Veckans vardagsmat, vecka 5

Veckans vardagsmat, vecka 5

Idag är en bättre dag. Kanske för att jag valt att köra strutsmetoden och låta alla jobbfrågor vänta tills imorgon när jag är på kontoret. Idag ska jag bara bara vara mamma, och släppa tankarna på allt jag ändå inte kan göra något åt idag.

H är på förskolan, B på jobbet. Jag har lagt L för lunchvila, och jobbar stenhårt på att få in henne på förskoletiderna, med lunch vid 11 och sedan vila vid 11.30. Men oj, vad hon är trött den sista timmen, eftersom hon är van att somna vid 10-tiden. Och när hon är trött, då jävlas hon. Ska absolut få tag i ljusstakar, krukväxter, kattmat, allt. Skrikskrattar när hon blir tillsagd, dramagråter när hon blir fråntagen något. Jobbigt för oss båda, men det känns som att det kommer att vara bra för henne att redan ha dagarna strukturerade ungefär som de kommer att bli framöver.

Tanken var att jag skulle sova med henne, eftersom nattsömnen blev kort inatt. Men jag hade inte ro i kroppen, så jag gick upp och planerade veckans mat istället. Hon har hamnat i en sån där kravla-omkring-i-sängen-i-tjugo-år-innan-hon-somnar-fas. Helt i linje med att hon just ska ha gått in i det nionde utvecklingssprånget. Men när hon väl sover är det så skönt nu, att det går att lämna henne sovande i vår säng och hon helt enkelt kommer kravlande uppför trappan när hon vaknar. Hon klättrar ner från sängen helt klockrent, och klarar trappan utan bekymmer. Till och med neråt fungerar nu – hon backar eller åker på rumpan nerför.

Det känns som att kan-själv-stadiet kommit mycket tidigare med henne, för hon kräver redan att t.ex. få äta sin yoghurt själv med sked, och jag får inte ens hjälpa till att få upp mat på skeden längre. Hon kan dricka ur vanligt glas (nåja, en del hälla-rakt-ner-i-haklappen och hoppsan-där-skvimpade-allt-ut förekommer ju) och faktiskt KRÄVER att få ett riktigt glas att dricka själv ur.

Vanligtvis får ungarna inte söt yoghurt till frukost på vardagarna, men H hade sparat sin från igår, och då gick det ABSOLUT INTE att låta L vara utan imorse. Hon har örnkoll på vad alla andra får, och river ner himmel och jord om hon blir förfördelad. Kladdigt blir det, men hon får faktiskt upp yoghurt på skeden och in i munnen alldeles själv. I den här takten kommer hon nog att kunna äta själv (med sked) ganska bra när det är dags att börja föris om en dryg månad.

Förhoppningsvis vaknar L strax, så att vi hinner promenera innan det är dags att hämta H på förskolan. Jag har ett litet mål att hamna på ett snitt per månad om 10 km promenerade per dag. Men eftersom månaden började segt, och Trysil-resan blev en stillasittande historia, behöver jag komma upp i 14 km per dag de kvarvarande dagarna denna månad för att lyckas.

Nåväl. Denna vecka har mataffären bra pris på lax (hel sida), kolja och butternutpumpa. Vi har aubergine och mozzarella hemma som behöver användas.

  • Måndag: Auberginepasta m. mozzarella. (Vi har testat den innan, och den blev en omedelbar ny vegofavorit)
  • Tisdag: Hemgjorda fiskpinnar på kolja, med remouladsås, kokt potatis och ärtor. (Recept kommer, för jag har rivit ut det ur någon tidning och hittar det inte på nätet.)
  • Onsdag: Pumpasoppa med kokos.
  • Torsdag: Pulled salmon wraps (Santa Marias koncept m. färdig kryddblandning, bröd och lemon chutney, det är så snabbt, gott och ungarna äter det faktiskt.) Resten av laxsidan tänkte jag skära i kuber och frysa in till en laxchowder nästa vecka.)

Nu ska jag bara skriva inköpslistan. Men denna vecka tänker jag bara lägga till B i Google Keep-anteckningen, och sedan låta honom ta bilen och handla. Det får vara så nu, för jag orkar inte, även om jag faktiskt tycker om att handla mat, och B avskyr det. Körkort vore ju en bra sak att ha…

Jaha, så vad gör jag nu?

Jaha, så vad gör jag nu?

Det har varit mycket på sistone. Eller kanske egentligen inte, men det har känts mycket. Idag har jag varit på kontoret, vilket är en mer korrekt beskrivning än att påstå att jag jobbat. Jag har klarat av något möte, men annars har det inte varit mycket bevänt med något.

