Veckans vardagsmat, vecka 5

Veckans vardagsmat, vecka 5

Idag är en bättre dag. Kanske för att jag valt att köra strutsmetoden och låta alla jobbfrågor vänta tills imorgon när jag är på kontoret. Idag ska jag bara bara vara mamma, och släppa tankarna på allt jag ändå inte kan göra något åt idag.

H är på förskolan, B på jobbet. Jag har lagt L för lunchvila, och jobbar stenhårt på att få in henne på förskoletiderna, med lunch vid 11 och sedan vila vid 11.30. Men oj, vad hon är trött den sista timmen, eftersom hon är van att somna vid 10-tiden. Och när hon är trött, då jävlas hon. Ska absolut få tag i ljusstakar, krukväxter, kattmat, allt. Skrikskrattar när hon blir tillsagd, dramagråter när hon blir fråntagen något. Jobbigt för oss båda, men det känns som att det kommer att vara bra för henne att redan ha dagarna strukturerade ungefär som de kommer att bli framöver.

Tanken var att jag skulle sova med henne, eftersom nattsömnen blev kort inatt. Men jag hade inte ro i kroppen, så jag gick upp och planerade veckans mat istället. Hon har hamnat i en sån där kravla-omkring-i-sängen-i-tjugo-år-innan-hon-somnar-fas. Helt i linje med att hon just ska ha gått in i det nionde utvecklingssprånget. Men när hon väl sover är det så skönt nu, att det går att lämna henne sovande i vår säng och hon helt enkelt kommer kravlande uppför trappan när hon vaknar. Hon klättrar ner från sängen helt klockrent, och klarar trappan utan bekymmer. Till och med neråt fungerar nu – hon backar eller åker på rumpan nerför.

Det känns som att kan-själv-stadiet kommit mycket tidigare med henne, för hon kräver redan att t.ex. få äta sin yoghurt själv med sked, och jag får inte ens hjälpa till att få upp mat på skeden längre. Hon kan dricka ur vanligt glas (nåja, en del hälla-rakt-ner-i-haklappen och hoppsan-där-skvimpade-allt-ut förekommer ju) och faktiskt KRÄVER att få ett riktigt glas att dricka själv ur.

Vanligtvis får ungarna inte söt yoghurt till frukost på vardagarna, men H hade sparat sin från igår, och då gick det ABSOLUT INTE att låta L vara utan imorse. Hon har örnkoll på vad alla andra får, och river ner himmel och jord om hon blir förfördelad. Kladdigt blir det, men hon får faktiskt upp yoghurt på skeden och in i munnen alldeles själv. I den här takten kommer hon nog att kunna äta själv (med sked) ganska bra när det är dags att börja föris om en dryg månad.

Förhoppningsvis vaknar L strax, så att vi hinner promenera innan det är dags att hämta H på förskolan. Jag har ett litet mål att hamna på ett snitt per månad om 10 km promenerade per dag. Men eftersom månaden började segt, och Trysil-resan blev en stillasittande historia, behöver jag komma upp i 14 km per dag de kvarvarande dagarna denna månad för att lyckas.

Nåväl. Denna vecka har mataffären bra pris på lax (hel sida), kolja och butternutpumpa. Vi har aubergine och mozzarella hemma som behöver användas.

  • Måndag: Auberginepasta m. mozzarella. (Vi har testat den innan, och den blev en omedelbar ny vegofavorit)
  • Tisdag: Hemgjorda fiskpinnar på kolja, med remouladsås, kokt potatis och ärtor. (Recept kommer, för jag har rivit ut det ur någon tidning och hittar det inte på nätet.)
  • Onsdag: Pumpasoppa med kokos.
  • Torsdag: Pulled salmon wraps (Santa Marias koncept m. färdig kryddblandning, bröd och lemon chutney, det är så snabbt, gott och ungarna äter det faktiskt.) Resten av laxsidan tänkte jag skära i kuber och frysa in till en laxchowder nästa vecka.)

