Veckans vardagsmat v. 38

Veckans vardagsmat v. 38

Måndag igen, och matplaneringsdags.

Förra veckan blev halvlyckad. Zucchiniplättarna och tonfisk- och squashlasagnen fungerade bra, fisken blev god men innehöll lite för många moment för att hinna komma på bordet innan hela familjen havererade, och potatis- och purjolökssoppan var vattnig och krävde både crème fraîche och extra kryddning för att smaka något.

Denna veckas planering blev följande:

  • Måndag: rödbetsplättar med sallad enligt ett recept från senaste Elle Mat & Vin. (Har inte hittat det på nätet, så jag skriver ner det inom kort.)
  • Tisdag: Torskfilé tillagad i ugn med smör och yuzujuice, kokt potatis, vitlöksfräst svamp och haricots verts.
  • Onsdag: Pulled oumph tacos
  • Torsdag: Sallad med varmrökt lax och ägg

Planeringen styrdes av att det var extrapris på pulled oumph, torskfilé och hel varmrökt lax, samt att vi har svamp, fänkål, kokta ägg och haricots verts hemma som behöver användas. Och att jag blev inspirerad av receptet på rödbetsplättar när jag bläddrade i Elle Mat & Vin, som vid sidan av Lantliv Mat & Vin är min favoritmattidning.
Vi fick mamma på spontanvisit lördag-måndag, så jag hade henne med på inköpsrundan efter förskolehämtningen idag. Vilket inte på något sätt hindrade att kaos uppstod, med bajsblöja på bebis på väg till affären och skötväska som låg kvar i hallen, och en vild unge som sprang omkring i affären och helst ville kolla på leksaker. Men till slut var veckans mat i alla fall både planerad och inhandlad.

Tonfisk- och squashlasagne

Tonfisk- och squashlasagne

Idag är jag mammaledig igen; det känns lite konstigt med bara två dagar i veckan nu, men också skönt att få en chans att komma ikapp på jobbet. Eftersom jag åkt på/tagit på mig ansvaret för planeringen av vardagsmaten blir det oftast så att jag lagar den också, för att minimera risken för avvikelser från planen. B är nämligen mer benägen att skrota matlagningen för hämtmat eller färdigt från frysen än vad jag är, och har också lite svårare för att hantera stressen med matlagning som ska ske samtidigt som ett eller två barn är sjövilda och/eller griniga hemma.

Så i eftermiddag tänker jag förbereda morgondagens mat, så att jag kan jobba färdigt i lugn och ro utan att känna att jag måste stressa hem för att undvika att komma hem till en familj i härdsmälta.

Detta är en riktigt lat lasagne, och ett bra sätt att få in ett mål fisk utan att det märks, för vår 3-åring har fått för sig att han inte tycker om fisk  😉

Självklart går det bra att göra egen ostsås (det har jag faktiskt alltid gjort tidigare, men inte idag) och tomatsås, om tiden finns.

Ingredienser:

  • 1-2 squash, beroende på storlek
  • 2 burkar tonfisk (i vatten är ju nyttigast, men idag tar jag tonfisk i olivolja, eftersom jag hittade en italiensk variant som kändes lite mer högkvalitativ än den gängse sorten)
  • 1 burk färdig tomatsås med basilika
  • 9-12 lasagneplattor (beroende på om formen bäst rymmer 2×2 eller 1×3 plattor, det ska vara tre lager)
  • 5 dl ostsås, egengjord eller färdig
  • Salt & peppar
  • Parmesan
  • Persilja

Gör så här:

  1. Stek squashen i skivor, några minuter på var sida. Salta & peppra.
  2. Blanda avrunnen tonfisk med tomatsåsen.
  3. Varva lasagneplattor, squash, ostsås och tonfisksås i en lätt smord form. Det översta lagret skall vara plattor täckta med ostsås. Riv över lite parmesan.
  4. Gratinera i 225°C, ca 20 min.
  5. Servera med en grönsallad.

 

Note to self

Note to self

Att gå och handla mat med en nyhämtad treåring och en niomånaders är INTE en trevlig sak att göra med sin måndagseftermiddag.


Check på allt jag visste skulle hända. Plus lite till.

Treåringen raceade med sin lilla kundvagn, trots löften om att han den här gången minsann skulle hålla sig till mamma och ta det lugnt. Han klättrade över, runt och IGENOM den lilla kundvagnen, välte omkull den och körde in i X antal medhandlande.

