72 dagar kvar till BF – magen når nya höjder

72 dagar kvar till BF – magen når nya höjder

Magen är verkligen på väg uppåt nu. Idag var första dagen med den där välbekanta känslan av att jag liksom inte får plats i mig själv, eller kanske snarare att bebis inte får plats i mitt mellangärde.

Jag kan inte sitta det minsta framåtböjd, eller ens rakt, för då är det verkligen något som tar stopp upp mot revbenen. Och om jag lutar mig bakåt trycker det istället på magsäck och lungor. Det blir kanske till att stå och jobba ett tag… Hemma halvligger jag alltid på sidan i soffan om kvällarna, så där är det lugnt.

För första gången kände jag också rörelser rakt uppåt, så jag är ännu mer säker på Hoppsan ligger med huvudet neråt. Och banne mig om den rackarn inte börjat spjärna ut sig på längden också, och orsakar den här höjden på magen som min korta överkropp inte riktigt räcker till för. Behöver jag säga att magen putar rakt utåt på nya nivåer, också?

Hen har haft en riktigt aktiv dag, och något som är väldigt karakteristiskt för just Hoppsan är att jag känner sparkar även när jag står och går. Det tror jag typ aldrig hände med de andra två.

H fick vara hemma idag, efter en hostig natt och en sån där på-gränsen-temp om 38,0 grader. (Mina tumregler är 37,5=inte sjuk, 38,0= kanske sjuk, beroende på allmäntillstånd, och 38,5=sjuk) Han fick avgöra själv om han ville stanna hemma och ta det lugnt eller gå till föris, och valde det förstnämnda. Han är ju stor nog att inse att han får dega nästan obegränsat framför teven då… Jag lämnade L på förskolan, för hon var garanterat feberfri på 36,6 grader, och ville gärna gå dit. Det är ju också svårt för H att ta det lugnt med en frisk lillasyster hemma.

Nu ska jag gå och sova. Klockan är ju ändå nästan 21, och jag håller på att tappa telefonen ur min hand.

73 dagar kvar till BF – ännu finns det tid för vardagslunk

73 dagar kvar till BF – ännu finns det tid för vardagslunk

Måndag, och en helt vanlig vecka sträcker ut sig framför mig. En helt vanlig vardagsvecka, med jobb och förskola, hell hour och middagskaos.

Skönt ändå. Att det finns tid kvar att bara leva vardagslivet sådant det är nu, och tid att kanske få lite mer struktur på den vanliga vardagen före Hoppsans ankomst. Det känns märkligt att det bara var före sommaren som L var helt nyinskolad på förskolan, och vi skulle börja vår nya vardag. Snart slängs vi in i bebisdimman igen. Lilla trean måste dock hänga med i vardagen på ett helt annat sätt än de andra två.

Skönt med en hel vecka utan några särskilda saker inplanerade. Inga barnmorskebesök eller sociala aktiviteter. Barnen nyss återbördade till förskolan efter två dagars VAB (för B) före helgen, efter att H kräktes natten till torsdag och sedan hade febertoppar torsdag och fredag. Inget annat fel med honom, vad det verkar, men L har varit hostig och snorig. Vältajmat med hänsyn till att hon ändå blev hemma p.g.a. befarad-magsjuka-hos-syskon-karantän (det satt redan lappar om magsjuka på föris innan H:s kräkning, så det var bäst att ta det säkra före det osäkra).

Men idag var båda så glada för att vara tillbaka på föris att L försökte ta avsked redan vid jackhyllan, och H försvann iväg in på avdelningen utan ett ord medan jag hjälpte L av med skorna. Jag är så glad att de trivs.

Hoppsan har levt rövare ordentligt idag. Hen verkar alltid vara livligast när jag är på kontoret. Det känns så tryggt att äntligen ha en ganska aktiv bebis i magen.

L har skaffat sig ett nytt mantra: ”Min Mamma”. Det yttras mest hela tiden, i allt från tröttgosigt till glatt, till svartsjukt bevakande till jätteargledset tonfall. Hon blev 22 månader häromdagen, och är helt klart en 2-åring in the making..:

Nä, nu är jag trött och orkar inte ens skriva, så jag bara slutar här. Godnatt!

