16 dagar kvar till BF – Sista BM-besöket, vecka 37+4

16 dagar kvar till BF – Sista BM-besöket, vecka 37+4

Nedräkningen fortsätter, och det börjar närma sig på riktigt, samtidigt som jag mentalt skjuter den nära förestående begivenheten ifrån mig mer och mer. Har mycket mer fokus på L:s kommande födelsedag, jobbet och julpyntande.

Och bingetittar på ”Grey’s anatomy” om kvällarna (omg, igår var det dags för det episka dubbelavsnittet med Christina Ricci som gästskådis, som ung ambulanssjukvårdare med handen på explosiv ammunition inne i bröstkorgen på en patient!), till klockan senare än vad jag borde, med hänsyn till hur många och långa tupplurarna över skrivbordet börjar bli på kontoret.

Kanske tänker jag bort det hela för att inte gå runt och vara helt kollrig hela dagarna? Men det har börjat göra sig påmint rent fysiskt att det är dags snart. För även om jag fortfarande upplever magen som nättare och mindre sprängfylld än på sluttampen med de tidigare barnen så börjar det verkligen tynga på neråt nu, och kännas lite som att jag har en överfylld vattenballong hängande i bäckenet. Vilket ju typ är precis vad jag har… Smärtor av olika slag kommer och går, och jag känner mig konstant nödig på det ena eller andra sättet.

Idag var det dags för det sista barnmorskebesöket under graviditeten.

Enligt lagen om alltings jävlighet så hade L tokhostat natten och morgonen igenom, och även om hon är ”frisk” i övrigt, d.v.s. feberfri och rätt pigg, men lite snorig, så var det ju ett solklart fall av förskolan-kommer-att-ringa-inom-en-halvtimme-från-lämning-om-ni-ens-försöker.  Fantastiskt, just den dagen när en har tid hos BM, där hostiga och snoriga barn självklart inte är välkomna m.h.t. besökande nyfödingar, och barnvakten nummer ett, morfar, inte är hemma… Nästa barnvaktsalternativ är farmor, och där är det inte ens någon idé att be om passning av ett barn som inte är friskt. Så B och L fick vänta i bilen utanför barnmorskan.

Det känns jättemärkligt att det blev så ”tidigt” som i 37+4, men med hänsyn till mottagningsflytten så blev besöket 14/12 flyttat till 19/12. Och nej, jag tror faktiskt inte att jag går till 39+5 i tredje ganska täta graviditeten med 40+0 respektive 39+4 i bagaget. Framför allt inte med en sexdagarsförflyttning på KUB som inte stämmer med de första beräkningarna. BF enligt sista mens var nämligen 14/12, och jag tror inte på mer än max 3-4 dagar senare än så. Om bebis mot förmodan inte har kommit ut på eftermiddagen den 19/12 så är jag nog på förlossningen snarare än på barnmorskemottagningen i alla fall.

Barnmorskan var ändå pessimist och prelimärbokade både ultraljud i vecka 41 den 27/12, nytt barnmorskebesök 2/1 och vräkning av bebis 3/1 i sin kalender. Nåväl, det behövs kanske finnas i ”systemet” när det är dags för storhelger…

I övrigt såg allt bra ut. Jag har lyckats lägga på mig hela 9 kilo denna graviditet, att jämföra med 5-6 kilo med H, och 2 kilo (tror jag det var, eller var det 4?) med L. Barnmorskan var i alla fall vänlig nog att säga att hon trodde det var mest vätska jag lagt på mig på sistone.

Magmåttet hade fortsatt fint på sin utplanade kurva, och kurvan är generellt väldigt lik de tidigare två. Jag hörde nog aldrig vad måttet blev i centimeter idag. Hjärtslagen låg på cirka 140, men barnmorskan var först förbryllad över att hon fick leta efter dem så högt upp, och undrade om bebis hade vänt på sig. Men det hade tack och lov inte hänt, visade den lilla snabbtitten med ultraljudsmaskinen. Hen låg fint med huvudet nedåt, och sög på tummen eller höll i alla fall på med handen vid munnen. (Bebis!) Sedan kände barnmorskan efter utanpå magen och konstaterade att huvudet var nedåt men rörligt.

