Omskakad

Omskakad

Igår hade jag en ganska hektisk jobbdag. Vi har bytt dagar denna vecka, just eftersom jag hade ett viktigt möte igår som inte kunde förläggas på en annan dag.

Mötet, som var tänkt att ta en eller ett par timmar drog ut till tre timmar, och när jag kom ut var jag ganska mör. Hade ett par missade samtal från B, vilket var ganska väntat när klockan var efter 17. Vi brukar ju höras av någon gång däromkring för att stämma av tider och matplaner och annat. Jag ringde upp, och fick en ganska svårpratad man på andra sidan linjen.

”Jag är på sjukhuset. Med H. Och kollar halsen. Han åt en massa mandlar, och sedan blev han konstig. Jag kan inte prata nu, jag är stressad, jag måste gå.” Klick.

Jaha. Efter några sekunders bearbetning kickade paniken in. Vadå sjukhuset? Kollar halsen? HÅLLER HAN PÅ ATT KVÄVAS? Jag stod därute i mörkret i en ganska öde avkrok av staden. Och kände mig så liten. Och så rädd. MIN POJKE! Jag började hyperventilera och panikgråta medan jag stapplade i riktning mot sjukhuset. NEJ NEJ NEJ. INTE MIN H. INTE MIN H!

Försökte ringa upp B. Inget svar. Ringde tre gånger till. Fortfarande inget svar. Skickade ett panikslaget sms mellan tårarna och snyftningarna medan jag fortsatte min irrfärd mot sjukhuset. ”Svara hur mår han, är han vid medvetande, lever han?” Ringde upp B igen, eller om han ringde upp, jag minns inte. ”Vad händer hur mår han?” ”Lugn, han springer omkring här, det är ingen fara, jag ringer upp sen.”

Jag saktade ner farten och började få kontroll över mig själv igen. Kom fram till akuten efter en stund, där jag hittade min lilla familj i ett undersökningsrum. H for mycket riktigt omkring och undersökte britsen och alla slangar och skulle visa sina nya strumpor. L satt i sitt babyskydd och började – som vanligt – gråta när hon såg mig. Jag fick ta upp henne och försöka prata med B och krama om och lugna ner H medan jag försökte få en bild av vad som hänt.

H hade hittat skålen med mandlar som vi haft till före-maten-plock på söndagen, då vi hade nästangrannarna över på middag. Moffat i sig ett gäng, och en kort stund senare börjat bete sig underligt. Klaga på ”jätteont” i halsen, gå runt med tungan ute och gnugga tungan mot tröjärmen, velat gå på pottan men ändå inte, klagat på ont i munnen. B hade ringt 1177 och fått rådet att ta honom till akuten.

Väl där hade han snart mått bättre, och alla värden hade sett bra ut. Som jag förstod hade tungan varit röd och svullen tidigare. Han hade fått en kortisontablett, och sedan ville de bara vänta en stund för att se hur han mådde. Det var en ganska lång halvtimme. Inte längre på grund av oro, utan för att båda barnen var uppspelta och helst ville undersöka akutmottagningens korridorer. En brits i rummet som de båda ville klättra på, och inga stolar. Så jag satte mig på golvet och försökte hitta saker på telefonen som skulle hålla båda ungarna lugna en stund.

Till slut kom en läkare och kollade honom i munnen, och sade att allt såg bra ut. Ingenting tydde på att det var en allergisk reaktion, eftersom han ätit mandlar många gånger tidigare. Troligen var det bara någon annan form av tillfällig reaktion, och vi kunde bara åka hem och göra precis som vanligt.

Men jag känner mig fortfarande omskakad. Även nu dagen efter och med vetskapen om att det inte var någon fara alls kan jag inte prata eller skriva om det utan att tårarna börjar rinna.

Det går inte att beskriva hur liten och rädd jag kände mig där innan jag fått några lugnande besked. (Jodå, B har fått sig en skopa för sin undermåliga kommunikation. I ett sådant här läge MÅSTE en börja med att säga att allt verkar okej! Framför allt när en pratar med drottningen av katastroftänkande.)

