Förlossningsberättelse tredje barnet – snabb, men smärtsam

Förlossningsberättelse tredje barnet – snabb, men smärtsam

Så var hon här, vårt sista lilla underverk. Just när jag hade börjat misströsta om att bebis skulle hinna anlända i vettig tid före julafton, så kom värkarna smygande under natten till onsdagen den 19/12. Vecka 39+5.

Efter att ha anat något i nedre delen av magen som gick i vågor, som ebb och flod, men inte alls smärtsamt, kring midnatt, så stod det vid 03-tiden klart att det faktiskt var ett värkarbete som påbörjats. När värkarna började göra ont blev de regelbundna nästan direkt, med 2-3 minuter emellan, precis som vid de tidigare två förlossningarna.

Så när klockan blev 04 hade jag hunnit väcka både mamma och make, och vi rullade iväg mot DS i vinternatten. Precis som när vi åkte in förra gången, för två år sedan, så lugnade värkarna ner sig i bilen, och kom med uppemot fyra minuters mellanrum. Det gjorde att resan in kändes lugn och avslappnad, och jag kände mig taggad och skämtade mellan värkarna. Jag ringde förlossningen efter att vi åkt och sade helt sonika att vi var på väg in och tänkte föda barn där på morgonen. Det mötte inga protester när det kom från en tredjegångsmamma med sju mils resväg.

Ganska precis vid 05 på morgonen var vi framme vid förlossningen på DS. Vi fick komma in i ett rum och hälsade på vår barnmorska, en jättegullig ung tjej som var nästan färdigutbildad, men som hade en mer erfaren kollega som var officiellt ansvarig, och en undersköterska som bodde i vår kommun som stannade och pratade lite. Värkarna hade börjat göra rejält ont, och jag hade svårt att småprata.

De satte en CTG-apparat för att kolla värkarna. Det konstaterades snabbt att jag hade fem värkar per tio minuter och att det var som det skulle; fler än så borde jag inte ha. Bebisen ville inte samarbeta och avslöja sina hjärtljud utan att någon tryckte dosan mot magen, så under hela förlossningen övervakades bebis bara genom manuell avlyssning då och då. Och hjärtljuden låg alldeles utmärkt hela tiden.

En första (och enda) vaginal undersökning gjordes. Enligt journalen så tidigt som 05.35, men det vette tusan om det stämmer, för jag blev inskriven 05.23, och min minnesbild är att det ändå gick en viss tid mellan det att de tog CTG-kurvan och att undersökningen gjordes. Journalen är väldigt knapphändig, så mina lätt dimmiga minnesbilder är till stor del vad jag har att gå på. Precis som vid förlossningen med L så verkar journalen till stor del ifylld i efterhand.

Status. Allmänstatus : u.a. Yttre palpation: Hövänt längsläge, huvudläge, rörlig i bäckeningången. VU (05:35) cervix bib 0,5 cm, modermunnen öppen 6 cm. Ffd huv palperas i bing. Buktande hinnblåsa palperas. Ingen vattenavgång. Liten teckenblödning på handsken. Flj: 145 slag per minut fosterljud normala.

Värkarna gjorde så ont vid det laget, och jag började misströsta totalt. Med L var jag öppen 10 cm vid den första undersökningen, och när barnmorskan nu pratade om att ”se hur det ligger till om en timme” kände jag mig nästan panikslagen. Nej, jag vill inte hålla på en timme till! Jag ville att de skulle ta hål på hinnorna, men då måste jag vara fullt öppen först. Och de måste ju ta vattnet om något ska hända, så hade det ju varit båda de andra gångerna. Men jag insåg också att jag inte skulle få någon hjälp före skiftbytet vid 07. Det märktes att saker stod lite still just inför detta. Jag fick order om att ”trycka på knappen” om vattnet gick, på grund av risken för klämd navelsträng, så de kunde kolla det.

Även denna gång fick jag en infart i handen, just eftersom bebis var högt uppe och rörlig, och de kanske skulle behöva ge t.ex. värkstoppande läkemedel om navelsträngen kom i kläm.

Jag fick in en pilatesboll att sitta på, och en saccosäck på sängen att luta mig mot. Jag fick till en rätt bekväm ställning och kunde ta ett par värkar med ansiktet inborrat i saccosäcken, vilket kändes ganska bra. Men JÄVLAR I MIN LILLA LÅDA vad värkarna började ta. Någonstans här kom nästa barnmorska och presenterade sig, och en yngre barnmorskestudent. Jag var knappt pratbar, men fick nog ur mig att jag ville få det här klart nu, och kunde de kanske ta hål på hinnorna? Och kunde jag kanske få kvaddlar? Visst, absolut, det skulle de förbereda.

Jag hade tappat min perfekta ställning, och barnmorskestudenten hade fått i uppdrag att lyssna på bebisen, så jag skulle behöva sätta mig på sängen igen. Barnmorskan gick ut. Vid det här laget hade jag börjat svettas i pannan och skaka i hela kroppen i slutet av varje värk. Jag mindes det läget från förlossningen med L – det var då den erfarna barnmorskan fick bråttom att få upp mig i sängen för att göra kontrollerad amniotomi.