Blodtrycket var 125/75, och det första kissprovet sedan inskrivningen visade ingen äggvita i urinen.

Imorgon är det dags att fira vår 2-åring!

 

17 dagar kvar till BF – förvärkar och fördröjt adventspyntande

17 dagar kvar till BF – förvärkar och fördröjt adventspyntande

Nu tror jag faktiskt att förvärkarna har börjat dyka upp så smått. Igår kväll kom det några riktiga ilningar ner mot underlivet, med lite kraft i, faktiskt.

Jag minns känslan, och tror att det var i ungefär samma tid som de brukade dyka upp i slutet av graviditeten med L. För mig har de skilt sig från de riktiga värkarna i frekvens, längd och styrka, så klart, och i övrigt att de nästan bara känns på framsidan och strålar ner i underlivet, där de slutar med en lite molande värk runt blygdläpparna och upp mot… symfysen, tor jag?, medan den starkaste smärtan i de riktiga värkarna har varit på baksidan av höfterna, med en känsla av att höfterna är helt låsta som om de klämts i ett skruvstäd.

Även nu på jobbet kommer och går kortvariga ilningar ner mot underlivet, lite dovt molande, som mensvärk fast på framsidan och längre ner. Eller så är det ”bara” fixeringsilningar, om nu Hoppsan försöker sig på det. Lycka till med det, får jag väl säga efter tidigare erfarenheter, mitt bäcken verkar inte vara gjort för att kunna hålla bebisar fixerade… Imorgon är det dags för kontroll hos barnmorskan, med snabb ultraljudstitt för att kolla hur Hoppsan ligger!

Jag hann varken pynta eller ens julstäda färdigt köket igår. Det blev en omgång saffransbullar, men stackars H hann inte vara med till utbaket, eftersom jag testade kalljäsning med torrjäst och fick dubbla den tänkta jästiden. Jag håller fortfarande på att bekanta mig med min ”nya” assisstent, förra årets julklapp från B, och det verkar som att torrjäst och kalljäsning generellt är det bästa vid användning av assistent, eftersom det långvariga intensiva knådandet värmer degen tillräckligt för att väcka jästen. Och den jäste ju faktiskt fint, även om det tog längre tid. Men det blev inte en helt lyckad första advent, eftersom nästan ingenting hanns med… Det får bli nya tag med pynt och fika ikväll efter jobb och förskola. Ungarna är i alla fall så små ännu att de knappast lider av ett lite fördröjt firande. Det kan också hända att jag plockade några billiga poäng hos barna’ genom att ge dem en lussebulle att dela på innan vi rullade mot föris imorse…

Det tar sån tid att göra saker med barnen hemma, jag fattar inte hur andra klarar det? Utöver att det knappt hinns annat mellan måltider, middagssovning, blöjbyten och andra rutiner så är det ju konstanta avbrott av alla de slag, och minstingen är en mycket nitisk liten ”stjälpreda” som ska vara med på ALLT. Vara med på riktigt alltså, hon nöjer sig inte med att observera, utan ska göra, och göra SJÄLV. (Med en vilja som vida överstiger förmågan.) Annars stortjuter hon och skriker ”Dum mamma!” och drar ursinnigt tillbaka en flyttad pall eller stol till en plats där hon kan fortsätta sitt ”hjälpande”.  Ursäkta, men vem var det egentligen som höll på att städa/baka/laga mat här…?

Och om båda går att få ut i lekrummet ett litet slag så går det att räkna sekunder tills det uppstår konflikter, eller att de börjar springa omkring och jaga varandra som speedade illrar med Briovagn och Bobby Car så att hela huset vibrerar. H kan också sitta själv långa stunder och pyssla med sitt smålego, men då smyger istället det dåliga samvetet fram över att han lämnas ensam så mycket. Lillan kräver sitt, och jag försöker också verkligen suga i mig och lägga på minnet hur liten och söt och bebisaktig hon ännu är, för mycket snart kommer jag att se henne med nya ögon, och hon kommer aldrig att vara min bebis igen. Det blev lite av en sorg när L kom, det att H blev så plötsligt och oåterkalleligt stor.