74 dagar kvar till BF – pojke eller flicka?

74 dagar kvar till BF – pojke eller flicka?

Jag har kommit till den delen av graviditeten då jag börjar fantisera om den faktiska bebisen som ligger därinne och sparkar. Vem kommer hen att vara när hen kommer ut? Utöver funderingar om hen kommer att vara frisk o.s.v. (vilket jag måste utgå ifrån för att inte snurra iväg i orostankar) är den första frågan som dyker upp i mitt huvud om det kommer att vara en till liten kille eller en till liten tjej.

Jag vet inte varför den frågan är så fundamental, eftersom jag aldrig egentligen brytt mig om vilket kön det är på mina barn. De är precis lika älskade och har varit precis lika välkomna alldeles oavsett, och det var inte ens en viktig grej för mig att få ”en av varje”. Men jag är så nyfiken på vad det blir innan de kommit! Och vill inte veta i förväg, utan att det blir en överraskning vid det där första mötet, just när bebisen kommit ut.

Så nu har jag en av varje, och vad det än blir denna gång så blir det en till av samma kön som någon av dem jag redan har. Om jag måste sådär på-sekunden-svara på vad jag helst vill, så är det ”pojke” som dyker upp i mitt huvud. Kanske för att det var en tjej sist, och ombyte förnöjer? Eller att det kanske är lättare för L att bli mellanbarn om den nya inte är av samma kön? Att det är roligare för H att få en lillebror när han redan har en lillasyster? Att det eventuellt är något lättare att uppfostra en pojke, att slippa försöka guida ytterligare en igenom snårskogen det är att växa upp till kvinna? (Är det å andra sidan lättare att uppfostra en vettig man?)

Å andra sidan så tänker jag att systrar kanske generellt har närmare relationer än vad bröder har, och vad bror/syster har, och att det för L:s del skulle vara roligt att ha en nästan jämnårig syster. De skulle kanske själva gå igenom stora livshändelser som barnafödande och liknande ungefär samtidigt, och ha stor glädje av varandra. Om de inte hatar varandra och bara kommer att konkurrera med varandra (vissa systrar har det ju så, och jag vet inte om det går att undvika genom uppfostran?). Risken för konkurrens mellan syskonen känns på något sätt mindre mellan H och en lillebror som ändå skulle vara drygt fyra år yngre, eller mellan L och en bror.

Kanske av en så enkel anledning som att jag sedan länge har ett solklart namn till en pojke? Eller för att en del av mig tror att det är en pojke, bara för att jag mår så mycket mer som under min första graviditet än min andra?

Jag undrar hur det egentligen är med hormoner och så beroende på könet på bebisen? Skulle det kunna vara så att detta är en pojke, och att jag därför har mindre problem i bäckenområdet? Jag bara tokgissar här, men jag kan inte riktigt släppa detta med att jag hade mycket mer ont i fogarna med L, samtidigt som hon är en flicka, och hon dessutom föddes med höftledsluxation som tros kunna orsakas av ett överflöd av (kvinnliga) hormoner. Samma hormoner som gör bäckenet mer rörligt inför en förlossning. Hittade detta i Läkartidningen (nr 15, 2013):

Etiologin till medfödd höftledsinstabilitet är sannolikt såväl genetisk och hormonell som mekanisk. Exempelvis är till­ ståndet cirka fyra gånger vanligare hos flickor än hos pojkar. /…/Möjligen styrs detta hormo­nellt. Hereditär eller familjär överproduktion av östrogen och/eller relaxin under graviditetens senare del påverkar mo­derns ligament, vilket möjliggör en vidgning av bäckenet i samband med förlossningen. Den hormonella förändringen påverkar även fostret och då i större grad det kvinnliga fost­rets ligament, som därigenom kommer att uppvisa större laxi­tet, vilket ökar risken för höftledsinstabilitet och ­luxation.

Det här säger förstås bara att hormonerna påverkar åt ena hållet, från mamma till foster. Att jag kanske haft en överproduktion av östrogen och/eller relaxin, vilket kanske påverkat L mer än vad det kanske hade gjort ett pojkfoster. Och om jag hade en överproduktion av vissa hormoner just under den graviditeten så förklarar det ju att jag hade mer känningar i bäckenet. Det säger ingenting om att fostrets kön skulle spela någon roll för mitt mående.

