Vad de växer.

Barnen. De små. Som bara blir större och större. I fredags blev det så påtagligt.

Först hade vi 18-månaderskontroll för V på BVC. Det är ju bara några veckor kvar till ett-och-ett-halvt-årsdagen på självaste midsommarafton.

Det var ett traumatiskt besök för lilltjejen – hon började gråta otröstligt från det att vi kom in och fortsatte hela besöket igenom. Jag kunde inte begripa det, hon är ju ett så glatt barn i vanliga fall, om än med ett hetsigt temperament som kan orsaka plötsliga utbrott av både ilska och ledsamhet. Men det här otröstliga… det har jag varit med om… typ tre gånger sedan hon var nyfödd?

Men sedan frågade sköterskan om hon varit med om någon vårdsituation som varit jobbig, i och med att BVC ändå upplevs ganska mycket som en läkarmottagning eller liknande. Framför allt nu då de tagit bort alla leksaker p.g.a. smittorisk. Och då föll ju poletten ner – hon påmindes om när hon brände handen, och de mycket smärtsamma rengörningarna och bandagebytena!

Tyvärr var hon ju tvungen att få sin MPR-spruta, och det skulle knappast hjälpa att skjuta på den. (Det hade snarare varit grymt att strunta i den igår och invagga henne i en falsk trygghet för att -WHAM! – sticka henne vid ett nytt besök.)

Så vi fick väga, mäta och vaccinera medan min lilla tott grät otröstligt. Hon kan ju allt hon ”ska”, och håller till och med på att lära sig att hoppa jämfota redan. Vikt- och längdmässigt fortsätter hon att ligga lite under medelkurvan: 10,2 kilo och 81 centimeter. Att hon inte är så tung är ju inte konstigt med tanke på att hon är i full fart från det att hon vaknar till att hon somnar. Springer, klättrar och hoppar konstant.

Och så fick hon MPR-sprutan. Hon skrek till och vred sig lite, men den allmänna gråten och misären blev i övrigt varken mer eller mindre. Sedan fick hon äta kaka på mataffären innan vi plockade upp de andra två, och då blev livet bra igen.

Ett-och-ett-halvt. För mig var L alldeles nyss i den åldern, och nu är vår minsting så gammal? (Min absoluta favoritålder vad gäller allmän gullighet – livsglädjen, nyfikenheten, oräddheten och sötheten!)

Och på kvällen var vi på informationsmöte på H:s skola. SKOLA!?! Han slutar alltså förskolan för gott om en månad, och nu ska han gå på fritids och skola från augusti? Heeelt galet. Nu börjar skolfasen, och de närmsta fyra åren ska vi komma dit vartannat år och överlämna ett barn till skolvärlden. Sedan är förskoleperioden förbi för gott, och då är det dags för H att gå över till mellanstadiet redan. Vi har ju liksom varit ”på väg in” i förskolan med något barn ända fram tills i påskas då V var inskolad. Och genast därefter börjar vi med att vara på väg ut ur förskolevärlden. Konstigt.

Skolan verkar i alla fall ha ett bra upplägg, där förskoleklassen är i en egen byggnad med sitt eget fritids, så att barnen är kvar i samma lokaler hela dagen, förutom när de ska till matsalen. Först med lärarna och halva fritidsstyrkan, och när skoldagen är slut byts lärarna ut mot andra halvan av fritidspersonalen.

Skolköket verkar grymt, med riktig mat lagad från grunden på plats, och till och med egenbakat bröd. Även gluten- och laktosfria alternativ bakades där, och även om inte H behöver det så kändes det som ett riktigt bra tecken på ambitionsnivån att även specialkosten får samma omsorg.

Nuvarande förskoleklass hade spenderat året med att arbeta sig igenom alfabetet, och var nu på bokstaven Ä. Skolan kommer förhoppningsvis att fungera bra för H, eftersom de redan hunnit gå igenom de flesta bokstäverna på förskolan. Han kan skriva sitt namn och ”mamma”, och känner igen många fler bokstäver. Han kan alla siffrorna, och kan räkna addition ganska bra. Igår briljerade han med att räkna 4+4, 6+6 och 9+2.

Sen har vi ju den däringa i mitten också. Driver mig till vansinne femton gånger per dag, och får mig att totalt smälta minst lika många gånger. Lilla L. Tre-och-ett-halvt på det fjortonde. Hon växer så det knakar, och pratar och pratar och ska ”hjälpa till” med allt. Hon har helt slutat sova middag till vardags sedan årsskiftet, men – GOSH! – hon orkar verkligen inte med hela dagar ännu.

Hon är övertrött från förmiddag till kväll och ställer till med SÅ mycket ofog. Får säkert mest uppmärksamhet av de tre men är aldrig nöjd. Svartsjukan mellan henne och lillasyster vad det gäller mig är enorm, och nu har L även tagit för vana att x antal gånger om dagen snyta åt sig vad än V har i handen, med gråt och skrik. Först från V när hon blir ”rånad”, och sedan från L när vi föräldrar med våld får ta tillbaka det stulna.

