Åttamånaderskontroll och treårskontroll på BVC

Åttamånaderskontroll och treårskontroll på BVC

Det blir stötvisa uppdateringar här just nu. Sömnen stökar fortfarande för lillan, och jag får inte många sammanhängande timmar själv med anledning av detta. Kämpar mig igenom dagarna i en dimma, och förvandlas till en blöt fläck på golvet (eller nåja, i soffan oftast) när barnen väl somnat om kvällen.

Gårdagen (i förrgår vid det här laget) förtjänar dock en uppdatering, eftersom det var stora milstolpar i småttingarnas liv: storebrors 3-årskontroll och lillasysters 8-månaderskontroll på BVC. Haha, så episkt var det kanske inte, men det var ju ett tag sedan vi fick en officiell kontroll av telningarnas utveckling…Tacksamt nog fick vi ett sammanbakat besök, och infann oss hela familjen igår (i förrgår) eftermiddag. Båda barnen fick ett stort fett ”OK” i rumpan!


H vägde in på 16,55 kilo och 96 centimeter, strax över medel på båda kurvorna. Något mer över medel på vikten än längden, men inte på något sätt så att han vägde för mycket för sin längd. Han fick namnge föremål på bilder (typ boll, penna, mugg, bil, mössa, äpple), och svara på några frågor om bilderna (”Vad kan man äta?” ”Äpplet”, ”Vad gör man med bollen”,”Sparkar på den!”,”Vad har man i muggen?”, ”… …”, ”Vad brukar pappa dricka?” ”Jiiiin! (Vin)”. Generad pappa, men BVC-sköterskan har nog hört värre saker ur barnamun :-D.

Sedan kollades förmågan att ta instruktioner: ”Ge äpplet och pennan till mamma!”, förmågan att rita bollar (det blev mer spiraler, men det var nog viktigast att han försökte göra något runt) och att han hoppade på hela foten. Vi pratade om potträning (går sådär med det när han aldrig vill gå på pottan), motorik och mat, och sköterskan tyckte att han var väldigt duktig på att leka och prata.


L vägde in på 8 820 gram och var 70 centimeter lång, och låg precis på medelkurvan, som hon följt perfekt de senaste månaderna. Huvudmåttet kommer jag inte ihåg, men det var en liten bit över medel (blir nog en smart tjej av den där lilla). Det gjordes inga direkta andra kontroller av henne, men det var rätt uppenbart att hon låg bra till motoriskt eftersom hon ålade blixtsnabbt genom rummet, ställde sig mot fönsterbänken och bankade på den, satt och lekte med leksaker och var sitt vanliga aktiva jag. Sköterskan nöjde sig med att konstatera att hon var tidig, och sedan pratade vi lite mat, tänder, prat, om hon verkar se och höra bra samt det obligatoriska barnsäkerhetspratet.

Vi har ju inte direkt barnsäkrat hemma denna gång, utan vi tar det lite som det kommer. Det känns som att vi nu med andra barnet har mer koll på vad en bebis kan tänkas hitta på, hur långt den hinner på en viss tid och hur stor radie som behöver röjas kontra hur tät koll en har under lekstunderna. Så småningom ska vi sätta upp en grind i köksöppningen för att hindra åtkomst till trappan, och jag har spanat in några vassa hörn som kan behöva sättas skydd på så fort hon börjar gå lite mer längs möblerna. 

Idag ”firar” jag och B nio år tillsammans. Men eftersom vi har en treårsdag imorgon att förbereda inför blir det nog inte mycket firat… Det kändes superspeciellt att vårt första barn var beräknat på vår sexårsdag när det begav sig, men nu känns det lite småtrist att ”vår” dag alltid kommer att överskuggas av födelsedagen, som kom att bli dagen efter.

Mormor kom igår för att delta i firandet av H, imorgon blir det tårta på sängen och allt det där, och sedan kalas på lördag med familj och vänner, med kräftskiva för oss föräldrar och några vänner på kvällen. Puh, hur ska jag orka med allt detta med tre veckors knackig sömn i bagaget? Och som grädde på moset behöva rycka in för ett par korta jobbinsatser både idag och imorgon.

Tänk, imorgon är det TRE år sedan jag blev mamma!

Gnäll, gnäll och mera gnäll

Gnäll, gnäll och mera gnäll

Här sitter jag med anledningen till att det varit tyst här i några dagar igen. Är det två hela veckor den varat nu, den här fasen med stökig sömn?

Hon har lugnat ner sig på nätterna de senaste dagarna, och är inte klarvaken och far omkring i sängen mitt i natten. Men hon vaknar på småtimmarna och gnäller och gnyr, och väcker mig med gråt och gnäll en gång i kvarten efter det, känns det som. Knöl  och bök och stök med napp och tutte och klapp på lilla huvudet och lugnande smekningar över lilla ryggen. 