Idag har jag kort dag på jobbet och ska försöka hinna med en del skrivbordsjobb, och denna vecka har jag de allra sista jobbmötena innan det är dags för bebis!

18 dagar kvar till BF – Di är så söta när di sover…

18 dagar kvar till BF – Di är så söta när di sover…

Igår var båda ungarna sent i säng, och först vid 21-tiden smög jag mig ut från vår sovrummet där två barn simultannattats av två föräldrar.

Gemensam läsning av årets första bokkalenderbok, både en klassisk Pixi-bok från en luckkalender, och första kapitlet av årets julbok med 24 korta kapitel. Samt avslutningen av ”En björnberättelse”, som jag läst för H under ett par kvällar tidigare.

Lillasyster lyssnade inte så mycket på själva läsningen. Hon var upptagen med att högljutt skråla ut ett julmedley bestående av lösryckta fraser och melodistumpar från ”Midnatt råder…” (med förskoleobligatoriska rörelser i form av uppåtpekande pekfingrar som växelvis sträcks upp i luften tillsammans med tillhörande arm i takt med varje ”tipp tapp”), ”Sankta Lucia”, ”Lusse Lelle” och ”Mössens julafton”.

Sedan konstaterade hon nöjt att ”L!” ”Mamma!” ”Eja!” och ”Pappa!” ”Ligger sammans sängen!” och somnade snabbt och fridfullt, precis som sin storebror. Han har i och för sig länge varit inne i en period då han somnar väldigt lätt och snabbt. Efter högläsningen är det bara att säga godnatt, och inom 5-10 minuter sover han i regel.

Så söta att jag bara vill äta upp dem. Samt en studie i hur två små varelser kan ta upp mesta möjliga plats i en säng på 1,80. Men betyder sen kväll någonsin sovmorgon? Neheej då.

Imorse klockan 5:40 var friden slut, och trots att jag mest svepte upp L och bar henne ut ur rummet och upp på övervåningen så följdes vi inom minuter av en storebror, som hade sovit när vi gick.

En halvtimme eller så satt de faktiskt helt sömndrucket lugnt och tittade på andra barn som lekte på Youtube. (Seriöst, VAD är så roligt med det?)

Men sen var det dags för fullt ös medvetslös igen. De ritade med tuschpennor (mest på sig själva), släpade varandra runt i huset i en blå Ikea-påse, klättrade på köksstolar, pall och stege. Medan jag försökte göra frukost och julstäda köket. L ville sedan bara sova middag i en dryg timme. Mamman hade behövt mer.

Jag är så trött.

Om 18 dagar, eller lite mindre än så, ska en liten skrikbajsare ansluta till detta kaos. Hujeda mig.

Nåväl. Målet för dagen är att städa så pass mycket att jag sedan kan julpynta och baka ett lass lussekatter med gott samvete. Hmmmm… det är inte okej att låsa in en snart 2-åring och en 4-åring i lekrummet, va?

19 dagar kvar till BF – julstökar och boar och förlossningsfunderar

19 dagar kvar till BF – julstökar och boar och förlossningsfunderar

Ja.

Jösses.

Plötsligt är vi nere på tiotalet dagar kvar. Jag ska föda barn snart! Det är så spännande. Precis som förra gången så är min enda egentliga oro avseende själva förlossningen att jag inte ska hinna in i tid.

Erfarenheten av mina två tidigare förlossningar är att jag öppnar mig snabbt. Och föder snabbt. Men vattnet går inte av sig självt.

