Enok & Thømpson Cape Farewell Comfort – en recension

Enok & Thømpson Cape Farewell Comfort – en recension

Jag har noterat att en viss tagg på bloggen har dragit stora besöksantal den senaste veckan, nämligen den som rör sängen vi köpte i samband med flytten förra våren. Gissningsvis är det reasäsongen på Mio som orsakat det stora intresset för Enok & Thømpsons sängar.

Vi köpte vår Cape Farewell Comfort för ungefär 1,5 år sedan, med tillhörande ben i borstad aluminium, bäddmadrassen Fiord Breathe och sänggaveln Avon i pikerat utförande. Vi valde en 180 cm bred säng, 200 cm lång och extrafast på båda sidor (det är verkligen ett tips att köpa samma fasthetsgrad på båda sidorna av en dubbelsäng, min upplevelse är att olika fasthetsgrad alltid leder till att det blir en skidbacke mitt i sängen, med lutning mot den mjukare sidan).

Så här ser den ut. Färgen är Roma Beige (som verkar heta Romo Beige nuförtiden), men intrycket är mer åt det grå hållet, tycker jag.

Jag har egentligen inte mycket att säga utöver att vi är väldigt nöjda med sängen. Möjligen skulle jag ha önskat att den var ännu något fastare (eller så är det den tjocka bäddmadrassen som gör att den känns lite mjuk), och att färgen var mer beige. Det är helt klart den bästa sängen jag någonsin haft, men jag har vid några tillfällen sovit i skönare sängar på hotell, och då har det i regel varit sängar från Enok & Thømpsons exklusivare ”modermärke” Carpe Diem.

Bäddmadrassen är väldigt skön (men lite för mjuk för mig, tror jag), och jag tycker att den andas ganska bra. Trots att den har en latexkärna tycker jag aldrig att det känns sådär svettigt och klibbigt som det kan göra med sådana madrasser.

Att säga att vi sover bra i den vore dock en lögn, men det beror knappast på sängen, utan på att vi allt som oftast delar den med en ettåring, en treåring och ibland en katt eller två, och sover i alla möjliga – och nästan omöjliga – ställningar och konstellationer. Vi önskar dock av denna anledning att vi hade kostat på oss en 210×210 istället…

Jag tror att vi betalade ca 34-36 000 kronor för hela klabbet förförra sommaren, då den var på något erbjudande, minns inte exakt. Min uppfattning är att det är en prisvärd säng. Sängen vi hade innan var någon kontinentalsängsvariant från Mios egna sortiment, som kostade mindre än hälften så mycket, men också var ganska obekväm, hade en bäddmadrass som verkligen drog till sig svett, och snabbt såg sliten och ful ut. Ytterligare innan dess hade B en enkel ramsäng med furugavel, och jag hade (innan vi flyttade ihop) en rund (!) historia från Ikea som gärna ville glida isär i fyra tårtbitar. Så visst har vi gjort en sängkarriär de senaste tio åren.

När tiderna av bebiskräk och …diverse… från sjuka och/eller icke rumsrena barn är slut i vårt hushåll kommer vi nog att byta upp oss till en ”riktig” Carpe Diem-säng. Kanske en ställbar, för långa, lyxiga helgmorgnar med kaffe på sängen och en bok. Den tiden är dock inte här ännu, och tills dess är vi helt nöjda med vår Cape Farewell Comfort.

Vi reafyndade själva nya duntäcken och -kuddar på Jysk förra veckan, som har förbättrat sovsituationen ytterligare. Jag har till exempel fått två kuddar som inte går att knöla ihop till knytnävsstorlek…

Omskakad

Omskakad

Igår hade jag en ganska hektisk jobbdag. Vi har bytt dagar denna vecka, just eftersom jag hade ett viktigt möte igår som inte kunde förläggas på en annan dag.

Mötet, som var tänkt att ta en eller ett par timmar drog ut till tre timmar, och när jag kom ut var jag ganska mör. Hade ett par missade samtal från B, vilket var ganska väntat när klockan var efter 17. Vi brukar ju höras av någon gång däromkring för att stämma av tider och matplaner och annat. Jag ringde upp, och fick en ganska svårpratad man på andra sidan linjen.