Bebisen bajsade halvvägs igenom butiksvarvet, och kinkade och grät sig igenom den andra halvan på grund av bajsig blöja.

Barnvagnen packades mer än full, och kändes som att den hade punka fast den inte ens har lufthjul.

Treåringen kunde inte stå still och låta bli att pilla på saker inne på den offentliga toaletten, utan kröp och klättrade runt och svabbade av alla bakteriekryllande ytor med sin kropp och sina kläder.

Bebisen fick en klämmis och blev sur när den tog slut. Treåringen hällde ut halva sin drickyoghurt på bänken utanför affären, där vi satt oss för att pusta ut och fylla på energidepåerna. Mamman fick ett litet spel och skrek på treåringen. (Dock pluspoäng till mamman, som tog det säkra före det osäkra och gick utomhus med yoghurten denna gång.) 


Bebisen bajsade IGEN när vi stannade vid lekparken på vägen hem. Den enda medpackade blöjan var redan förbrukad, för hur många blöjbyten ska egentligen behövas för en tur till mataffären? Treåringen blev sur för att parkleken blev inställd, bebisen kinkade pga bajsblöja hela vägen hem.


Ridå.

Extranummer. 

Bebisen får middag vid hemkomst, och borde sova eftersom hon varit vaken sedan lunch. Bebisen äter bra, men vill INTE sova. Mamman packar in mat medan bebisen kinkar. Tre katter nervar runt och väntar på den nya blötmaten.

Pappan kommer hem och är trött och grinig. Surar över vegomat. Är inte till nytta. Har gubevars kört bil två gånger under dagen, och DET, mina vänner, är väldigt tröttsamt… Mamman blandar plättsmet, hackar sallad och rör ihop yoghurtsås. Dukar medan hon steker plättarna. Pappan kommer med synpunkter på hur hon valt att tillaga plättarna. Mamman får ett litet spel och skriker på pappan. Slamrar i köket.

Treåringen vill inte äta. Bebisen däremot, som redan ätit middag, moffar zucchiniplättar som om det inte fanns någon morgondag. Ställer sig och hoppar i stolen och hytter med nävarna och skäller när hon fått slut.

Sen blev det kväll även på måndagen. Nästa måndag gör jag säkert samma sak igen.

Lunchar lite, och funderar på hälsan, rutiner och annat trist

Lunchar lite, och funderar på hälsan, rutiner och annat trist

Jag och lillbönan käkar lite lunch. Eller, ja…jag har ju redan ätit upp min, eftersom jag har lite bättre tempo, finmotorik och öga-handkoordination än mitt sällskap. 

Den nya brickan till Tripp Trapp-stolen är verkligen kanon. Innan ungen lär sig att tallrikar och skålar helst ska stå kvar på bordet under måltiden, och inte kastas frisbee med, användas som hatt eller vändas upp-och-ner för att inspekteras underifrån, är det perfekt att bara servera maten direkt på brickan.

Lunchen, som uppskattades av oss båda, var bönpasta med broccoli som jag förkokt och sedan fräst i stekpanna med olivolja och lite chiliflakes. Lite finriven parmesan på toppen. Busenkelt, gott och nyttigt!

Hon har fått en extra skvätt olivolja på sin mat, medan jag försöker hålla tillbaka lite på kalorierna. Jag skriver ju inte ofta om min vikt, men jag behöver på allvar gå ner en del. Inte för att bli snygg, utan för att kunna vara frisk och stark och ta hand om mina barn. Kanske orka med ett barn till framöver om jag någonsin lyckas övertala B om att three is the magic number… 

Så jag försöker hålla lite koll på vad jag äter, för nu väger jag lika mycket som innan jag blev gravid med L. (Jag har ju den lustiga egenheten att gå ner i vikt när jag är gravid, troligtvis på grund av bristen på vin och dessertostar.)

Jag kommer förhoppningsvis aldrig att gå på någon diet mer i mitt liv, för det är aldrig något som fungerar i längden. Jag jobbar bara på att äta vettig hemlagad mat i vettiga portioner, och försöka välja de hälsosamma alternativen så ofta jag mäktar med. Och så vill och behöver jag röra på mig mer.

Min träningssommar gick om intet på grund av att jag (som så många andra mammor) tenderar att prioritera bort mig själv när det bli knappt om tid. Min träning och min sömn är det som får ge vika först när jobb och familj kräver mer. Felprioriterat, säkerligen, eftersom en trött och svag mamma orkar ännu mindre. Men det blev som det blev, och det är ju bara att ta nya tag.