Att något skulle hända med ens barn. Blotta tanken är så smärtsam. Och det dåliga samvetet över hur mycket i kläm han hamnar just nu, men en liten och temperamentsfull lillasyster som tar så mycket tid och kraft. Han får så lite tid, och så mycket gnäll och skäll. Så höga krav på en så liten kille. Och han har varit så liten och emlig på sistone. Blek och trött och inte alls sitt vanliga glada jag. Ännu krångligare med maten, med krav om bara smör på smörgåsen och inte ens ketchup på makaronerna, bara helt neutrala smaker. Jag har varit lite orolig över hur han mår, både psykiskt och fysiskt. Men samtidigt så tar väl kanske vintermörkret på barns krafter också, plus de ständiga småförkylningarna som kommer och går i princip varje vecka just nu. Han har hostat rätt mycket på nätterna i några dagar. Jag vet inte…

Min älskling. Jag måste vara snällare mot honom, mer tålmodig, ge honom mer tid och mer kärlek. Idag när jag lämnade på föris och fått min millisekundskram innan han rusade in på avdelningen kom han utspringande i hallen igen för att få ”kram, puss och vinkevink” enligt hans gamla rutin. Snutte!

”Ta kort på mig, mamma!” säger han alltid när vi promenerar till förskolan på morgonen. Först på stubben ovanför backen, och sedan efter att han sprungit uppför slänten mitt i backen ner mot förskolan. Kamerarullen är fylld av släntbilder med en suddig figur som hoppar omkring längst upp…

Ibland ställer han upp och poserar lite i lekparken också. Hjärtat exploderar nästan av kärleken jag känner för den här lilla människan. Måtte inget ont någonsin hända honom.

 

Upprustningskriget – en följetong

Upprustningskriget – en följetong

En tror att en har koll på vad barnet kan ta sig för. Har säkrat de värsta dödsfällorna. Tror en.

Så en går ner i tvättstugan med barnen kvar på övervåningen. Det tar ju bara ett par minuter att slänga in lite tvätt. Den ena tittade på ”Greta Gris” och den andra sprang runt med ett skötunderlägg och verkade ha kul.

Kommer tillbaka till detta.

(Ja, det är ett berg med smutsig disk, två tomma ölflaskor och en tom vinflaska på bänken. Exakt noll städning har företagits denna helg, men mina barn lever inte i en misär av smuts och tomglas för jämnan, okej?)

Hon har alltså plötsligt lärt sig att klättra upp på pallen, och kommer nu åt köksbänkarna, där vi glatt lagt upp allt som är farligt för små barn. Som tur var hade hon fokuserat på de avsvalnade falukorvsresterna från den nyligen intagna lunchen, och inte globalknivarna.

Hon är snabb i vändningarna, busbebisen….

En dag som ensam mamma

En dag som ensam mamma

Idag har jag varit solokvist med barnen. B har åkt iväg på konsert på annan ort, och jag fick inte följa med, på grund av brist på barnvakt. Himmel, vad mycket svårare det är med två småttingar som ska utallokeras!

Och det är inte det lättaste att ro runt skutan på egen hand, det är det verkligen inte. Inga stora kriser före läggdags, men sedan var det ju det där med dubbelnattning… Stackars, stackars ensamföräldrar som måste göra detta varje dag.

B rullade iväg i förmiddags. Eftersom vädret var fint, och L inte hade hunnit sova middag ännu, passade jag på att lasta henne i vagnen och ta med H till parken. Allt gick som planerat, och L sov som en sten långt innan tiominuterspromenaden dit var avklarad. H fick leka en stund, och sedan handlade vi lite mat och åt lunch på byn. Thaimat. Alla nöjda.

Vi kom sedan hem med en sovande H i vagnen, och jag kunde passa på att umgås lite med L medan han sov. Det var, som vanligt nu för tiden, pekböcker som gällde. Hon har gått från att älska böcker för att hon gillar att tugga på och riva i dem, till att älska dem för att hon är intresserad av innehållet. En bok med flikar som visar skuggsilhuetter av leksaker, och en bild av leksaken under luckan, och en bok med olika djur, fick ”läsas” om och om och om och om igen.

