En dag som ensam mamma

En dag som ensam mamma

Idag har jag varit solokvist med barnen. B har åkt iväg på konsert på annan ort, och jag fick inte följa med, på grund av brist på barnvakt. Himmel, vad mycket svårare det är med två småttingar som ska utallokeras!

Och det är inte det lättaste att ro runt skutan på egen hand, det är det verkligen inte. Inga stora kriser före läggdags, men sedan var det ju det där med dubbelnattning… Stackars, stackars ensamföräldrar som måste göra detta varje dag.

B rullade iväg i förmiddags. Eftersom vädret var fint, och L inte hade hunnit sova middag ännu, passade jag på att lasta henne i vagnen och ta med H till parken. Allt gick som planerat, och L sov som en sten långt innan tiominuterspromenaden dit var avklarad. H fick leka en stund, och sedan handlade vi lite mat och åt lunch på byn. Thaimat. Alla nöjda.

Vi kom sedan hem med en sovande H i vagnen, och jag kunde passa på att umgås lite med L medan han sov. Det var, som vanligt nu för tiden, pekböcker som gällde. Hon har gått från att älska böcker för att hon gillar att tugga på och riva i dem, till att älska dem för att hon är intresserad av innehållet. En bok med flikar som visar skuggsilhuetter av leksaker, och en bild av leksaken under luckan, och en bok med olika djur, fick ”läsas” om och om och om och om igen.

När H vaknade hade vi mys i soffan, med chips och Smakis och tecknad film på Netflix. Sedan middag bestående av köttbullar och ugnspommes. Jag tänkte liksom inte göra det svårt för mig idag…

L klarade också för första gången av att klättra upp i soffan utan hjälp. Storebrors sista tillflyktsort omintetgjord. Hon lärde sig också att ställa sig upp i sin Tripp Trapp-stol häromdagen, trots att vi plockat bort fotbrädan. Det är ett upprustningskrig. Hon var så stolt där hon stod och vinglade i stolen. Och så kränkt när vi monterade sele på den.

Efter middagen lyckade jag få L att somna i vagnen medan vi tittade på teve. Ner för att natta H, som redan fått pyjamas och borstat tänderna. Klockan var drygt åtta, och jag kände segervittring. Sweet, sweet egentid – here I come! Haha, eller hur?

H ville höra ”Lotta på Bråkmakargatan”, och jag var nöjd. Det är nämligen den enda boken han faktiskt somnat till medan vi läst. Han har börjat uppskatta lite mer avancerade böcker nu, med mycket text och inte så mycket bilder. Så jag läste, men han for omkring och kom inte till ro. Och när sista sidan var läst var han lika vaken, och lika osalig, som när vi började. Och lillasyster hade börjat tjuta däruppe.

Jag blev sååå frustrerad, och lyckades inte direkt dölja det. Hämtade ner lillasyster, som tack och lov somnade om i sängen efter att ha pruttat och rapat som en hel karl, och kräkts en skvätt på min tröja. Men H fortsatte veva runt. Jag väste och fräste åt honom. (Bra taktik för att få barn att somna…? Eh, nej!) Han ville gosa med mitt hår. Men L låg i vägen. Jag lyckades lägga ner henne i spjälsängen, och vände ryggen åt H så att han kunde få tillgång till hela manen. Och han tog eeevigheter på sig att somna. Ilskan och frustrationen kokade i mig så att jag trodde att jag skulle få en hjärtinfarkt där och då.

Sedan somnade han, och det dåliga samvetet över mitt dåliga humör vällde in över mig. Stackars liten! Jag vill ju vara bara trygghet, värme och kärlek för honom. Men efter en hel dag själv med barnen längtar jag bara för mycket efter lite egentid för att orka med att vara den milda mamman.

Nu är jag dock till slut inne på timme tre av ljuv ensamhet, med två barn sovande i sovrummet. Har babyvaktappen igång på telefonen medan min gamla lur agerar babyenhet. Har hunnit ta ett glas vin och en kopp kaffe, så nu är det bara bonustid kvar. När larmet ljudet blir det godnatt. L var ju uppenbarligen orolig i magen, så jag har inga förhoppningar om nattsudd.

Jag har släppt alla tankar på att göra någon nytta denna helg, utan ska bara försöka överleva. Och ägna mig åt mina barn. Som jag ju såklart älskar innerligt, trots allt.