”Jag är på sjukhuset. Med H. Och kollar halsen. Han åt en massa mandlar, och sedan blev han konstig. Jag kan inte prata nu, jag är stressad, jag måste gå.” Klick.

Jaha. Efter några sekunders bearbetning kickade paniken in. Vadå sjukhuset? Kollar halsen? HÅLLER HAN PÅ ATT KVÄVAS? Jag stod därute i mörkret i en ganska öde avkrok av staden. Och kände mig så liten. Och så rädd. MIN POJKE! Jag började hyperventilera och panikgråta medan jag stapplade i riktning mot sjukhuset. NEJ NEJ NEJ. INTE MIN H. INTE MIN H!

Försökte ringa upp B. Inget svar. Ringde tre gånger till. Fortfarande inget svar. Skickade ett panikslaget sms mellan tårarna och snyftningarna medan jag fortsatte min irrfärd mot sjukhuset. ”Svara hur mår han, är han vid medvetande, lever han?” Ringde upp B igen, eller om han ringde upp, jag minns inte. ”Vad händer hur mår han?” ”Lugn, han springer omkring här, det är ingen fara, jag ringer upp sen.”

Jag saktade ner farten och började få kontroll över mig själv igen. Kom fram till akuten efter en stund, där jag hittade min lilla familj i ett undersökningsrum. H for mycket riktigt omkring och undersökte britsen och alla slangar och skulle visa sina nya strumpor. L satt i sitt babyskydd och började – som vanligt – gråta när hon såg mig. Jag fick ta upp henne och försöka prata med B och krama om och lugna ner H medan jag försökte få en bild av vad som hänt.

H hade hittat skålen med mandlar som vi haft till före-maten-plock på söndagen, då vi hade nästangrannarna över på middag. Moffat i sig ett gäng, och en kort stund senare börjat bete sig underligt. Klaga på ”jätteont” i halsen, gå runt med tungan ute och gnugga tungan mot tröjärmen, velat gå på pottan men ändå inte, klagat på ont i munnen. B hade ringt 1177 och fått rådet att ta honom till akuten.

Väl där hade han snart mått bättre, och alla värden hade sett bra ut. Som jag förstod hade tungan varit röd och svullen tidigare. Han hade fått en kortisontablett, och sedan ville de bara vänta en stund för att se hur han mådde. Det var en ganska lång halvtimme. Inte längre på grund av oro, utan för att båda barnen var uppspelta och helst ville undersöka akutmottagningens korridorer. En brits i rummet som de båda ville klättra på, och inga stolar. Så jag satte mig på golvet och försökte hitta saker på telefonen som skulle hålla båda ungarna lugna en stund.

Till slut kom en läkare och kollade honom i munnen, och sade att allt såg bra ut. Ingenting tydde på att det var en allergisk reaktion, eftersom han ätit mandlar många gånger tidigare. Troligen var det bara någon annan form av tillfällig reaktion, och vi kunde bara åka hem och göra precis som vanligt.

Men jag känner mig fortfarande omskakad. Även nu dagen efter och med vetskapen om att det inte var någon fara alls kan jag inte prata eller skriva om det utan att tårarna börjar rinna.

Det går inte att beskriva hur liten och rädd jag kände mig där innan jag fått några lugnande besked. (Jodå, B har fått sig en skopa för sin undermåliga kommunikation. I ett sådant här läge MÅSTE en börja med att säga att allt verkar okej! Framför allt när en pratar med drottningen av katastroftänkande.)

Att något skulle hända med ens barn. Blotta tanken är så smärtsam. Och det dåliga samvetet över hur mycket i kläm han hamnar just nu, men en liten och temperamentsfull lillasyster som tar så mycket tid och kraft. Han får så lite tid, och så mycket gnäll och skäll. Så höga krav på en så liten kille. Och han har varit så liten och emlig på sistone. Blek och trött och inte alls sitt vanliga glada jag. Ännu krångligare med maten, med krav om bara smör på smörgåsen och inte ens ketchup på makaronerna, bara helt neutrala smaker. Jag har varit lite orolig över hur han mår, både psykiskt och fysiskt. Men samtidigt så tar väl kanske vintermörkret på barns krafter också, plus de ständiga småförkylningarna som kommer och går i princip varje vecka just nu. Han har hostat rätt mycket på nätterna i några dagar. Jag vet inte…

Min älskling. Jag måste vara snällare mot honom, mer tålmodig, ge honom mer tid och mer kärlek. Idag när jag lämnade på föris och fått min millisekundskram innan han rusade in på avdelningen kom han utspringande i hallen igen för att få ”kram, puss och vinkevink” enligt hans gamla rutin. Snutte!