Som förstföderska tog det såklart lite tid ändå. Jag var öppen fem centimeter vid första undersökningen, som nog var tre timmar efter första värken. Sedan var jag i princip fullt öppen efter ytterligare ett par timmar. Jag hade eventuellt någon liten ”kant” kvar, men det var svårbedömt med hänsyn till buktande hinnblåsa. Bebis var fortfarande högt uppe och rörlig. När de tog hål på hinnorna kom han ner och ut på cirka femtio minuter. Däremellan stod allt stilla i tre timmar, med smärtsamma och intensiva värkar som gjorde absolut ingenting.

Med L var jag fullt öppen när jag kom in till förlossningen tre timmar efter värkstart. Men jag hade återigen buktande hinnblåsa och högt liggande bebis. Likväl kom hon ner och ut på 11 minuter efter att de tagit hål på hinnorna. Men tiden däremellan, cirka en och en halv timme, hände ingenting, utöver extrem smärta och tendenser till att börja krysta.

Båda barnen har varit stressade under förlossningen, och fostervattnet har varit mekoniumfärgat båda gångerna. Oklart vad de varit stressade över. Kanske att de varit fixerade/ruckbara före förlossningsstarten, men sedan ”åkt upp” igen?

Båda har även sedan varit ordentligt stressade, med hjärtljud som inte ”följt” värkarna som de ska under utdrivningen, och det har båda gångerna varit ganska spänd stämning och klart fokus på att få ut dem rätt snabbt. Men det är ju rätt förståeligt att de blir stressade av att gå igenom hela nedsjunkandet och alla rotationer och själva utklämmandet i ett enda svep istället för under en process som tar flera timmar.

Båda har ändå fått höga Apgar-poäng när de väl kommit ut, L till och med full pott, medan H fick ”standardavdraget” på en poäng på färgen. Men båda har också varit rejält slöa under sina första två-tre dygn, och inte vaknat till ordentligt efter ett dygn som bebisar ”ska”, och amningen har ju inte riktigt velat fungera ordentligt där i starten heller.

Så. Ja. Jag väntar mig helt klart något liknande med Hoppsan. De andra två har ju varit så lika, utöver att det gick mycket snabbare andra gången, och utan de skador jag fick första gången.

Men tänk om vattnet går av sig självt innan jag kommer in till förlossningen? Om jag har öppnat mig lika snabbt som med L? Det är jag lite orolig för.

Igår gjorde vi om den goda traditionen att åka till Ikea med kontoret när jag är höggravid. För två år sedan var det också på en fredag i månadsskiftet november/december. På måndagen kom L. Men så var jag ju i vecka 39+1 snarare än 37+0. Så även Ikea-besöket var tidigarelagt med två veckor denna gång, precis som sista Örebro-resan.

Vi gjorde Ikea i några timmar, och kom ut med så mycket lullull till kontoret att vi återigen fick skohorna oss in i bilen. Fast jag kunde behålla mina egna skor på denna gång, där jag satt inklämd i det enda kvarvarande baksätet, med tavelramar som hotade att ta av större delen av mitt huvud om vi skulle krocka. Men vi kom hem till slut i alla fall, och hos oss sov både pappan och barnen så sött. Jag fick kolla några avsnitt av Grey’s anatomy och äta nudlar i soffan. Dagens tredje (!) mål lagad mat. Börjar kroppen ladda nu tro? Lunch vid halv tolv, plötslig hunger och Ikea-käk vid 15, och sedan nudlar vid 20?!?!

Jag fick såklart både ont i ligament och nervsmärta efter flera timmar stående, gående och kundvagnsrullande på Ikea, men känner mig rätt återställd idag. Hade första tendensen till vadkramp när jag vaknade och sträckte på mig imorse, men hann avbryta den innan den riktigt kom igång genom att vinkla foten uppåt istället.Båda barnen vaknade före 06, och vid kvart i sju på morgonen stod jag och vispade pannkakssmet som en annan supermamma. Men det var skralt med frukost hemma, och att gå och äta kaféfrukost i den här stan går icke före kl 09 på helgerna. Så pannkakor blev det.