Dagen efter dagen

Dagen efter dagen

Då så, då var jag plötsligt ett år äldre, men inte mycket klokare.

Gårdagens firande blev lyckat. Jag fick sova alldeles själv i det här rummet:

Jag checkade in direkt efter jobbet, tog en dusch och gjorde mig i ordning. B hade lämnat över en väska med necessär och annat på jobbet, och ett par presenter i form av nya underkläder, strumpor och pyjamas.

Sedan möttes vi upp i hotellrestaurangen och avnjöt en god femrättersmiddag med vin. Varpå han gick hem och avlöste morfar med barnen, och jag gick upp på hotellrummet och sov. Klockan hade nog inte ens slagit tio.

Nu blev det ju inte en superlång ostörd sömn ändå, eftersom jag vaknade vid halv tre och hade en sömnlös timme. (Det generösa vinpaketet tog nog ut sin rätt, med alkohol som lämnade kroppen.) Sedan vaknade jag igen vid sex. För det är då L brukar vakna. Konstaterade att jag var själv, och tog ”sovmorgon” till halv åtta. Sedan var jag klarvaken.

Sms:ade B för att kolla om de vaknat. Fast mest för att kolla om de levde. Är så otroligt hönsmammig och oroar mig till och med när ungarna är själva med B.

Fick strax veta att L haft kräkfest på natten, och att något frukostsällskap inte var aktuellt. Så jag fick en hotellfrukost i ensamt majestät också. Inget jag klagade på, direkt.

Kom hem och slappade med barn och man efter att ha flanerat hemåt. Åt middag med B efter att barnen somnat. Lugn och skönt, som det anstår en dam i min ålder…

Glad tjugosjuttonde

Glad tjugosjuttonde

Hej hopp!

Den här schletna småbarnsmamman-slash-egenföretagaren fyller år idag. Tjugosjutton. Eller trettiosju då, om en ska vara petnoga.

T-r-e-t-t-i-o-s-j-u

Låter väääldigt gammalt och vuxet. Fast jag känner mig inte som en nästan medelålders kvinna. Jo, kanske om jag tänker på just hur trött och sliten jag är. Men i övrigt känner jag mig fortfarande som en ung vuxen. En som fortfarande är på väg dit jag ska, men som inte är riktigt där ännu.

Jag har väl egentligen inga åldersnojor, även om det ibland kommer en liten panikkänsla när jag känner att min utveckling (personligt, yrkesmässigt, ekonomiskt) inte riktigt ligger i fas med min faktiska ålder. Att åren rinner lite för snabbt iväg.

Men de senaste cirka fyra åren är det ändå väldigt mycket som falllit på plats. Jag tog första steget mot att komma dit jag vill yrkesmässigt genom att våga ta steget att öppna eget. Jag har fött två barn. Jag har förlovat mig (ingen orkar riktigt ta itu med det där med bröllopsplanering, men 2018 måste det väl bli av ändå…) och vi har köpt hus. Och inte bara ett hus, utan HUSET som ska vara vårt familjehem och livsprojekt.

Innan jag är fyrtio vill jag ha tagit företaget till nästa steg, tagit körkort, gift mig såklart, och kanske fått ett tredje (och sista) barn. Blivit av med det mesta av min övervikt och fått en stark kropp, för det kan ju behövas när en kommer över på ”döhalvan” (som min kollega brukar säga om livet efter fyrtio). Men innan L börjar på förskolan i vår är det fortsatt mest bara ren och skär överlevnad som gäller.

Det enda jag kunde komma på att önska mig dagen till ära var barnvakt, sovmorgon (inte idag, eftersom jag jobbar) och ett rent hus. Och B har överraskat mig med i alla fall två av tre. Ikväll kommer morfar nämligen och ger barnen middag, medan jag och B avnjuter en femrätters med dryckespaket på stadens hotell. Där jag sedan har ett rum. Jag ska få sova ensam i ett hotellrum ända tills jag vaknar, och då ansluter familjen för frukost.

Total lyx, även om det nog kommer att kännas lite konstigt att somna själv, utan B på min födelsedag och efter att inte ha sett barnen sedan imorse. Men jag får ju hela lördagen att mysa med dem sedan. Förhoppningsvis riktigt utvilad. Så jag orkar städa huset på söndag.

