Alicante – Måndagen

Alicante – Måndagen

Efter att vi väl kommit på plats i lägenheten som våra nästangrannar hyrt förlöpte semestern faktiskt ganska väl.

Lite svettigt, dels med hänsyn till temperaturer kring 30 grader dag som natt, dels med hänsyn till att det är jobbigare att hålla rätt på två barn på ovan plats. Att vi hade två andra vuxna plus tre äldre barn mellan 12 och 15 år i närheten gjorde det hela klart drägligt ändå. Det fanns alltid någon som gladeligen tog sig an våra småttingar vid behov.

Det enda rummet i lägenheten som var luftkonditionerat var vardagsrummet, och min värmekänsliga man sökte sin tillflykt dit med H om nätterna, där de sov på madrasser på golvet. Jag är känsligare för AC-luft än värme (får ont i halsen efter en halvtimme i AC), och sov med lillan i ett litet sovrum i andra änden av lägenheten. Det var varmt, och ännu varmare med en liten bebiskropp tätt intill. Sängen var smal, och jag sov på sidan ute på ytterkanten så att L kunde husera in mot väggen. Så det var varmt, trångt och rätt obekvämt eftersom sängen också var ungefär lika mjuk som ett parkettgolv. Men det gick, och sömnbristen märkte jag knappt av under hela resan.

Den första dagen på plats gick mest ut på att ströva runt och (åter)se Alicante. Men denna gång med två småttingar i släptåg. Våra två Babyzen Yoyo+ var verkligen perfekta att kryssa runt i staden med, eftersom det är slät gatsten nästan överallt gled de fram hur smidigt som helst.

Vi besökte matmarknaden och smakade på Iberico Bellota-skinka. Den är verkligen den godaste skinkan i världen enligt mig, framför allt när den är lite extra lagrad, ett par-tre år eller så.

Vi hittade en gågata som jag inte ens minns från förra gången, men som verkligen stod ut nu när vi reser med barn – hela gatan var nämligen utsmyckad med stora flugsvampar med larver, sniglar och skalbaggar och annat på, vissa var som små svamphus med dörröppningar att gå in genom och fönster att kika ut ifrån. Ett par rutschkanor på samma tema fanns också längs gatan. Det gällde dock att vara där då dessa var skuggade, och hade varit det ett tag, annars var de på tok för varma att åka på.

  

Vi kom vidare till det ena El Corte Inglés-varuhuset, där vi vuxna avnjöt champagne och ostron, chark- och ostbricka, oliver och mandlar. H åt också glatt av allt utom ostronen och champagnen. Vi tittade runt på den fantastiska delikatessavdelningen, där vi bland annat såg det här jättefina godiset.

Efter att ha läst innehållsförteckningen med varning för färgämnen som kan orsaka hyperaktivitet hos barn fick jag dock göra min lillkille besviken och säga nej till inköp. Men vackert var det. Så var även den här displayen som innehöll havssalt med olika smaksättningar.

Inget inköp därheller dock, för vi använder aldrig smaksatt salt, det blir oftast bäst att salta efter tycke och sedan smaksätta med kryddor separat.

Tvärs över gatan fanns en lekpark där vi stannade och lät H leka en stund.

Sedan hände det inte så mycket med den dagen, utöver en lång tapasmiddag på strandpromenaden. Ett riktigt bra ställe, som kan rekommenderas – La Terazza del Gourmet. Vi tog en färdig tapasmeny, och allt var riktigt gott. Det kan verkligen variera i kvalitet just längs strandpromenaden, från supergott till värsta sortens turistfällor med urusel mat.

Vårt sällskap, som redan hunnit göra Alicante i tio dagar när vi kom, var trötta efter middagen, medan vår familj gick och stängde baren nere vid hamnen. Barnen sov i sina Babyzen Yoyo+, vi föräldrar fick oss en nattfösare (och pappan en cigarr på middagen) medan vi svalkades i vart fall lite av havsbrisen.

Ja, det var den dagen. Barnen var inte mer svårhanterliga än vanligt och klarade värmen väl. Vi fixade en termos med kokt flaskvatten att ha med till L:s ersättning innan vi lämnade lägenheten för dagen, lät henne äta hur många fruktklämmisar hon ville för vätskans skull (3-4 per dag minst) och såg till att H drack vatten med jämna mellanrum (typ varje gång vi vuxna stannade för en öl eller ett glas cava). Det var aldrig några problem med att be restaurangpersonal värma barnmatsburkar heller. Det fanns ”barnmat” i form av hamburgare, kycklingnuggets, pasta bolognese och liknande på i princip alla matställen, vilket ju är bra när en reser med en rätt picky liten trotsunge.

