Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Det tar bara några sekunder… ⁣⁣I förrgår kväll lyckades hon i ett obevakat ögonblick klättra upp på en pall i köket, och köra handen rakt ner i en gryta kokande linssoppa.⁣⁣Det blev till att åka in till barnakuten på KS efter ett första stopp på lokala akutmottagningen. ⁣⁣En andra gradens brännskada på fingrarna, och bandage i minst två veckor. Idag fick hon nytt bandage på brännskadeenheten, och det verkar som att allt kommer bli bra. Återbesök och omläggning igen i början av nästa vecka.⁣⁣Mestadels är hon lika glad och busig som vanligt, men ibland har hon så ont, och vi räknar ner de där sex timmarna som ska gå mellan alvedondoserna. Liten tott
Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Uppdatering från @alltenligta på Instagram

För bara några veckor sedan hade jag aldrig trott att jag skulle kunna åstadkomma sådana här bröd. Helt utan jäst dessutom! ⁣⁣Hembakade matbröd har för mig alltid varit mattgrå, kompakta saker som möjligtvis är goda när de fortfarande är varma, men sedan snabbt börjat både se ut och smaka som cementklumpar.⁣⁣Sedan satte jag ett par surdegar, och har spenderat kvällarna efter nattning, och de tidiga morgnarna med Tott, med att experimentera under ledning av Google och boken "Bröd Bröd Bröd" av @paindemartin ⁣Nu har vi varit självförsörjande på bröd i över en månad, och har bröd som ligger framme på skärbrädan i uppemot en vecka utan att bli dåligt. ⁣#surdegärkul #surdegsbröd #sistpåbollen #tittavadjagkan
Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Uppdatering från trebarnskaoset

Många månader har gått sedan jag ville/orkade/hade tid att skriva något här. Anledningarna är många.

Bildinlägg har fortsatt att krångla, så att bilder vid läsning från vissa enheter hamnar på fel ledd. Det i särklass minsta bekymret, men störande likväl.

Tack vare instagrams/facebooks kassa integritetsskydd har alltför många släktingar och ytliga bekanta hittat hit. De får nämligen bloggens anonyma instagramkonto som vänförslag (trots obefintlig koppling) eftersom kontot loggar in från samma ip-adress som min vanliga facebook- och instagramprofil. Tur att jag inte lever med skyddad identitet eller liknande… (Under min sista graviditet fick jag min barnmorska som vänförslag på Facebook trots att jag ingenstans på telefon eller dator hade hennes namn inskrivet, utan på sin höjd ”BM Danderyd” i kalendern och växelnumret i kontaktlistan, now that’s scary…)

Och… ja… det är klart att jag tvingas moderera mina egna tankar och det jag skriver. Det är ju mest för min egen skull jag drivit den här bloggen, som en dagbok för att kunna gå tillbaka och minnas allt det som hänt under de här kaotiska åren. Att kunna gå tillbaka och jämföra med hur det var när H, och senare L, var x månader gammal har varit otroligt givande när nästa barn varit i samma ålder. Eftersom mitt minne de senaste åren lätt skulle kunna saluföras som det bästa non-stick-materialet någonsin. (Kanske går att söka patent på det?)

Och sekundärt har jag velat dela med mig av det verkliga föräldralivet, från någon som inte är en ”perfekt mamma”, har det snyggaste hemmet eller en fit beachkropp. Någon som törs erkänna att det sällan är mysigt eller härligt att ha sommarlov eller julledighet med flera små barn hemma hela dagarna. Då och då recensera baby- och barnprodukter för att jag själv älskar att googla fram inlägg om saker jag villhövt i bloggar från riktiga människor.

Jag har velat skriva öppet och utlämnande, så länge det främst är mig själv jag lämnar ut. För hur kul är det med rena redogörelser för skeenden, utan att det någonsin närmar sig sådant som bränns och gör ont? Men att ensidigt fläka ut mitt innersta inför människor som jag känner och interagerar med på ett mycket ytligare plan är liksom något helt annat.

Det är ena sidan av det hela. Den andra sidan är att det är ett riktigt jävla kaos att ha tre småbarn och dessutom försöka ha någon sorts seriöst yrkesliv på sidan av.