Men brukar det inte också sägas att fostrets hormoner ”läcker över” till mamman? Typ att en får kraftigare hårväxt när en väntar en pojke p.g.a. förekomsten av testosteron? Men det kanske är en total myt? Mjo, en snabb googling verkar visa att de flesta studier utvisar att det inte är någon skillnad i mammors östrogen- och testosteronnivåer beroende på fostrets kön, utan bara på nivåerna i fostervattnet. Så det verkar mest vara en myt.

Fostrets kön verkar dock kunna påverka en hel del andra saker, verkar det som. Bland annat verkar mataversioner hålla i sig längre med pojk- än flickfoster, kanske för att pojkfoster är känsligare. Och där har jag ju en väldig skillnad mellan H och L, med aversioner fram till tredje trimestern med H, och bara en kort bit in i den andra med L. Och denna gång har det ju klart varit mer långvariga aversioner igen.

Jaja, kul att spekulera i är det i alla fall…och pojke eller flicka spelar egentligen ingen roll. Kärleken kommer att vara lika stor alldeles oavsett.

75 dagar kvar till BF – Hoppsan tog en vilodag

75 dagar kvar till BF – Hoppsan tog en vilodag

Idag (igår egentligen, eftersom jag för första gången sedan jag började med nedräkningen från hundra dagar faktiskt har missat den aktuella dagen, även om det bara är med en liten stund) har Hoppsan tagit det väldigt lugnt. Så lugnt att jag nog hade börjat bli orolig om hen inte hade kvickat på sig på kvällskvisten. Några enstaka små rörelser har känts av under dagen, men väldigt sällan och just bara någon liten rörelse åt gången – jag har inte känt av någon riktig vakenperiod.

Men jag har blivit ganska härdad så här med moderkakan i framvägg för tredje gången, så jag har bara tänkt att ”så länge jag känner av en riktig vakenperiod någon gång under dygnet så är nog allt okej”. Och såklart så var hen igång efter middagen och vid nattning, så det var nog bara en vilodag (eller att hen legat så att jag inte känner av rörelser – jag minns att L rörde sig en massa vid TUL i v 32 som jag då såg, men knappt kände annat än som en svag sträckning i magtrakten). Jag tror dock att detta är mitt livligaste och starkaste barn, för OJ vad det ändå känns när hen har en spark-/boxsession.

Än så länge känner jag rörelser främst nere mot ljumsken på vänster sida, och ute på högerkanten från ungefär mitt på magen och uppåt. Jag misstänker att rörelserna är små händer nertill (rörelserna känns lite liksom ”krafsande” ibland) och fötter uppe på sidan (klart kraftigare ”tjongar”, och i så fall ligger Hoppsan mest ungefär som de andra två mest legat också, med huvudet nedåt på vänsterkanten, och kroppen sedan böjd som en banan så att benen går ut åt höger. I så fall kommer jag snart att börja känna en rumpa mitt på magen lite till vänster också. Det stämmer nog bra med att barnmorskan hittade hjärtljuden vid mitten-vänster strax under naveln i onsdags också.

Om hen regelmässigt ligger åt det hållet kan jag också tänka mig att jag inte känner något om hen t.ex. drar händerna nedanför huvudet och rör dem inåt, eller vrider sig så att hen sparkar in mot ryggraden eller rakt ut mot moderkakan istället för ut mot högersidan.

Lördagen var annars lugn. Barnen har varit krassliga i några dagar, så vi har hållit oss hemma och hade nästangrannarna över på middag. Alla satt och gäspade vid 22-tiden, så det var inte direkt klackarna i taket, vilket såklart bara är skönt för min del. Ungarna var vakna ända till gästerna gick också, så det blev en mycket rask nattning sedan, fast jag somnade så klart också och vaknade till först en stund efter midnatt. Så nu sitter jag här och bloggar, och försöker kolla på torsdagens ”En unge i minuten” för tredje gången, och ska se om jag klarar av hela avsnittet utan att somna denna gång. Sedan ska jag gå och sova för natten. Kanske ungarna väljer att sova någon liten stund längre än 05 resp 06.30 efter den sena kvällen? (Probably… not)

Så en lugn lördag för mig också, förutom att jag och B rök ihop över att han alltid blir så stressad och går runt och gormar på både mig och barnen så fort vi ska få gäster, och jag bara kände att ”Nej, det är f-n inte värt det, att det ska bli superdålig stämning hemma bara för att vi ska klämma in en massa sociala arrangemang istället för att städa och skrota i lugn och ro och bara bjuda hem folk efter att vi redan har fått hemmet någorlunda acceptabelt.”