”Ta kort på mig, mamma!” säger han alltid när vi promenerar till förskolan på morgonen. Först på stubben ovanför backen, och sedan efter att han sprungit uppför slänten mitt i backen ner mot förskolan. Kamerarullen är fylld av släntbilder med en suddig figur som hoppar omkring längst upp…

Ibland ställer han upp och poserar lite i lekparken också. Hjärtat exploderar nästan av kärleken jag känner för den här lilla människan. Måtte inget ont någonsin hända honom.

 

Bot och bättring

Bot och bättring

Häromdagen satt jag och tittade tillbaka i bloggens arkiv, för att se när det egentligen var som H började vägra matning och puréad mat. Och insåg hur mycket jag saknar att ha de månadsvisa uppdateringarna för L:s del.

Jag startade ju bloggen när H var fem månader gammal, och gjorde månadsuppdateringar framåt och bakåt parallellt tills jag var i fas. Jag måste nog göra samma sak för L nu. För att ha det där ”go-to”-inlägget när jag behövet kontrollera något. Just nu får telefonens bildminne vara min minnesbank, jag scrollar tillbaka för att se bland mina bilder när L egentligen började stå. Eller åla. 

Bloggande har blivit eftersatt ett tag, precis som allt annat utom ren och skär överlevnad. Hus och trädgård förfaller, jag hinner inte hålla kontakten med familj och vänner, och både bloggande och bloggläsande blir sporadiskt. Vi klarar bara av att ta oss till jobb och förskola, få mat i magarna och sova, känns det som. 

Har ingen aning om vart tiden egentligen tar vägen, och jag avskyr känslan av att tiden är en stor våg som jag bara sveps med av, istället för fina planerade block av aktivitet, och checklistor att pricka av. 

Eftersom min hjärnas processorkraft har blivit decimerad sedan jag blev mamma (undrar om jag kommer att vara korkad och trögtänkt för alltid nu?), och internminnet är helt ur funktion, behöver jag dokumentera allt för att minnas.

Bloggen för att minnas vad som egentligen hänt under dessa år, och jag måste också återuppväcka min bullet journal för att ta kontroll över min planering. Men har sååå svårt att börja igen utan att i efterhand först fylla i de saknade veckorna. Tycker inte om när saker är inkompletta (gissa varför jag blivit så hooked på Pokémon Go?), och lägger ofta ner när det inte blir perfekt. 

Men jag jobbar på det där, att bara ta nya tag och strunta i om det inte varit perfekt innan. För jag kommer aldrig att ha tid att pussla ihop saker som hänt för flera veckor sedan och planera för de kommande veckorna i ett svep. 

Så jag ska ta mig tid att både dokumentera mer, och planera mer. Jag behöver få kontroll igen.

Dags att börja snickra på inläggen om L:s andra, tredje, fjärde, femte, sjätte, åttonde och nionde månader, med andra ord.

Jag tror jag hann med den första månaden, och även har ett påbörjat utkast om den andra, resten får jag gå tillbaka och läsa i bloggen, kolla telefonkameran, stämma av gula kortet o.s.v., för jag minns nästan ingenting. 

Idag kryssar vi Ålands hav fram och tillbaka för påfyllnad av vinkällaren. L sover i vagnen och H leker i lekrummet. Numera så stor att det räcker att jag sitter utanför. Därav bloggande.

Åttamånaderskontroll och treårskontroll på BVC

Åttamånaderskontroll och treårskontroll på BVC

Det blir stötvisa uppdateringar här just nu. Sömnen stökar fortfarande för lillan, och jag får inte många sammanhängande timmar själv med anledning av detta. Kämpar mig igenom dagarna i en dimma, och förvandlas till en blöt fläck på golvet (eller nåja, i soffan oftast) när barnen väl somnat om kvällen.