Nu ska jag bara skriva inköpslistan. Men denna vecka tänker jag bara lägga till B i Google Keep-anteckningen, och sedan låta honom ta bilen och handla. Det får vara så nu, för jag orkar inte, även om jag faktiskt tycker om att handla mat, och B avskyr det. Körkort vore ju en bra sak att ha…

Världens bästa bilbarn

Världens bästa bilbarn

Nu ska jag kanske inte ropa hej här, med en dryg timme kvar innan vi rullar in i hemstadens trygghet, men våra barn är verkligen helt suveräna bilåkare.

Vi lämnade Trysil före 12 idag, varvid L somnade inom några minuter, och H tyst och snällt satt och kollade på nedladdade Netflix-serier på paddan. När vi stannade för mat i Ludvika vid halvfyratiden hade L rätt nyligen vaknat, och H hade suttit knäpptyst och tittat på paddan hela vägen (lång tid, jag vet, men under bilresor är det fri tillgång som gäller).

Efter maten somnade L om, och H ville fortsätta titta på paddan. Jag lät honom göra det en liten stund, men passade på att dra en nödlögn om att den behövde laddas med min laddare i baksätet när vi stannade för att plocka med ett par muggar kaffe. Nästa barn somnade inom fem minuter. Så nu sover båda två. Visst, vi får kanske lite bekymmer med L ikväll, när hon nu sovit middag halva dagen, men det är verkligen skönt att kunna resa så här långt med bil utan att det blir några bekymmer med barnen. Kanske kommer det att fungera med kontinentresor även med två barn?

Båda barnen har haft jättekul i spa-avdelningen på hotellet, och vi badade både igår och i förrgår. (Ett bra sätt att trötta ut dem lite…) För L var det första gången hon badade i en pool, och hon var lite skeptisk till en början, men bara en kort stund. Hon har ju aldrig fått gå på babysim, eftersom hon föddes helt fel tid för att passa in kursstarter före sommaren, och i höstas hann vi inte boka innan allt i närheten var fullt. Undrar om det finns något mellanring någonstans, hon är ju för stor för att börja på babysim nu, och de ”plask och lek”-kurser jag sett har varit för 3 år och uppåt, eller fortsättning på babysim och krävt förkunskaper.

Igår fick H testa att stå på skidor för första gången. De var snöigt och blåsigt fortfarande, med ett par decimeter snö av klistrigaste sorten, så skidorna gled knappt. Och gossen kunde inte låta bli att gå med skidorna, hur mycket vi än tjatade om att han bara skulle stå still med fötterna. Men, men, han har i alla fall fått ett första smakprov.

L skulle ha fått åka pulka, men somnade i vagnen snart efter att vi kommit ut, så vi lät henne sova. H fick åka lite pulka istället, och var sedan bestämt färdig med utelek. Vi fick ta en fika så att L skulle hinna sova lite innan vi släpade in henne.

Kaféet är en av de mysigaste platserna på hotellet, och jag blev smått tårögd när jag tänkte på vår första resa till Trysil, när H var bara snart ett halvår.

Och förra gången, när han var nästan ett-och-ett-halvt. Bara en dryg månad innan jag blev gravid med L, som var anledningen till att det inte blev någon Trysil-resa förra året då hon var nyfödd.

Det är riktigt kul att återvända till samma ställe regelbundet, så en kan verkligen märka skillnaderna mellan att resa med barnen i olika åldrar. Barnvagnen har i alla fall varit densamma de senaste två resorna – min älskade Mountain Buggy Terrain, som dock fått nya kläder sedan förra resan. I år fick den verkligen att ”bita i” – ett par decimeter klistrig snö, med stora vallar överallt. Men med låst framhjul kom den faktiskt fram ändå, vilket jag tror mycket få andra vagnar hade klarat av.