Försökte få till en fin far-och-dotter-bild i förmiddags, men blev fotobombad av en katt, så det sket sig:

L kollade ”Twirlywoos” på paddan – bästa programmet just nu.

H ville att jag skulle ta ”en massa bilder på bara honom” också, och jag lyckades äntligen fånga världens sötaste lilla gäng fräknar på bild:

Han var nöjd över att ”bara vara orange i huvudet”, efter ett par dagar med febertoppar efter en plötslig kräkning i onsdags natt. När febern varit hög blinkar termometerdisplayen rött, men nu när den legat bara runt 38 grader så är den orange. L har inte haft någon feber, men snorar och hostar istället en massa.

76 dagar kvar till BF, och ny vecka 29+0

76 dagar kvar till BF, och ny vecka 29+0

Nu är jag i vecka 29+0 eller har gått in i vecka TRETTIO i folkmun! 😱 Sjukt, är vad det är! I slutet av vecka fyrtio kommer ju bebis.

Veckan som gick kan nog ha varit den bästa i hela graviditeten, måendemässigt. Jag mår plötsligt hur bra som helst! Det gör inte ont någonstans, jag känner mig inte alltför stor och klumpig ännu, aptiten är bra (jag tror att alla aversioner har nästan försvunnit – kött till middag ikväll!) och orken är (förhållandevis) bra också. Ibland får jag en plötslig trötthetsdipp på jobbet och lägger mig över skrivbordet och somnar en liten stund, dreglandes på min egen arm, men brukar kvickna till rätt snabbt sedan. Alla värden såg ju också väldigt bra ut hos barnmorskan, och jag fick – tack och lov! – bekräftat att jag inte fått graviditetsdiabetes.

Tankar om förlossningen har börjat komma smygande, om än bara lite smått än så länge. En stor skillnad med tredje barnet är att tankarna om bebisen kommer långt före och är många fler än tankarna om förlossningen. Första graviditeten så kom jag liksom aldrig förbi förlossningen i tankarna, så det här att det kom en bebis sen hade jag knappt hunnit reflektera över. Andra graviditeten hade nog själva bebisen börjat överväga, och nu är det säkert 95% tankar om bebis och vardagspussel. Jag längtar ju verkligen till förlossningen, men jag obsessar inte alls över den, utöver lite förlossningsteve när tid och ork finns.

Jag har en liten oro över att inte hinna in, utan behöva föda vid vägkanten. Inte på grund av att det inte finns tillgång till förlossningsvård hyfsat nära (40-45 minuter med bil), utan för att mina förlossningar går så rackarns snabbt när vattnet väl gått. Enda trösten är att vattnet aldrig gått spontant, utan jag har fått kontrollerad amniotomi båda gångerna. Men tänk OM vattnet skulle gå? L var ute 11 minuter efter det att de tog vattnet, från högt och rörligt läge. H lite beskedligare 1 timme och 11 minuter, också från högt och rörligt läge, men han var ju först, och nu är väl det som var en smal landsväg för fyra år sedan lite mer som Autobahn…

Även om det är tredje gången så skulle jag tycka att det var väldigt skrämmande att kanske behöva föda på egen hand. Med H var det första gången och allt var nytt och skrämmande, och det gick ganska fort ändå. Med L gick det superduperfort. Så jag har inte fått någon känsla för de olika faserna i förlossningen. Mina barn har sjunkit ner, passerat spinae, gjort alla vridningar som ska göras och kommit ut liksom i ett svep, och även om jag kände krystvärkar med L så har jag aldrig riktigt fått den där känslan att ”nu måste jag krysta” och känt att kroppen drivit på, utan jag har båda gångerna krystat mer av viljekraft än att kroppen haft kommandot. Om jag skulle föda innan jag kommit till sjukhus är jag rädd just för att inte kunna förstå var i förloppet jag befinner mig. Med L var jag dock lugn som en filbunke på väg in trots måndagsmorgonstrafik och ett par köbildningar, men det var mycket för att jag kände att ”så länge inte vattnet går är det lugnt”.