Jag försöker röja lite inför advent och bebis och allt, och hinner förhoppningsvis fixa någon sorts adventsmys under morgondagen. Boandeinstinktens sammanfallande med advent har gjort mig ovanligt sugen på alla former av julmys och julmat och julgodis i år. Jag har tjyvstartat med både pepparkakor och lussebullar och vörtbröd, istället för att som vanligt invänta advent. Jag längtar ihjäl mig efter skinkmacka på vört med senap också, som jag annars inte smakar före dan före dan… Bring it on, säger jag bara i år!

20 dagar kvar till BF – ny vecka 37+0 och färdigbakad bebis

20 dagar kvar till BF – ny vecka 37+0 och färdigbakad bebis

Sådär ja. 20 dagar kvar, 260 avklarade, och vi har nått den magiska dagen 37+0, och Hoppsan anses nu vara helt och hållet färdigbakad och redo att födas. Men jag föredrar såklart att hen stannar kvar till ett datum lite närmare BF. Detta betyder att jag nu i min tredje och sista fullföljda graviditet kan andas ut i vetskapen att jag aldrig kommer att bli mamma till ett prematurt barn.

Vecka 38, och Hoppsans ankomst känns så nära och så långt borta. Självklart finns det en inbyggd oro om att något ska gå fel under de här sista, skälvande veckorna av graviditeten. Eftersom jag sett det värsta hända på ganska nära håll en gång tidigare (en kollega på en tidigare arbetsplats som förlorade sin lilla dotter i magen bara ett par veckor innan BF) så finns det i min tankevärld. Det hade det nog inte gjort på samma sätt om jag inte bevittnat det så nära, för då var jag totalt i chock i flera veckor och vaknade varje dag med vetskapen om det som hänt som en kall hand över hjärtat. Visst hade jag väl hört talas om att det kunde hända, men att det faktiskt hände någon jag kände, på riktigt, var en helt annan sak. Att ett barn, en alldeles färdig bebis, som nyss sparkat och snart skulle komma till världen plötsligt låg dött i sin mammas mage, och skulle födas fram utan liv – det var så ohyggligt obegripligt och orättvist och liksom onaturligt. Och då var detta ändå innan jag själv hade en endaste tanke på att själv bli mamma någon gång, något år innan jag blev gravid med H, så graviditet och barnafödande och kärleken till ett barn var ännu bara diffusa, abstrakta begrepp för mig.

Så visst gläds jag åt att Hoppsan fortsätter att röra sig ofta därinne, att jag får bekräftelse nästan konstant på att allt nog är bra därinne. Men det är verkligen annorlunda rörelser nu än de där sparkarna som fick hela mig att hoppa för några veckor sedan. Det är små krafsanden nere i vänstra ljumsken, små puffar upptill på magen, och mjuka buffanden ungefär mitt på magen, oftast lite till vänster, men ibland lite till höger också. Jag är rätt säker på att hen ligger med huvudet nedåt, och att det är rumpan som buffar ut mitt på. Upptill gissar jag att det är små fötter som tjongar utåt ibland, och i ljumsken krafsar nog små händer.

Jag mår fortfarande bra, får jag väl säga. Jag går väldigt obehindrat när jag är aktivt ute och går, som när jag knuffar dubbelvagnen full med barn till förskolan om morgonen eller hem på eftermiddagen. Lite flåsigare än vanligt, men jag orkar knuffa vagnen uppför backarna utan att det blir för tungt eller gör ont någonstans. Jag kan känna liiite ligamentsmärtor, som ett vasst band på undersidan av magen, från ljumske till ljumske, om jag snabbar på stegen. Men det är allt. Däremot börjar kroppen protestera mera när jag är hemma eller på jobbet, och jag känner mig ofta stel och får ont i svanskotan av att stå och sitta, och när jag ska resa mig upp känner jag mig som en 90-åring. Magen börjar bli lite av ett hinder när jag ska resa mig upp från soffan eller sängen, och att typ sitta på golv eller krypa runt på knä är väldigt jobbigt och bängligt. Jag vaknar nu två gånger per natt för att kissa, en gång oftast redan runt 01-02, och sedan en gång vid 04-05, innan det är dags att morgonkissa vid 06-tiden. Har jag tur (eller otur, om det är för att barnen vaknat vid 05-tiden) så är det bara en gång på morgonkvisten.

