Hur orkar folk?

Hur orkar folk?

Fredag idag. Barnens lediga dag. Och min…

Vi har en 4,5-åring som pratar utan att synbarligen hämta andan från det att han vaknar på morgonen och ända tills han somnar. ”Mamma, vet du…?” är inledningen på ändlösa monologer om planer på legobyggen, vad han ska se på teve, vad han ska ha på morgondagens frukostmackor, och mycket, mycket mer.

Han är dramatisk som få, och uttalanden som ”Jag får ALDRIG titta på teve/bestämma vad som ska visas på teven”, ”Det här var den BÄSTA/TRÅKIGASTE dagen!”, ”Ni kommer ALLTID att äta upp mina tomater (någon gammal oförrätt, tydligen)” duggar tätt.

Så gullig, men jag blir onekligen trött i öronen av det konstanta nötandet.

Vi har också en 2-åring, som antingen ska vara med och ”hjälpa till” med allt. Den enkla sysslan att plocka ur diskmaskinen förvandlad till en sådan där tecknad serie där en figur (mamman) slänger sig som en fotbollsmålvakt för att med att hinna fånga flygande tallrikar, när hon plockar ur maskinen snabbare än jag hinner ställa in i skåpen. Eller så går hon omkring och söker jäkelskap hon kan hitta på. Allt hon kan fuppla med och göra kaos med, fupplar hon och gör kaos med. Ingen möjlighet till bus går obemärkt förbi.

Hon drar ut alla servetter ur hållaren. Hittar memospelet som legat gömt uppe på en hylla 3,5 sekunder efter att jag tillfälligt lagt det längre ner, och sprider ut alla bitar i soffan. Nyper av orkidéernas knoppar. Äter tandkräm och kattmat. Tjyvar legobitar av storebror och springer iväg med ett flin. Drar kattorna i svansen. Lyssnar inte alls på förmaningar, oavsett hur skarpt tonläge de levereras i, men börjar störtgråta när det brister för en, och hon får skäll.

Och om hon inte busar är hon ett litet plåster, som förföljer en med pallen för att kunna nå upp för att kramas och ”gosa” (arm ner i gosobjektets urringning).

Ja, vi är ju inte dumma, och inser att det generellt är uppmärksamhet hon vill ha. Men… there’s only so much to go around, liksom. Och hon vill ha MYCKET uppmärksamhet. Helst all uppmärksamhet, hela tiden.

Utom på tidiga morgonen, då hon är rätt nöjd med klämmis och teve medan jag får snooza med bebis. Annars hade jag nog överlevt överhuvudtaget, om jag var fortfarande var tvungen att starta dagen på riktigt vid 05 varje dag, efter 4-5 timmars sömn med konstant ammande bebis. L:s extrema morgonpigghet har hållit i sig i mer än ett år nu, så den är nog (tyvärr) ett personlighetsdrag som vi får leva med.

Jag drog dock gränsen när hon härjat upp mig häromdagen. Hon börjar med att typ sitta på sin pappas huvud och tjata tills han släpper ut henne ur sovrummet där nere. Sedan kommer hon in i mitt och bebisens tillfälliga nattkvarter i övervåningens gästrum. Hoppar upp i sängen och härjar omkring, upprepandes ”Greta-Gris-Klämmis-Ja-Tack-Snälla-Mamma”. Jag masar mig upp, hämtar grötklämmis, fixar teven. Klipper med ögonen och undrar vad de konstiga siffrorna på tevemenyn betyder. 01:47. 01:47? 01:47?!?!? Förgrömmade onge! Då skickade jag ner henne till pappa och storebror i sovrummet igen.

Och så den stackars bebisen mitt i allt. Som mest är en alldeles föredömlig liten bebis, men trots allt bara är två månader, och kräver omvårdnad därefter. Och hon blir SÅ störd. Hon kan varken amma eller sova när syskonen är hemma. Det går överhuvudtaget inte att få henne att somna så pass att hon förblir sovande efter nedläggning. 3 dagar av 7.

