna till Yoyo2. Från att ha varit ganska "skallrig" i första versionen till en vagn som nu inte alls känns som en resevagn att köra. Grymt stabil och lättrullad!⁣⁣En helt ny bekantskap är Yoyo Bag, en riktigt rymlig väska med en egen liten plattform på ett hjul som fästs bakom bakhjulen. Det jag fick med mig hem i vanliga korgen, Yoyo Bag (och en plastpåse med några lätta men skrymmande saker som jag hängde på sidan av handtaget) var riktigt mycket! ⁣⁣Även helt fullastad med matvaror och en treåring gick den lätt att knuffa med bara en hand hela vägen hem! ⁣⁣Enda minuset är att regnskyddet inte längre ingår, vilket är synd, eftersom det är ett riktigt bra regnskydd. Men jag hade redan ett par hemma. ⁣⁣En av mina absoluta favoritvagnar har blivit ytterligare ett snäpp vassare! ⁣⁣#babyzenyoyo #babyzenyoyo2 #barnvagn #resevagn #intebararesevagn #yoyobag
Uppdatering från @alltenligta på Instagram

En tisdagsmorgom

Jodå. Här lever vi. Inte loppan, men vi lever.

Den här tisdagsmorgonen har just börjat, och det är faktiskt bara jag som är vaken ännu. (Nej, nu börjar minstingen låta.) Jag började skriva om en annan tisdagsmorgon för ett par veckor sedan. Men inlägget blev – som ALLT annat i mitt liv just nu – aldrig klart.

Men tja, tisdag som tisdag. Här kommer det i alla fall.

Strax före 05:30 kom små steg från barnens lilla sovrum innanför vårt. Tapp tapp tapp. Duns. Så satte sig en liten barnrumpa på min rygg, och kravlade över mig. Små kalla barnatår krängde sig innanför mitt täcke, följda av resten av fötterna och benen.

Okej. Jag sveper täcket över den lilla och grymtar lugnande ljud. Försöker krama till ny sömn. Men det var L. Då blir det sällan det där Sir Väs-lika ingosandet i kudden och fortsatt sömn. Nej.

Strax sitter en liten tös upp bredvid mig i sängen och frågar hoppfullt: ”Är det min födelsedag idag?” ”Nej.” (Det är i DECEMBER, och hon har nu frågat varje morgon sedan början av MARS.) ”…först ska det bli sommar, och höst, och vintern ska börja igen. När ni börjar öva luciasångerna igen, DÅ är det dags för din födelsedag.”

”Är det godisdag?” ”Nej, det är inte godisdag heller, det är tisdag.” Bredvid oss börjar den lilla gny i sin spjälsäng. Jag tittar på klockan, ser siffrorna 05:30 blinka mot mig och konstaterar: ”Jaha, då var det morgon då. Let’s do this.”

Lyfter upp den lilla. Hon ormar sig och vrålar, fäktar argt med de små armarna mot mitt ansikte. Vill inte bli nersatt på golvet, och inte heller upplyft i famnen.

Tar mig uppför trappan till köket. Plockar fram grötklämmisar. Bara två kvar. Okej, en jordgubbe/banan och en blåbär/äpple. Den förstnämnda är L:s favorit, så jag räcker den med blåbär till V. Hon fäktar efter den och slår iväg den över golvet. Upprepar, och kastar den över köksgolvet. Slåss och skriker, och mamman ba’ ”Whaat?!?”.

I andra änden av köket har L fått sin klämmis. Och börjar tjuta. ”Jag ville välja SJÄÄÄLV!!!” ”Det fanns bara två kvar, och du fick den där för att den är din favorit.” ”DUMMA DUMMA MAMMA. Du är DUM. Och FUL!”

(Det sistnämnda är inte ett språkbruk hon fått av oss. Eller inte direkt i alla fall. Det är från boken ”Vems mormor”, som har varit väldigt poppis här. Och boken är ju väldigt gullig, även om jag försöker att undvika att använda skällsord baserat på utseende, vill inte att barnen ska fostras in i att bedöma människor efter hur de ser ut.)

”Du får bo någon ANNANSTANS! Du får inte bo i mitt hus. För du är DUM!” skriker treåringen. Det låter ganska ofta så. Eller så ska vi in i ”fängselset”, eller så vill hon inte ”vaja med i den häj familjen längje”.

Jag kan inte riktigt låta bli. Så jag säger: ”Men gud så sköönt. Då ska jag vara helt själv, och läsa böcker och titta på mina egna tv-program och sova läänge på morgonen. Ingen som tjatar och skriker. Ingen som smutsar ner och stökar. Vad bra jag kommer att ha det.”