(Barnen vaknade för övrigt vid 05-05.30 idag igen. L kom tassande, och somnade sedan inte om ordentligt, och plötsligt hade även H vaknat och de ville gå upp och se på teve. Skönt ändå att de är så stora nu att jag kan sätta igång teven åt den ena, och paddan åt den andra (annars är det risk för bråk om vad som ska ses), och sedan bara gå in i duschen själv utan att behöva oroa mig för vad de hittar på. Dock kom L in med paddan i handen och satte sig på badrumspallen bredvid duschkabinen ungefär halvvägs genom duschen. Hon är så mammasjuk, min lilla tjej…)

Den senaste veckan har jag mått lite illa till och från, och aptiten har varit dålig för det mesta. Tills jag plötsligt blir superhungrig och måste äta något jättemastigt, som sedan får mig att må illa i ett dygn efteråt. Men jag kan ändå äta, och måste komma ihåg att äta regelbundet, för jag är superkänslig för blodsockerfall om en måltid blir lite sen. Om jag dessutom rör mig fysiskt på tom mage kommer yrsel, illamående och darriga armar och ben som ett brev på posten. Det blir dock ofta bara en ostsmörgås till lunch, för att jag inte är sugen och inte heller orkar engagera mig i att fixa något annat.

Annars är det mest tröttheten som är ett bekymmer. Hela förmiddagarna är jag som en zombie, och vill helst bara lägga mig över skrivbordet och slumra. Vilket jag också gör, om tillfälle ges. På kvällarna sover jag alltid en stund vid nattning, men brukar oftast vakna till sedan. Och då är jag rastlös istället, och kan inte koncentrera mig på något. Det är nog bebislängtan och förlossningsnerver som börjar ge sig tillkänna.

Vid den här tiden med L hade jag i veckan som varit mer sammandragningar och stora problem med nervsmärtor när jag gick, men hade liknande problem med taskig aptit kombinerat med tidvis glupande hunger på mastig mat. Svanskotesmärtan och halsbrännan var värre då (åt nog inte Omeprazol?). Veckan som kommer packade jag och tvättade och började få lite förvärksaktiga smärtor på kvällarna, samt eskalerande svanskotesmärta. Så jag ligger före på packningsfronten denna gång, och är helt klart rörligare, och framför allt har jag en mycket livligare bebis, och därmed mycket mindre oro än sist.

Apparna har inte just något mer att säga om Hoppsan än att hen är färdigbakad, och mot denna veckas slut bör väga cirka 3 kilo, och vara 48-49 cm lång. Stor som… en honungsmelon eller en pumpa enligt de två appar som sysslar med frukt-och-grönt-jämförelser… Så exakt.

 

Mera extrainsatt gnäll

Mera extrainsatt gnäll

Nääeej. Jag är trött. Och har tråkigt. Och är rastlös. Och orkar inte göra något p.g.a. trött.

Har hittat alla säsonger av Grey’s anatomy på nya tevetjänsten, och det är ungefär vad jag klarar av att göra.

Men rastlösheten slår igenom. Jag hade hellre varit på jobbet, för då hade jag i alla fall haft något att göra som inte är fysiskt ansträngande.

Hemma finns inget att göra som inte kräver gående, stående, krypande, plockande, torkande eller lyftande.

Ingen bok eller något spel eller något på internet eller någonting känns som en tillräcklig distraktion.

Det är till och med tråkigt att ungarna sover. Gud, vad jag älskar de där ungarna! Hur har vi ens kunnat skapa något så fint?

Den nya lilla i magen har varit väldigt aktiv idag. Jag längtar efter hen också. Troligen är det ju hen som ligger bakom denna rastlöshet.