Bild

Uppdatering från @alltenligta på Instagram

De bästa haklapparna! Vi har nu med två barn hunnit gå igenom en mängd olika haklappar. Frottélappar för den allra minstas första smakisar är mjukt och skönt, och de ihopvikbara i silikon är bra på resa efter att barnet kommit över den värsta äta-haklapps-perioden. Men de här från @esskasweden är de enda som verkligen fungerar från start och upp tills det inte går att tvinga på barnet haklapp mera. Vi använder dem dagligen till både 7-månadersbebisen och nästan 3-åringen. Att de bara kostar drygt 30 spänn styck är ju inte heller fel! #haklapp #esska #esskabiby #biby
Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Alicante. Nedresan, eller En man som heter Per-Åke åker flygplan.

Alicante. Nedresan, eller En man som heter Per-Åke åker flygplan.

För en dryg vecka sedan var vi äntligen på väg mot vår första riktiga utlandssemester som tvåbarnsfamilj.

Vår vana trogen hade vi varit ute i sista stund, och spenderat hela natten till söndagen med att packa väskor. Stupat i säng efter 04, och sedan släpat oss upp vid 08 för att slutföra packning, förbereda hemmet för några dagars katt- och blomvakt i form av morfar och slutligen se till att allas magar fylldes med frukost innan avfärd.

Barnvagnarna, tog ungefär samma plats som EN resväska.

 

Stressade och inte särskilt utsövda satt vi till slut i bilen någon timme efter tänkt avfärd. (Mamman dessutom med en nyanländ och oväntad månatlig besökare som funnit det lämpligt att dyka upp fem minuter innan vi lämnade huset. Murphys lag och allt det där…)

Vi skulle ju vara helt färdigpackade i god tid i lördags och avnjuta en mysig frukost innan, med god marginal och siktet inställt på en lång och lugn vistelse i SAS-loungen innan vi strosade mot gaten. Jo men tjena…

Väntar på transferbuss från Linds krog
I hissen till terminalen

 

Vi dumpade bilen på Linds krog, kom iväg med en transferbuss och äntrade terminal 5. Vid gott mod ändå. Ännu fanns lite tid för loungehäng när vi ställde oss i kön till incheckningen. Noterade belåtet att vi hade Babyzen Yoyo nummer tre och fyra bara i den korta kön som var. Men. Precis innan vår tur byttes personalen vid bagagedisken.  Och en sur farbror tyckte att barnvagnar måste vi allt checka in. Vi förklarade att de minsann viktes ihop till handbagage, och att två likadana vagnar just seglat förbi. Men nejdå.

På terminal 5
Väntar på incheckning

 

Under en inte oansenlig mängd muttrade svordomar fick jag plocka ur H ur hans vagn och demonstrationsvika den. Vissa ehm… hormonella omständigheter, och att jag som förstagångsflygande förälder var fullkomligt panikslagen att behöva släppa ut vildbasaren mitt i terminalbyggnaden, gjorde att jag var något argare och mycket svettigare än vanligt. Vek ihop vagnen, pekade på L:s, sade att den blev likadan, och att vi då hade ett handbagage per resenär med sittplats plus en skötväska till bebis. Fick vänta på att farbrorn, som verkade ny i tjänst, hämtade en kollega. Som genast vinkade oss vidare med vagnar och allt. Nemas problemas.

Snabbt vidare till specialbagage för att lämna av babyskyddet, vilket gick smidigt. Sedan dags för säkerhetskontrollen. Mindre smidigt. En enda röra av barn som måste tas ur vagnar, elektronik och barnmat att förevisa separat, vagnar att fälla ihop och lägga på bandet, och sedan på något sätt försöka återmontera oss på andra sidan.

Till slut kom vi ändå till loungen. Där hade vi femton gloriösa minuter av lugn och ro. Eller inte. På femton minuter skulle vi försöka få i lilla barnet en burk barnmat, stora barnet något i magen (det blev chips, salta pinnar och morotsstavar) och även något för att stilla hungern på oss vuxna. Ett glas öl och ett glas rödvin som hälldes i mamman för att lugna nerver som var lite all over the place. Sedan en språngmarsch mot gaten, där vi efter ihopfällning av vagnar kom på sist av alla.

Vi hade även fått tre helt utspridda säten, så kabinpersonalen (helt underbara människor!) fick stuva om lite så att vi i alla fall fick två platser på varsin sida av mittgången till far och son, och ett säte på raden bakom till mor och bebis. Puh!