Jag bara sitter. Kan inte fokusera, inte koncentrera mig. Saker jag måste göra poppar då och då upp i medvetandet, eller mer liksom hastigt dyker upp på ytan av den snabbflytande men grumliga flod som är mitt medvetande, och jag överger det jag höll på med för att göra något annat. Som jag glömt redan innan jag hunnit börja göra det. Hjärnan famlar efter sammanhang, men allt är mest en enda gröt.

Den har slutat fungera, hjärnan. Är helt kaputt. Jag tar mig till jobbet, tar mig hem, lyckas hjälpligt klara av de mest basala vardagssysslorna som mat och hygien. Sedan går jag en del. Sent på kvällen, efter att barnen somnat. Eller tidigt på morgonen, om jag fått smita hemifrån innan barnen vaknat. Som en vålnad drar jag runt, runt i staden i mörkret. Fångar några pokémon för att ha något syfte med promenaderna, men mest behöver jag bara få gå.

Vill inte umgås med någon, prata med någon. Har haft ångest i tre veckor över att jag måste skicka ett sms och tacka min halvsyster för barnens julklappar som kom på posten. Över att jag inte lyckats posta min lillebrors mobilladdare som han glömde hos oss i julas. Över att jag inte vattnat blommorna, som stått på min lista jag vet inte hur många dagar nu. Och hundra andra små, vardagliga saker. Jag kommer på de där sakerna ibland, när jag inte har möjlighet att göra dem, men sedan försvinner de ur minnet. Har behövt göra en ursimpel jobbgrej i en veckas tid, men kan bara inte sätta mig ner och fokusera den timmen eller två som krävs.

Och sen bara läggs alla de här sakerna på en stor, fet ångesthög. B irriterar mig. Barnen irriterar mig. Vill vara ifred. Jag kan inte tänka, inte minnas, inte förstå, inte koncentrera mig. Är helt handlingsförlamad, när det gäller ALLT.

Och nog vet jag hur det ligger till. Egentligen. Jag befinner mig på fel sida av den där kanten som jag balanserat på i flera år. Mestadels har jag lyckats hänga kvar på rätt sida med näbbar och klor, även om det varit några rejäla svackor. Utbränd. Utmattad. Urladdad. Urlakad.

Jag måste vända skutan på något sätt, men vet inte hur. Vet att det kommer att lätta upp i mars, när det är dags för L att börja på förskolan, och jag kommer att kunna gå till jobbet varje dag utan känslan av att behöva ta tag i en uppdämd flod av mejl, brev och telefonmeddelanden när jag kommer dit. Men jag är så rädd att jag fortfarande inte ska kunna TÄNKA. Jag har ett intellektuellt arbete som kräver både snabbtänkthet och analysförmåga, jag KAN INTE VARA DUM I HUVUDET! Och jag kan inte sjukskriva mig, eftersom jag är anställd av mig själv och ingen kan betala någon sjuklön när företaget inte kan sälja sin enda produkt: min tid och tankekraft.

Jag tror att mina promenader gör gott. Någon form av rastlös ångest liksom rinner av mig när jag promenerar. Ensam i mörkret. Men det måste till mer. Jag måste få ordning. Få kontroll. Sova mer. Äta bättre. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska klämma in allt i schemat. När minsta lilla arbetsuppgift tar fyra, fem, tio gånger så lång tid som normalt och jag skulle behöva vara på arbetet dygnet runt för att kanske kunna göra allt som behövs. Samtidigt vill jag ju vara med barnen. Och med B också, så klart. Jag orkar bara inte med dem just nu. Orkar inte med mig själv just nu.

Men det finns fina stunder också. Igår till exempel. Då tog jag en promenad på lunchen och det var SOL. Som VÄRMDE.

Och de där stunderna med barnen. När ingen bråkar. Ingen klättrar på möbler eller river ner blomkrukor. Ingen skriker ”MAAAMMAA!” och gråter så fort jag går en meter bort. Ingen får utbrott över orimliga saker.

När lillasyster blir lyrisk över änderna i ån, och inte kan sluta prata om ”KAKAA” på hela promenaden. ”KA-KA” är ett mycket användbart ord som även kan betyda katt, macka och kaka (allt som ser gott ut är kaka), precis som att ”MAMMA” betyder bra person rent generellt. VÖ-VVE är allt som har päls och inte är en katt, och låter eh-FFFF.

l

När storebror pratar konstant på vägen till förskolan, och det – trots att vi är en timme sena – är så underbart att få en inblick i vad som sker i huvudet på en snart tre-och-ett-halvt-åring.

