Vart jag tagit vägen

Vart jag tagit vägen

Morr’n morr’n! Här är jag, och klockan är några minuter efter fem. Jag har just varit uppe och givit L en grötklämmis och satt på teven, medan V ropade mig åter till sängen.

Morgonbestyr. Normalize breastfeeding eller whatever.

Eller ska jag vara ärlig så är bilden från igår. Men det ser likadant ut idag. Och jag är sååå trött.

Det är illa nog att sova som en kratta för att jag ammar hela natten, och bebis börjar slåss och grymta en gång i halvtimmen för tuttbyte. Men det här att det kommer ett annat litet fanskap och hoppar på en själv och bebis, (vilket får varje uppvaknande att ske i full panik när en försöker skydda litet huvud, armar och ben), när en väl sover klockan fem på morgonen, det är banne mig tortyr.

Och nu menar jag ”litet fanskap” på det allra kärleksfullaste vis. Men L:s dygnsrytm är verkligen helt inkompatibel med alla andras. Ett tag där runt jul verkade sex-halv sju ha blivit det nya fem-halv sex, och det var så skönt. Men nu är vi åter i gamla hjulspår.

Jag nattade storbarnen igår och sov i två omgångar på kvällen. Sedan var jag vaken till halv två för att få lite egentid, och då vaknade bebis för amningspasset. Cirka tre timmars krattsömn plus ett par halvtimmars nattningssömn igår kväll. Kanske får jag ett par timmars orolig snooze nu, med bebis i sängen, lyssnandes efter L:s göromål.

Än så länge kollar hon snällt på teve. (30 minuter nu.) Men hon hittar ofta på något jäkelskap – kladdar tandkräm i badrummet häller ut MIG-spelet i soffan eller river köket i jakt på mat när klämmisen inte längre förslår.

Och så kommer hon att komma med bajsblöja. Same procedure every morning. Och jag vet tammefan inget värre än att halvdöd masa mig upp för att ta hand om bajs, medan bebis skriker.

Jag startade en rutin med att ha köket glänsande fläckfritt och kaffebryggaren laddad varje kväll vid läggdags, för att lite grann lätta upp i den rena misären. Men jag har blivit för trött för att upprätthålla den på kvällen, alternativt så hinner bebis börja gasta innan jag hunnit förbereda mig på sänggående. Stödet från andra hushållsmedlemmar är otillräckligt.

Tyvärr vägrar barnet också att gå och väcka sin pappa för att få hjälp med teve och bajsblöja, för tro mig, det har jag försökt med.

Nu är det i alla fall helg, och jag slipper gå och jobba i detta tillstånd. Men det väntar en hel dag med trebarnskaos och skrik, samtidigt som vi ska packa för en veckas skidsemester.

Det svider så bakom mina ögon. Kommer jag någonsin att få sova igen?

EDIT TIO MINUTER SENARE.

Jojo. Mycket riktigt. Jag hörde ljud av fupplande. Hon hade fått fatt på ett Yatzy i en plåtburk, en kortlek och ett UNO från skåpet med trasigt lås. Satt i en sky av bajsodör och plockade med tärningar, efter att ha rivit sönder UNO-kartongen och spridit ut kortleken i varukorgen på Yoyon.

Just den här morgonen såg dock lilla mor tydligen så oblid ut att barnet sökte sig nerför trappan medan jag plockade spelkort. För att försäkra mig om att inte få skitungen (bokstavligen) i retur masade jag mig ner efter henne, och sade till den sovande högen i vår tidigare gemensamma säng ”Hon står där med bajsblöja. Varsågod.” Det är kärlek det.

Och så var hon tillbaka igen. Skanderande ”Sätt på lite Greta Gris!”
Minus bajsblöjan i alla fall.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.