Ja, vad mer denna vecka? Jag har fått halsbrännan under kontroll, tack vare att barnmorskan påminde mig om att Omeprazol faktiskt är helt okej att ta som gravid. Och en kapsel av det om dagen har nästan helt tagit bort halsbrännan, vilket 6-8 Novalucol och 2-3 Novaluzid om dagen inte gjorde mer än högst tillfälligt.

Jag har fått stört högljudda knäppningar i bäckenet när jag till exempel reser mig upp. Det minns jag från tidigare graviditeter också, och ibland blir jag förskräckt och undrar om vattnet gått, för det har jag hört ofta sker med ett högt knäppande ljud. Men det är bara knäppningar, och inget som gör ont eller ens känns, det bara låter. Jag har fortfarande inte fått några vadkramper, även om det finns en antydan i vaderna när jag vaknar om att de kanske är på gång. Men jag försöker att komma ihåg att sträcka ut baksidan först, genom att vinkla fötterna uppåt, istället för den instinktiva sträckningen som jag annars gör när jag vaknar, åt andra hållet. Det är då krampen brukar komma.

Magen har blivit påtagligt högre under veckan som gått, och det har känts av lite att lungorna får lite tryck på sig i vissa lägen, och att jag fått tillbaka lite illamående. Men bara väldigt lindrigt i korta stunder. Det känns istället inte alls som att det är så mycket tryck i nederdelen av magen/bäckenet längre, och det har blivit ännu lättare att gå och röra på mig. Den här graviditeten känns SÅ mycket som den med H.

Hoppsan väger nu ca 1,4 kg och är 41 cm lång, som en ananas eller ett vitkålshuvud (älskar verkligen dessa appars storleksjämförelser!). Lanugohåren börjar försvinna, skelettet hårdnar och benmärgen har börjat producera röda blodkroppar.

77 dagar kvar till BF – att ha ett trotsbarn och två mammagrisar

77 dagar kvar till BF – att ha ett trotsbarn och två mammagrisar

Så var det 77 dagar kvar, och livet går sin gilla gång.

Igår fick jag det tvivelaktiga nöjet att ta med barnen till stadens höstmarknad efter hämtning. H hade INTE missat att det sattes upp karuseller borta vid mataffären under gårdagen, så han hade redan nött i ett dygn om att han ville gå på tivoli. Mamman hade hoppats kunna mörka det här med marknaden i något år eller två till…

Jag hade dock sett till att möta upp morfar och tant G för lite passningshjälp. H fick åka karusell tre gånger, barnen fick varsin korv med bröd och varsin nyfriterad munk till middag (hela kostcirkeln!) och mamman fick en langos med räkor och ett par nya fårskinnsvantar för att klara av att rulla hem vagnen i den plötsligt riktigt bitande höstkylan. Om det inte varit så trångt och svinkallt och barnen varit så trötta hade jag kanske orkat titta efter lite saker åt barnen – fårskinn och stickat brukar det kunna finnas en del bra. Men det blev inte i år. Väl hemma blev det Bompa och marsch i säng.

Mamman somnade i soffan kort efter att ha kommit upp från nattningen, och det var den kvällen. Pappan stormade ner till datorn i vredesmod när mamman började småsnarka istället för att engagera sig i hans mycket viktiga renoveringsplaner. Nu har jag varit vaken mellan 02 och 04 och ska försöka få någon timmes sömn. Efter att ha ätit en näve jordnötter, för det kände jag plötsligt att jag inte kunde leva utan en sekund till. Because pregnant…

Lilla fröken L har verkligen kommit in i trotsåldern. Eller närmandefasen, eller vad tusan en ska sätta för etikett på det. Känslorna är STORA och snabbt skiftande. Å ena sidan kan hon ALLT ”sävv!”. Å andra sidan är hon extremt mammig och vill bli buren heeela tiden. Å ena sidan vill hon vara som ett plåster på sin mamma konstant och bara gråter efter mig, å andra sidan kan hon sparkas och slåss och skrika ”dum!” och ”bott!. Många gånger gråter hon efter mig samtidigt som hon sparkar bort mig. Gärna vid 4-5-tiden på morgonen.