Båda barnen hade jättekul i spa-avdelningen, och vi badade både igår och i förrgår. (Ett bra sätt att trötta ut dem lite…) För L var det första gången hon badade i en pool, och hon var lite skeptisk till en början, men bara en kort stund. Hon har ju aldrig fått gå på babysim, eftersom hon föddes helt fel tid för att passa in kursstarter före sommaren, och i höstas hann vi inte boka innan allt i närheten var fullt. Undrar om det finns något mellanting någonstans, hon är ju för stor för att börja på babysim nu, och de ”plask och lek”-kurser jag sett har varit för 3 år och uppåt, eller fortsättning på babysim och krävt förkunskaper.

Ungefär där vaknade L, och jag hann inte skriva färdigt igår. Hon var vaken de sista 45 minuterna eller så, men gick att hålla på rätt bra humör med lite lek, en klämmis och lite russin. (Russin är den bästa barnmutan! Koncentrerat plockande och ätande en lång stund.)

Efter att vi kom hem fick ungarna en kvällsmacka, och sedan gick vi och sov allihopa. Och konstigt nog somnade L utan protester och sov ända fram tills klockan ringde vid 07. Trots att hon sovit 6+ timmar i bilen under dagen…!

Idag är jag på kontoret och städar undan det som ansamlats i inkorg och på skrivbord under veckan. Sedan är det helg igen.

Insnöad i fjällen

Insnöad i fjällen

Jag har inte gått och dött eller så. Just nu sitter jag insnöad på hotell i Trysil. Bilarna på bilden hade hela motorhuvarna täckta med snö bara några timmar efter att den här bilden togs.

Vi bilade upp i söndags, och kom upp till ett begynnande snöoväder. Som i princip har hållit i sig sedan dess. Snön yr och vinden blåser, och jag har inte varit utomhus sedan vi kom. B har inte heller givit sig ut i skidbacken ännu, och de få i sällskapet som gett sig på att försöka har mötts av mestadels stängda liftar och svåråkt snö.

Så jag har mest ätit. Sovit middag två gånger per dag med ett eller två barn. Badat lite pool, och hängt i hotellets ursunkiga lekrum. Sprungit efter L, som rymmer så fort hon får chansen, och klättrar på allt.

Imorgon är sista dagen, och då ska B förhoppningsvis få åka några åk, och H ska få testa att stå på ett par skidor för första gången. Om det bara blåser lite mindre ska jag försöka ta ut L i pulkan en vända.

Jag törs inte ens hoppas på att vädret ska bli tillräckligt bra för en repris på förra resans barnvagnspromenad upp till Høyfjellssenter. Veckan innan resan började jag en ny vana, med omväg till jobbet, lunchpromenad och en sen kvällspromenad efter att ungarna somnat. I snitt har det blivit 12-15 kilometer om dagen, och det har verkligen gjort gott för både kropp och själ.

Men nu med tre helt stillasittande dagar är jag rastlös i hela kroppen, och har en rejäl Pokemon Go-abstinens. Det är ju det jag pysslar med när jag är ute och går, för det lilla spelet motiverar mer än någon träningsapp jag någonsin testat, och får mig ut även när klockan är 22 och jag är dödstrött och det är minusgrader ute. Varje kilometer ger ju distans för att kläcka ägg och få godis från sin buddy. Plus att en kan fånga pokémon, snurra stop och samla exp och stardust. *NÖRD* Här finns inte ett enda litet pokestop som går att nå till fots, i alla fall inte under nuvarande väderförhållanden…

Men vi har en viss trivsel ändå. Vi är tre par (och 2+1 barn), och bor i en lägenhet med ett påkopplat dubbelrum, plus ett separat dubbelrum för det nyblivna samboparet utan barn (än). Frukost äts i hotellmatsalen, lunch lite som det faller sig, och sedan har varje par haft ansvar för att laga middag i lägenheten en kväll. Sista kvällen blir det restaurang.

Vi bjöd på chèvre chaud med tryffelhonung, ljumna rödbetor och stekta kavringskrutonger följt av pasta carbonara på vår kväll. Nästa kväll blev det bruschetta med två toppingar, en med räkor, koriander och avokado och en klassisk med tomat och rödlök, följt av burgundisk gryta med potatismos och en ananaspaj till dessert. Ikväll har vi dinerat på laxtartar följt av oxfilé med rostad potatis och hemgjord bea. Riktigt bra upplägg, med bra mat och känslan av att en får mat serverad varje kväll med bara en kvälls eget arbete.