Väl på plats visade det sig att jag var tvungen att knöla ut bebis ur sele för att ha henne framåtvänd i det särskilda bebisbältet under starten. Det kändes hundra gånger osäkrare än att ha henne i selen, för bältets ögla i mitt bälte var lång, och hon hamnade långt fram om jag inte höll henne fast nära mig.

Och det var här han gjorde entré. En man som hette Per-Åke. Eller möjligen bara Åke. Eller Gunnar. Han satt längst in på vår rad, med hans östeuropeiska fru mellan oss. På bred västkustdialekt började han bräka när kabinpersonalen instruerade mig om bebisbältet. ”Men de beräääknade G-kraafterna..? Barnet klaaarar ju inte det. Barnet dööör ju! Krooossad av sin mamma!”

Och där satt jag. Stressad, svettig, hormonell och aningens livrädd över att för första gången flyga med mina små barn. ”Tack, det var ju precis vad jag behövde höra just nu!” sade jag aningens ampert. Han fortsatte mumla medan frun, vi kan kalla henne Svetlana, försökte tysta honom. En gissning är att det är något hon fått göra ofta.

Vi satt sedan fast i fyrtio minuter på grund av något. Kanske hade vi missat vår slot medan personalen försökte hitta säten åt vår familj. Inte många var villiga att flytta på sig för att en nästan treåring skulle få sitta nära en förälder. Till slut började i alla fall starten.

När planet fick upp hastigheten på marken hände något sällsamt. Båda barnen tvärsomnade, och sov sig igenom hela starten. De vaknade först när bälteslamporna släcktes, och det blev liv och rörelse på planet. Det är bökigt att flyga med en bebis i knät. Nästan omöjligt att äta, framför allt eftersom SAS tydligen börjat servera maten ur helt omöjliga små kuber. Men det gick, och L somnade faktiskt om efter kaffet, så att mamman fick en nervlugnande GT i lugn och ro någonstans på mitten av flygturen.

Lillan sover på planet, i Ergobaby Stowaway

 

Svetlana var hjälpsam och räckte mig saker jag behövde ibland, och höll i saker jag inte behövde ibland. Hon småpratade lite om sina (numera vuxna) barn. Jag tror inte att de barnen var Per-Åkes. Han kan omöjligen någonsin ha varit förälder.

Det fanns andra barn på planet, och Per-Åke blev kränkt över ettåringen i sätet bakom hans, som ibland sparkade in sina små nakna barnfötter i hans stolsrygg. Per-Åke satt och grumsade över detta och berättade för Svetlana hur irriterad han var. Vid något tillfälle vände han sig om och spände ögonen i toddlern och sade skarpt åt henne att sluta sparka på stolen. Barnafadern med den lilla i knät ursäktade sig och försökte hålla fast den ormande ungen. Per-Åke fortsatte muttra. ”Hur kaaan detta ens vara tillåååtet?”

När vi närmade oss inflygning började han återigen högt prata, inte direkt till mig gudbevars, utan bara rakt ut i luften, om hur L skulle dö. Bara för att hon skulle åka gratis. Det var många små barn på planet, och Per-Åke var tydligen ytterligt bekymrad över deras välmående. Inte alls för att han blev störd på sin flight… Ändå var både våra barn och andras ungar på det stora hela väldigt lugna under hela resan.

När vi tog mark såg han hur L åkte framåt i min famn och nästan slog i stolsryggen framför. Per-Åke började återigen prata om hennes snara död av G-krafterna. Jag avhöll mig från att säga att det finns en anledning till att ”vinna på lotto” och ”överleva en flygkrasch” brukar vara synonyma liknelser för något mycket osannolikt, och att vi alla var mer eller mindre rökta om något skulle hända.

”Vi ska aaaldrig flyga med SAS igen”, sade Per-Åke till Svetlana. ”Det här skulle de aaaldrig tillåta på British Aaaairways”.

”Så har vi åkt med Föräääldrakooperativet Snooorkråkan.” fortsatte han. ”Uuundrar vilka sjukdomar vi fått nuuu.”

