Hon är så söt när hon sover…

Hon är så söt när hon sover…

Den här lilla människan. Hon driver mig till vansinne. På riktigt.

Hon har busglittriga blåa Pippi-ögon, ett leende som kan lysa ikapp med solen, guldiga lockar i nacken och den sötaste lilla knappnäsan.

Hon är 20 månader gammal imorgon, och orden börjar spruta ur henne. Hon börjar dagen med att räcka mig min telefon ”måån!” och mina glasögon ”öugo!”, och nu på semestern är nästa ord ”Bada!” (med tilläggen ”mak blääh!” om hon vill bada i havet där vattnet smakar blä, eller ”apa!” om hon vill bada i barnpoolen där en apa tronar högst upp i masten på piratskeppet.

Hon har redan blivit som en liten fisk i vattnet, och flyter och kan vända sig själv med armpuffar på. Landar på fötterna, eller reser sig i alla fall på en gång, efter att ha åkt vattenrutschbana. Ropar ”Meah! Meah!” efter att ha blivit ikastad i poolen, fast hon hamnar helt under vattnet först.

Medan vi klär på oss kommenterar hon glatt vilka kläder och annat som vi behöver. ”Töhja! Kooh! Toff!” (tröja, skor, hårsnodd). Hon svarar ”Jaa!” och ”Nääh!” med eftertryck när hon blir frågad om något. Häromdagen tittade hon mycket bekymrat på insidan av min arm och sade ”Jiiita?!” (som betyder rita eller krita, vi är inte säkra). Hon trodde att någon hade ritat på mamman, när hon såg mina blodådror lysa igenom huden!

Hon är så uppmärksam på allt jag gör, alla rutiner. Vet precis vad som ska göras när och vart olika saker ska ligga. Efter två dagar bekräftade hon ”Mörj!” och svepte handen över sin mage och bröstkorg när jag sade att vi skulle smörja in oss innan vi gick till badet. Hon säger ”Dörst!” när hon är törstig, och blir kränkt om hon inte får ”Kowk!” när jag räcker över en vattenflaska, för skruva på korken kan hon minsann göra själv.

Igår blev hon helt vild till underhållningen efter middagen, då det sjöngs klassisk soul av Motown-typ, och hon hopp-sprang-dansade fram över det lilla dansgolvet framför scenen, eller stod och skakade loss medan hon klappade händerna. Efter att ha tagits därifrån (klockan var ändå kring 22 och hög tid för att sova) kämpade hon som en tok för att ta sig loss medan hon ropade: ”DANSA! DANSA!”

Hon är så full av spunk, och bara så jädrans söt, att mitt hjärta ömsom smälter och ömsom pyser upp av stolthet varje dag.

Men hon testar alla gränser. Hela tiden. Har ätit färdigt 45 sekunder efter att vi satt oss till bords, och spenderar resten av tiden medan vi andra äter med att hälla ut juice över hela sig och bordet, VÄLDIGT mycket med flit, banka med bestick eller mosa in mat i sina lår. Eller skrika och gnälla, om hon flyttas bort från bordet, eller alla saker flyttas bort från henne.

Hon häller ut vatten i soffan så fort hon får chansen. Rymmer iväg till en större pool om hon kan. River sönder böcker. Äter tandkräm. Fullt bus-ös hela tiden. Och hon kan vara så sur, så sur. Bara skaka på huvudet och fäkta och slåss och inte vilja någonting. Grina och gnälla och kasta saker omkring sig. Tills hon får en acceptabel muta. Glass eller kaka brukar funka…

Inte en sekund går det att slappna av när hon är vaken. Och hon vill vara med mamma. Hela, hela tiden. ”Mamma!” ropar hon konstant. Även när jag sitter bredvid henne. Vill ha fullt fokus, jämt. Och det är lika delar bedårande och skitjobbigt. För hon är så mycket, hela tiden. Och det hade varit skönt att lämna över henne till pappan mera. För att få lite tid både för mig själv, och för H.

Men sen går det inte att värja sig mot sättet hon bara tittar på mig, mot mig, om hon sitter i pappans famn när vi badar. Hur hon sträcker ut armarna mot mig, och suger fast med hela kroppen när hon får chansen. En hård bensax runt min sida, små fingrar som kniper hårt runt min baddräkts överdel, och ett litet huvud som lutas mot min axel, lyckligt suckandes ”mamma.”

Lilla gumman. Du gör din mamma galen. Av kärlek, ilska, stolthet, frustration, ömhet, desperation. Allting omvartannat.

Ibland funderar jag på hur det hade varit om hon hade varit vårt första barn. Hur det hade varit att vara mamma till bara henne en tid. Att ha mer att ge till henne, hon som kräver så mycket. En tid som vi fick med H, och han med oss, men som vi aldrig fick tillsammans med L. Och nu ska hon så snart bli storasyster, och hennes tid som minsting blir också kort.

Mellanbarn. Ibland känns det fruktansvärt orättvist mot henne, och ibland ser jag det positiva i att hon som ropar högst och kräver mest inte kommer att finna sig i att bli bortglömd i mitten av barnaskaran. Hon kommer att se till att få sitt i livet, denna lilla donna. Och det är bra.