Det är säkert det j-vla boandet. Som jag inte kan få utlopp för, eftersom det enda som är kvar att göra är att tvätta och städa, vilket jag inte orkar göra eftersom graviditeten just nu också gör mig trött och att jag får ont i svanskotan av att gå, och stå, och sitta. Halvligga i soffan klarar jag. Men jag blir så rastlös…

Nej, nu ska jag sluta skriva i cirklar. Men sova kan jag inte nu. Såklart. Det kommer väl när jag är på jobbet med något vettigt att göra…

21 dagar kvar till BF – Trött och illamående

21 dagar kvar till BF – Trött och illamående

Här blir det inte många knop gjorda idag. När jag kom till kontoret var jag redan vid ankomst så TRÖTT att jag slocknade över skrivbordet innan kollegorna ens dök upp vid 8-tiden. Tvingade mig upp för en gemensam kaffe, men var tvungen att ursäkta mig och gå och vika mig över skrivbordet igen. Där jag mer eller mindre låg i dvala fram till klockan 10. Ungarna var vakna från strax efter 05 imorse igen, men det vette tusan om jag kan skylla den här extremtröttman på dem. Illa mår jag också. Och tröttheten är så att allt bara snurrar.

Inga möten idag, tack och lov. Men en del annat jobb att göra, och inbokad planering och julpynt av kontoret med kollegorna. Hoppas inte att bebis tar det där med att den är formellt att se som färdigbakad efter idag på som ett tecken på att den är välkommen ut. För det är hen INTE. Jag har ingen som helst avsikt att föda förrän tidigast om två veckor och en dag. Inte före 14 december, hör du det, Hoppsan?

Jag mår verkligen konstigt idag. Men jag är nog bara lite sjuk och allmänt höggravid. Hoppas jag. Det är precis tre veckor kvar till officiell BF idag.

Ska ta mig igenom mina måsten, och sedan försöka vila så mycket det går.

22 dagar kvar till BF – trött och hostig

22 dagar kvar till BF – trött och hostig

Tröttheten vet knappt några gränser här just nu. Inte på grund av graviditeten, utan på grund av befintliga barn i hushållet och deras morgonvanor. Och lite sjukdom på det.

Igår vaknade jag till av att någon klättrade över mig och försvann ur sängen. Först trodde jag att det var L, som kommit tassande till mig redan när jag gick och lade mig. Men det var H, som strax återkom och sade att han kissat lite i nattblöjan, och sedan kissat färdigt på toaletten. En koll på klockan visade 04:25. Och naturligtvis vaknade L. Och naturligtvis ville hon genast ”Gå upp!”. Jag försökte gå och lägga mig med henne i barnsängen, men det mötte istället protester från H. Innan jag visste ordet av hade de två syskonen gemensamt bara lämnat sovrummet och gått upp på övervåningen. Klockan? En bra bit före 05.

Imorse kom L tassande till min säng. Klockan var 04:15 när hon kom bärandes på sin lilla pall, och kravlade över mig. En stödjande hand mötte genast kall och blöt pyjamasbyxa. Kissläckage. Upp och byta blöja, torka av och sedan tillbaka till sängen. ”Gå upp!” följdes av enträgna ”Hej mamma!” när jag försökte somna om. Till slut sov vi ändå båda. Efter en lång stund. Men ville någon vakna när alarmen sedan började ringa, mitt 05:45, och B:s 06:00? Neeeej.

Vi fick alla tvinga oss att öppna de grusiga korpgluggarna vid 06:15, och då var det bara en halvtimme kvar tills båda barnen ska sitta färdiga i overaller i vagnen och mamman redo att knuffa iväg ekipaget. Min förmiddag var sedan fylld med möten, och någon ordentlig tupplur hängande över skrivbordet blev inte alls möjlig under dagen.