Hon får utbrott konstant. Skriker och gråter och slåss och säger att vi är dumma och elaka och ska i fängelset eller inte får bo i hennes hus eller att hon aldrig mer ska krama oss. Har sönder saker, tar saker, ljuger och ändrar ståndpunkt lika oberört som en slipad politiker. Säger ”det får man visst om man vill” vid varje förbud, även när det gäller potentiellt farliga saker. Häromdagen märkte jag att hon gnagt sönder båda mina extralånga ipad-laddsladdar så att plasten var helt ”geggig” och nästan av. Allvarligt, bita på sladdar?!?

Sedan är hon kelen som ett kattunge och ska sitta i knät, smeker min kind och säger att jag är ”så vacker” eller ”världens gosigaste mamma” och hon ska alltid bo med mig. Vädjar om att jag ska sitta i soffan med henne och titta på Paw Patrol. Ger mig små presenter i form av teckningar, blommor och fina stenar.

Den där lilla damen. Gör mig mest orolig av alla. Samtidigt som jag vet att henne sätter sig INGEN på. Jag avvaktar både förväntansfullt och med viss ängslan på vad det är för ett barn som kommer ”ut på andra sidan” av den här åldern hon är i. Hur mycket av hennes ”omöjlighet” kommer att mogna bort, och hur mycket är liksom bara L, som hon är?

Jag vet redan ganska säkert att detta är det barn som kommer att kräva mest av oss som föräldrar, det har varit så ända sedan hon var spädbarn. Gud, vad jag hoppas att vi kommer att klara av att styra och guida henne, tillräckligt fast för att hon inte ska råka illa ut eller göra andra illa, men tillräckligt mjukt för att hon ska ha kvar sitt mod, sin nyfikenhet, sin orubblighet och sin självklara rätt att ta plats. Inte kväva hennes glöd, men hindra att den blir en okontrollerbar skogsbrand? Nu svamlar jag kanske, men jag har lite huvudbry över detta barn.

Med övergången till stora avdelningen på förskolan kom också en ny fas för L. En fas med stor förkärlek för allt som är rosa, lila, glittrigt och glänsande. En fasa för mig, som aldrig riktigt förstått mig på det där stereotypt ”tjejiga”. Jag har aldrig brytt mig särskilt mycket om kläder och smink och sådant. Inte på det sätt som många andra kvinnor gör i alla fall. Jag har väl försökt ”haka på” i yngre dagar när jag försökte passa in mer, men jag har aldrig begripit det där med att sitta och prata om typ …skor?… på blodigt allvar i typ en halvtimme eller mer. Diskutera vad man planerar att ha på sig till en fest. Eller vad någon annan haft på sig på en fest…

Jag kan finna en viss tillfredsställelse i att kombinera färger, mönster och texturer på ett sätt jag tycker är harmoniskt eller spännande. Det kan förstås också appliceras på kläder. Men där stannar mitt intresse. Jag skiter till exempel helt och hållet i vad andra har på sig, om det inte är något som verkligen fångar mitt intresse av någon anledning.

Jag tycker om barnkläder som utstrålar glädje och lekfullhet. Barndom, liksom. Och nu står jag plötsligt och köper glittriga rosa sneakers till en liten prinsessa som helst vill ha klänning varje dag, och stjäl mitt lätt rosafärgade lypsyl för att kladda ut runt hela fejset. Voj, voj, voj.

Ja, vad mer i vårt liv? Det löper på nästan som vanligt trots pandemin. Vardagen i alla fall.

Vi saknar så klart (som alla andra) våra ”äldre” och allt umgänge med folk som inte bor nästgårds. Tack och lov för nästangrannarna som vi umgås med som vanligt.

Barnen går på föris, jag går till kontoret (även om vi försöker hålla ner möten face-to-face i den mån det går). B håller på att plugga upp några ämnen för att förmodligen gå tillbaka till skolbänken istället för att blåsa liv i sin firma nu efter föräldraledigheten. Skaffa lite mer teknisk kompetens inom fastighetsområdet.

Jag har haft, eller har fortfarande, en riktig svacka. Jag fungerar inget vidare. Även om det känts lite bättre nu med värmens och ljusets återkomst. Så vi får väl se om det vänder. Min koncentrationsförmåga är noll, och mitt minne likaså. Jag hattar och dutttar och glömmer vad jag håller på med medan jag gör det. Ska göra något enkelt, typ skriva en kundfaktura, men kommer under tiden på tusen saker jag behöver göra eller googla under tiden. Prokrastinerar på en sjuk nivå samtidigt som jag är så förvirrad och trött i hjärnan att jag typ inte kan annat?

Jaja, det får ge sig på ett sätt eller annat. En får väl vara glad att en har livet och – mer eller mindre – hälsan i behåll…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.