Jag har inte varit mitt bästa jag på sistone. Varit arg och sur och känt mig kvävd och lite som ett trängt djur. Att aldrig få en stund över för mig själv, att aldrig få tänka klart en tanke utan att bli avbruten. Att ge bitar av mig själv till alla runt omkring, och inse att inte ens en liten smula blir över till mig själv. Att varken i tanke eller handling någonsin få fokusera på MIG. Att stressa till jobbet (seeeent, efter hemmafrukost och lämning på förskolan) med dåligt samvete över att inte hinna med alla som sliter och drar i mig på jobbet. Att stressa hem (seeeent, för hur ska jag annars få något gjort när jag kom dit så sent) med dåligt samvete över hur sent det blir med middagen och hur trötta barnen kommer att vara. Det har känts slitigt på sistone, helt enkelt.

Men idag ska jag festa som om det vore min födelsedag. För det är det ju. Inte så mycket gå på klubben och sippa Bacardi, men en femrätters med dryck och ett eget (rent) sovrum att fredagskollapsa i är nog så mycket fest jag mäktar med.

Veckans vardagsmat v. 46

Veckans vardagsmat v. 46

Just nu (igår kväll, alltså, innan L vaknade och härjade runt långt in på natten) ligger jag utslagen i soffan efter en rätt tuff dag. Måndag och mammaledigt på schemat innebär inte mycket till vila, för veckans mat och matinköp ska planeras. Samtidigt som bebis ska jongleras och förskolehämtning tajmas.

Tanken var, som så många gånger förr, att jag och L skulle hinna avklara inköpen före hämtningen av H. Men eftersom lilla fröken bara behagade sova middag i en timme så hade jag inte hunnit planera färdigt när hon vaknade vid tio-halv elva. Och att sitta och planera veckomenyn med en 11-månaders som har följande prioriteringar i livet är inte det lättaste:

  1. Hitta kattmat
  2. Äta kattmat
  3. Uppsöka blomkruka
  4. Försöka dra ner blomkruka
  5. Dra av bitar från krukväxt
  6. Äta upp bitar av krukväxt
  7. Hitta mamman datorladdsladd
  8. Gnaga på sagda sladd
  9. Kräva lunch
  10. Börja om från början efter att ha ätit lunch

Strax efter ett var maten uppäten och planeringen till slut någorlunda klar, och vi hann nätt och jämt med en dusch innan det var dags att rusa iväg för att hämta H.

Sedan följde det vanliga, med vild 3-åring som raceade genom affären, och sket ner sig lagom tills vi hunnit fram till kolonialavdelningen, efter att ha dragit ner ett tiotal paket Havrefras på butiksgolvet. Lilltjejen var lugn i affären, men krisade loss på hemvägen. För att det var kallt och hon var trött, vilket hon protesterade mot genom att bryta sig ut ur åkpåsen och sträcka fram de små händerna och dra sig uppåt. Och bli ännu surare för att hon frös om händerna.

Själv var jag inte direkt sinnebilden av den ömma modern heller. Surnade till på 3-åringen över blöjbajsandet (men vaffan jag hade ju för sjuttsingen frågat honom innan vi lämnade föris om han verkligen inte behövde gå på toaletten!) och grälade på snart 1-åringen över att hon inte höll sig i den varma åkpåsen. Känner mig trött, arg och…kvävd för det mesta just nu.

Men, men, nu till matplaneringen.

Vi hade haricots verts, sockerärter, broccoli, kryddost och purjolök hemma i kylen, och mataffären hade erbjudanden på vitkål, lax och risnudlar.

  • Måndag: Spaghetti med linsbolognese vilket vi alltså lagade igår. Alla åt med god aptit! Vi vuxna hade kanske önskat lite mer mustighet, och fintärnade champinjoner kan nog bli ett tillskott till nästa gång.
  • Tisdag: Lax i ugn med citron, dill och smör med kokt potatis, och haricots verts och kanske broccoli?
  • Onsdag: Pumpasoppa och de gamla hederliga ostmuffinsen, med kryddost denna gång
  • Torsdag: Ugnsbakade laxkuber och frästa grönsaksstrimlor (purjolök, vitkål, morot, sockerärter) med risnudlar, chili, koriander och lime. Det blir någon sorts frihandsvariant.
10 små steg!

10 små steg!

Vi har spenderat helgen med vänner och familj, med lördagskvällen och halva söndagen hos våra vänner i Eskilstuna.

