Jaha, så vad gör jag nu?

Jaha, så vad gör jag nu?

Det har varit mycket på sistone. Eller kanske egentligen inte, men det har känts mycket. Idag har jag varit på kontoret, vilket är en mer korrekt beskrivning än att påstå att jag jobbat. Jag har klarat av något möte, men annars har det inte varit mycket bevänt med något.

Jag bara sitter. Kan inte fokusera, inte koncentrera mig. Saker jag måste göra poppar då och då upp i medvetandet, eller mer liksom hastigt dyker upp på ytan av den snabbflytande men grumliga flod som är mitt medvetande, och jag överger det jag höll på med för att göra något annat. Som jag glömt redan innan jag hunnit börja göra det. Hjärnan famlar efter sammanhang, men allt är mest en enda gröt.

Den har slutat fungera, hjärnan. Är helt kaputt. Jag tar mig till jobbet, tar mig hem, lyckas hjälpligt klara av de mest basala vardagssysslorna som mat och hygien. Sedan går jag en del. Sent på kvällen, efter att barnen somnat. Eller tidigt på morgonen, om jag fått smita hemifrån innan barnen vaknat. Som en vålnad drar jag runt, runt i staden i mörkret. Fångar några pokémon för att ha något syfte med promenaderna, men mest behöver jag bara få gå.

Vill inte umgås med någon, prata med någon. Har haft ångest i tre veckor över att jag måste skicka ett sms och tacka min halvsyster för barnens julklappar som kom på posten. Över att jag inte lyckats posta min lillebrors mobilladdare som han glömde hos oss i julas. Över att jag inte vattnat blommorna, som stått på min lista jag vet inte hur många dagar nu. Och hundra andra små, vardagliga saker. Jag kommer på de där sakerna ibland, när jag inte har möjlighet att göra dem, men sedan försvinner de ur minnet. Har behövt göra en ursimpel jobbgrej i en veckas tid, men kan bara inte sätta mig ner och fokusera den timmen eller två som krävs.

Och sen bara läggs alla de här sakerna på en stor, fet ångesthög. B irriterar mig. Barnen irriterar mig. Vill vara ifred. Jag kan inte tänka, inte minnas, inte förstå, inte koncentrera mig. Är helt handlingsförlamad, när det gäller ALLT.

Och nog vet jag hur det ligger till. Egentligen. Jag befinner mig på fel sida av den där kanten som jag balanserat på i flera år. Mestadels har jag lyckats hänga kvar på rätt sida med näbbar och klor, även om det varit några rejäla svackor. Utbränd. Utmattad. Urladdad. Urlakad.

Jag måste vända skutan på något sätt, men vet inte hur. Vet att det kommer att lätta upp i mars, när det är dags för L att börja på förskolan, och jag kommer att kunna gå till jobbet varje dag utan känslan av att behöva ta tag i en uppdämd flod av mejl, brev och telefonmeddelanden när jag kommer dit. Men jag är så rädd att jag fortfarande inte ska kunna TÄNKA. Jag har ett intellektuellt arbete som kräver både snabbtänkthet och analysförmåga, jag KAN INTE VARA DUM I HUVUDET! Och jag kan inte sjukskriva mig, eftersom jag är anställd av mig själv och ingen kan betala någon sjuklön när företaget inte kan sälja sin enda produkt: min tid och tankekraft.

Jag tror att mina promenader gör gott. Någon form av rastlös ångest liksom rinner av mig när jag promenerar. Ensam i mörkret. Men det måste till mer. Jag måste få ordning. Få kontroll. Sova mer. Äta bättre. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska klämma in allt i schemat. När minsta lilla arbetsuppgift tar fyra, fem, tio gånger så lång tid som normalt och jag skulle behöva vara på arbetet dygnet runt för att kanske kunna göra allt som behövs. Samtidigt vill jag ju vara med barnen. Och med B också, så klart. Jag orkar bara inte med dem just nu. Orkar inte med mig själv just nu.

Men det finns fina stunder också. Igår till exempel. Då tog jag en promenad på lunchen och det var SOL. Som VÄRMDE.