Ny vecka, 20+0

Ny vecka, 20+0

Mitt i semestern är det nu dags för veckobyte, och det är nu färre veckor kvar än som redan har passerat. Halvtidsdagen var ju igår, på 19+6, och då är det 20 veckor på dagen fram till 39+6, som ju brukar räknas som BF-dagen. Idag är förhållandet det omvända, med 20 veckor avklarade, och 19+6 kvar.

Jag räknar i vart fall inte med att det ska kunna vara mer än hälften kvar, eftersom min längsta graviditet (den första) varade till 40+0, och nästa bara till 39+4. Förhoppningsvis har jag minst en vecka kvar till jul efter att Hoppsan gjort entré.

Det har varit lugnt i magen den här veckan också, men efter att ha sett Hoppsans rumlande på RUL:et utan att känna av det så är jag inte direkt orolig. Otålig och lite irriterad, möjligen. Men det är nog precis som med L, att de tidiga rörelserna kändes tidigt och väl, medan de riktiga sparkarna lät vänta på sig. Någon gång om dagen känner jag möjligen någon snabb liten spark, men inte mer än att jag hinner haja till och tänka ”Var det där…?” Och sedan händer inget mer.

Halsbrännan börjar bli riktigt besvärlig, och magen börjar bli r i k t i g t stor, och lite spänd, sådär så att jag aktar mig noga för att gå in i saker, för att det börjar bli obehagligt så fort något nuddar magen. Men jag minns ju att det kommer bli ännu värre.

Annars inget nytt, och jag känner mig inte särskilt gravid. Utöver att jag är trött, seg och sur då 🙂

Hoppsan är stor som en endiv eller ett granatäpple, och kommer att närma sig 4 hekto denna vecka, och är drygt 25 cm lång. Alla organ är färdigbildade, och ska nu bara mogna. Hoppsan ska sedan mest tjocka på sig, och håller på att bilda sin första laddning bajs. Som säkerligen hamnar i fostervattnet, eftersom jag haft 2/2 på detta så här långt.

Mittvägs på Mallis!

Mittvägs på Mallis!

Vi njuter av sol och bad här på Mallorca. Mest njuter barnen. De har förvandlats till någon sorts blötdjur som helst befinner sig i hav eller pool, och lever nästan enbart på glass.

Ska skriva mer när jag hinner, för nu agerar jag mest badvakt hela dagarna, och om jag får en stund på rummet medan L sover – så sover jag garanterat själv också!

Men just idag är jag precis halvvägs igenom den här preggoteten, och det måste ju ändå uppmärksammas på något sätt.

Nu ska jag fira med ett par Novalucol och ett glas mineralvatten. Skål och godnatt!

Ny vecka, 19+0

Ny vecka, 19+0

Så var den här – halvtidsveckan! När den här veckan går mot sitt slut kommer 140 av 280 dagar att vara avklarade. Vilket kanske innebär att ett par dagar mindre än hälften faktiskt är kvar då, om jag inte går längre än jag gjorde med L.

Veckan som varit var det RUL, och det gick bättre än jag vågat hoppas på. Bebis hade vuxit på millimetern som hen skulle sedan förra ultraljudet, och jag fick bekräftat att jag har moderkakan i framvägg för tredje gången av tre. Vilket förklarar varför det mestadels är lugnt i magen fortfarande, även om Hoppsan bjöd på en riktig discoföreställning förra fredagen, då hen svarade kraftfullt på lite lätt tryck mot magen.

Jag blev cirka tusen procent mer gravid efter RUL, och har börjat föreställa mig den lilla varelsen som bor därinne, nu när jag har sett de små sprattlande benen och armarna (och fötterna och händerna <3) på ultraljudet. En bebis! Tänka sig…

Annars mår jag bra. Jag sover mycket, och har plötsligt blivit morgontrött, men höftsmärtorna är borta och illamåendet likaså. Men precis som med H är jag riktigt petig med maten, och ingenting smakar riktigt gott.

Jag tycker inte om någon mat med riktig näring i, som proteiner och vitaminer och fiber och sånt. Bara vissa saker går ner. Vitt mjukt bröd. Smör. Ost. Morotsmuffins. Islatte. Glass. Lite kött kan jag få i mig i form av hamburgare eller tacofärs med nachos, och då kanske någon liten grönsak kan slinka ner också. Men för det mesta tycker jag att alla former av kött och grönsaker är äckligt. Sen kommer någon dag ibland då jag kan äta en stor portion riktig mat.

Jag blöder i tandköttet vid tandborstning, det sticker i brösten (som fått betydligt mörkare vårtgårdar den senaste veckan) och det har börjat klia lite på magen. På kvällarna plågas jag av halsbränna. Och jag blir trött i svanken om jag går en längre stund, mer än en dryg timmes lugn promenad (typ pokémonjakt) orkar jag inte.

Men totalt sett seglar jag igenom graviditeten just nu.

Hoppsan gör nog ungefär detsamma. Hen har uppgraderats till en zucchini eller en kronärtskocka, och närmar sig tre decimeter och två-komma-fem hekto. Annars händer det inte så mycket; hen växer och lägger på sig fosterfett.

Vi har berättat för H att det finns en bebis i min mage, som kommer ut till jul. Han är mycket exalterad och har beslutat att spara en julklapp till bebisen, som han ääälskar. På lekplatsen berättar han för alla att L är hans stora bebis, och att mamma har en liten bebis i sin mage. L begriper såklart ingenting.