Energinivåerna i huset sådana här dagar är liksom helt outhärdliga. H och L jagar igång varandra, och det är konstant oväsen och bråk och bus och rörelse, och jag blir trött i huvudet och får ont i magen redan vid frukost. Det är svårt att beskriva, men det är en konstant stress och oro i luften. Att försöka äta frukost och amma när två tjutande barn med jämna mellanrum slamrar förbi i raketfart på en åkbil och skjutsandes en gåvagn… Maniska skratt och tjut.

Det absolut enda som fungerar är att jag drämmer ner de två tjejerna i Donkeyn på förmiddagen, och går ut och går i 2-3 timmar. Då sover båda. L är förstås alltid vaken när vi kommer hem igen, men bebis kan med lite tur sova i ett par timmar till.

Förhoppningsvis hinner vi förbereda middag och göra någon blixtinsats för hushygienen under denna tid, och ge lite uppmärksamhet till de stora. Vanligen genom att B bygger lego med H, och jag stökar i köket med ”hjälp” av L. Även om det tar lång tid att göra saker är det ändå tacksamt att hon lika gärna är med och hjälper till, istället för att vi behöver sätta oss och leka med henne. Men det kommer väl när hon blir äldre. Just nu är hon nöjd med samvaro och uppmärksamhet.

(Väldigt könsuppdelad verksamhet, jag vet. Men rätt nödvändig i och med att B inte klarar av L:s ”hjälpande”. Han har så svårt att hantera kladd och omak i köksarbetet, och tappar tålamodet direkt. Mitt tålamod är något bättre, och jag blir inte så brydd av lite kladdande, bara stressad över hur lång tid allt tar.)

Idag hade B ett par göromål på stan, och jag var själv en del med alla tre. Och det är helt omöjligt! Framför allt just att bebis är så störd, och är vaken och måste vara i famnen, i kombination med en L som blir allt tröttare och behöver sova middag, och således jävlas mer än vanligt, är …festlig.

Efter lunch gav vi oss ut, jag och barnen, för att leka i parken. Det enda sättet att få bebis att sova, flera timmar senare än normalt. L och H fick båda gå. Ja, det slutade ju i att en trött och dyngsur L fick knölas ner i liggdelen med bebis, men var väl i övrigt det bästa som gick att göra.

Innan vi kom ut hade jag dock en ”härlig” halvtimme med två bångstyriga barn som inte direkt samverkade till en snabb påklädning, och en övertrött bebis som illvrålade hela tiden tills vi kom ut.

Stressen med skrikande bebis när en måste hjälpa syskonen… Jag kan inte tänka klart, svetten lackar och jag känner ren panik i bröstet.

Ja, jag vet inte hur folk orkar? Många har inte förskola alls till större syskon, eller betydligt mindre än de 30 timmar vi fått beviljade. Och vi klarar nätt och jämt att överleva de tre hela dagar i veckan barnen inte har någon förskola alls, trots att vi för det mesta till och med är två föräldrar hemma.

Nej, jag kan nog inte i nuläget rekommendera tre barn tätt. Till någon. Och då är ju cirka två år emellan inte ens jättetätt, vissa har ju bara ett eller ett och ett halvt år mellan barnen. Särskilt rövigt är det att ha litet syskon på vintern, då alla utomhusaktiviteter kräver att en inte förväntar sig att bebis ska bli hungrig eller behöva blöjbyte eller bara bli sur medan en är ute. Det är små fönster att passa.

Missförstå mig rätt, jag älskar alla tre barnen så mycket att det gör ont, och skulle inte göra ett enda av dem ogjort. Men jeezus vad tufft det är!

Jag känner av att jag bränt mitt ljus i båda ändar ett tag, i mina försök att klara av jobb, barn och hem. Att jag offrat min sömn och alla former av saker jag gör bara för mig. Jag är så trött att svidet bakom ögonen sitter i flera dagar i sträck, inte bara efter en halvtaskig natt. Liksom dimmigheten en brukar känna innan en hunnit vakna. Den är konstant, och större delen av dagarna känner jag att jag skulle kunna svimma närsomhelst.

Hej hopp, ännu en skön helg att se fram emot! Friyay!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.