Och de där stunderna med barnen. När ingen bråkar. Ingen klättrar på möbler eller river ner blomkrukor. Ingen skriker ”MAAAMMAA!” och gråter så fort jag går en meter bort. Ingen får utbrott över orimliga saker.

När lillasyster blir lyrisk över änderna i ån, och inte kan sluta prata om ”KAKAA” på hela promenaden. ”KA-KA” är ett mycket användbart ord som även kan betyda katt, macka och kaka (allt som ser gott ut är kaka), precis som att ”MAMMA” betyder bra person rent generellt. VÖ-VVE är allt som har päls och inte är en katt, och låter eh-FFFF.

l

När storebror pratar konstant på vägen till förskolan, och det – trots att vi är en timme sena – är så underbart att få en inblick i vad som sker i huvudet på en snart tre-och-ett-halvt-åring.

Hans bästa färg är röd, han ääälskar orange fisk (fiskpinnar, tror vi?), han blir jätteglad när han ser en bil som har både hans bokstav (H) och hans siffra (3). Han önskar sig alla leksaker i mataffären ”i augusti, från tomten”. (Hur sött är det inte att han tror att tomten kommer även med födelsedagspresenterna?) Han önskar sig också en motorsåg för att bygga en jättestor koja där alla barnen på förskolan, och mamma och pappa och bebisen och alla ”hans folk” ska få vara.

Nä, nu ska jag ta mig hem och fira fredag med familjen. Får jobba igen lite i helgen.

2017 – en kort återblick på året som gick

2017 – en kort återblick på året som gick

Om 2016 var året då allt hände – graviditet, nytt hus, ny stad, nytt kontor, ny anställd, nytt barn – så var 2017 året då nästan ingenting hände. Inga stora, dramatiska livsförändringar i alla fall.

2017 var L:s år, det går ju inte att komma ifrån. Hon började året som en liten sparv på drygt tre veckor, och avslutade det som en sjövild ettåring. Allt det jobbiga i början, med Von Rosen-skena, skrik och skrik och utslag och ingen sömn. Och sedan, när skenan försvann och hon fick mjölkfri ersättning, kom allt det underbara. Hon lärde sig att vända sig, åla, sitta, äta själv, krypa, gå och klättra, och sade sina första ord.

Vi började se den lilla personligheten växa fram. En liten vildnisse med ett sjuhelsikes temperament och ett fantastiskt driv, som dansar så fort hon hör något som påminner om en rytm eller en melodi. Som älskar att göra allt hon inte får, och bara gapskrattar när hon får tillsägelser (eller vrålar av vrede när något roligt tas ifrån henne). Ju strängare tillsägelse, desto bredare flin och glittrigare ögon medan hon fortsätter med den förbjudna aktiviteten. Full i fan. Full fart framåt. Hela tiden.

Storebror har hamnat lite i skymundan, men ändå vuxit från en ganska liten rumpnisse på nästan två-och-ett-halvt till ett alldeles färdigt …barn, som ska fylla fyra år om bara lite mer än ett halvår. Han började på stora avdelningen på förskolan redan under våren, och sedan började orden och meningarna forsa ur honom. Han slutade självmant med napp så fort han fyllt tre, och var nästan redo att sluta med blöja helt vid årets slut. Han lärde sig att fråga om saker han undrade över. Och att tjata hål i huvudet på oss. Mot slutet av året kunde han känna igen vissa siffror och bokstäver, och hade lärt sig den stora frågan: ”Varför?”.

Svartsjukan mot lillasyster har vuxit från nästan ingenting till en ganska jobbig situation under det gångna året, men är fullt förståelig med hänsyn till hur mycket han fått stå tillbaka, och hur stor han tvingats vara, fast han är ganska liten egentligen. Och hans svar är klassiskt – han blir bebis igen: pekar på saker och säger ”googoogaga” istället för ”kan jag få mera mat, tack?”, ska absolut sova i stora sängen varje natt och klättrar upp i mitt knä så fort han anar att lillasyster är på väg dit.