Barnen har fått frysköttbullar, makaroner, varmkorv. Och korvbröd. Det är ju viktigt att de får i sig sitt vita mjöl och processade charkprodukter i varierad form…

Den här lilla bönan har nyss somnat. Det är så skönt att hon plötsligt blivit så stor att hon kan läggas i en vanlig säng och lämnas där. Om hon vaknar backar hon duktigt ut sängen och ger sig iväg och letar upp en förälder. Som alltid heter ”Mamma!” just nu, oavsett vem det är. Hon är ett litet plåster, som vill upp i famnen konstant och störtgråter så fort en lämnar hennes omedelbara närhet. Hon badade i pool för första gången idag, och verkade gilla det, efter en inledande skepsis.

H röjer runt och älskar både pool och lekrum, men humöret svajar rejält när de vanliga sömnrutinerna blir störda. Men han är i princip blöjfri nu, och jag bara dör av gulligheten i de små boxershortsen som sticker upp över byxlinningen. Han är såklart också mammig, eftersom L är det.

Nä, nu måste jag ut och socialisera igen. Och kanske börja fundera på att natta H också, som dock sov middag mellan 16 och 20, så det kan bli knepigt…

2017 – en kort återblick på året som gick

2017 – en kort återblick på året som gick

Om 2016 var året då allt hände – graviditet, nytt hus, ny stad, nytt kontor, ny anställd, nytt barn – så var 2017 året då nästan ingenting hände. Inga stora, dramatiska livsförändringar i alla fall.

2017 var L:s år, det går ju inte att komma ifrån. Hon började året som en liten sparv på drygt tre veckor, och avslutade det som en sjövild ettåring. Allt det jobbiga i början, med Von Rosen-skena, skrik och skrik och utslag och ingen sömn. Och sedan, när skenan försvann och hon fick mjölkfri ersättning, kom allt det underbara. Hon lärde sig att vända sig, åla, sitta, äta själv, krypa, gå och klättra, och sade sina första ord.

Vi började se den lilla personligheten växa fram. En liten vildnisse med ett sjuhelsikes temperament och ett fantastiskt driv, som dansar så fort hon hör något som påminner om en rytm eller en melodi. Som älskar att göra allt hon inte får, och bara gapskrattar när hon får tillsägelser (eller vrålar av vrede när något roligt tas ifrån henne). Ju strängare tillsägelse, desto bredare flin och glittrigare ögon medan hon fortsätter med den förbjudna aktiviteten. Full i fan. Full fart framåt. Hela tiden.

Storebror har hamnat lite i skymundan, men ändå vuxit från en ganska liten rumpnisse på nästan två-och-ett-halvt till ett alldeles färdigt …barn, som ska fylla fyra år om bara lite mer än ett halvår. Han började på stora avdelningen på förskolan redan under våren, och sedan började orden och meningarna forsa ur honom. Han slutade självmant med napp så fort han fyllt tre, och var nästan redo att sluta med blöja helt vid årets slut. Han lärde sig att fråga om saker han undrade över. Och att tjata hål i huvudet på oss. Mot slutet av året kunde han känna igen vissa siffror och bokstäver, och hade lärt sig den stora frågan: ”Varför?”.

Svartsjukan mot lillasyster har vuxit från nästan ingenting till en ganska jobbig situation under det gångna året, men är fullt förståelig med hänsyn till hur mycket han fått stå tillbaka, och hur stor han tvingats vara, fast han är ganska liten egentligen. Och hans svar är klassiskt – han blir bebis igen: pekar på saker och säger ”googoogaga” istället för ”kan jag få mera mat, tack?”, ska absolut sova i stora sängen varje natt och klättrar upp i mitt knä så fort han anar att lillasyster är på väg dit.

