Holy crap, I’m raising a politician!

Rubriken är stulen från Fowl Language (en av de småbarnsförälderserier som jag tycker har absolut högst igenkänningsfaktor), och denna underbara serieruta (vad heter det egentligen?).

Den här lilla fröken är överallt just nu, och ska ”vara med” och ”hjälpa till” i alla upptänkliga göromål. Så fort hon är det minsta hungrig tar hon tag i problemet och ”goes foraging”. Hon går runt med kökspallen och förser sig från kyl och skafferi och köksbänk. Och kattmatskålarna, som innehåller yummy crispy treats…tycker hon.

Hon ska prompt hjälpa till med att plocka fram ”fusko” varje dag, och hugger glatt tag i valfri ost, grönsak eller whatever och tar sig en tugga om hon får chansen. ”NEJ!” betyder väldigt lite för denna lilla dam. Hon ser en i ögonen och fortsätter med det hon vill göra.

Hela hon bara utstrålar absolutely zero fucks given. Och hon blånekar. Till allt.

”L, har du bajs i blöjan?” ”Ne-ej! L har INTE bajsat!” ”Men du, det luktar bajs om dig… och du har en stor bula på rumpan. Har du inte bajsat?” ”NEJ!” ”Okej, men du, jag tror att du har det, kom nu så går vi och byter blöjan!” ”Näpp.” En kvart senare, när hon övertalats/tvingats in i badrummet, och jag står och torkar den nedbajsade lilla rumpan. ”L har INTE bajsat!” ”Eh, jo, jag står ju precis och torkar bajset.” ”Ne-ej. Inte bajsat.”

Ja du, lilla vän. Vi kommer nog få lite att tampas med under din uppväxt. Bångstyrigare och envisare unge får en leta efter. Men du är samtidigt världens gosigaste unge, som tycks leva på kramar och pussar, och alltid vill sitta i famnen om tillfälle bjuds. Älskade lilla fröken L!

Idag var hon och storebror med pappa inne i storstan och firade farmors födelsedag på boule-restaurang. Det var en sen lunch, och vi tänkte låta det vara barnens middag också, så att vi vuxna kunde äta vår laxchowder (som barnen ändå inte skulle äta något av) i lugn och ro sedan, eventuellt med ena halvan av nästan-grannar-paret som sällskap. Så det var bara jag och lilla V hemma, och jag skulle ta det lugnt, hänga med bebis och förbereda maten.

Eller så fick jag laga mat med panikskrikande bebis. Som ammades till sömns TRE gånger under tiden jag lagade sopphelvetet, men bara vaknade och skrek lika illa igen så fort hon lades ned. Och när jag väl var färdig visade det sig att laxen, som hade dagens datum som sista förbrukningsdag, borde ha förbrukats ännu tidigare, och hade bismak av ammoniak och svavel. Så jag hade slitit med skrikande bebis för en måltid som fick hällas rakt ut i vasken. Alla middagsplaner ställdes in. Men chips är väl också mat, eller?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.