Det var dags för årets haxe-tillställning, med fläsklägg, surkål och bratkartoffel och annat smått och gott med tyska förtecken, som frittatensuppe och apfelstrudel. Tysk öl och den obligatoriska vogelbeerschnapsen. Trevligt som alltid, och med en ny addition till vårt lilla gäng i form av en nybliven sambo till den tidigare ”eviga” ungkarlen i sällskapet.

När L – sin vana trogen – vaknade vid halv sju på morgonen idag, var jag mer död än levande och försökte sysselsätta henne i sovrummet för att inte väcka hela hushållet. Hon somnade dock om en liten stund vid åttatiden, innan vi tog morgon på riktigt vid niotiden.

Och efter frukosten hände det till slut – hon tog inte bara två eller tre, utan hela TIO stapplande små steg mellan ena kakelugnen i vardagsrummet och en bra bit in på ”lekmattan” någon meter därifrån. Min lilla bebis GÅR!!!

Det händer så mycket jag inte hinner skriva om, men livet med två små barn och ett företag att driva lämnar verkligen inte mycket tid över.

L blev 11 månader för en vecka sedan, och blir ett helt år om bara några veckor. Vi hann nätt och jämnt med hennes 10-månaderskontroll dagarna innan hon blev 11 månader. Vi träffade en ny läkare, som var väldigt trevlig. Lilltjejen klarade besiktningen med flying colours – slog ihop de två klossarna så fort hon fick dem i sin hand, visade att hon var på gång att lära sig gå, och sade ”Tittah! Tittah däh!”. Hon vägde drygt 9,7 kilo, och hjärta och lungor lät bra. Höfterna kändes också bra, men i den frågan litar jag bara på ultraljud/röntgen och duktiga ortopeder…

Läkaren konstaterade att hon låg före i utvecklingen, och att hon följde sin viktkurva perfekt. Längd och huvudmått får vänta till 12-månaderskontrollen hos BVC-sköterskan i mitten av december.

Hon har svarat jättefint på behandlingen av utslagen runt munnen med Mildison kombinerat med Miniderm, och blev nästan av med utslagen på bara några dagar. Men de fortsätter att blossa upp igen, om än i något mindre skala, och nu har vi använt Mildison i två veckor och får inte använda den längre. Tillbaka till Daktacort fram till återbesöket på barnmottagningen om en vecka, alltså.

Vi har fått besked per post om att det inte var någon svamp i odlingarna de tog sist. Bakterieodlingen har vi inte fått svar på ännu, men jag hoppas nästan att de proverna visar något. För annars är det väl nästan bara allergi kvar på listan över tänkbara orsaker…

Med H händer det inte så mycket revolutionerande. Han är ju så stor nu, och växer mest på längden (och fötterna, herrejösses vad snabbt han växer ur sina skor) och gör stora framsteg med talet som gradvis blir rikare och mer grammatiskt korrekt, och lär sig mer och mer att utföra praktiska sysslor själv, som att bre mackor och använda kniv vid bordet.

Vi avslutade helgen hos farmor, för att fira farbror C:s födelsedag i fredags. H röjde runt som en tok, och L for omkring i H:s gamla lära-gå-vagn. När vi kom hem somnade både barnen och B, och jag ska strax krypa ner i sängen också.

Ny vecka imorgon. Ny chans att komma ikapp och få ordning på mitt liv.

– – – Det här skrev jag igår kväll, men det hade tydligen inte publicerats, så jag bara skickar ut det nu – – –

Hej då, Polarn o. Pyret!

Hej då, Polarn o. Pyret!

Sedan typ i somras har jag, som många andra, rasat över i princip varenda inlägg i sociala medier som kommit från mitt forna favoritklädmärke till ungarna.

Företaget som så länge stått för att barn ska få vara barn, att de gör kläder för barn, inte pojkar och flickor. De säljer nu pojk- och flickkläder. Som ser ut som små vuxenkläder. Där flickkläderna är snävare i passformen än pojkkläderna.

Och jag är riktigt ledsen. Jag har verkligen tagit åt mig personligen. Jag känner att de har svikit barnen – MINA barn. Det är ju bara ett klädmärke, men jag har verkligen identifierat mig med deras nu övergivna ideal.

Den senaste veckan har det hela verkligen tagit fart på facebook och instagram, men Polarn o. Pyret hävdar att den nya kollektionen säljer bättre än tidigare kollektioner. De ger bara marknaden vad den vill ha, alltså.