2017 var inte mitt år, det är ett som är säkert. Jag har fått nedprioritera allt som jag velat göra för mig själv. Som jobb. Träning. Läsning. Trädgårdsskötsel. Bloggande. Kontakter med andra människor. Städning. Tänka färdigt en enda tanke. Personlig hygien. Ja, allt, egentligen. Jag har fått köra ner huvudet och bara kötta på. Fokusera på att överleva dagen, veckan, månaden, året. Den enda fritidssyssla jag gjort för min egen skull har varit att spela Pokemon Go. För att det är kompatibelt med barnvagnspromenader, promenader till och från jobbet, promenader till matvaruaffären – något jag kunnat göra på väg till något annat.

Min och B:s relation har också hamnat i bakgrunden, och det vore lögn att säga att allt har varit rosor och fågelkvitter. Eller att något varit det. Vi har bråkat, gnällt, skällt, surat och tävlat i ”Vem Gör Mest?” Men vi hänger kvar. Försöker hitta fotfästet igen, att få vardagen att fungera så att vi slipper eviga bråk. Inte alltid det lättaste när barnen och hushållet tar all ork och den enda ”lediga” tiden är efter 22 på kvällarna. Något bröllop blev det inte av 2017, det har vi inte ens haft tid att tänka på. Men 2018 ska vi se till att få det gjort.

Snörvel, snyt…

Snörvel, snyt…

Scheiße, vad vi är sjuka!

Jag och lillstrumpan är såå förkylda sedan ett par dagar. Pappan hakade på trenden imorse. Bara H är någorlunda kry.

Det känns som att det var länge sedan hela familjen var frisk mer än någon enstaka dag. Någon hostar, någon har feber, någon kräks. Alltid är det något.

Jag jobbade en stund i förmiddags, men tog sedan över L till lunch och hämtade H på hemvägen. Jag är helt färdig, och L med. Men det går inte att få henne att sova mer än korta stunder, sedan bara gråter hon. Och jag behöver själv bara få kollapsa en stund.

Jag måste jobba hela veckan på något sätt, eftersom jag tappade så mycket arbetstid efter magvirus följt av en kaosvecka med BVC och kvinnoklinik och allt vad det var. Tänk att ha ett jobb en kunde vara sjuk ifrån! Eller mammaledig ifrån! Nääeej, visst föredrar jag ändå att vara min egen chef, men rackarns vad tufft det är just vid sådana här tillfällen…

Har jag sagt att vi ska ha julafton hos oss? Hemmet är i kaos, julgardiner (och gardinstänger) ska upp, julväxter och ljusstakar ska arrangeras, julklappar ska hämtas och slås in, julmat ska förberedas, gran ska inhandlas och pyntas. Och vi är dyngsjuka! Med tre hela dygn kvar kommer vi förmodligen ha piggnat på oss till julafton, men hur ska vi hinna och orka fixa allt som ska hinnas före dess?

Idag skulle mormor ha kommit hit, men hon åkte hemifrån utan handväskan med plånbok och mobil, och fick återvända hem och boka om bussresan från Örebro till imorgon. Lika så bra att hon (kanske) slipper den värsta sjukstugan…

Jag hoppas på en friskare torsdag!

Återbesök

Återbesök

Idag var jag på återbesök på Kvinnokliniken på DS, för cellprovtagning.

Det är ju snart fem år sedan min koniseringsoperation, och det här var tydligen min sista ”specialkontroll”. Om allt ser bra ut med proverna kommer jag att slussas tillbaka in i det vanliga systemet med cellprovtagning var tredje år på närmaste MVC.

Lite nervöst är det ju. Även om den känns så otroligt avlägsen, den där våren 2013. Då jag trodde att jag skulle dö, eftersom jag inte riktigt förstod hur otroligt vanligt det är med cellförändringar, och hur mycket av en rutinoperation en konisering egentligen är. Jag trodde cellförändringar=cancer och död. Men så är det ju i regel inte. Det var helt enkelt något mycket litet, som förblev mycket litet just eftersom det upptäcktes i tid, och kunde åtgärdas innan det blev något potentiellt stort och farligt.