”Vi har flugit med Liiidl Aaaair.” sade han. (Vi hade inte den känslan efter att ha pröjsat 17 papp för flygresan, L gratis eller ej.) Och när folk började resa sig från stolarna och trängas i gången på det där vansinniga viset som folk alltid gör, med brådska att komma ur planet för att stå och vänta på bagaget, började han muttra. ”Ska hon bara stååå dääär?” tydligt åsyftande mig. Efter ytterligare muttranden började han nöta om att de minsann hade folk som väntade på dem, och att biluthyrningen snart stängde. Han talade fortfarande inte direkt till mig, men Svetlana frågade försynt om jag inte kunde ställa mig på raden tvärs över gången och släppa ut dem. Jag svarade att det skulle jag gärna, men ingen släppte ut mig med L i famnen, och hennes lilla bebishuvud är ingen bra murbräcka. Per-Åke började nu mer desperat hojta i min riktning att de minsann hade folk som väntade.

”Du hinner nog.” sade jag överseende. ”Alla har nog folk som väntar.” Per-Åke fortsatte muttra, men fick till slut komma av efter att jag lyckats tränga mig igenom en lucka i folk- och väskströmmen. Per-Åke muttrandes om att han äntligen skulle slippa alla barnen. Troligen skulle han vidare till Torrevieja. Jag kunde inte avhålla mig från att säga till L att vi skulle stå kvar och släppa förbi alla bittra farbröder.

Vi kom av planet och fällde upp vagnarna och placerade barnen i dem. Äntligen! Bagagehanteringen tog evigheter, och sedan kunde vi till slut gå mot specialbagage för att hämta babyskyddet. För att märka att en av adaptrarna för att fästa det på Yoyon måste ha blivit kvar på planet i den Per-Åke-relaterade stressen att lämna sätet. I all hast hade adaptrarna nämligen lagts i ett ytterfack på skötväskan när vi steg ombord på planet. Skötväskan hade jag haft på golvet framför mig under flygningen.

B var nära ett nervsammanbrott. Jag sprang kors och tvärs över den på kvällen relativt nedstängda flygplatsen. Från disk till disk, viftandes med den kvarvarande adaptern. Till slut fick jag fatt på en kvinna som jobbade på bagagehanteringen, och efter en walkietalkie-konversation fick hon bekräftat att vår adapter hittats på planet. Puh! Jag fick hämta den borta vid gaten, och vi kunde fortsätta ut mot taxistationen.

Mycket smidigt fick vi in L i babyskyddet, H på en lånad bälteskudde som verkar finnas i de flesta taxibilar, och alla väskor och två små vagnar i den lilla bilen. En kort taxiresa senare kunde vi kliva ut i den varma kvällen vid vår favoritpark (från en tidigare resa) i Alicante. Vårt väntande sällskap började flockas runt bilen, och det skulle kramas och bollas runt barn medan bagaget stuvades ur bilen. Som sedan åkte iväg. Med vår skötväska kvar. L:s nappflaska och hela burken specialersättning, borta!

Inget kvitto hade vi tagit, och ingen mindes något utöver taxins färg och bilmodell. Samma som alla andra taxibilar i hela Alicante. Och vi hade blivit avsläppta på gatan utan att chauffören visste vad vi hette eller var vi skulle bo!

B började frenetiskt fråga runt bland andra taxibilar. L var hungrig. Jag gick till en liten supermarket och lyckades hitta en pipmugg, en flaska stilla vatten och en burk fruktpuré, för att få i henne lite näring och vätska. Satte oss med sällskapet i baren i parken och klunkade lite cava. Kände oss lite vilsna utan vår nogsamt packade skötväska. Den mest älskade gamla Bugaboo-väskan av modell som inte längre säljs, som jag köpt på Tradera.

H fick tag på någon på taxistationen, som hänvisade till den särskilda taxistationen för flygplatsbilarna. Någon där bad honom ringa upp om en stund. Och när han gjorde det fick han veta att de lokaliserat rätt chaufför. Och vår väska! En halvtimme senare fick vi kvittera ut väskan för kostnaden av ytterligare en taxifärd från flyplatsen till stan. Men det var det så värt.

Och sedan kunde vi sätta oss på en uteservering för att äta vår första middag på semestern!

Glad L är äntligen framme i Alicante!

 

Vid liv och med allt vårt gepäck inräknat, och med förståndet i behåll. Tack vare all hjälpsam personal på flyg, flygplats och taxibolag. Så den gick ändå bra till slut, vår första flygresa med barn.

Saker som hänt

Saker som hänt

Sådärja, då var semestern avklarad, och det  är dags att återvända till arbetet. De hektiska vardagarna med jobb och föräldraledighet i en salig röra beräknas nu fortsätta sommaren igenom. Förhoppningsvis med skevdelning till min fördel arbetsmässigt inom kort, eftersom B:s uppdrag är på väg att ta slut.