Mer skrik och gråt följer så klart. Och det där arga, ledsna, truliga närmandet. Jag böjer mig ner och kramar om och säger att: ”Men oj vad jag kommer att känna mig ensam efter ett tag, och sakna mina barn. Vad ledsen jag kommer att vara utan min L. Hon låter sig omslutas i en kram, och vill sedan ha Paw Patrol. Jag ser en lugn morgonkaffe annalka, och ska bara ladda kaffebryggaren innan jag fixar tv:n till barnet.

Det går 30 sekunder. Sen ett illvrål. ”Min fooot. Det gör ont i min fooot!” Hon sitter på golvet en bit bort. Men jag får inte titta. Okej, då får jag väl fortsätta med kaffet. Barnet har förflyttat sig till soffan, fortsatt vrålandes. Kräver en strumpa på foten. Jag hittar en på golvet (vi har alltid minst sju udda strumpor i olika stadiet av smuts på golvet i kök och vardagsrum) och trär på den på foten. Men hon fortsätter att skrika att det gör ont.

Till slut får jag ta en titt. Ser en liten, liten röd prick under fotsulan. Där sitter någon sorts liten ljusbrun tagg, knappt tjockare än ett hårstrå. Kaktus? Vi har ingen i närheten. Bi? Ser ingen sorts insekt i närheten. Oklart, men jag drar ut taggen, baddar med sårservett och sätter på plåster. Allt bra igen.

Mackor i näven på alla tre barnen, efter att även H vaknat. Kanske hinner vi iväg i tid idag?

Nej. Det gjorde vi inte. Tretton konflikter av olika grad senare (och femton vändor mellan tvättstuga, sovrum och hall för att lokalisera sjutton olika klädesplagg) kom vi iväg. Tio minuter sena till lämning.

Därefter kom jag till kontoret. Fann dörren låst eftersom kollegorna hade stalltjänst. Fann inte några nycklar i jackfickan. Eller i handväskan. Eller i ryggsäcken. Fick en flashback från dagen innan, då minstingen mycket högljutt krävt att få undersöka mina nycklar vid hemkomsten på eftermiddagen.

Ringde maken och informerade om min situation. Han skulle kolla efter nycklarna och återkomma.

Sedan dog min telefon.

Någon timme efter att jag kom till kontoret konstaterade jag att ingen verkade komma till undsättning, och att kollegorna troligen skulle dröja ytterligare en timme. Så jag tog min barnvagn (lastad med 5-åringens cykel) och gick hem. Bilvägen, OM nu maken skulle vara på väg.

Väl hemma hittade jag maken i köket. Han hade hittat nycklarna efter 45 minuters letande. I en leksakslåda i barnens lekrum. Men eftersom jag inte svarat i telefonen så hade han inte åkt ner med dem…

Jag fick skjuts ner. Med vagn och cykel och allt, lagom för att flåsa in på kontoret till mitt 11-möte. Som redan stod i receptionen vid 10.30. Puh!

– – –

Mmm… så ser en förmiddag hos mig ut. Eller såg, för nu har vi börjat våra egenvalda tider, och barnen stoppas bara i kläder vid sex-halvsju och släpps av på förskolan för frukost vid sju.

Vilken grej, att efter ett drygt år själv få välja barnomsorgstider och omfattning! Stressnivåerna har gått ner tiofalt. Nu ska jag bara få min hjärna att fungera igen. För jag är så trasig av stress att jag inte klarar av att tänka färdigt en tanke, göra färdigt en uppgift. Inte mycket blir klart på jobbet trots nästan heltid.

07:15 till 15:15 ungefär på kontoret mellan lämning och hämtning. Bara jag lyckas återhämta mig och komma ikapp så kommer det att bli bra. Hoppas jag.

Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Vabbeli vabbeli vabb… Eller bara hemma med barn, egentligen. En liten Tott har beordrats hemma i två dagar p.g.a trötthet. ⁣⁣Stor omställning att börja gå hela dagar (07-15:30) på förskolan, som hon gjort nu efter påsk, så nu tyckte de att hon behövde ett break. Och, ja, vad gör man? 🤷‍♀️⁣⁣Läser "Max kaka" femton gånger i rad och försöker bara njuta av denna här lilla varelsen, och trycka undan jobbstressen tills hon sover middag.⁣⁣#förskola #16månader #decemberbebis2018 #hemmamedfrisktbarn #lillarödtotten
Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Våren har alltid givit barnvagnsintresset en liten nytändning. Eller, ja, varje vår sedan 2015 i alla fall. ⁣⁣I år blev inget undantag. Förra året kom Emmaljunga Duo Edge och Uppababy Vista Spenser till hushållet. De kommer nog båda att lämna oss i år, som det ser ut, tillsammans med Bugaboo Donkey Weekender och ett par Babyzen Yoyo+.⁣⁣Årets nyheter hos oss stavas Babyzen Yoyo2 (såklart!) och en vagn som jag haft ett snabbt uppkommet habegär för: Baby Jogger City Mini GT2 Double. Den landade alldeles nyss i hallen, (fatta att det går att klicka hem en vagn på lördagskvällen och få den hemlevererad på söndagskvällen!?!) och nu ska jag stifta bekantskap med en Baby Jogger för första gången. Spännande!⁣⁣Vilka som blir kvar sen förr? Mina båda Thule Urban Glide2, i enkelt och dubbelt utförande, kommer jag inte att göra mig av med så länge jag har barn som kan åka i dem, och min Bugaboo Bee3 Van Gogh, som är klart äldst i hushållet numera (2015?) och bara så vacker att den nog blir kvar för alltid. ⁣⁣#babyjogger #babyjoggercityminigt2double #nybarnvagn #barnvagnsberoende #strolleraddict #newstroller #barnvagn #syskonvagn
Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Kärlek i coronavirusets tid

Ja, vad ska en säga? Vi är mitt inne i någon form av global kris, med ett virus som härjar, och samhällen som stänger ned.

För mig känns det mest konstigt. Själva sjukdomen finns där ute, men jag vet inte var i förhållande till mig själv. Jag känner inte, och känner inte till, någon som blivit sjuk. Men lokalsjukhuset har i vart fall fått in ett bekräftat fall, så visst finns viruset i krokarna.

Vi försöker leva någorlunda som vanligt. Går till kontoret och jobbar, men undviker att ha möten i den mån det går.

V skulle ha varit färdiginskolad för en vecka sedan, men en brännskada, en magåkomma och det allmänna undantagstillståndet har gjort att hon är halvinskolad som bäst.

Barnens förskola är rätt omständlig vad gäller inskolningar, och kräver att en förälder är där med barnet en hel vecka innan det ens blir tal om att gå på toaletten med barnet kvar på avdelningen. Sedan en vecka till då föräldern är på förskolan hela tiden, fast i ökande utsträckning i ett annat rum.

Vi börjar vecka två efter en dryg veckas uppehåll på måndag, om nu förskolan håller öppet och ingen i familjen blir sjuk. Men den där vanliga vardagen jag drömt om lär väl knappast börja än på ett tag ändå…

Så var det med det. (Andra må ha bunkrat toapapper, men jag har en stor påse fylld med nytt lego, mekano-leksaker, en megaburk med pärlplattor samt vattenfärger och penslar. Att plocka fram om det blir mer hemmatid framöver.)

Det jag egentligen vill lyfta fram idag är det här:

En näve halvt (eller snarare helt) sönderkramade vårstjärnor från trädgården. Ett armband av pärplattepärlor i de finaste färger hon vet. Inslagna i ett litet paket.

Framräckta av en liten treåringsarm, blommorna redan ute i trädgården när jag kom hem från jobbet i fredags. Presenten sedan, med orden: ”Mamma, jag har gjort ett paket till dig. Det är ett ajmband. Får jag öppna paketet åt dig?

Följt av en berättelse om hur kompisen M ville ta den sista ”ljusrosa” (transparent rosa) pärlan, men L till slut hittat en till. Som hon satte på armbandet till sin mamma.

Lilla, lilla L. Mer omtänksamt barn får en leta efter. Det gäller att hålla kvar vid dessa stunder, när hon i andra stunder bara fortsätter göra allt hon inte får, utan att ta minsta notis om tillsägelser. Eller helt fräckt blåljuger.

”Jag har INTE puttat min bäbis!” ”Men L, jag såg ju att du precis gjorde det…” ”NÄÄÄ, det gjorde jag INTE!” ”Alltså, jag stod ju här bredvid dig och såg på när du gjorde det.” ”NÄHÄ!”

”Min bäbis” är hennes vanligaste namn på lillasyster. Sjukt gulligt, faktiskt. ”MAMMA, kan du ta ner min bäbis från pallen, hon står i vägen!” ”Mamma, får jag ge min bäbis hennes macka?”

Lyckligt lottad är jag trots allt, som fått denna trio till låns.

Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Någonstans där bakom skymtar sekretären som är tänkt att vara mitt hemmakontor. Tyvärr är gästrummet också belamrat med tre barnvagnar, ett skötbord, och fler filtar, bärselar, regnskydd och åkpåsar än jag ens trodde att jag hade Två kärnfriska barn och ett på dygn ett av efter-magsjukekarantän i huset och själv har jag ont i halsen och bör alltså inte gå till riktiga kontoret. Vojne, vojne.
Uppdatering från @alltenligta på Instagram