2017 var inte mitt år, det är ett som är säkert. Jag har fått nedprioritera allt som jag velat göra för mig själv. Som jobb. Träning. Läsning. Trädgårdsskötsel. Bloggande. Kontakter med andra människor. Städning. Tänka färdigt en enda tanke. Personlig hygien. Ja, allt, egentligen. Jag har fått köra ner huvudet och bara kötta på. Fokusera på att överleva dagen, veckan, månaden, året. Den enda fritidssyssla jag gjort för min egen skull har varit att spela Pokemon Go. För att det är kompatibelt med barnvagnspromenader, promenader till och från jobbet, promenader till matvaruaffären – något jag kunnat göra på väg till något annat.

Min och B:s relation har också hamnat i bakgrunden, och det vore lögn att säga att allt har varit rosor och fågelkvitter. Eller att något varit det. Vi har bråkat, gnällt, skällt, surat och tävlat i ”Vem Gör Mest?” Men vi hänger kvar. Försöker hitta fotfästet igen, att få vardagen att fungera så att vi slipper eviga bråk. Inte alltid det lättaste när barnen och hushållet tar all ork och den enda ”lediga” tiden är efter 22 på kvällarna. Något bröllop blev det inte av 2017, det har vi inte ens haft tid att tänka på. Men 2018 ska vi se till att få det gjort.

A christmas rant

A christmas rant

Allt är bra här. Typ. Ungarna slåss och river huset, när de inte bara är griniga och gnäller och tjafsar. Båda är mammiga, och mamma vill vara i fred. Men det är väl som det ska vara med en ettåring och en treåring i huset. Typ.

Jag har inte kunnat/orkat/velat/hunnit blogga något över julen. Men nu måste jag bara ventilera lite. Så jag blir av med kliet i fingrarna. Utan att ge mig in i kommentarsfält där en antingen predikar för kören, eller bankar huvudet mot en vägg av faktaresistenta foliehattar och allmänna aparslen.

Folk som börjar städa ut julen nu. Det är för faen jul i två veckor till! Julen efter juldagarna är ju den bästa delen – allt är fortfarande lite sömnigt och går på halvfart, men julstöket och julstressen är över och förbi. Tid att bara få sitta och känna doften av granen, leva på rester och chokladpraliner medan ungarna leker förnöjt (nåja) med julklapparna. Sitt still i båten och SLUTA tjuvstarta med saffransbullar i oktober, julpynt i november och julgran och skinka från första advent! Julförstörare.

Folk som inte vaccinerar sina ungar. Och ännu mer folk som skriver på kommentarsfält om varför de inte vaccinerar sina ungar. IDIOTER! Det svenska barnvaccinationsprogrammer är säkert och beprövat, och även om de flesta friska klarar av barnsjukdomarna utan bestående men så kan det faktiskt gå illa, PLUS att det – framför allt – är en solidaritetshandling gentemot dem som är för unga, för sjuka, för gamla eller allergiska och inte kan vaccinera sig.

Och dessa förbannade algoritmer på sociala medier, som gör att det inte alls är det senaste som kommer upp först i ens flöde. Får upp hundraarton julaftonsbilder på Instagram FORTFARANDE. Gah!

End rant.

Återbesök

Återbesök

Idag var jag på återbesök på Kvinnokliniken på DS, för cellprovtagning.

Det är ju snart fem år sedan min koniseringsoperation, och det här var tydligen min sista ”specialkontroll”. Om allt ser bra ut med proverna kommer jag att slussas tillbaka in i det vanliga systemet med cellprovtagning var tredje år på närmaste MVC.

Lite nervöst är det ju. Även om den känns så otroligt avlägsen, den där våren 2013. Då jag trodde att jag skulle dö, eftersom jag inte riktigt förstod hur otroligt vanligt det är med cellförändringar, och hur mycket av en rutinoperation en konisering egentligen är. Jag trodde cellförändringar=cancer och död. Men så är det ju i regel inte. Det var helt enkelt något mycket litet, som förblev mycket litet just eftersom det upptäcktes i tid, och kunde åtgärdas innan det blev något potentiellt stort och farligt.

