En uppdatering, och ett halvår med V

En uppdatering, och ett halvår med V

Hej Bloggen.

Det var ett tag sedan vi hördes av. På riktigt. Annat än genom snabba snippets via instagram.

Jag vill skriva. Men TIDEN! Den finns bara inte. Inte just nu. Jag vet inte när det lättar upp, men någon gång måste det ju göra det.

Om inte annat nästa vår, när vår lilla trea skolas in på föris. Vid närmare eftertanke är det nog först då det KAN bli.

Jag behöver jobba tillräckligt för att få en hyfsad heltidslön. Och det är. Så. Svårt. Med bara 30 timmars barnomsorg, och ganska begränsade möjligheter att lämna maken ensam med ansvaret för tre barn under fem.

Och därutöver vill jag ju faktiskt spendera tid med min lilla trio. Varje dag när jag kommer hem sent har jag en knut i magen av sorg, saknad och dåligt samvete över att inte hinna se dem mer än en kort stund innan de somnar.

Varje kväll när barnen somnat måste jag välja mellan att sova själv, försöka röra på mig, städa/tvätta/diska, förbereda mat/kläder/packning/whatever, gå och handla, försöka minska jobbhögarna inför nästa dag, duscha, eller bara drösa ner på soffan och kolla ett avsnitt av någon serie.

Ekvationen brukar utmynna i att jag sover för lite, rör mig för lite och att huset är en katastrofzon och att jag hastar mig oförberedd genom mina dagar.

Den fysiska hälsan är i botten, och den mentala med. Jag glömmer ord, påbörjar tusen och en uppgifter, men blir distraherad och börjar med nästa istället för att göra färdigt. Glömmer sedan bort hälften av uppgifterna jag hållit på med eller tänkt hålla på med, ibland permanent, ibland för att få dem uppdykande som distraktioner som i sin tur avbryter det jag just då har för handen.

Antalet öppna trådar i min hjärna är så, så många. Ibland är det interna trycket så högt att jag genom sammanbitna käkar släpper ut ett hummande ljud med ökande frekvens. Lite som en Vissel-Johanna. Men ofta är jag så frånkopplad numera att jag inte ens orkar stressa upp mig över kaoset som råder i mitt huvud. Det ska vara de där uppvaken vid 03.30 då, med dunkande halspuls och en frätande känsla i magen.

Men nog om mig. Igår iförrgår förra veckan förra månaden för snart två månader sedan (ja, ni ser ju…) firade vi ETT HALVÅR med vår lilla Tott. Vår rumpnisse med knallrött hår, det gladaste tandlösa leendet och ögon som ibland är en älvas, ibland en skrattemojis bågformade springor.

Hon sitter stadigt med lite stöd, och rullar och snurrar omkring ganska obehindrat. Har så smått börjat ställa sig på alla fyra och gunga, och klättrar/kravlar över lägre hinder. Rätt vad det är kommer hon att sätta av.

Hon pratar nästan konstant, ett bah-bah-bah-bah-bah-bah-bah som är antingen glatt och snackigt, eller missnöjt och gnälligt.

Hon väger någonstans runt 6,5 kilo, och ligger mellan storlek 62 och 68 i klädväg. Vi har äntligen kommit till byxblöja-fasen, och Liberos byxblöjor i storlek 4 passar bra trots att hon inte riktigt väger sju kilo ännu.

Hon skiner upp som en sol så fort hon får lite uppmärksamhet. Är generellt en go’ och gla’ liten skit.

Hon älskar att äta. Klämmisar med frukt och gröt, alla former av bröd och kex. Men inte mat. Hon har ratat all burkmat som inte är fruktpuré. Hon vill helst hålla i sin klämmis själv, och själv sitta och plocka i sig bröd och kex. Det har inte heller gått att lura i henne en matklämmis. Så fort det är mat vi försöker ge henne så grinar hon illa och tittar på oss med en varför-gör-ni-så-här-mot-mig-min.

Jag fick en gång i henne en hel klämpåse med vegetarisk lasagne genom att hälla upp på sked och toppa varje sked med mangopuré. Och ja… jag vet inte? Antingen är det ett bra sätt att vänja in den ovana matsmaken, eller så är det bara kontraproduktivt att försöka få henne att äta mat innan viljan och matglädjen är med.

Det kan mycket väl vara så att vi fått en barnmatsvägrare denna gång, och får köra lite mer av en BLW-approach till hennes ätande. (Hon har med glädje ätit ris med sina små nävar, och gnagit på pommes med sina tandlösa käkar.)

Ammar gör hon bara på natten/morgonen, och allt mer sällan, eftersom hon börjat sova i princip hela natten igenom.

Min övergripande filosofi vad gäller föräldrande av bebisar är att bara följa barnet. Efter tre stycken har jag blivit fullt medveten om att alla barn är olika, och att det smidigaste är att bara vara lyhörd för barnet och låta det utvecklas på sitt sätt och i sin takt.

Låta barnet äta det det vill när hen visar att hen är hungrig, lägga det när det är trött och inte försöka tvinga på några sovscheman (hon får dock veta att det INTE är okej med krypträning och högljudda vokala övningar vid 04 – då lägger jag henne bestämt ner, ger napp och filt och säger åt henne att det är sova som gäller). Låta barnet försöka göra saker själv när det vill det, och rycka in när det behövs.

Man ja, generellt är hon en ren fröjd. Ren lycka. Gud, vad jag är glad att denna lilla tös kom till oss, trots att vi inte hade önskat oss ett tredje barn så tätt!

Trots tröttheten. Trots utmattningen och förvirringen och kaoset. Så är jag så glad i henne och så tacksam att hon kom till oss.

Storasyskonen är generellt jättefina med henne. L är kanske något hårdhänt ibland, och båda storasyskonen blir ibland bebisar själva. Men ibland växer de istället, och hjälper till att hämta papper när hon kräkts, eller ge henne saker hon tappat.

Nu när jag till slut ska posta detta har hon nyss blivit sju månader för ett par  dagar veckor sedan, och kvällen (den 21/7, alltså…) har fått spenderas med att i halvpanik montera spjälsängen. För plötsligt ställde hon sig upp mot sängkanten på sidosängen, och hängde ut över kanten för att försöka få fatt i mina glasögon och en barnbok från nattduksbordet.

(Eftersom hon börjat sätta sig upp och börja stå på alla fyra låg det i planeringen att byta säng, men vi hade trott att det kunde vänta till i helgen, då jag och barnen är hos mormor. Pappan ska då nämligen göra iordning vårt sovrum och ”barnannexet” så att familjen kan flytta ihop igen. Min och Totts lilla exil i gästrummet på övervåningen är snart förbi.)

Haha, vi får se när jag hinner med 7-månadersuppdateringen…