Precis som med L så tror jag att kroppen i det läget faktiskt börjar krysta, trots bebis i högt läge, och jag tror att barnmorskan vid L:s förlossning (som inte var ”min” barnmorska, utan som inkallats för att hon var expert på just kontrollerad amniotomi) märkte det, och hellre då utförde den förberedda amniotomin än att vänta på det som strax skulle ske under min tredje förlossning.

Jag försökte flytta mig upp på sängen trots de sjuka värkarna. När jag satt ner ena skinkan och lyft upp ena benet slog en värk ner som en bomb, och jag spände rumpan så mycket att det kändes som att jag lyfte hela bäckenet halvvägs upp till taket. Och det gjorde så ont och jag kunde inte vare sig göra klart förflyttningen upp i sängen eller kliva ner igen, och värken var så stark och jag sa att ”Bebisen kommer att komma nu!” och sedan kände jag hur vattenballongen i mitt underliv kramades ihop, och varmt vatten sipprade mellan mina ben.

Barnmorskestudenten försökte få mig att komma upp på sängen ordentligt, och sa att jag skulle lägga mig på sängen när värken släppt. Men den släppte inte, den bara fortsatte och fortsatte och fortsatte, och jag kunde inte röra mig och det kändes som att hela min nederdel vänts ut och in. Eventuellt kissade och bajsade jag på mig här också? Det kändes i alla fall inte som att det bara var lite fostervatten som sipprade, utan att ALLT bara exploderat. Att det borde ha varit typ en kaskad av blod och fostervatten och kiss och bajs. Men det kan ha varit bara en känsla också.

07:16 Förlossningsförlopp. Notat. Notering: Sida i säng. Vattenavgång. Kraftigt mekoniumfärgat fostervatten avgår spontant.

Barnmorskestudenten ville göra något, kanske kontrollera bebis läge efter vattenavgången, men jag sade bara att ”Den kommer nu!”. För det var verkligen helt uppenbart av hela den kraft som pressade neråt. Studenten hade ringt på barnmorskan, och hon kom rusande tillbaka in. De gjorde någon ansats att förbereda allt det där som brukar förberedas när bebis är på gång. Förkläden och underlägg och sånt. Men inte hanns det med. Jag tror de klippte upp de där kasslertrosorna som jag i all fall hunnit få på mig någon gång…

07:18 Förlossningsförlopp. Kontraktion. Krystvärkar.

Jag ville ta mig upp på alla fyra och stå lutad mot sängryggen, som med L, men jag kunde inte röra mig. Kroppen var som i ett skruvstäd. Jag kunde nätt och jämt till slut få upp mitt andra ben och vrida mig i ett hjälpligt sidoläge. Och krystade för kung och fosterland. Och hade så ONT! Jag höll hårt i B:s ena tröjärm och jämrade mig ”Aj, aj, aj!” i de mikroskopiska värkpauserna.

07:20 Förlossningsförlopp. Ffd hv framföds långsamt flåsandes.

Det kändes som att det höll på i en kvart, ungefär, men det var visst bara tre minuter totalt. Barnmorskan sa till mig att flåsa. Jag lyckades någon gång få upp det övre benet i ett benstöd. Och jag flåsade och flåsade, och det kändes som att ungen aldrig skulle komma. Tills hon plötsligt kom.

07:21 Födelse. Kön: Flicka framföds spontant. Apgar 9-10-10. Förlossningen startades: Spontant. Förlossningen avslutades: Ej instrumentellt. Förlossningsförlopp. Perinealskydd. Muntlig guidning och klassiskt handgrepp hålles.

Barnmorskan och undersköterskan yrade om hur fantastiskt det var när allt gick så naturligt och precis som det skulle. Jag kände mig sur och tänkte att då kunde de ju göra det själva, om det var så jävla fantastiskt, för så kändes det då rakt inte för mig.

Jag vet inte exakt vad som orsakade min känsla. Dagen efter när de bad mig betygsätta min förlossning inför hemgång gav jag den en 6:a. Jag vill minnas att jag gav de andra 8 eller 9. På papperet var detta en drömförlossning. Snabb, och helt ”naturlig” utan några påskyndande ingrepp, ingen bedövning, allt skedde i den takt kroppen och bebisen ville, jag fick inte minsta lilla skada i underlivet, blödde nästan inget och kände mig återställd nästan direkt efteråt. Bebis var helt frisk. Allt egentligen precis som jag ville.

Men jag kände mig minst nöjd med denna förlossning. Jag upplevde den som klart smärtsammast, men hade ändå inte velat ha någon annan smärtlindring än kvaddlar även om jag hade haft möjlighet. I och för sig så undrar jag varför jag inte fick kvaddlar på en gång. Säkert skiftbytet…

Och så tror jag att den första barnmorskan inte riktigt förstod att det skulle gå snabbt. Där hade jag kanske kunnat vara tydligare, och sagt att det där med att ”kanske se hur det ser ut om en timme” nog inte var den bästa idén, skiftbyte eller ej. Visst, det tog faktiskt en timme till innan bebis kom, men det blev så intensivt så snabbt och jag hade nog gärna sett att slutskedet inte kom som en total överraskning för alla.