Och har jag sett till att somna före midnatt de senaste dagarna? Nej. Höggravid och med fem timmars sömn i kroppen mår en ju inte riktigt på topp. Att rethostan övergått i en sådan där andnödshosta (Hej urinläckage! Och trötthet i knipmusklerna av konstanta räddningsförsök.) med retande kittlingar i hela bröstkorgen, och fått sällskap av en molande tandvärk i en kindtand gör inte saken bättre. Läppsprickorna vägrar fortfarande att läka ihop, och ytterligare en miniblåsa har dykt upp på tungspetsen.

Och ändå vill jag ju ha några timmar vaken efter att ungarna somnat…

Men jag tror att förlossningspackningen är klar, sånär som på att den lilla julpyjamasen till Hoppsan ska tvättas och packas, och babyskyddets textilier tvättas. Jag har till och med lagt fram en hög kläder att ta på mig när det är dags att åka in.

Hemma ska det ”bara” städas och julpyntas, och gästrummet ställas iordning för mamma och bebis.

Nu ska jag hoppa i säng. Eller kravla mig upp och skohorna mig själv och min jättegravidkudde in bredvid H, och försöka lägga mig tillrätta någorlunda bekvämt. Och hoppas på att barnen kan tänka sig att sova till efter 05 i alla fall…

23 dagar kvar till BF – mamman är lugn och trött, och magen känns liten?

23 dagar kvar till BF – mamman är lugn och trött, och magen känns liten?

Det känns inte som att det så var länge sedan jag började min nedräkning med 100 dagar till BF. Men mer än 3/4 av de sista hundra dagarna har redan passerat, och om bara några dagar till så kommer jag att vara nere på under tjugo dagar. Sjuu-huu-ukt!

Jag känner mig ganska lugn, och tänker inte jättemycket på graviditeten under en vanlig dags gilla vardagsgång. Så länge jag får boa lite, något steg i taget, varje dag, så tänker jag inte jättemycket på förlossningsförberedelerna heller. Jag håller på att ”knyta ihop säcken” på jobbet inför ledigheten, och försöker få till lite vettiga presenter till barnen. För L:s del är det ju även födelsedag om bara några dagar. Lilla skruttan <3

Generellt känner jag mig lite sömnig och tillfreds och allmänt ”zen”. Jag är jättetrött under förmiddagarna, och sveper gärna en ullfilt runt mig och lutar huvudet över skrivbordet en stund efter morgonfikat på kontoret. Det är så skönt att mest bara driva igenom dagarna i ett lite halvtrött dis, och inte bekymra sig över speciellt mycket alls.

Eftersom Hoppsan rör sig regelbundet är jag inte särskilt orolig över hens mående, men jag har reflekterat över hur ”liten” magen känns. Alltså, jag har ju sett mina egna bilder och vet att den är rätt enorm, men den känns liksom inte sådär superduperhöggravid ännu. Den är en ganska fast och alltmer lågt hängande kula. På sluttampen av de tidigare graviditeterna vet jag att jag känt att ”Nä, nu kan magen inte bli större utan att explodera”, men sen så har den ändå lyckats bli större, och de sista veckorna vet jag att jag känt att min rörelseförmåga har varit riktigt, riktigt begränsad och att huden varit spänd som ett trumskinn, så att det kliat och ömmat. Borde inte den tiden ha kommit nu, med bara tre veckor kvar? Eller var det kanske bara en vecka eller två som det var så? Jaja, nästa vecka är det dags för sista (?) barnmorskebesöket, så jag får väl se då hur magkurvan lagt sig.

I övrigt börjar förlossningspackningen bli nästan komplett. Några småsaker ska fortfarande fixas, men jag är nästan i mål.

Bild

Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Hoppsans första pyjamas äntligen hittad! Jag blev så glad över att hitta en liten dress i strl 50 kvar i förra årets julmönster från Duns. Eftersom jag köpte lite stort i samma mönster till de andra två förra året blev det 3 till priset av 1 i år #åretsjuloutfit #förraåretsjuloutfit #dunssweden #bfdecember2018 #decemberbebis2018 #färggladabarn
Uppdatering från @alltenligta på Instagram