Vår kommun beslutade sig i våras för att skära ner i föräldraledigas rätt till barnomsorg från 30 till 20 timmar. Ingen information gick ut från officiellt håll förrän 4-5 dagar innan förändringen inträdde i början av september, då det lämnades en lapp om det på barnens hylla på förskolan. (Jag hade dock fått nys om det någon månad tidigare, mitt i högsommaren, genom lokaltidningens facebooksida…)

Jag skulle kunna, och kommer kanske att, skriva ett låångt inlägg om exakt hur pissigt jag tycker att det beslutet var, men nu nöjer jag mig med att säga att jag känner det som att jag inte suttit ner sedan i september. Inte samtidigt som jag själv ägt mina tankar i alla fall. Hela familjen är i upplösningstillstånd och jag har aldrig varit så slutkörd.

Och sen är det ju de där tre som allting handlar om. De där otroligt jobbiga små varelserna som jag älskar så mycket att det värker i hela kroppen.

Vi har en fem-och-ett-halvt-åring. En liten människa som har börjat bli sin egen. Som en vill och behöver prata med på ett helt annat plan än under småbarnsåren. Som vi just börjar lära känna som just en annan människa, i sin egen rätt. Så klok och så omtänksam mot sina småsystrar. I ena stunden. I andra stunden så omöjlig och trotsig och överdramatisk och vild och spattig att jag ibland undrar om han är som han ska. Men det finns tydligen något som kallas för ”lilla tonåren”?!? Jag var INTE beredd på detta, som min mamma säger är den värsta ”trotsfasen” före tonåren.

Han kan inte sitta still vid matbordet. Alls. Han klättrar, ormar sig, springer iväg för att fixa det ena eller det andra. Lever på en diet av mackor (med bara smör, tack!) vitt bröd, pannkakor, pasta (utan ketchup, tack!) och ris. Köttfärssås är nog det enda hemlagade han gillar, och vegetariska enchiladas ( 🙏) . Annars är det bara färdigköttbullar och korv som går ner. Ett äpple eller en banan ibland, och enstaka morotsstavar och gurkbitar. Allt annat är ”BLÄH” och ”Eeeew”.

Hela han är full av rastlös och osalig energi, ett förkroppsligande av uttrycket ”myror i brallan”. Om en inte sticker en ipad i handen på honom, då sitter han uppslukad av Minecraft och bygger otroliga världar (och ”svärdar kor” 😱) tills vi säger stopp. Och… ja… visst blir det kanske för mycket av den varan. Eftersom det finns två mindre i huset som inte går att få tysta och stilla med lika enkla medel.

Energin han har verkar osinlig – han kan springa tre kilometer och ändå ha lika svårt att sitta still efteråt (utan en skärm). Och *ehum* så här i den eviga gråheten och mörkret och vätan som varit denna höst/vinter har vi kanske inte varit ute så mycket som han skulle behöva.

Vi har en nybliven treåring som är lite ”extra allt”. Så rar och gosig och omtänksam. Pratar så redigt i långa meningar, och vill alltid veta ”varför”. I ena stunden. Men i andra stunden… Oh my… Så fort hon är det minsta trött eller hungrig eller om stjärnorna står fel annat sätt… BAM! En gremlin som fått mat efter midnatt! Hon är överallt, river ner, pillar och förstör. Tar inte ett nej till något och blånekar till allt. Kräver konstant uppmärksamhet, och får hon inte det så hittar man henne strax någonstans, uppslukad i det ena sattyget efter det andra. Klättrar som en liten apa och får fatt i allt hon inte ska ha.

Plötsligt har inga tepåsar några snören kvar. Plötsligt är alla plåster eller post-its i hushållet prydligt uppklistrade på badrumsskåpet eller bokhyllan. Plötsligt har hon målat hela sig själv med överstrykningspennorna. Plötsligt ligger alla de små pärlorna från lillasysters juldiadem i en kastrull i leksaksköket. Plötsligt har en tandkrämstubs hela innehåll spritsats ut över badrummet. Plötsligt saknar hälften av hushållets gosedjur sina ögon och/eller nosar. Varvid hon antingen blånekar eller erkänner helt utan skam med en bestämd åsikt om att ”det får man VISST!”. Med armarna i kors och näsan i vädret.

Det går bara inte att få henne att städa upp efter sig, och hennes idé om ”att leka” innebär för det mesta att hon tömmer ut alla lådor och askar på deras innehåll och sprider runt det. Hon går och förser sig med bröd och frukt i köket och överallt finns smulor och halvätna äpplen. Snor min plånbok och sprider ut innehållet lite varstans.

Och så en ganska nybliven ettåring. Världens sötaste bebis, som dansar loss till allt som skulle kunna vara någon form av musik. Som pratar hejdlöst men nästan helt utan igenkännbara ord.