Det är så tragiskt. Men jag ska göra vad jag kan för att få till en förändring. Inget mer Polarn o. Pyret. Inga fler lata inköp av kläder som inte passar mina ideal bara för att kunna plocka något direkt i en butik eller få ett bra pris. Jag tänker nu bara köpa de fina färgglada, könsneutrala och lekvänliga plagg som jag vill att mina barn ska ha, även när de blir dyrare och lite krångligare att hitta. 

(Okej, treåringen måste väl få några brandbils-/traktortröjor eftersom han verkligen älskar alla typer av bilar och fordon och har börjar ha en åsikt om sina kläder. Men de ska banne mig vara färgglada ändå.)

Jag tror inte att jag är ensam om att vilja ha mer färgglada och könsneutrala barnkläder, men ändå köpa mycket annat för att det är så mycket mer tillgängligt (och billigare). Vi måste visa att marknaden finns. Att vi är många som vill ha en förändring i barnklädesutbudet. Annars kommer det bara att fortsätta så här. 

Ingen vardagsmat

Ingen vardagsmat

Den här veckan har jag inte gjort någon matplanering. Inte har jag handlat heller. Allt var upp och ner med hänsyn till jobbgrejen som sedan aldrig blev av.

Förra veckans matplanering genomfördes som tänkt. Falukorven var som falukorv är mest, och älskades av ungarna. Bön- och majsburgarna var väldigt goda, och barnen åt relativt entusiastiskt. Fiskgratängen var menlös enligt oss vuxna, oätlig enligt H, men rätt god enligt L.

Tomatsoppan var en god tomatsoppa, men något hade nog gått fel i receptet, för brysselkålen var rå och besk även efter dubbel tid i ugnen. Det kan nog ha varit 225 grader som avsågs, och inte 125. Det framgick inte heller om den skulle vara hel eller delad efter att de yttersta bladen dragits av. Jag tror att halverad på högre värme och kanske lite honung på snittytorna hade givit ett bättre resultat. Nu drog brysselkålen bara ner den goda soppan. Barnen åt ostmuffins.

Igår åt vi så sjukt god mat: chicken piri piri med potatis-/sötpotatiskross enligt Jamie Olivers recept. Jag såg det på hans ”30 minute meals” som går på tv8. Receptet går att googla fram, men bäst är att kolla när han gör det. En del saker är oklara om en bara läser receptet utan att ha sett hur han gör. Potatis och sötpotatis som mosats/hackats ihop med citron, koriander, chili (vi uteslöt den just i potatisen för ungarnas skull) och smulad feta och olivolja ringlad på toppen. Så gott och fantastiskt snyggt serverat som en stor mess på en träskärbräda. Knaprigt stekta kycklinglår i riktigt surstark sås till. Det godaste jag ätit på länge.

Eller sen i lördags då. När det blev råbiff.


Jag valde ut den finaste köttbiten jag såg i köttdisken. En fin, mörk bit njurtapp. Som dessutom bara kostade 99 kronor kilot. Bad dem grovmala den. Helst äter jag mer grovhackad (för hand) och chunkig råbiff, men vi var lata. Åt som en puck, med rå äggula, finhackad roscofflök, dijonsenap, små kapris, hackade cornichoner, en grönsallad med dijonvinägrett. Och tryffelchips som crunch till. En Cotês-du-Rhône i glaset. Himmelriket!

Även helgen innan bjöd på total lyxmat, då vi för allra första gången lagade ankbröst hemma. Jag vet inte varför vi aldrig gjort det förr, vi äter det ju gärna ute.


Inte den snyggaste matbilden, men det smakade sagolikt. Ankbröst tillagat ungefär enligt det här receptet, fast utan grönkål och krasse, och lite extra smaktillsatser i såsen (soja, cointreau). Med baconlindade haricots verts-knippen, sjudna morötter och sockerärter, samt hasselbackspotatis på sötpotatis och svart potatis. Suveränt.

Fast vi kör vanlig hasselbackspotatis nästa gång… Den svarta potatisen som Ica sålde som ”svarta spindelkroppar” inför halloween var mer snygg än god, och även om jag gillar tanken på anka och sötpotatis så är B inte så förtjust i sötpotatis generellt.

Istället för vardagsmatstips denna vecka blev det alltså lite lyxigare och mer köttbetonade tips. För att ibland är livet en fest. Eller nåt.