Sedan blir klockan fem. Och då är det godmorgon. Ingen idé att hålla på med napp eller tutte mera. Så jag har fått införa en för-frukost, med en flaska ersättning. P.g.a vem orkar göra gröt klockan fem på morgonen?

Sedan försöker jag lägga ner henne i vagnen. Med blandat resultat.


Förr eller senare somnar hon igen, och sover en stor del av förmiddagen. De senaste dagarna har det dock inte hänt innan H plötsligt kommer upptassande vid halvåtta-åtta. Han har sovit hela nätter i sin egen säng mer än inte den senaste veckan, och när han kommer upp och ser att mamman inte är kvar i sängen skippar han sin vana stt krypa upp och sova lite mer i stora sängen. 

B sover obekymrat vidare till 10 när han får sovrummet för sig själv, medan jag är ett vrak resten av dagen. *bitter* Varför jag inte bara lämnar över till honom vissa morgnar? För att jag inte litar på att han kan vakna och hålla sig vaken så tidigt på morgonen. Då gör jag det själv istället för att ändå behöva bevaka så att han inte  somnat ifrån vaken bebis. Men jag hade ju hoppats på lite mer förståelse och service resten av dagen…

Somna vid midnatt, parera gnäll och gråt mellan 03 och 05, gå upp och mata och vakta tills barnet förhoppningsvis somnar om, ta hand om storebror från 08. Vid 10 är alla vakna och det är dags för frukost. Det är tärande.

Lillasyster är gnälligare än vanligt även på dagarna, och det verkar vara fler tänder på gång. Hon vaknar ofta från middagslurarna med gäll gråt, dreglar och småkräks mycket. Att hon är inne i en intensiv utvecklingsfas är också tydligt – hon ställer sig upp och står mot allt: bord, tevemöbel, fönsterbänkar, soffan, föräldrarnas ben. Igår kväll tog hon också sina första steg med stöd: två-tre små steg längs med soffan för att nå fram till pappan! 

Hon ålar blixtsnabbt och har börjat att själv ta sig från rum till rum. Plötsligt har hon tagit sig in till lekrummet och sitter och leker med storebrors leksaker. 

Hon blir stor, min lilla. Och jag är trött. Undrar om hon hinner somna innan de andra två kommer upp för att starta jobb-förskola-veckan om en halvtimme?

Ändrade planer

Ändrade planer

Min familj är på väg till nästangrannarna på middag. Jag skulle såklart också ha följt med. Men jag orkar bara inte.

Efter hämtning och mellis åt barnen och lunch åt mig bara sinade mina energinivåer helt. Ni vet sådär så att det snurrar i huvudet, ögonlocken knappt går att hålla uppe, benen blir som gelé och armarna känns liksom bortdomnade och helt kraftlösa och det liksom strålar yrsel ut i fingertopparna? Typ som att få svindel, fast av ren och skär trötthet. 

Jag känner mig lika trött som när jag var gravid, och var tvungen att lägga mig under skrivbordet på jobbet och bara sova en stund, för annars hade jag svimmat. Nu är jag INTE gravid, utan har just haft min första ”riktiga” mens efter förlossningen med L. Prick 28 dagar efter de första små blödningarna var det dags, så det är ingen tvekan om att mensen är tillbaka. Jag har ju mått hormonellt konstigt den senaste månaden, så den här tröttheten kanske också är hormonrelaterad. 

Eller så är det bara det att jag knappt sovit på en vecka på grund av sagda bebis nattliga härjningar…Innan B kom hem satt jag halvt avtuppad i soffan och kunde knappt hålla koll på L, som ålade runt på golvet och provsmakade allt hon kom åy.

Hursomhelst så blev jag hemma, och ska försöka få ett par-tre timmars ostörd sömn, och sedan försöka fixa lite hemma inför jobbdag imorgon.


Så. Jävla. Trött.

H hade haft en bra dag på förskolan, och var glad när vi hämtade. Ville gosa med L och sa att hon var en jättesöt bebis. Aaaa, hjärtat! 


Hon sov förresten ända tills vi skulle gå och hämta, så det var bara att rulla iväg Yoyon när det var dags. Då vaknade hon såklart, och ville absolut sitta efter att vi hämtat H, så hon kunde hålla koll på honom.

Nu ska jag sooova, och förhoppningsvis bli människa igen…

Lugnet

Lugnet

Efter 8 månader som tvåbarnsförälder har jag verkligen börjat se det som en promenad i parken att bara ha ett barn att ta hand om.Vilken lyx det är med dessa förmiddagar när H är på förskolan!