Istället för att bara känna mig uppgiven och delvis övergiven, trots att jag själv egentligen inte trodde att de sista centimetrarna skulle ta någon tid. Men just när en är mitt inne i värkarna och mest bara försöker överleva från en värk till en annan är det inte alltid det lättaste att uttrycka sig klart och tydligt.

Förlossningen tog ganska precis lika lång tid från första riktiga värk till bebis ute som förlossningen med L gjorde. Fyra och en halv timme. Jag visste längre innan vad som var på gång, eftersom de smärtfria sammandragningarna som började tre timmar innan själva värkarna var ganska tydliga signaler på att något var på gång. Detta stadie har jag uppenbarligen sovit mig igenom de tidigare gångerna. Det var helt klart skönt att få lite mer förvarning.

Vi var inne på förlossningen en timme tidigare än med L, nästan två och en halv timme totalt. Vilket ändå var tur med hänsyn till det explosiva förloppet. Fem minuter till bebis från spontan vattenavgång med bebis rörlig ovanför bäckeningången är inget en hade velat chansa med, om en säger så… Men visst kändes det ändå lite surt att ”bara” vara 6 cm öppen vid ankomst, jämfört med 10 cm, som med L.

Så mest är det nog bara smärtan och explosiviteten och känslan av att vara ensam i det hela som gjorde det. Jag menar, den stackars unga barnmorskestudenten hade ju ingen aning om vad som var på gång. Jag tror att jag kände mig mycket tryggare med L just för att den äldre barnmorskan som hade specialinkallats till rummet för amniotomin hade stenkoll. Jag är säker på att hon märkte att krystvärkar var på gång trots bebis högt uppe, och såg till att ta vattnet som planerat (hon var verkligen mycket bestämd i att ”nej, nu vill jag ha upp henne i sängen på en gång!”) för att inget skulle gå snett, och hon visste att bebisen var på gång direkt och stannade kvar.

För även förra gången var det studenter som hade hand om mig primärt, och även om de varit jätterara så vill jag nog helst ha stödet av någon som varit med ett tag när jag föder. (Är det inte så vi människor alltid gjort – haft en äldre vis och erfaren kvinna med vid förlossningen?)

Men bebisen jag fick upp på mitt bröst var såklart helt fantastisk. Precis lika fantastisk som de tidigare två. Jag märkte på en gång att hon var en liten en. En liten tjej på bara 3255 gram och 49 centimeter.

07:45 avgick placentan, och innan dess hade jag fortsatt rätt ont. Ville få det avklarat så jag kunde fokusera på bebis. Det konstaterades att min totala blödning var 100+40, och att ingen bristning syntes.

Därefter var det ett par timmars bebisgos och fikabricka, som brukligt. När det kom personal för att hjälpa mig med att komma upp till första toalettbesöket hade jag redan varit och kissat själv två gånger, och höll på att klä på mig. Sedan for vi vidare mot BB-hotellet.

Där tog jag den där underbara efter-förlossningen-duschen, och sedan sov vi några timmar allihopa på eftermiddagen, och dagen efter var vi redo för hemfärd.

Dygnet på BB-hotellet var mysigt, och läkarbesöket gick bra. Inte minsta antydan till någon höftproblematik. Jag hade helst varit kvar en natt till, för att försöka få till en lugn amningsstart utan två små storasyskon att ta hänsyn till, men det var tydligt att vi inte var välkomna att stanna mer än en natt. Den här gången var plastbaljan på hjul – som vi älskade så med H – helt oanvänd när vi åkte hem. Bebis låg i babynest när vi sov, och när vi gick till matsalen hade jag henne i bärsjal varje gång. Det var så mysigt att ha henne nära, nära.

Nu när det gått tre månader känner jag att jag var orimligt avog till denna tredje förlossning, och skulle nog uppgradera den till en 8:a.

+ Snabbt

+ Mestadels enligt plan (vaginalt och utan medicinsk smärtlindring)

+ Inga skador alls

+ Fin frisk bebis

+ Det var skönt att inte vara uppkopplad till maskiner, och (troligen) slippa höra bebis bli stressad under utdrivningen. För det har de andra varit, och tacka f-n för det när de ligger och guppar förnöjt där ovanför bäckeningången för att sedan bara pressas ut sådär helt apropå…

+ Vattnet gick spontant?!?

– Vattnet gick. Och sedan var det full gas. I fem minuter. Och jag kunde inte röra mig. Det var mindre kaotiskt när det blev kontrollerad amniotomi.

– Aj. (Inga kvaddlar, heller.)

– Känslan av att jag var ensam i det (trots att B var med hela tiden och mumlade stöttande ord så gott han kunde).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.