När H vaknade hade vi mys i soffan, med chips och Smakis och tecknad film på Netflix. Sedan middag bestående av köttbullar och ugnspommes. Jag tänkte liksom inte göra det svårt för mig idag…

L klarade också för första gången av att klättra upp i soffan utan hjälp. Storebrors sista tillflyktsort omintetgjord. Hon lärde sig också att ställa sig upp i sin Tripp Trapp-stol häromdagen, trots att vi plockat bort fotbrädan. Det är ett upprustningskrig. Hon var så stolt där hon stod och vinglade i stolen. Och så kränkt när vi monterade sele på den.

Efter middagen lyckade jag få L att somna i vagnen medan vi tittade på teve. Ner för att natta H, som redan fått pyjamas och borstat tänderna. Klockan var drygt åtta, och jag kände segervittring. Sweet, sweet egentid – here I come! Haha, eller hur?

H ville höra ”Lotta på Bråkmakargatan”, och jag var nöjd. Det är nämligen den enda boken han faktiskt somnat till medan vi läst. Han har börjat uppskatta lite mer avancerade böcker nu, med mycket text och inte så mycket bilder. Så jag läste, men han for omkring och kom inte till ro. Och när sista sidan var läst var han lika vaken, och lika osalig, som när vi började. Och lillasyster hade börjat tjuta däruppe.

Jag blev sååå frustrerad, och lyckades inte direkt dölja det. Hämtade ner lillasyster, som tack och lov somnade om i sängen efter att ha pruttat och rapat som en hel karl, och kräkts en skvätt på min tröja. Men H fortsatte veva runt. Jag väste och fräste åt honom. (Bra taktik för att få barn att somna…? Eh, nej!) Han ville gosa med mitt hår. Men L låg i vägen. Jag lyckades lägga ner henne i spjälsängen, och vände ryggen åt H så att han kunde få tillgång till hela manen. Och han tog eeevigheter på sig att somna. Ilskan och frustrationen kokade i mig så att jag trodde att jag skulle få en hjärtinfarkt där och då.

Sedan somnade han, och det dåliga samvetet över mitt dåliga humör vällde in över mig. Stackars liten! Jag vill ju vara bara trygghet, värme och kärlek för honom. Men efter en hel dag själv med barnen längtar jag bara för mycket efter lite egentid för att orka med att vara den milda mamman.

Nu är jag dock till slut inne på timme tre av ljuv ensamhet, med två barn sovande i sovrummet. Har babyvaktappen igång på telefonen medan min gamla lur agerar babyenhet. Har hunnit ta ett glas vin och en kopp kaffe, så nu är det bara bonustid kvar. När larmet ljudet blir det godnatt. L var ju uppenbarligen orolig i magen, så jag har inga förhoppningar om nattsudd.

Jag har släppt alla tankar på att göra någon nytta denna helg, utan ska bara försöka överleva. Och ägna mig åt mina barn. Som jag ju såklart älskar innerligt, trots allt.

Dagen efter dagen

Dagen efter dagen

Då så, då var jag plötsligt ett år äldre, men inte mycket klokare.

Gårdagens firande blev lyckat. Jag fick sova alldeles själv i det här rummet:

Jag checkade in direkt efter jobbet, tog en dusch och gjorde mig i ordning. B hade lämnat över en väska med necessär och annat på jobbet, och ett par presenter i form av nya underkläder, strumpor och pyjamas.

Sedan möttes vi upp i hotellrestaurangen och avnjöt en god femrättersmiddag med vin. Varpå han gick hem och avlöste morfar med barnen, och jag gick upp på hotellrummet och sov. Klockan hade nog inte ens slagit tio.

Nu blev det ju inte en superlång ostörd sömn ändå, eftersom jag vaknade vid halv tre och hade en sömnlös timme. (Det generösa vinpaketet tog nog ut sin rätt, med alkohol som lämnade kroppen.) Sedan vaknade jag igen vid sex. För det är då L brukar vakna. Konstaterade att jag var själv, och tog ”sovmorgon” till halv åtta. Sedan var jag klarvaken.

Sms:ade B för att kolla om de vaknat. Fast mest för att kolla om de levde. Är så otroligt hönsmammig och oroar mig till och med när ungarna är själva med B.