Något jag (vi) verkligen behöver få styrning på är rutiner i vardagen. Vi är så sjukt dåliga på det, och om vi någonsin får lite styrning på vårt liv så omkullkastas allt så fort någonting utanför rutinen sker (en resa/gäster/sjukdom/whatever). Så fort vi hamnar ”efter” i rutinerna så bara fallerar allt. 

Och jag fungerar så dåligt utan rutiner. Jag är värsta sortens människa (för mig själv alltså): en slarvig pedant, en lat mångsysslare och en ostrukturerad vanemänniska. Jag hade trott att jag vid nästan 37 års ålder skulle ha fått pli på mig själv, men icke!

Kanske lyckas jag till slut, om jag bara fortsätter försöka?

Veckans vardagsmat v. 37

Veckans vardagsmat v. 37

Nu när jag är mammaledig på måndagar känns det som en bra rutin att planera veckans vardagsmat och skriva inköpslista på måndag förmiddag medan L sover middag, för att sedan gå en lov genom staden och plocka upp H från förskolan och vidare till mataffären på hemväg. Att jag kan samla pokémons och ev. delta i någon raid på vägen är en bonus.

H tycker att det är kul att handla mat, och gratisbananen är ett uppskattat mellanmål, eventuellt förstärkt med en drickyoghurt till H och en klämmis till L på vägen ut från affären. Jag lyckas varje gång förtränga vad det innebär att handla med två barn (kundvagnsrace för treåringen med mycket selektiv hörsel, garanterad bajsfest halvvägs genom butiken och/eller gnäll från lillasyster, barnvagn proppad låångt över maxgränsen efter kassorna och drickyoghurt utspilld över halva butikens entrégolv på vägen ut) och tycker också att det är ett bra sätt att fördriva måndagseftermiddagen efter hämtning. Stora saker som blöjor och mineralvatten får pappan fixa med bil någon annan dag.

Den här veckan styrs planeringen lite av att vi var på skördemarknad i lördags, och fick med oss fin lokalproducerad och ekologisk purjolök, potatis och squash med oss hem. (Trattkantarellerna åt vi upp samma kväll tillsammans med en grillad köttbit, bakad potatis och ett kryddsmör med fräst rödlök, vitlök och persilja, kyndel och timjan från odlingarna på balkongen, och ett par fina rostbiffar på får och en bit rökt sidfläsk sparar vi till helgen. Det goda brödet avnjuter vi till frukost och har även fryst in lite.)

Så, denna veckas vardagsmat är:

Måndag: Zucchiniplättar med dill och feta och en grönsallad med edamamebönor, dill och gurka

Tisdag: Fisk med ägg och räkor samt lite pepparrot till oss vuxna, och pressad potatis

Onsdag: Potatis- och purjolökssoppa med favoriten ostmuffins igen.

Torsdag: Tonfisk- och squashlasagne. (Recept kommer senare.) Serveras med en grönsallad på småblad med tomat och lök. Lasagnen tänkte jag förbereda på min mammalediga onsdag, så att den hinner stå och gotta ihop sig och bara är att värma på torsdag kväll. Jag tänker även ta genvägen med färdig ostsås på tetra OCH tomatsås på burk, pga orkar inte stå och diska kletiga ostsåskastruller och puttra tomatsås i fem evigheter på en vardag. 

Mmmm, det var veckans vardagsmat, det. Nu ska jag se om jag hinner läsa lite bok och dricka en kopp kaffe innan L vaknar…

Läst i veckan

Läst i veckan

Jag har ju bestämt mig för att se till att få in lite läsning i mitt liv igen. Eftersom det varit en av mina favoritsysslor ända sedan jag lärde mig själv att läsa i femårsåldern, och är något som verkligen fattats mig under de senaste årens barnalstrande.

Det blev bara en dag som jag lyckades avvara lite tid denna vecka, i tisdags medan lillbarnet sov sin förmiddagslur och en liten stund under eftermiddagsluren.

Först ut av böckerna jag köpt blev Fredrik Backmans ”Saker min son behöver veta om världen”. En tunn och lättsmält sak som jag plöjde på ca 90 minuter medan L sov. Men samtidigt helt underbar. Backmans sätt att se och beskriva människor och deras göranden och låtanden är oöverträffligt. Detta är en självbiografisk bok, med små iakttagelser från småbarnslivet, med anekdoter riktade till hans då mycket lilla son.