Så självständig. Så beroende. Så urgullig. Så urjobbig. Även förskolan hade reagerat häromdagen på att hon varit sur och avog mot de andra barnen (knuff och ”bott!”). Hon är helt underbar när hon inte är helt omöjlig, och den glädjen hon finner i att klara av att göra saker och bara strålar är helt obetalbar. Men sedan är det plötsligt surt och tvärt och skrynkligt litet ansikte och skrik och sparkar.

Jag gör vad jag kan för att hjälpa henne igenom detta. Förmodligen gör jag ett bättre jobb denna gång än med H, som jag nog försökte hålla tillbaka mer (vilket såklart var lättare med första barnet). Jag låter henne försöka göra saker själv, uppmuntrar och stöttar och hjälper försiktigt. Låter henne gå och springa fritt mer än vad jag egentligen är bekväm med (mammahjärtat som slår dubbla slag när hon är två meter från kajkanten) och försöker krama och bära och trösta när hon behöver det.

Men det är krävande. Och även H är mammig och svartsjuk och startar typiska syskonbråk genom att plötsligt BEHÖVA det där gosedjuret han inte tittat på de senaste två åren, men som lillasyster nu älskar. Båda turas om att skohorna sig in närmast mamman på morgonkvisten då båda är i vår säng. Efterfrågan på mamma är en sådan där sak som bara ökar så fort den uppstått hos någon av dem. Och även H behöver stöttas och berömmas och kramas.

Jag bara hoppas att det hela hinner lätta upp lite innan Hoppsan kommer, för jag vet inte riktigt hur det kommer att gå annars. Jag öser och öser och öser ur mig kärlek och uppmärksamhet, och hoppas att det kommer att bygga upp någon sorts mammakärleksreserv hos dem snarare än att skapa en vana av att bara vilja ha mamma hela tiden.

För snart kommer det att finnas en liten här, som också ska ha sin del av mammakakan. En rätt stor del den första tiden.

78 dagar kvar till BF – barnmorskebesök v 28+5

78 dagar kvar till BF – barnmorskebesök v 28+5

Idag var det dags för barnmorskebesök igen, och graviditeten kan också räknas ner i att 1 av 5 planerade barnmorskebesök under tredje trimestern är avklarade. Fyra kvar.

Och tack och lov återspeglades mitt allmänna välmående i alla prover och mätningar! Jag mår faktiskt riktigt oförskämt bra just nu – helt utan smärtor i det vardagliga livet, relativt pigg större delen av dagen och klarar av det mesta precis som vanligt. Magen (eller kanske bebisen?) har flyttat upp ett par våningar, och börjar trycka på magsäck och lungor på ett annat sätt, men än så länge är det bara ett väldigt milt obehag, och det verkar istället ha lättat på trycket på ligament och bäcken.

Glukosbelastningen hade visat klart godkända värden, med ett fastevärde på 4,6 och ett mellanvärde efter en timme på 9,4 och ett slutligt värde på 5,8 efter två timmar. Min kropp är alltså fullt kapabel att bryta ner socker även denna graviditet. Tjohoo! Jag har haft en gnagande oro över detta i en månad nu, så det är en riktig lättnad att kunna släppa det hela. Mina sötsakscravings den senaste veckan eller två verkar inte ha påverkat något till det sämre heller, för stick i fingret en dryg timme efter en frukost bestående av kaffe, ostfralla och kanelbulle på Gateaux visade bara sex-komma-någonting (4?).

Min vikt hade – föga förvånande med hänsyn till de senaste veckornas glupande aptit och sötsug – hoppat upp rätt rejält. Hela 2,5 kilo plus på en månad! Men ändå bara 4 kilo sedan inskrivning, och det var barnmorskan mer än nöjd med. Så jag fortsätter nog att bara följa mina böjelser och min aptits ebb och flod, så blir det nog bra detta.