Gårdagen (i förrgår vid det här laget) förtjänar dock en uppdatering, eftersom det var stora milstolpar i småttingarnas liv: storebrors 3-årskontroll och lillasysters 8-månaderskontroll på BVC. Haha, så episkt var det kanske inte, men det var ju ett tag sedan vi fick en officiell kontroll av telningarnas utveckling…Tacksamt nog fick vi ett sammanbakat besök, och infann oss hela familjen igår (i förrgår) eftermiddag. Båda barnen fick ett stort fett ”OK” i rumpan!


H vägde in på 16,55 kilo och 96 centimeter, strax över medel på båda kurvorna. Något mer över medel på vikten än längden, men inte på något sätt så att han vägde för mycket för sin längd. Han fick namnge föremål på bilder (typ boll, penna, mugg, bil, mössa, äpple), och svara på några frågor om bilderna (”Vad kan man äta?” ”Äpplet”, ”Vad gör man med bollen”,”Sparkar på den!”,”Vad har man i muggen?”, ”… …”, ”Vad brukar pappa dricka?” ”Jiiiin! (Vin)”. Generad pappa, men BVC-sköterskan har nog hört värre saker ur barnamun :-D.

Sedan kollades förmågan att ta instruktioner: ”Ge äpplet och pennan till mamma!”, förmågan att rita bollar (det blev mer spiraler, men det var nog viktigast att han försökte göra något runt) och att han hoppade på hela foten. Vi pratade om potträning (går sådär med det när han aldrig vill gå på pottan), motorik och mat, och sköterskan tyckte att han var väldigt duktig på att leka och prata.


L vägde in på 8 820 gram och var 70 centimeter lång, och låg precis på medelkurvan, som hon följt perfekt de senaste månaderna. Huvudmåttet kommer jag inte ihåg, men det var en liten bit över medel (blir nog en smart tjej av den där lilla). Det gjordes inga direkta andra kontroller av henne, men det var rätt uppenbart att hon låg bra till motoriskt eftersom hon ålade blixtsnabbt genom rummet, ställde sig mot fönsterbänken och bankade på den, satt och lekte med leksaker och var sitt vanliga aktiva jag. Sköterskan nöjde sig med att konstatera att hon var tidig, och sedan pratade vi lite mat, tänder, prat, om hon verkar se och höra bra samt det obligatoriska barnsäkerhetspratet.

Vi har ju inte direkt barnsäkrat hemma denna gång, utan vi tar det lite som det kommer. Det känns som att vi nu med andra barnet har mer koll på vad en bebis kan tänkas hitta på, hur långt den hinner på en viss tid och hur stor radie som behöver röjas kontra hur tät koll en har under lekstunderna. Så småningom ska vi sätta upp en grind i köksöppningen för att hindra åtkomst till trappan, och jag har spanat in några vassa hörn som kan behöva sättas skydd på så fort hon börjar gå lite mer längs möblerna. 

Idag ”firar” jag och B nio år tillsammans. Men eftersom vi har en treårsdag imorgon att förbereda inför blir det nog inte mycket firat… Det kändes superspeciellt att vårt första barn var beräknat på vår sexårsdag när det begav sig, men nu känns det lite småtrist att ”vår” dag alltid kommer att överskuggas av födelsedagen, som kom att bli dagen efter.

Mormor kom igår för att delta i firandet av H, imorgon blir det tårta på sängen och allt det där, och sedan kalas på lördag med familj och vänner, med kräftskiva för oss föräldrar och några vänner på kvällen. Puh, hur ska jag orka med allt detta med tre veckors knackig sömn i bagaget? Och som grädde på moset behöva rycka in för ett par korta jobbinsatser både idag och imorgon.

Tänk, imorgon är det TRE år sedan jag blev mamma!

Alicante – onsdagen.

Alicante – onsdagen.

Hrhum… det går segt med min reserapportering, och ännu finns ett par dagar och en hemresa kvar att dokumentera till eftervärlden.

Onsdagen i Alicante bjöd på resans absolut varmaste dag. Efter den vanliga frukosten på mathaket i gränden gjorde vi som vädret påbjöd, och sökte oss till det stora El Corte Inglés-varuhuset och dess lufkonditionerade miljö. Jag köpte två superfina regnbågsrandiga handdukar, en i stort-badlakan-format och en ännu större. Perfekta till stranden. En annan resa förstås, när jag hunnit tvätta bort den värsta mjukheten ur dem.

