En tisdagsmorgom

Jodå. Här lever vi. Inte loppan, men vi lever.

Den här tisdagsmorgonen har just börjat, och det är faktiskt bara jag som är vaken ännu. (Nej, nu börjar minstingen låta.) Jag började skriva om en annan tisdagsmorgon för ett par veckor sedan. Men inlägget blev – som ALLT annat i mitt liv just nu – aldrig klart.

Men tja, tisdag som tisdag. Här kommer det i alla fall.

Strax före 05:30 kom små steg från barnens lilla sovrum innanför vårt. Tapp tapp tapp. Duns. Så satte sig en liten barnrumpa på min rygg, och kravlade över mig. Små kalla barnatår krängde sig innanför mitt täcke, följda av resten av fötterna och benen.

Okej. Jag sveper täcket över den lilla och grymtar lugnande ljud. Försöker krama till ny sömn. Men det var L. Då blir det sällan det där Sir Väs-lika ingosandet i kudden och fortsatt sömn. Nej.

Strax sitter en liten tös upp bredvid mig i sängen och frågar hoppfullt: ”Är det min födelsedag idag?” ”Nej.” (Det är i DECEMBER, och hon har nu frågat varje morgon sedan början av MARS.) ”…först ska det bli sommar, och höst, och vintern ska börja igen. När ni börjar öva luciasångerna igen, DÅ är det dags för din födelsedag.”

”Är det godisdag?” ”Nej, det är inte godisdag heller, det är tisdag.” Bredvid oss börjar den lilla gny i sin spjälsäng. Jag tittar på klockan, ser siffrorna 05:30 blinka mot mig och konstaterar: ”Jaha, då var det morgon då. Let’s do this.”

Lyfter upp den lilla. Hon ormar sig och vrålar, fäktar argt med de små armarna mot mitt ansikte. Vill inte bli nersatt på golvet, och inte heller upplyft i famnen.

Tar mig uppför trappan till köket. Plockar fram grötklämmisar. Bara två kvar. Okej, en jordgubbe/banan och en blåbär/äpple. Den förstnämnda är L:s favorit, så jag räcker den med blåbär till V. Hon fäktar efter den och slår iväg den över golvet. Upprepar, och kastar den över köksgolvet. Slåss och skriker, och mamman ba’ ”Whaat?!?”.

I andra änden av köket har L fått sin klämmis. Och börjar tjuta. ”Jag ville välja SJÄÄÄLV!!!” ”Det fanns bara två kvar, och du fick den där för att den är din favorit.” ”DUMMA DUMMA MAMMA. Du är DUM. Och FUL!”

(Det sistnämnda är inte ett språkbruk hon fått av oss. Eller inte direkt i alla fall. Det är från boken ”Vems mormor”, som har varit väldigt poppis här. Och boken är ju väldigt gullig, även om jag försöker att undvika att använda skällsord baserat på utseende, vill inte att barnen ska fostras in i att bedöma människor efter hur de ser ut.)

”Du får bo någon ANNANSTANS! Du får inte bo i mitt hus. För du är DUM!” skriker treåringen. Det låter ganska ofta så. Eller så ska vi in i ”fängselset”, eller så vill hon inte ”vaja med i den häj familjen längje”.

Jag kan inte riktigt låta bli. Så jag säger: ”Men gud så sköönt. Då ska jag vara helt själv, och läsa böcker och titta på mina egna tv-program och sova läänge på morgonen. Ingen som tjatar och skriker. Ingen som smutsar ner och stökar. Vad bra jag kommer att ha det.”

Mer skrik och gråt följer så klart. Och det där arga, ledsna, truliga närmandet. Jag böjer mig ner och kramar om och säger att: ”Men oj vad jag kommer att känna mig ensam efter ett tag, och sakna mina barn. Vad ledsen jag kommer att vara utan min L. Hon låter sig omslutas i en kram, och vill sedan ha Paw Patrol. Jag ser en lugn morgonkaffe annalka, och ska bara ladda kaffebryggaren innan jag fixar tv:n till barnet.

Det går 30 sekunder. Sen ett illvrål. ”Min fooot. Det gör ont i min fooot!” Hon sitter på golvet en bit bort. Men jag får inte titta. Okej, då får jag väl fortsätta med kaffet. Barnet har förflyttat sig till soffan, fortsatt vrålandes. Kräver en strumpa på foten. Jag hittar en på golvet (vi har alltid minst sju udda strumpor i olika stadiet av smuts på golvet i kök och vardagsrum) och trär på den på foten. Men hon fortsätter att skrika att det gör ont.

Till slut får jag ta en titt. Ser en liten, liten röd prick under fotsulan. Där sitter någon sorts liten ljusbrun tagg, knappt tjockare än ett hårstrå. Kaktus? Vi har ingen i närheten. Bi? Ser ingen sorts insekt i närheten. Oklart, men jag drar ut taggen, baddar med sårservett och sätter på plåster. Allt bra igen.

Mackor i näven på alla tre barnen, efter att även H vaknat. Kanske hinner vi iväg i tid idag?

Nej. Det gjorde vi inte. Tretton konflikter av olika grad senare (och femton vändor mellan tvättstuga, sovrum och hall för att lokalisera sjutton olika klädesplagg) kom vi iväg. Tio minuter sena till lämning.

Därefter kom jag till kontoret. Fann dörren låst eftersom kollegorna hade stalltjänst. Fann inte några nycklar i jackfickan. Eller i handväskan. Eller i ryggsäcken. Fick en flashback från dagen innan, då minstingen mycket högljutt krävt att få undersöka mina nycklar vid hemkomsten på eftermiddagen.

Ringde maken och informerade om min situation. Han skulle kolla efter nycklarna och återkomma.

Sedan dog min telefon.

Någon timme efter att jag kom till kontoret konstaterade jag att ingen verkade komma till undsättning, och att kollegorna troligen skulle dröja ytterligare en timme. Så jag tog min barnvagn (lastad med 5-åringens cykel) och gick hem. Bilvägen, OM nu maken skulle vara på väg.

Väl hemma hittade jag maken i köket. Han hade hittat nycklarna efter 45 minuters letande. I en leksakslåda i barnens lekrum. Men eftersom jag inte svarat i telefonen så hade han inte åkt ner med dem…

Jag fick skjuts ner. Med vagn och cykel och allt, lagom för att flåsa in på kontoret till mitt 11-möte. Som redan stod i receptionen vid 10.30. Puh!

– – –

Mmm… så ser en förmiddag hos mig ut. Eller såg, för nu har vi börjat våra egenvalda tider, och barnen stoppas bara i kläder vid sex-halvsju och släpps av på förskolan för frukost vid sju.

Vilken grej, att efter ett drygt år själv få välja barnomsorgstider och omfattning! Stressnivåerna har gått ner tiofalt. Nu ska jag bara få min hjärna att fungera igen. För jag är så trasig av stress att jag inte klarar av att tänka färdigt en tanke, göra färdigt en uppgift. Inte mycket blir klart på jobbet trots nästan heltid.

07:15 till 15:15 ungefär på kontoret mellan lämning och hämtning. Bara jag lyckas återhämta mig och komma ikapp så kommer det att bli bra. Hoppas jag.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.