Sedan dess har jag passerat ett par återbesök. Fött två barn. Hoppas allt fortsätter att vara bra. Som tidigare drabbad har jag en något förhöjd risk att drabbas igen, men det är fortfarande ovanligt att få cellförändringar igen efter en operation. Framför allt eftersom tidigare återbesök inte påvisat någon kvarvarande virusinfektion.

Nåväl, det som gick att se såg bra ut, och nu är det bara att vänta på labbresultaten.

L har haft lite feber idag också, och varit lite grinigare än vanligt, men hon verkar vara på bättringsvägen. Läste återigen eminenta Barnakutens inlägg om feber igår kväll, och googlade fram Rikshandboken Barnhäsovårds sida om biverkningar av vaccinet (feber över 38,5 och kräkningar hör till vanliga biverkningar) och kände mig lugn.

Mammavak

Mammavak

Hej! Jag sitter här i halvdunklet i sovrummet. På en säng utan lakan, och vakar över min minsting, som sover i sin spjälsäng bredvid.

Där ligger hon. Hon flämtar i sömnen, och termometern visade nyss 39,6 grader. En dryg timme tidigare var den 38,1, efter att hon kaskadkräkts upp sin nyss urdruckna nattflaska över hela mitt täcke.

Hon var på 12-månaderskontroll på BVC idag, och fick sina vacciner. En redig spruta i vardera låret. Så det är ju inget konstigt att hon mår lite dåligt just idag, och säkert inget farligt alls. Men det är svårt att gå härifrån ändå. Ska försöka ta mig upp för en kopp kvällskaffe när hon nu ändå sover.

Kontrollen gick fint i övrigt – hon följde medelviktkurvan precis fortfarande, och vägde in på 10,24 kilo. På längden hade hon hoppat upp på en kurva över medel, med resliga 76,8 centimeter. Huvudmåttet tror jag också låg på mittkurvan, med 47,2 cm. Det konstaterades att hon går, har bra kontroll och motorik (tydligen var hon tidig med att kunna backa ner från saker när hon klättrar) och pratar lite, äter själv o.s.v.

Jag var ensam där, och hade även H med mig. Han fick nämligen ett megautbrott vid läggdags igår, när han inte fick en mandarin, och somnade sent och sov oroligt med sparkar och gråt natten igenom. Så han fick hänga med mig och lillasyster idag, och ta det lite lugnt. Kanske var det för mycket spänning med luciafirande?

Men jag är ju en rätt rutinerad tvåbarnsmorsa nuförtiden, och rullade ungarna genom stan i Donkeyn efteråt, och klarade av både postpakethämtning och utelunch med ligistduon i släptåg.

Fick nog lika delar beundrande (andra småbarnsmammor som kände igen ett bra mammatrick när de såg ett) som chockade (folk som inte har barn/har väldigt lugna barn) blickar när jag plockade fram spännbandet från Biltema och surrade fast lillbarnet i lunchrestaurangens Antilop-stol. (VARFÖR har restauranger aldrig selen kvar i stolarna?) L ställer sig ju upp i barnstolar på ungefär tre sekunder, så nu måste vi alltid ha ett spännband med i skötväskan.

Imorgon är det dags att åka in till DS och kvinnokliniken för återbesök efter cellförändringsoperationen för snart fem år sedan. Alltid lite nervöst.

Meh…

Meh…

Två föräldrar gick ner i sovrummet för att natta två bångstyriga barn.

En mamma vaknar 06.20 med en sovande familj omkring sig.

Däruppe står middagsdisken kvar på bordet.

Och så undrar en varför vi aldrig hinner få ordning hemma…

Vi hann iallafall fira lucia på förskolan igår. Min lilla tomte var den allra sötaste tomten. Såklart. Jag blev tårögd. Som vanligt. Lillasyster sprang omkring som ett litet gruvfyllo och upptäckte förskolan. Inte oväntat.

