Kärlek i coronavirusets tid

Ja, vad ska en säga? Vi är mitt inne i någon form av global kris, med ett virus som härjar, och samhällen som stänger ned.

För mig känns det mest konstigt. Själva sjukdomen finns där ute, men jag vet inte var i förhållande till mig själv. Jag känner inte, och känner inte till, någon som blivit sjuk. Men lokalsjukhuset har i vart fall fått in ett bekräftat fall, så visst finns viruset i krokarna.

Vi försöker leva någorlunda som vanligt. Går till kontoret och jobbar, men undviker att ha möten i den mån det går.

V skulle ha varit färdiginskolad för en vecka sedan, men en brännskada, en magåkomma och det allmänna undantagstillståndet har gjort att hon är halvinskolad som bäst.

Barnens förskola är rätt omständlig vad gäller inskolningar, och kräver att en förälder är där med barnet en hel vecka innan det ens blir tal om att gå på toaletten med barnet kvar på avdelningen. Sedan en vecka till då föräldern är på förskolan hela tiden, fast i ökande utsträckning i ett annat rum.

Vi börjar vecka två efter en dryg veckas uppehåll på måndag, om nu förskolan håller öppet och ingen i familjen blir sjuk. Men den där vanliga vardagen jag drömt om lär väl knappast börja än på ett tag ändå…

Så var det med det. (Andra må ha bunkrat toapapper, men jag har en stor påse fylld med nytt lego, mekano-leksaker, en megaburk med pärlplattor samt vattenfärger och penslar. Att plocka fram om det blir mer hemmatid framöver.)

Det jag egentligen vill lyfta fram idag är det här:

En näve halvt (eller snarare helt) sönderkramade vårstjärnor från trädgården. Ett armband av pärplattepärlor i de finaste färger hon vet. Inslagna i ett litet paket.

Framräckta av en liten treåringsarm, blommorna redan ute i trädgården när jag kom hem från jobbet i fredags. Presenten sedan, med orden: ”Mamma, jag har gjort ett paket till dig. Det är ett ajmband. Får jag öppna paketet åt dig?

Följt av en berättelse om hur kompisen M ville ta den sista ”ljusrosa” (transparent rosa) pärlan, men L till slut hittat en till. Som hon satte på armbandet till sin mamma.

Lilla, lilla L. Mer omtänksamt barn får en leta efter. Det gäller att hålla kvar vid dessa stunder, när hon i andra stunder bara fortsätter göra allt hon inte får, utan att ta minsta notis om tillsägelser. Eller helt fräckt blåljuger.

”Jag har INTE puttat min bäbis!” ”Men L, jag såg ju att du precis gjorde det…” ”NÄÄÄ, det gjorde jag INTE!” ”Alltså, jag stod ju här bredvid dig och såg på när du gjorde det.” ”NÄHÄ!”

”Min bäbis” är hennes vanligaste namn på lillasyster. Sjukt gulligt, faktiskt. ”MAMMA, kan du ta ner min bäbis från pallen, hon står i vägen!” ”Mamma, får jag ge min bäbis hennes macka?”

Lyckligt lottad är jag trots allt, som fått denna trio till låns.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.