Igenkänningsfaktorn är hög på mycket, såsom småbarnsföräldrars besatthet av bajs, alla prylar vi köper för att hantera bebisen (och hur svåra de kan vara att montera), rädslan för att göra fel och förstöra våra barn för all framtid.  Annat känner jag väl mindre igen, såsom fotbollsreferenser och besatthet av extremt onyttig mat.

Det jag kan tycka är lite tradigt, och som känns igen från hans bloggande/instagrammande, är hans sätt att hela tiden beskriva sig själv som jordens största pajas och klant, medan hans fru är den smarta och sansade.  Kanske är det så det är, men han beskriver sina fiktiva karaktärer mer mångfacetterat. 

(Jag älskar dock självdistansen i att på omslaget sätta citatet från en recension som säger att boken är bitvis insiktsfull. Alla andra hade skrivit ”…insiktsfull”.)

Men det går alltid att räkna med Backman när det gäller att få skratta och gråta om vartannat, och att få lägga ifrån sig boken med en känsla av att allt är rätt bra, att människor är rätt bra. Inget nytt denna gång.

Första gången jag snyftar är redan i inledningen, när Backman ber sin son om förlåtelse för alla pinsamheter han kommer att få utstå: ”…när du är som mest förbannad på mig, då vill jag att du försöker komma ihåg att för mig kommer du alltid att vara den där lilla ettåriga killen som stod naken i hallen och flinade det där tandlösa leendet med ett tyglejon lyckligt tryckt mot ditt bröst.” Direkt efteråt skrattar jag: ”När jag är pinsam. När jag är orättvis. Då vill jag att du tänker på den dagen. Den när du vägrade berätta var fan du hade gömt mina jävla bilnycklar. Och kommer ihåg att det var du som började.”

Sista kapitlet är det som berör mest, där meningen ”Life’s a game of inches.” sammanfattar livets skörhet i berättelsen om när författaren blev skjuten vid ett rån, han och hans frus (då flickvän) väg tillbaka,  och sedan förlovning, giftermål och graviditetsbesked. 

”Och på våren föddes du. Life’s a game of inches. Om vi någon gång står vid grinden till förskolan och jag håller din hand lite för hårt. Eller lite för länge. Så är det därför. De flesta människor får aldrig veta att de inte är odödliga.” Och där flodgråter jag. 

Eftersom jag är både hypokondriker och katastroftänkare av rang behöver jag inte ha blivit skjuten för att kunna relatera till detta. Varje gång jag håller en liten barnhand i min, ser en liten parvel obekymrat skutta fram på stigen framför mig. Sådan ren lycka, sådan ren glädje, sådan oskuldsfullhet. Just ovetskapen om dödligheten och att vi kan skiljas åt av döden när som helst, kontra min vetskap om detsamma, det slår mig med en släggas kraft oftare än jag egentligen orkar. Och då kramar jag den där lilla handen hårdare. Längre.

Så. Det var första boken. Skratt och tårar. Precis det jag behöver.

Och på måndagseftermiddagen hann jag faktiskt påbörja bok nummer två. Jag valde att gå vidare med ”Den lilla bokhandeln i Paris” av Nina George. Bara tre korta kapitel hann jag, men lusten att läsa vidare väcktes absolut. 

Från småbarnsliv i Stockholm slungades jag till Paris, där jag i ett hyreshus mötte Monsieur Perdu. Bokhandlare till yrket, med en nästan tom lägenhet att komma hem till efter dagens arbete. Smaka på det här: 

(Perdu ska just öppna dörren till ett rum som han inte varit i på tjugoett år.) 

”Den storväxte mannen sköt sakta upp dörren. Han knuffade till den och blundade hårt. 

Och… 

Bara månsken och snustorr luft. Han drog in den genom näsan, men härinne fanns ingenting. Doften av *** var borta. 

Under tjugoen somrar hade Monsieur Perdu lärt sig att undvika att tänka på ***, lika noga som han aktade sig för att öppna kloakbrunnar. 

Oftast tänkte han på henne som ***. Som en tystnad i den surrande tankeströmmen, ett tomrum bland det förflutnas bilder, ett mörker i hans känslor. Han förknippade henne med glapp och luckor av alla slag.”

Ikväll tänkte jag fortsätta, hoppas jag klarar några sidor innan jag somnar.