Fick strax veta att L haft kräkfest på natten, och att något frukostsällskap inte var aktuellt. Så jag fick en hotellfrukost i ensamt majestät också. Inget jag klagade på, direkt.

Kom hem och slappade med barn och man efter att ha flanerat hemåt. Åt middag med B efter att barnen somnat. Lugn och skönt, som det anstår en dam i min ålder…

Glad tjugosjuttonde

Glad tjugosjuttonde

Hej hopp!

Den här schletna småbarnsmamman-slash-egenföretagaren fyller år idag. Tjugosjutton. Eller trettiosju då, om en ska vara petnoga.

T-r-e-t-t-i-o-s-j-u

Låter väääldigt gammalt och vuxet. Fast jag känner mig inte som en nästan medelålders kvinna. Jo, kanske om jag tänker på just hur trött och sliten jag är. Men i övrigt känner jag mig fortfarande som en ung vuxen. En som fortfarande är på väg dit jag ska, men som inte är riktigt där ännu.

Jag har väl egentligen inga åldersnojor, även om det ibland kommer en liten panikkänsla när jag känner att min utveckling (personligt, yrkesmässigt, ekonomiskt) inte riktigt ligger i fas med min faktiska ålder. Att åren rinner lite för snabbt iväg.

Men de senaste cirka fyra åren är det ändå väldigt mycket som falllit på plats. Jag tog första steget mot att komma dit jag vill yrkesmässigt genom att våga ta steget att öppna eget. Jag har fött två barn. Jag har förlovat mig (ingen orkar riktigt ta itu med det där med bröllopsplanering, men 2018 måste det väl bli av ändå…) och vi har köpt hus. Och inte bara ett hus, utan HUSET som ska vara vårt familjehem och livsprojekt.

Innan jag är fyrtio vill jag ha tagit företaget till nästa steg, tagit körkort, gift mig såklart, och kanske fått ett tredje (och sista) barn. Blivit av med det mesta av min övervikt och fått en stark kropp, för det kan ju behövas när en kommer över på ”döhalvan” (som min kollega brukar säga om livet efter fyrtio). Men innan L börjar på förskolan i vår är det fortsatt mest bara ren och skär överlevnad som gäller.

Det enda jag kunde komma på att önska mig dagen till ära var barnvakt, sovmorgon (inte idag, eftersom jag jobbar) och ett rent hus. Och B har överraskat mig med i alla fall två av tre. Ikväll kommer morfar nämligen och ger barnen middag, medan jag och B avnjuter en femrätters med dryckespaket på stadens hotell. Där jag sedan har ett rum. Jag ska få sova ensam i ett hotellrum ända tills jag vaknar, och då ansluter familjen för frukost.

Total lyx, även om det nog kommer att kännas lite konstigt att somna själv, utan B på min födelsedag och efter att inte ha sett barnen sedan imorse. Men jag får ju hela lördagen att mysa med dem sedan. Förhoppningsvis riktigt utvilad. Så jag orkar städa huset på söndag.

Jag har inte varit mitt bästa jag på sistone. Varit arg och sur och känt mig kvävd och lite som ett trängt djur. Att aldrig få en stund över för mig själv, att aldrig få tänka klart en tanke utan att bli avbruten. Att ge bitar av mig själv till alla runt omkring, och inse att inte ens en liten smula blir över till mig själv. Att varken i tanke eller handling någonsin få fokusera på MIG. Att stressa till jobbet (seeeent, efter hemmafrukost och lämning på förskolan) med dåligt samvete över att inte hinna med alla som sliter och drar i mig på jobbet. Att stressa hem (seeeent, för hur ska jag annars få något gjort när jag kom dit så sent) med dåligt samvete över hur sent det blir med middagen och hur trötta barnen kommer att vara. Det har känts slitigt på sistone, helt enkelt.

Men idag ska jag festa som om det vore min födelsedag. För det är det ju. Inte så mycket gå på klubben och sippa Bacardi, men en femrätters med dryck och ett eget (rent) sovrum att fredagskollapsa i är nog så mycket fest jag mäktar med.