Jag gick länge och klämde och kände på barnvagnsavdelningen, men köpte faktiskt ingenting. Om jag hade hittat en sån där sittstödskudde, som kan sättas i en liggdel så att bebisen kan sitta upp, hade jag dock slagit till. L fick verkligen kläm på det där med att dra sig upp till sittande under resan, så när vi var ute och spatserade när hon var vaken släppte jag ut hennes överkropp ur vagnsselen och bullade upp med en väska eller en handduk bakom ryggen. Det har verkligen gått bra att använda liggdelen på Babyzen Yoyo+ lite extra länge, framför allt när det gått att låta henne sitta upp lite i den också.

H fick leka lite i den bilfria gränden medan vi avslutade frukosten.

Lunchen avnjöts på ett riktigt uselt ställe längs strandpromenaden, där H fick in halvråa kycklingspett…Sedan fick vi en eftermiddagsdrink på baren som hänger ut över kajen. Inledningsvis sov båda barnen middag. Vi ratade stranden den här dagen, för H ville bestämt inte dit. Plus att mamman led ganska rejält av sina sönderbrända skuldror och axlar, och inte alls kände för att vistas avklädd i solen.

L lärde sig att dra sig upp till sittande, och vi lossade axelremmarna så att hon kunde träna lite.

Med återställd vätskebalans kunde vi sedan göra ett nytt besök på El Mundo de los Niños på kvällskvisten. Denna gång var även de stora barnen med. Även för tonåringar fanns det lite att göra – killarna hoppade i sådana där gummirep som sätts runt midjan medan en hoppar på en studsmatta, så att en kan hoppa hööögt upp i luften. Det såg väldigt kul ut, men jag kände mig lite för tjock för att ge mig på det själv.

H fick åka bilar igen, och var väldigt nöjd.

Därefter var det middagsdags, och vi testade ytterligare ett ställe längs strandpromenaden. Okej, men inte mer. Kött som med lite god vilja skulle kunna kallas medium-well gör ju ingen särskilt glad, men det var inget som var direkt dåligt i övrigt. Vi snöade in lite på Ribera del Duero-viner, som var riktigt bra och verkligen ökade vårt intresse för de spanska vinerna, som vi oftast annars avnjuter i form av Priorat och någon flaska Rioja ibland.

Kvällen var fortsatt jättevarm, och vi var inte direkt sugna på att återvända till lägenheten och klibbig sömn. Så vi satt ute i baren i favoritparken ända tills de stängde. Barnen sov och vi sippade på isdrink efter isdrink. Jag satt i min allra mjukaste tunnaste blus och svettades nästan ihjäl.

Okej, skitdåliga bilder, jag vet. Men iphonekameran är inte till stor hjälp efter solnedgången, så det blev vad det blev. Den här parken är sååå charmig, med den lilla runda baren i mitten, halvt överväxt av grönska, sköna rottingstolar och så förstås de hundraåriga fikusträden som står som halvt förstenade jättar och tronar över alltsammans. Jag längtar tillbaka.

Sorry för trist inlägg à la resedagbok, men den här bloggen är min dagbok som ska hjälpa mig att minnas allt vi gjorde under dessa hektiska småbarnsår, för min hjärna har helt tappat förmågan att lagra saker i minnet sedan barnen kom.

I hemmets lugna vrå igen

I hemmets lugna vrå igen

Så har vi äntligen kommit hem. På ett sätt var det trist att lämna underbara Alicante, men samtidigt är det så skönt att ha resan ”avklarad” – att ha kommit hem med alla välbehållna, utan att några större katastrofer inträffat.

Sovsituationen har varit det jobbigaste, och jag har verkligen sovit som en kratta, så att få komma hem till den egna sängen är inte helt fel. Jag kommer att sova som en gudinna inatt!
Imorgon ska jag börja sammanfatta resan här på bloggen!

Dan-före-dan

Dan-före-dan

Imorgon är det dags – vi ska packa ihop båda barnen i bilen, parkera den på Arlanda och kliva på ett flygplan. Första flygturen för barnen, och första flygturen för mig som mamma. Hua! 