Sedan dess har jag passerat ett par återbesök. Fött två barn. Hoppas allt fortsätter att vara bra. Som tidigare drabbad har jag en något förhöjd risk att drabbas igen, men det är fortfarande ovanligt att få cellförändringar igen efter en operation. Framför allt eftersom tidigare återbesök inte påvisat någon kvarvarande virusinfektion.

Nåväl, det som gick att se såg bra ut, och nu är det bara att vänta på labbresultaten.

L har haft lite feber idag också, och varit lite grinigare än vanligt, men hon verkar vara på bättringsvägen. Läste återigen eminenta Barnakutens inlägg om feber igår kväll, och googlade fram Rikshandboken Barnhäsovårds sida om biverkningar av vaccinet (feber över 38,5 och kräkningar hör till vanliga biverkningar) och kände mig lugn.

Dagen efter dagen

Dagen efter dagen

Då så, då var jag plötsligt ett år äldre, men inte mycket klokare.

Gårdagens firande blev lyckat. Jag fick sova alldeles själv i det här rummet:

Jag checkade in direkt efter jobbet, tog en dusch och gjorde mig i ordning. B hade lämnat över en väska med necessär och annat på jobbet, och ett par presenter i form av nya underkläder, strumpor och pyjamas.

Sedan möttes vi upp i hotellrestaurangen och avnjöt en god femrättersmiddag med vin. Varpå han gick hem och avlöste morfar med barnen, och jag gick upp på hotellrummet och sov. Klockan hade nog inte ens slagit tio.

Nu blev det ju inte en superlång ostörd sömn ändå, eftersom jag vaknade vid halv tre och hade en sömnlös timme. (Det generösa vinpaketet tog nog ut sin rätt, med alkohol som lämnade kroppen.) Sedan vaknade jag igen vid sex. För det är då L brukar vakna. Konstaterade att jag var själv, och tog ”sovmorgon” till halv åtta. Sedan var jag klarvaken.

Sms:ade B för att kolla om de vaknat. Fast mest för att kolla om de levde. Är så otroligt hönsmammig och oroar mig till och med när ungarna är själva med B.

Fick strax veta att L haft kräkfest på natten, och att något frukostsällskap inte var aktuellt. Så jag fick en hotellfrukost i ensamt majestät också. Inget jag klagade på, direkt.

Kom hem och slappade med barn och man efter att ha flanerat hemåt. Åt middag med B efter att barnen somnat. Lugn och skönt, som det anstår en dam i min ålder…

Glad tjugosjuttonde

Glad tjugosjuttonde

Hej hopp!

Den här schletna småbarnsmamman-slash-egenföretagaren fyller år idag. Tjugosjutton. Eller trettiosju då, om en ska vara petnoga.

T-r-e-t-t-i-o-s-j-u

Låter väääldigt gammalt och vuxet. Fast jag känner mig inte som en nästan medelålders kvinna. Jo, kanske om jag tänker på just hur trött och sliten jag är. Men i övrigt känner jag mig fortfarande som en ung vuxen. En som fortfarande är på väg dit jag ska, men som inte är riktigt där ännu.

Jag har väl egentligen inga åldersnojor, även om det ibland kommer en liten panikkänsla när jag känner att min utveckling (personligt, yrkesmässigt, ekonomiskt) inte riktigt ligger i fas med min faktiska ålder. Att åren rinner lite för snabbt iväg.

Men de senaste cirka fyra åren är det ändå väldigt mycket som falllit på plats. Jag tog första steget mot att komma dit jag vill yrkesmässigt genom att våga ta steget att öppna eget. Jag har fött två barn. Jag har förlovat mig (ingen orkar riktigt ta itu med det där med bröllopsplanering, men 2018 måste det väl bli av ändå…) och vi har köpt hus. Och inte bara ett hus, utan HUSET som ska vara vårt familjehem och livsprojekt.

Innan jag är fyrtio vill jag ha tagit företaget till nästa steg, tagit körkort, gift mig såklart, och kanske fått ett tredje (och sista) barn. Blivit av med det mesta av min övervikt och fått en stark kropp, för det kan ju behövas när en kommer över på ”döhalvan” (som min kollega brukar säga om livet efter fyrtio). Men innan L börjar på förskolan i vår är det fortsatt mest bara ren och skär överlevnad som gäller.

