God morgon, fredag!

God morgon, fredag!

Veckans ”lediga dag” är här igen. Jag ska inte klaga, för det känns ändå som en ynnest att ha långhelg varje helg, och faktiskt ha nästan lika mycket familjevecka som arbetsvecka. Eller, jo, visst kan det hända att jag klagar ändå. Ibland. Ofta. Nästan jämt.

För det är verkligen svinjobbigt med tre små barn hemma. Svinjobbigt, och alldeles, alldeles underbart.

Vi börjar komma ur den mest akuta bebisperioden med V. Fyra och en halv månad gammal älskar hon att äta mat, och vill inte veta av några mesiga smakportioner. En stor portion frukostgröt och ett par klämmisar om dagen kräver hon. Hon sover alltmer stabilt från kväll till natt, med ett par amningstillfällen, och magen verkar hänga med i den ändrade kosthållningen. Inga förstoppningar, och sällan magknip. Men 4-5 bajsblöjor om dagen istället för tidigare 1-2…

H är mammig och blir överlycklig när han får sova hos mig och V i gästrummet. Vilket han får ibland, eftersom han numera ligger ganska stilla i sängen. Som idag.

Då vaknade han 06.09. Han har pratat, till synes utan att hämta andan, sedan dess. Sovmorgon är ändå överskattat…

Idag ska jag ta mig iväg och handla en pillerinpetare på smådjurskliniken. Gammkattan sjunger på sista versen och har tunnat ur förskräckligt under vintern. Kräkts ofta, men haft en stoor aptit. Sköldkörteln, googlade jag mig fram till, och detsamma trodde veterinären när jag åkte in för en seniorkontroll. Men alla värden var okej. Ett litet blåsljud på hjärtat hade hon, och allt för stor undervikt.

Veterinären tror att det antingen är någon form av cancer som inte känns utanpå. Eller en riktigt elak inflammation i tarmen. Eller så håller hon bara på att ta slut, vid 16 års ålder. Ytterligare undersökningar är ingen idé, för om man hittar något så är det nog cancer man hittar, och det är ju en vetskap som bara leder åt ett håll. Så det blir en kortisonkur. Blir hon bättre så blir hon bättre. Annars är det dags att ta farväl, för hon får inte tunna ur mer.

Tyvärr förstår ju inte kattan att kortisontabletterna är hennes sista hopp. Hon spottar och fräser, morrar och river. Min ena hand är redan perforerad på allehanda ställen. Och då är en ju sådär sugen på att peta in ett finger i munnen på henne. Så det blir ett försök med pillergivare.

Tre timmar senare har jag hjälpligt slutfört ett blogginlägg, helt utan tanke och riktning.

Alla har fått frukost, en har somnat och två har redan nått kritiska energinivåer. Som i nu-tänker-vi-klättra-på-väggarna-skrika-och-försöka-döda-varandra-tills-vi-sysselsätts-med-något-utanför-hemmet.

Ack, drömmen om en fridfull förmiddag i hemmets lugna vrå…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.