Hans bästa färg är röd, han ääälskar orange fisk (fiskpinnar, tror vi?), han blir jätteglad när han ser en bil som har både hans bokstav (H) och hans siffra (3). Han önskar sig alla leksaker i mataffären ”i augusti, från tomten”. (Hur sött är det inte att han tror att tomten kommer även med födelsedagspresenterna?) Han önskar sig också en motorsåg för att bygga en jättestor koja där alla barnen på förskolan, och mamma och pappa och bebisen och alla ”hans folk” ska få vara.

Nä, nu ska jag ta mig hem och fira fredag med familjen. Får jobba igen lite i helgen.

Världens bästa bilbarn

Världens bästa bilbarn

Nu ska jag kanske inte ropa hej här, med en dryg timme kvar innan vi rullar in i hemstadens trygghet, men våra barn är verkligen helt suveräna bilåkare.

Vi lämnade Trysil före 12 idag, varvid L somnade inom några minuter, och H tyst och snällt satt och kollade på nedladdade Netflix-serier på paddan. När vi stannade för mat i Ludvika vid halvfyratiden hade L rätt nyligen vaknat, och H hade suttit knäpptyst och tittat på paddan hela vägen (lång tid, jag vet, men under bilresor är det fri tillgång som gäller).

Efter maten somnade L om, och H ville fortsätta titta på paddan. Jag lät honom göra det en liten stund, men passade på att dra en nödlögn om att den behövde laddas med min laddare i baksätet när vi stannade för att plocka med ett par muggar kaffe. Nästa barn somnade inom fem minuter. Så nu sover båda två. Visst, vi får kanske lite bekymmer med L ikväll, när hon nu sovit middag halva dagen, men det är verkligen skönt att kunna resa så här långt med bil utan att det blir några bekymmer med barnen. Kanske kommer det att fungera med kontinentresor även med två barn?

Båda barnen har haft jättekul i spa-avdelningen på hotellet, och vi badade både igår och i förrgår. (Ett bra sätt att trötta ut dem lite…) För L var det första gången hon badade i en pool, och hon var lite skeptisk till en början, men bara en kort stund. Hon har ju aldrig fått gå på babysim, eftersom hon föddes helt fel tid för att passa in kursstarter före sommaren, och i höstas hann vi inte boka innan allt i närheten var fullt. Undrar om det finns något mellanring någonstans, hon är ju för stor för att börja på babysim nu, och de ”plask och lek”-kurser jag sett har varit för 3 år och uppåt, eller fortsättning på babysim och krävt förkunskaper.

Igår fick H testa att stå på skidor för första gången. De var snöigt och blåsigt fortfarande, med ett par decimeter snö av klistrigaste sorten, så skidorna gled knappt. Och gossen kunde inte låta bli att gå med skidorna, hur mycket vi än tjatade om att han bara skulle stå still med fötterna. Men, men, han har i alla fall fått ett första smakprov.

L skulle ha fått åka pulka, men somnade i vagnen snart efter att vi kommit ut, så vi lät henne sova. H fick åka lite pulka istället, och var sedan bestämt färdig med utelek. Vi fick ta en fika så att L skulle hinna sova lite innan vi släpade in henne.

Kaféet är en av de mysigaste platserna på hotellet, och jag blev smått tårögd när jag tänkte på vår första resa till Trysil, när H var bara snart ett halvår.

Och förra gången, när han var nästan ett-och-ett-halvt. Bara en dryg månad innan jag blev gravid med L, som var anledningen till att det inte blev någon Trysil-resa förra året då hon var nyfödd.

Det är riktigt kul att återvända till samma ställe regelbundet, så en kan verkligen märka skillnaderna mellan att resa med barnen i olika åldrar. Barnvagnen har i alla fall varit densamma de senaste två resorna – min älskade Mountain Buggy Terrain, som dock fått nya kläder sedan förra resan. I år fick den verkligen att ”bita i” – ett par decimeter klistrig snö, med stora vallar överallt. Men med låst framhjul kom den faktiskt fram ändå, vilket jag tror mycket få andra vagnar hade klarat av.