Som redan kunnat gå i flera månader, och på julafton också lärde sig att klättra upp i soffan på egen hand. Tidigare har den varit den sista tillflyktsorten, där jag kunnat hoppa upp med en kaffekopp och gömma fjärkontrollerna ovanpå ryggstödet. Den lilla trösten i att den tidiga timmen då jag väckts av sagda ettåring i vart fall (efter matning och blöjbyte) kan vara en ganska lugn stund, med en kaffeslurk och en liten stunds morgonteve medan gruset försvinner ur ögonen. Det lilla barnet har krupit/gått runt på golvet och sysselsatt sig själv, eller rentav blivit trött igen och somnat en stund.

Nu är hon uppe i soffan. Roffar åt sig fjärrkontrollen och byter program, knuffas och bökas så mitt kaffe skvimpar. Och ramlar ner och slår sig. Och nu när vi alla till slut delar sovavdelning igen så vaknar förövrigt treåringen ofta samtidigt som lillasyster. Hejdå nyhetsmorgon och godmorgon ”Paw Patrol”!

Lika bra att gå in i köket och morna sig med att plocka disk. Men just det, ettåringen vill då också vara med och plocka disk, så jag står och försöker bli en bläckfisk med tillräckligt många och snabba armar för att hinna fånga det hon räcker till mig innan det går i kras.

Och hon har nyss lärt sig att dra fram och klättra upp på stolar och pallar. Vänder jag ryggen till en sekund så dansar hon plötsligt på bordet eller sitter på köksbänken och leker med vassa brödkniven. Hon sover inte så många och långa stunder på dagen längre, så det är lite kämpigt…

Vi hinner inte städa i den takt de skitar ner. Det är ett steg framåt och två tillbaka i allt hushållsarbete. I mitt privatlivs behovstrappa kommer först den dagliga vården av barnen – mat, hygien, sömn och någon form av samvaro. Därefter kommer det grundläggande hemarbetet – dagens måltider och disken, tvätt av kläder och någon sorts grovröjning. Steget därefter ser jag just nu som ren lyx – att faktiskt städa någonting på riktigt, sortera någon låda eller garderob, faktiskt vika in den rena tvätten. Kanske, kanske får jag någon gång därefter nosa på nästa steg – egentid utöver att somna framför teven som en urvriden trasa när hälften av alla måsten blivit avklarade.

Och att försöka jobba på det. Ett jobb där allt står och faller med mig. Ett jobb där det är jag personligen som måste utföra alla mina uppdrag. Ett jobb som oundvikligen följer med mig hem, om inte konkret i form av papperstravar att gå igenom, och dokument att skriva, så alltid ett diffust pockande om det där samtalet jag inte hann ringa, mejlet jag inte hann besvara. En konstant känsla av att inte räcka till, eftersom jag faktiskt inte har den där extra tiden att ta någonstans ifrån när det kört ihop sig. Jag måste hem till familjen, och när jag väl är där så tar de all min uppmärksamhet. Hela tiden. Jag får ta av min sömn när det kniper, och sitta och jobba inpå småtimmarna när alla sover. Men det fungerar ju bara någon gång ibland.

Tänk att få ta en promenad på egen hand utöver språngmarscherna hem-förskola-jobb-(förskola)-hem? Kanske få motionera någon timme? Läsa en bok? Påta i trädgården? Det händer bara inte just nu. Mitt dygn är så övertecknat och jag är konstant så förbaskat behövd av någon, för något, att jag inte ens hinner tänka en tanke för egen del. Min tid och… hela mig… tas konstant i anspråk av andra, för andra, och jag känner mig ofta nästan utplånad, reducerad till någon sorts arbetsrobot.

Så. Summa summarum – vi bor i en svinstia där minst två personer vid varje givet tillfälle skriker/gråter eller springer omkring som blådårar och smäller i dörrar. Ljud- och energinivåerna är konstant på maximalt stressframkallande lägen.

Vi har inga mysiga familjemiddagar eller stunder då vi sitter och pysslar eller bakar eller spelar spel tillsammans. Åldersfördelningen är helt fel för allt gemensamt. En förälder är alltid upptagen med jobb/hushållsarbete, och att ta hand om alla tre samtidigt för den andra utan att någon kris uppstår verkar stört omöjligt.

Ja, det var gnället. Förhoppningsvis kommer vi ur den här svackan snart, när det blir vår och V ska skolas in på förskolan. Någon sorts normalt liv där vi får besluta våra tider utifrån vad som passar oss. Förhoppningsvis.