Snart dags att gå upp och starta en ny dag. Undrar när den där julstädningen ska bli av, när vi inte gör annat än sover?

Vilken vecka!

Vilken vecka!

Puh! Jag lever! En vecka försvann utan avtryck här, utöver ett litet barncitat om mammans alkoholvanor. Jag har alltså INTE legat hemma och halsat ur en vinare den senaste veckan…

Jag har jobbat, firat ettårsdag, haft ettårskalas och mormor på besök. Och en omgång magvirus däremellan.

Den femte december var en fin morgon i år också, precis som för ett år sedan då det var dags för lillan att komma till jorden. Tror jag. Det var i alla fall inte dåligt väder då heller.

I år fick jag dock vinka hejdå till den här lilla födelsedagstösen och gå till jobbet istället för att åka in till DS för en helt annan sorts ”labour”.

På vägen lämnade jag av den här gossen på föris. Pappan och bebisen, som ju nu inte är en bebis längre, utan en ettåring, åkte in mot stan där ettåringen fick fira födelsedagen med farmor medan pappan hade ett möte. På eftermiddagen fick storbarnet leka med morfar en stund efter förskolan.

På eftermiddagen fick jag gossen levererad till kontoret, och han fick sedan välja ut en tårta till lillasyster på konditoriet. Sedan åt vi en tidig middag på tu man hand (medan han berättade för alla han såg att vi hade köpt en snögubbetårta för hans bebis hade födelsedag) innan vi mötte upp de andra två hemma för ett litet firande.

Lillasyster var mycket nöjd. Sedan blev det några dagars lucka i bildrullen. (Var glada för det!) På onsdagen hade mamman mycket frossa och lite illamående. På torsdagen trodde hon sig må lite bättre och gick till jobbet. Bad move. Frossan tilltog, och lunchen kom upp i en kaskadspya. Fick avboka alla möten för resten av veckan och gå hem. Hade fruktansvärd frossa och illamående hela torsdagen, och trodde jag skulle dö. Minst.

På fredagen hade dock febern givit med sig, och eftersom jag inte haft fler kräkepisoder (magen lite i ”olag”, men det fick funka med minutiös handhygien och egen toalett för säkerhets skull) bestämde vi oss för att köra på med helgens planer. Mormor kom, och på lördagen hade vi tårtkalas för de närmaste och en awesome middag på kvällen bestående fisksoppa med räkor och musslor.

På senkvällen tog jag en liten promenad på egen hand för att fånga några pokémon (generation 3 hade ju kommit – yay!) och fick sällskap av månen, en svanfamilj och tusen juleljus på andra sidan viken.

På söndagen bakade vi pepparkakor, och alla var med. Barnen tappade intresset och ville hellre leka med mormor i lekrummet, pappan tappade humöret och tålamodet (degj*vel!) och mamman fick stå själv och stansa ut kakor av trist köpedeg ganska snart, men en stund där hade vi ett riktigt adventsmys med tre generationer.

Och sedan var det måndag.

Vi vaknade till ett vinterlandskap, och vinkade av pappan när han åkte till jobbet.

Njöt av skådespelet utanför fönstret till morgonkaffet. Lillasyster har för övrigt sovit till KVART I ÅTTA flera dagar i rad, hur lyxigt som helst!

Medan mormor lekte med småttingarna bakade jag saffransknutar med rom- och mandemassefyllning. Använde recept från Leila, men tyckte det var trams med romessens och norpade av the real thing istället, en fin vintagerom från Martinique som B hade i spritskåpet. Gott, gott, gott!

Sedan åkte mormor hem.

Nu är det mitt i natten, för jag somnade i soffan och är på väg till sängen. Imorgon måste jag jobba, och komma ikapp med allt jag missade pga sjukdom förra veckan.

Sedan väntar luciafirande på förskolan på onsdag, ettårskontroll på BVC på torsdag, och återbesök på kvinnokliniken (efter bortopererade cellförändringar för snart fem år sedan) på fredag. Och sedan är det bara en vecka kvar till jul. Huj, vad det går!