Båda barnen hade jättekul i spa-avdelningen, och vi badade både igår och i förrgår. (Ett bra sätt att trötta ut dem lite…) För L var det första gången hon badade i en pool, och hon var lite skeptisk till en början, men bara en kort stund. Hon har ju aldrig fått gå på babysim, eftersom hon föddes helt fel tid för att passa in kursstarter före sommaren, och i höstas hann vi inte boka innan allt i närheten var fullt. Undrar om det finns något mellanting någonstans, hon är ju för stor för att börja på babysim nu, och de ”plask och lek”-kurser jag sett har varit för 3 år och uppåt, eller fortsättning på babysim och krävt förkunskaper.

Ungefär där vaknade L, och jag hann inte skriva färdigt igår. Hon var vaken de sista 45 minuterna eller så, men gick att hålla på rätt bra humör med lite lek, en klämmis och lite russin. (Russin är den bästa barnmutan! Koncentrerat plockande och ätande en lång stund.)

Efter att vi kom hem fick ungarna en kvällsmacka, och sedan gick vi och sov allihopa. Och konstigt nog somnade L utan protester och sov ända fram tills klockan ringde vid 07. Trots att hon sovit 6+ timmar i bilen under dagen…!

Idag är jag på kontoret och städar undan det som ansamlats i inkorg och på skrivbord under veckan. Sedan är det helg igen.

Insnöad i fjällen

Insnöad i fjällen

Jag har inte gått och dött eller så. Just nu sitter jag insnöad på hotell i Trysil. Bilarna på bilden hade hela motorhuvarna täckta med snö bara några timmar efter att den här bilden togs.

Vi bilade upp i söndags, och kom upp till ett begynnande snöoväder. Som i princip har hållit i sig sedan dess. Snön yr och vinden blåser, och jag har inte varit utomhus sedan vi kom. B har inte heller givit sig ut i skidbacken ännu, och de få i sällskapet som gett sig på att försöka har mötts av mestadels stängda liftar och svåråkt snö.

Så jag har mest ätit. Sovit middag två gånger per dag med ett eller två barn. Badat lite pool, och hängt i hotellets ursunkiga lekrum. Sprungit efter L, som rymmer så fort hon får chansen, och klättrar på allt.

Imorgon är sista dagen, och då ska B förhoppningsvis få åka några åk, och H ska få testa att stå på ett par skidor för första gången. Om det bara blåser lite mindre ska jag försöka ta ut L i pulkan en vända.

Jag törs inte ens hoppas på att vädret ska bli tillräckligt bra för en repris på förra resans barnvagnspromenad upp till Høyfjellssenter. Veckan innan resan började jag en ny vana, med omväg till jobbet, lunchpromenad och en sen kvällspromenad efter att ungarna somnat. I snitt har det blivit 12-15 kilometer om dagen, och det har verkligen gjort gott för både kropp och själ.

Men nu med tre helt stillasittande dagar är jag rastlös i hela kroppen, och har en rejäl Pokemon Go-abstinens. Det är ju det jag pysslar med när jag är ute och går, för det lilla spelet motiverar mer än någon träningsapp jag någonsin testat, och får mig ut även när klockan är 22 och jag är dödstrött och det är minusgrader ute. Varje kilometer ger ju distans för att kläcka ägg och få godis från sin buddy. Plus att en kan fånga pokémon, snurra stop och samla exp och stardust. *NÖRD* Här finns inte ett enda litet pokestop som går att nå till fots, i alla fall inte under nuvarande väderförhållanden…

Men vi har en viss trivsel ändå. Vi är tre par (och 2+1 barn), och bor i en lägenhet med ett påkopplat dubbelrum, plus ett separat dubbelrum för det nyblivna samboparet utan barn (än). Frukost äts i hotellmatsalen, lunch lite som det faller sig, och sedan har varje par haft ansvar för att laga middag i lägenheten en kväll. Sista kvällen blir det restaurang.

Vi bjöd på chèvre chaud med tryffelhonung, ljumna rödbetor och stekta kavringskrutonger följt av pasta carbonara på vår kväll. Nästa kväll blev det bruschetta med två toppingar, en med räkor, koriander och avokado och en klassisk med tomat och rödlök, följt av burgundisk gryta med potatismos och en ananaspaj till dessert. Ikväll har vi dinerat på laxtartar följt av oxfilé med rostad potatis och hemgjord bea. Riktigt bra upplägg, med bra mat och känslan av att en får mat serverad varje kväll med bara en kvälls eget arbete.