Det enda jag kunde komma på att önska mig dagen till ära var barnvakt, sovmorgon (inte idag, eftersom jag jobbar) och ett rent hus. Och B har överraskat mig med i alla fall två av tre. Ikväll kommer morfar nämligen och ger barnen middag, medan jag och B avnjuter en femrätters med dryckespaket på stadens hotell. Där jag sedan har ett rum. Jag ska få sova ensam i ett hotellrum ända tills jag vaknar, och då ansluter familjen för frukost.

Total lyx, även om det nog kommer att kännas lite konstigt att somna själv, utan B på min födelsedag och efter att inte ha sett barnen sedan imorse. Men jag får ju hela lördagen att mysa med dem sedan. Förhoppningsvis riktigt utvilad. Så jag orkar städa huset på söndag.

Jag har inte varit mitt bästa jag på sistone. Varit arg och sur och känt mig kvävd och lite som ett trängt djur. Att aldrig få en stund över för mig själv, att aldrig få tänka klart en tanke utan att bli avbruten. Att ge bitar av mig själv till alla runt omkring, och inse att inte ens en liten smula blir över till mig själv. Att varken i tanke eller handling någonsin få fokusera på MIG. Att stressa till jobbet (seeeent, efter hemmafrukost och lämning på förskolan) med dåligt samvete över att inte hinna med alla som sliter och drar i mig på jobbet. Att stressa hem (seeeent, för hur ska jag annars få något gjort när jag kom dit så sent) med dåligt samvete över hur sent det blir med middagen och hur trötta barnen kommer att vara. Det har känts slitigt på sistone, helt enkelt.

Men idag ska jag festa som om det vore min födelsedag. För det är det ju. Inte så mycket gå på klubben och sippa Bacardi, men en femrätters med dryck och ett eget (rent) sovrum att fredagskollapsa i är nog så mycket fest jag mäktar med.

Return of the ångest

Return of the ångest

Jag somnade i soffan igår, och vaknade inte till förrän vid 04-snåret. Konstigt nog hade L sovit i sin vagn utan uppvak innan dess också.

Ner till sovrummet med mig och bebis. Hon vaknade till och protesterade mot att ligga i sin spjälsäng, som så ofta just nu. Fröken självständig har en väldigt mammig period, och ligger mest i min säng just nu. Vilket är jättemysigt, för hon är ju så stor nu att hon dels tar upp och försvarar sin plats mot både föräldrar och storebror, dels har hon börjat gosa mer medvetet och verkligen lägga sig och borra ner huvudet i min armhåla eller midja.

Men denna tidiga morgon hjälpte det inte med en gosig, snusande bebis i sängen. Jag har inte kunnat somna om. Ångesten maler i mig, kör runt i magen så att jag måste kvida lite på utandning för att liksom lätta på trycket. Magsyran svider i magen och bröstet, hjärnan liksom krampar när den radar upp allt jag inte hunnit med. 

Ångesten är ju något jag levt med länge, men den är riktigt illa just nu. Värst är den på småtimmarna, när jag inte kan göra något konkret för att dämpa den.

Veckorna och månaderna flyger iväg, och jag får ingenting ur händerna. Även om jag suttit på kontoret en hel dag (utan att slösurfa) är det så vansinnigt lite som faktiskt blir klart. Högarna växer, och som alltid är det känslan av att vara jagad som väcker ångesten. Det är alltid någon som väntar på och vill ha något av mig. Samtal att ringa, mejl att mejla, dokument att skicka hit och dit. 

Folk ringer och mejlar och jag vill bara dö varje gång telefonen ringer eller siffran stiger på mejlprogrammets röda bricka. För varje dag som går innan jag hunnit återkoppla till någon stiger ångesten, och när det gått en vecka utan att jag hunnit med någon tillkommer ångesten i det pinsamma i att återkoppla så ofantligt sent. Men en vecka för mig är förbi innan jag ens hunnit blinka.