L:s nattliga härjanden har nog peakat nu, tror jag… Natten till igår var det många uppvaknanden, men mest i form av att hon grät och gnydde, inte det hysteriska rumlandet hon höll på med veckan innan. I natt sov hon i ett svep fram till 04. Främst troligen för att jag hade däckat i vardagsrumssoffan (igen) och själv inte vaknade till förrän hon började skrika inne i gästrummet. 

Men efter lite nattatutte somnade hon om (inte i spjälsängen, så klart!) och sov i över en timme till innan hon började leva runt för att hon helt enkelt tyckte att det var morgon. Efter att vi ätit frukost sov hon från åtta till en bit efter tio. Och jag gjorde inte ett skvatt nytta under tiden – jag bara slappade! Mycket välbehövligt efter en slitig vecka med knapp nattsömn.

Efter att hon vaknade lekte vi på vardagsrumsgolvet en lång stund, och det var skönt att kunna ge henne lite odelad uppmärksamhet utan att med dåligt samvete behöva parkera H framför teven först. Sedan slukade hon en hel burk barnmat och en halv klämmis som blev över igår kväll.

Efter maten gick vi ner och duschade. Först jag, medan hon satt i babysittern, och sedan tog jag med henne in i duschen och duschade henne medan jag höll henne i famnen. När jag lade henne på skötbordet för att torka efteråt var hon helt lugn och avslappnad. Så efter lite manikyr, inoljning, ny blöja och mjuka rena kläder lade jag ner henne i vagnen. Inte ett knyst till protest när jag lade ner henne och lämnade rummet.

Nu ska jag göra lite nytta medan L sover, innan det är dags för hämtning av H. Som för övrigt är så glad att vara tillbaka på förskolan. En winwin för alla, detta med att förskolan öppnat igen.

Nu är det bara lite egentid med just H som saknas; L får ju full uppmärksamhet på förmiddagarna. Vi får försöka planera in lite sånt på helgerna, så att han får lite one-on-one-tid med en förälder åt gången.

Vad mer? Vi har beslutat oss för att skippa Uppsala Reggaefestival i år, trots att vi verkligen saknat den sedan den flyttade för ett antal år sedan. Vi har ingen barnvakt till H i helgen, och att lägga rätt mycket pengar på hotell och festivalbiljetter och behöva ha med två barn, när det egentligen bra var två akter vi verkligen ville se. (Jag har aldrig lyssnat på riktig old school reggae, och har missat allt nytt som kommit de senaste åren p.g.a. vuxenliv, och det var mest sånt. Inte så många akter som kändes igen från min ungdom på 90- och 00-talet) Njae, det får vara i år. Hoppas festivalen återvänt till Uppsala för gott!

Kalle Bah har vi redan sett i sommar, och Kapten Röd har andra turnéspelningar i sommar. Mycket sympatiskt kostar det bara en hundralapp att gå på hans andra konserter, så vi kom fram till att det på det stora hela kändes mer värt att gå på hans konsert i Göteborg i början av september, göra en familjehelg av det med tågresa ner och kanske ett besök på Universeum. Så det tänker vi göra!

Wohoo! 

Wohoo! 

Ikväll lyckades jag med den allra första ”vakennattningen” med H!

Vi gick ner och gjorde den vanliga kvällsrutinen. Jag läste typ tio sidor ur ”En björnberättelse”. Jag pussade och kramade och stoppade om honom och sade godnatt. Jag gick.

Han kom efter mig nästan genast för att det var ”lite blött” i hans säng. (Han spillde lite av vattnet efter den obligatoriska ”Törstig!”-episoden direkt efter läsningen) Vi konstaterade att kaninen nog torkat redan, och jag stoppade om igen. Jag gick upp. Hörde honom komma ut i nedre hallen. Stoppade om igen. Gick upp. Hörde återigen fupplande i nedre hallen. Gick ner och hittade honom i el-/städ-verktygsskrubben under trappan. Han ”måste städa”. Ny omstoppning, då var det ”lite läskigt”. Jag försäkrade att allt var precis som vanligt – att mamma och pappa skulle städa (äta godis i soffan i mörkret) och titta på ”vuxen-teve” (Masterchef och Orpan Black) och snart komma ner.

Gick upp igen. Och barnet hördes inte av mer. Kollade nyss, och han sover i precis samma läge som jag lämnade honom.

Wohoo! Det tog nästan tre år, men nu har vi klarat av en nattning som inte innebar att krama honom till sömns, och i 99% av fallen somna själv och missa all egentid den kvällen.

L däremot somnar ju själv sedan flera månader. Undrar om det håller i sig?