Blodtrycket var 135/70, vilket verkade godkänt, och SF-måttet landade på 28, fortfarande stadigt ett litet snäpp över medellinjen. Hb var 129 den här gången också. Hoppsans hjärtslag låg fint på 145.

Mmmm… nu är det bara att tuta och köra! Tillväxtultraljudet är den enda kontrollen som kvarstår utöver de vanliga besöken hos barnmorskan med magmätning, hjärtljud, blodtryckskoll, vägning och stick i fingret. Bara fyra gånger till. Sen ska jag föda barn för sista gången.

Det där sista är det enda som känns lite sorgset. Jag älskar ju att föda barn! Att vara gravid är mest lite tradigt, och att ta hand om alla barnen (hur mycket en än älskar dem) är riktigt, riktigt slitigt. Men att föda? Hade jag kunnat göra en gång om året! Livets största rus! Synd bara att kärleken för det där lilla knytet som kommer ut är en helt integrerad del av det hela, och att graviditeter är så långa, annars hade jag varit perfekt som surrogatmamma…

79 dagar kvar till BF – hur vi gör hell hour

79 dagar kvar till BF – hur vi gör hell hour

Så var vi nere på 70-talet. Igår hade 200 av 280 graviditetsdagar passerat, och när en tar med antalet gångna dagar i beräkningen så känns det verkligen som att slutspurten närmar sig. Innan vi vet ordet av kommer vi att ha en bebis här igen.

(Påminn mig inte om att jag skrivit detta de där pustiga, stånkiga sista 2-3 veckorna, som tycks sträcka ut sig i oändligheten.)

Måndagen förflöt bra, med jobb och hämtning av barn. En promenad med kollegorna hanns med på lunchen, och jag kunde nöjt konstatera att lite flåsighet och små ligamentsmärtor blev enda konsekvensen av ett något ökat tempo.

Jag rullar oftast tom dubbelvagn nästan hela vägen hem numera, eftersom båda telningarna insisterar på att få springa hem. Med hänsyn till ständiga larmrapporter om alltför stillasittande barn låter jag dem oftast göra det.

Hämtning, ja. Bara att ta sig ut från sprickan i rumtiden känd som förskolehallen… En har bajsat i blöjan, en annan ska spela ”köttbullsmål” (från Busiga bebben-boken) med en kastanj som nogsamt sparats sedan morgonen. Båda börjar springa runt, och ingen är intresserad av mammans försök att ordna jackor och skor.

När båda är påklädda börjar båda gasta om ”parken”, och ett första stopp i lekparken måste göras innan hemfärden kan fortsätta. Igår förvånade dock lillasyster genom att komma och säga ”Hem!” efter bara en kort stunds lek. Så hem gick vi.

Storebror var trött och krisade loss över fjorton olika saker på vägen. Värst var när han skulle springa upp en lov i skogen, för att springa tillbaka ner mot gångvägen på ett speciellt ställe vid en sten, där han alltid springer ner. Vanligen hojtandes om att det var en tävling och att han vann. Eftersom L såklart ville springa efter honom distraherade jag henne genom att säga att vi skulle skynda oss och hinna före H till stenen. Vilket vi gjorde, så jag ropade att vi vann!

Oj, oj, oj… maken till kränkt 4-åring har nog aldrig skådats. Han grät och skrek om att han minsann inte ville tävla, och att det bara är han som ska bestämma när det är tävling (andra får oftast inte veta att de varit med i en tävling förrän han meddelar att han vunnit den). Jag var dum, L var dum, och han slogs och härjade.

Vid hemkomst gäller det att bara få middagen klar snarast möjligt, och helst få barnen att titta på teve en stund under tiden. Gårdagens Bompa på SVT Play blir det oftast, för ungarna orkar sällan med att vara vakna ända till 18-18.30, då det sänds på Barnkanalen. Vi försöker ofta gå ner och lägga dem vid 18-tiden sådana där dagar då de är übertrötta. Vilket minst är söndag, måndag, torsdag och fredag. Någon dag mitt i veckan kan det hända att de mäktar med att kolla Bompa efter maten.

Idag var de dock båda uppe med tuppen strax efter fem…