Jag har fortfarande inte hunnit skriva något om spanienresan eftersom…well, illbattingarna tar all tid vi har. Från 07 till 22 är det fullt ös med att se till att de är någorlunda mätta, rena och glada. Har vi tur orkar vi se ett avsnitt av någon serie (Orphan Black just nu –spännande, och så imponerande skådespeleri av Tatiana Maslany – att spela ett flertal karaktärer utan att en tänker på att det är samma människa, och där det direkt syns på hållning och mimik vilken karaktär hon föreställer vid en given tidpunkt!) innan vi kroknar helt, men hemmet ser lika förjävligt ut som någonsin. 


Det som hänt sedan sist i stora drag är:

  • Två små tansebissingar har gjort simultan entré i L:s underkäke. Det har känts lite hårt där ett tag, men sista dagen på resan gick det för första gången att se ett litet streck där de tydligt brutit igenom tandköttet.
  • Fröken L ålar nu fram med ganska stor hastighet, och står långa stunder och gungar på alla fyra. Men när hon försöker röra sig framåt i det läget flyttar hon oftast båda benen samtidigt, och faller pladask på magen.
  • Under semestern upptäckte även L syskonavundsjukan. H har sedan ett par, tre veckor tillbaka börjat markera att saker är hans, bara hans, och genast ta tillbaka saker som L lyckats få tag i. Nu var det L:s tur. En dag vid lunchen såg vi hur hon följde en pizzabits väg från min hand och förbi henne fram till H. Total misbelief, följt av helig vrede. Hon lutade sig mot H och sträckte sig efter hans mat med båda händerna. Samma sak när storebror fick glass och en bit kaka. Let the games begin!
  • Hon har fått riktig matlust, äter hela burkar barnmat (8-månadersburkar, varken hon eller H har gillat 4- och 6-månadersvarianterna, eftersom de är så rinniga att de inte vetat om de ska dricka eller tugga) och vill smaka på ALLT. Bellotaskinka och tryffelsalami i lövtunna flarn var en riktig höjdare, liksom chokladglass och alla sorters bröd. Och hon får smaka på det mesta,  i små bitar. Bröd och annat som går att mala ner i munnen får hon plocka själv, segare saker finfördelar jag, och hårdare saker, som nötter, förtuggar jag lite till lagom smulor. Ibland sätter hon lite i halsen, men hon hostar alltid  snabbt upp saker på egen hand, förutom en gång då jag fick slänga upp henne i knät och dunka ut en brödbit som satt sig lite på tvären. Hon hade säkert hostat/kräkts upp den med, men det är inte mer än ett par sekunder jag låter henne hosta själv innan jag ingriper. 
  • L sätter sig upp själv i Babyzen Yoyo 0+ om vi lossar axelremmarna, genom att ta tag i vagnsidorna och dra sig upp. På semestern hjälpte vi henne med en kudde bakom ryggen så att hon kunde fortsätta sitta upp ibland. Första gången hon drog sig upp själv var hon så stolt att hon sken som en sol.
  • Mamman fick mens, eller nåt, typ fem minuter innan vi skulle bege oss till Arlanda. Bilen var packad, och jag skulle bara kissa. Och det var blodblandat på papperet. Alltså, timingen i detta!?! WTF!!! Det blev inte mer än ett par dagars blodblandade flytningar, men gissar att det ändå var mensen som drog igång igen. Två månader snabbare än förra gången, vilket såklart är förståeligt eftersom jag snabbare gått över till bara mysamning med L. Med H pumpade jag fortfarande på jobbet vid den här tiden och kämpade för att upprätthålla produktionen. Den här gången skiter jag helt i att pumpa, jag orkar inte. Hon får amma när jag är hemma och när det passar, utan att det blir en stor grej av det. Det blir vad det blir.
  • Jag räknar med att levla till 32 i Pokémon go idag 😀

Nu är det dags att börja jobba!

I hemmets lugna vrå igen

I hemmets lugna vrå igen

Så har vi äntligen kommit hem. På ett sätt var det trist att lämna underbara Alicante, men samtidigt är det så skönt att ha resan ”avklarad” – att ha kommit hem med alla välbehållna, utan att några större katastrofer inträffat.

Sovsituationen har varit det jobbigaste, och jag har verkligen sovit som en kratta, så att få komma hem till den egna sängen är inte helt fel. Jag kommer att sova som en gudinna inatt!
Imorgon ska jag börja sammanfatta resan här på bloggen!