Barnen har fått frysköttbullar, makaroner, varmkorv. Och korvbröd. Det är ju viktigt att de får i sig sitt vita mjöl och processade charkprodukter i varierad form…

Den här lilla bönan har nyss somnat. Det är så skönt att hon plötsligt blivit så stor att hon kan läggas i en vanlig säng och lämnas där. Om hon vaknar backar hon duktigt ut sängen och ger sig iväg och letar upp en förälder. Som alltid heter ”Mamma!” just nu, oavsett vem det är. Hon är ett litet plåster, som vill upp i famnen konstant och störtgråter så fort en lämnar hennes omedelbara närhet. Hon badade i pool för första gången idag, och verkade gilla det, efter en inledande skepsis.

H röjer runt och älskar både pool och lekrum, men humöret svajar rejält när de vanliga sömnrutinerna blir störda. Men han är i princip blöjfri nu, och jag bara dör av gulligheten i de små boxershortsen som sticker upp över byxlinningen. Han är såklart också mammig, eftersom L är det.

Nä, nu måste jag ut och socialisera igen. Och kanske börja fundera på att natta H också, som dock sov middag mellan 16 och 20, så det kan bli knepigt…

Enok & Thømpson Cape Farewell Comfort – en recension

Enok & Thømpson Cape Farewell Comfort – en recension

Jag har noterat att en viss tagg på bloggen har dragit stora besöksantal den senaste veckan, nämligen den som rör sängen vi köpte i samband med flytten förra våren. Gissningsvis är det reasäsongen på Mio som orsakat det stora intresset för Enok & Thømpsons sängar.

Vi köpte vår Cape Farewell Comfort för ungefär 1,5 år sedan, med tillhörande ben i borstad aluminium, bäddmadrassen Fiord Breathe och sänggaveln Avon i pikerat utförande. Vi valde en 180 cm bred säng, 200 cm lång och extrafast på båda sidor (det är verkligen ett tips att köpa samma fasthetsgrad på båda sidorna av en dubbelsäng, min upplevelse är att olika fasthetsgrad alltid leder till att det blir en skidbacke mitt i sängen, med lutning mot den mjukare sidan).

Så här ser den ut. Färgen är Roma Beige (som verkar heta Romo Beige nuförtiden), men intrycket är mer åt det grå hållet, tycker jag.

Jag har egentligen inte mycket att säga utöver att vi är väldigt nöjda med sängen. Möjligen skulle jag ha önskat att den var ännu något fastare (eller så är det den tjocka bäddmadrassen som gör att den känns lite mjuk), och att färgen var mer beige. Det är helt klart den bästa sängen jag någonsin haft, men jag har vid några tillfällen sovit i skönare sängar på hotell, och då har det i regel varit sängar från Enok & Thømpsons exklusivare ”modermärke” Carpe Diem.

Bäddmadrassen är väldigt skön (men lite för mjuk för mig, tror jag), och jag tycker att den andas ganska bra. Trots att den har en latexkärna tycker jag aldrig att det känns sådär svettigt och klibbigt som det kan göra med sådana madrasser.

Att säga att vi sover bra i den vore dock en lögn, men det beror knappast på sängen, utan på att vi allt som oftast delar den med en ettåring, en treåring och ibland en katt eller två, och sover i alla möjliga – och nästan omöjliga – ställningar och konstellationer. Vi önskar dock av denna anledning att vi hade kostat på oss en 210×210 istället…

Jag tror att vi betalade ca 34-36 000 kronor för hela klabbet förförra sommaren, då den var på något erbjudande, minns inte exakt. Min uppfattning är att det är en prisvärd säng. Sängen vi hade innan var någon kontinentalsängsvariant från Mios egna sortiment, som kostade mindre än hälften så mycket, men också var ganska obekväm, hade en bäddmadrass som verkligen drog till sig svett, och snabbt såg sliten och ful ut. Ytterligare innan dess hade B en enkel ramsäng med furugavel, och jag hade (innan vi flyttade ihop) en rund (!) historia från Ikea som gärna ville glida isär i fyra tårtbitar. Så visst har vi gjort en sängkarriär de senaste tio åren.

När tiderna av bebiskräk och …diverse… från sjuka och/eller icke rumsrena barn är slut i vårt hushåll kommer vi nog att byta upp oss till en ”riktig” Carpe Diem-säng. Kanske en ställbar, för långa, lyxiga helgmorgnar med kaffe på sängen och en bok. Den tiden är dock inte här ännu, och tills dess är vi helt nöjda med vår Cape Farewell Comfort.

Vi reafyndade själva nya duntäcken och -kuddar på Jysk förra veckan, som har förbättrat sovsituationen ytterligare. Jag har till exempel fått två kuddar som inte går att knöla ihop till knytnävsstorlek…