Någonstans i detta försöker jag också ta hand om min familj. Men även där gör frustrationen och ångesten sig gällande, eftersom det är de som ”står ivägen” för att jag ska kunna göra mig av med ångesten genom att jobba av det som ligger i de där högarna.

Ekonomin är så körd i botten, och minst 2 av mina 3 arbetsdagar går åt till att bara dra in pengar för att täcka kostnaderna för lokal och personal och allt. En icke-produktiv dag, och mina möjliheter att ta ut lön blir nästan noll. Och två föräldrapenningdagar i veckan bidrar ju med typ kaffepengar.

Ska livet behöva vara så här? 

Höstmorgon. Ensam.

Höstmorgon. Ensam.

Hela tantkonferensen kroknade vid middagen igår. Vid 23 var alla redan i säng. Jag tänkte ligga i min alldeles egna säng och titta på tv, men somnade innan jag ens hunnit bestämma vad jag ville titta på.

Efter en stunds vaken ångest vid 05.30 (lever barnen? vilka mejl har jag glömt att mejla? vilka samtal har jag glömt att ringa?) lyckades jag somna om, och sov sedan till 08. 

Dags för frukost. På väg dit kunde jag njuta av höstliga vyer som nu är som allra vackrast. Allt är gult, och efter nästa storm har nog allt fallit ner.

Att bara få vakna och göra sig iordning ensam och promenera iväg ensam. Så lyxigt, och så ovant och konstigt…

(Och barnen levde. Såklart. Mitt panikslagna sms på morgonen besvarades med: ”Sov människa! Allt är bra, vi äter frukost.”)

Konferens!

Konferens!

Jajamän! Den här mamman är iväg själv för första gången på TRE ÅR (!!!), och ska övernatta här:


Va? En alldeles egen säng och ett eget litet badrum med egen dusch. Hela vårt lilla företag om tre kvinnor i sin bästa ålder har packat oss iväg till Gimo Herrgård för en dag av planering. (Och mat och bubbelbad och bastu och bubbel.) 


Borta från alla krav från hem och kontor och familj har vi det riktigt bra. En viss mamma fick kanske värmeslag efter en lååång stund i varm bubbelkopp med efterföljande bastu, och kräktes upp både förmiddagsfika, lunch och eftermiddagsscones ner i vassen, hängandes över bryggans reling. Men annars är det bra. 😄

En del ångest över att lämna lillstrumpan hemma för första gången, med morfar och tant G som barnvakter tills fadersgestalten  dyker upp vid midnatt lurar så klart i bakhuvudet. Men jag försöker slappna av och njuta av egentiden.


Lugg har jag skaffat också.

Strax dags för fyrarätters!

Utsökt utsikt

Utsökt utsikt


Det jag älskar mest med (jag tänker fortfarande på det som det ”nya”) huset är att naturen och årstiderna är så nära, så påtagliga. Vattnet, vassen, skogen.

Läget på ”front row”, där vi får möjligheten att njuta av detta, mitt i ett tätbebyggt villaområde alldeles i utkanten av staden, är en sådan lyx.

Det är så lugnt här. Som på landet, fast ändå nära allt. Gångvägen längs med viken nedanför trädgården, som medför alldeles lagom liv och rörelse för att det inte ska kännas helt öde. Bilvägen som inte är alltför trafikerad, förutom de ibland något för snabbt framrusande ekipagen med båtsläp på väg mot sjösättning vid den närbelägna båtrampen. Båtarna som tuffar förbi över viken då och då.

Och hösten. Denna vackra årstid. Ljuset, färgerna, den höga luften och morgondimmorna. Vildvinet på vår tegelfasad som glöder ilsket rött. Den lilla lönnen på andra sidan vägen som skiftar i nyanser av grönt, gult och rött på samma gång. Den trolska morgondimman över vattnet. Kvällssolen som inte når vår uteplats, men istället vackert lyser upp den motsatta stranden.

Vi kunde knappast bo bättre. Det vi ska göra för att förvalta och förbättra denna fastighet handlar egentligen om en enda sak – att maximera denna utsikt, att föra denna utsida in i huset så mycket det bara går, och skapa de bästa möjligheterna att njuta av den inomhus.