Jag har redan ångest över att jag vill utsätta mina barn för livsfara. Annars är jag inte särskilt flygrädd, utöver lite nervositet vid start och landning. Men nu våndas jag över mina småttingars liv, som kanske kommer att släckas i en flygkrasch. Eller genom värmeslag, eller drunka i Medelhavet. Hönsmammehjärnan går på högvarv. 

Denna här ska flyga imorgon!

Samtidigt är jag förväntansfull inför vår kortsemester i värmen. Det ska bli skönt att få umgås med goda vänner i värmen, äta och dricka gott, och se H få nya spännande upplevelser. Att få upptäcka världen genom ett barns ögon är så fantastiskt!

Igår kom min lillebror över och stannade hela dagen. Min pappa hade skjutsat honom hit, och stannade också över lunch. Jag gjorde en latmanslunch i form av ost- och skinkpaj på färdig pajdeg. Min familj är tack och lov inte så kräsen 🙂

H monopoliserade morbror W hela dagen, och den stackarn fick inte mycket till vila. Han fick dock hjälpa till att montera H:s nya trehjuling med släp. Inte det lättaste, visade det sig. Men till slut var den i alla fall färdig, och en glad liten kille spenderade resten av dagen med att lasta leksaker på släp och flak, och hälla ut dem över hela huset.

Stiga Roadracer med släp. Vi har köpt en knuffa-på-stång också 😀

Efter att B kom hem grillade vi kycklingfilé och lammkorv provencale, som vi åt med en rostad potatissallad med franska smaker i form av rödlök, haricots verts och en vinägrett med dijon, dragon och kapris. Jag drog ut på en kort promenad efter middagen, för att inte bryta mina streaks i pokemon go… Närmsta gym är som tur är bara fem minuter bort, och det är ingen dum utsikt därifrån om kvällarna.


Det stojades från staden, och en ångbåt var på väg in i hamnen och tutade dovt. Det är mysigt här. På sommaren i alla fall.

Idag har vi tvättat, och handlat jag vet inte hur många par skor. Ett par rosa crocs (skämskudde, men behöver något till stranden), två par ballerinaskor (varav ett par sådana där som kan vikas in i en liten påse) och ett par rediga promenadsandaler till mig. Ett par gröna crocs till H. Och typ tre par loafers till B. 

Lite plock medan det blir glöd i grillen. Serranoskinka med melon, rostade mandlar och oliver – H älskar det!

Vi har lyckats natta båda ungarna i Donkeyn, och ska nu försöka få ihop en vettig packning före läggdags. Wish us luck 🙂

Thursyay!

Thursyay!

Torsdag är lite av min fredag. Veckans sista arbetsdag. Inte för att jag tycker att det är jobbigt att vara på jobbet nu, tvärtom. 

Problemet är snarare att jag har för lite tid på kontoret just nu, vilket skapar stress och ångest och dåligt samvete. Men när jag har jobbat klart på torsdagen är det bara fredagen kvar innan jobbångesten släpper för veckan. På helgen är det ju ändå ingen som förväntar sig att jag ska göra något på jobbet, så på helgen känner jag mig ledig på riktigt. Det gör jag inte på mina föräldralediga vardagar. 

Lilleman har varit hos tandläkaren för första gången, och fick godkänt. Det var mycket roligt att åka upp och ner i stolen, och han berättade glatt för alla han såg efteråt att han ”fåttit en gummipåse” (papperspåse) med en ”luftballong” (ballong) hos sin tandläkare. ”BARA min tandläkare!” Jupp, han har kommit in i min-bara-min-åldern också…

Lillasyster blev sju månader igår, och står på alla fyra och gungar fram och tillbaka hela tiden. Har lärt sig att åla framåt, och kan färdas genom ett rum snabbt som tusan. 

Idag chockade hon alla med att glatt, och nästan utan spill, äta upp en halv burk barnmat. Hipps Pasta Bolognese. Gick hem hos H också, minns jag. Först hade jag dock lyckats misshandla henne genom att nypa fast lite nackskinn i haklappen, och hon blev så chockad och arg att jag började tro att hon skulle hata mig för all framtid.

Orkar inte avsluta detta inlägg på något vettigt sätt, så jag säger bara godnatt!