V:s andra månad

V:s andra månad

Jag glömde ju helt skriva om det då, men V fyllde hela 2 månader igår. Det har varit tre dagar i rad med signifikanta datum: min och B:s 10,5-årsdag den 17:e, H:s 4,5-årsdag den 18:e, och V:s 2-månadersdag igår. Inget av det firades, för vem orkar och hinner med halvårs- och månadsdagar nu för tiden?

På samma sätt finns inte tid att detaljgranska bebis hela tiden, och även om det händer mycket i en bebis liv så har jag med tredje barnet inte samma koll på vad som händer eller borde hända vareviga vecka.

Hon har vuxit, så klart. Men det finns inga färskare siffror än 3 785 gram och 53 cm vid 6 veckors ålder. Vad som hänt sedan dess får vi se vid nästa BVC-besök den 28/2.

Hon har hoppat upp till storlek 2 i blöjor, och de flesta kläderna i storlek 50 är urvuxna. Bara några få plagg, med utfällningsbara muddar, och en del saker i dubbelstorlek 50/56, fungerar fortfarande. Annars är det storlek 56 som gäller.

Navelgranulomet behandlades med lapis/silvernitrat, och verkar ha läkt ihop trots att det såg rätt fult ut ett tag, och den lilla naveln har blivit till världens gulligaste lilla spiral.

Rotavaccinets första dos passerade obemärkt förbi, och inte smittade hon ner någon annan heller.

Något som inte gått lika obemärkt förbi är de två första utvecklingssprången. Såväl i början som i slutet av den andra månaden var det en period då hon varit skrikigare och klängigare.

Vi började oroa oss för eventuell mjölkallergi när hon mot slutet av månaden blev allt klängigare, kunde inte komma till ro själv alls och bara vaknade när hon lades ner. Kräktes och skrek mycket, och hade prickar i hela ansiktet. Men det känns faktiskt som att det blivit lite bättre mot slutet av månaden, så det kanske varit just ett utvecklingssprång?

Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om hela konceptet med utvecklingssprång, men med hänsyn till hur ofärdiga människobarn är när de föds så känns det rätt självklart att det är en hel del omvälvande saker som sker i deras hjärnor under spädbarnstiden, och det verkar vettigt att det sker på ganska bestämda tider. Sedan kommer ett litet barn förstås att ha gnälliga/skrikiga perioder, och med hänsyn till hur tätt utvecklingssprången duggar i början känns det som att det nästan alltid är ett på gång. Så det blir lätt en ursäkt för allt.

Hur som haver så började hon i alla fall att vakna till och bli lite mer ”med” i början av månaden, och i slutet av månaden har hon helt klart gått från att ha varit ett litet paket med nästan bara autopilotfunktioner, till att vara en riktigt alert liten individ. Även om hon fortfarande sover bort större delen av dygnet. (Vilket ju är rätt skönt, ändå.)

Hon somnar oftast någon gång runt 10-11, och kan sedan sova fram till 15-16, med eller utan matpaus. På nätterna sover hon från 22-23 och fram till 7-8, eller när jag nu drar upp henne ur sängen/försöker smyga upp själv. Så det är egentligen en kortare vakenperiod på förmiddagen och en längre på eftermiddag/kväll.

Och när hon är vaken så tittar hon. Ser sig intresserat omkring i hela rummet. Och skrattar och ler när en pratar med henne. Pratar tillbaka med de sötaste små ljud – något mellanting av Chewbacca, en Mogwai och den där lilla söta dinousarien i Jurassic Park som gör ett gulligt läte, för att sedan typ bita huvudet av någon (nu har jag inte sett den filmen sedan typ 1993, men jag vill minnas en sådan scen). Och hela hennes ansikte lyser upp när hon ler. Och ens hjärta smälter. Och en känner sig så utvald. Tills en ser henne le och prata på precis samma sätt med den fint mönstrade kaffemuggen. Eller golvlampan.

Och maten då? Hon växlar fortfarande fint mellan tutte och flaska, bröstmjölk och ersättning. Hon får i regel två flaskor ersättning de dagar jag är hemma, morgon och kväll, och ytterligare någon flaska de dagar jag jobbar. Den flaskan är ibland bröstmjölk, om jag hunnit pumpa på jobbet dagen innan. Ersättningsmängden är ca 100 ml per flaska.

Ammar gör hon när jag kommer hem från jobbet vid 16-tiden, och sedan titt som tätt fram tills att hon somnar (efter en kvällsflaska), och sedan börjar nattpasset vid 02 eller så, och vi liggammar och sover tillsammans fram till morgonen, då hon får sista snutten vid frukostbordet strax före 08 (sedan tröstar B med en morgonflaska när jag överger henne för att gå till jobbet).

Förmodligen hade det gått att öka på amningen, men vet ni vad? Jag har helt släppt min fixering vid att försöka helamma. Jag pallar inte med ansträngningen och stressen, pumpningen och vägningsångesten. Inte en gång till. Och jag tycker att det är rätt skönt att zonka bebis med en flaska inför hennes sovperioder, så att hon faktiskt sover, istället för att vakna upp och vara hungrig och missnöjd titt som tätt. Generellt är jag en mycket pragmatisk tredjegångsmamma, jämfört med hur ängslig och prestationsångestfylld jag var som förstagångsmamma.

Jag har inga sviter efter förlossningen, förutom att det fortfarande pågår lite hormonomställningar (tror jag, eller så är det vätskebrist på grund av amning) som orsakar morgonillamående (är alltså inte gravid p.g.a. är inte jungfru Maria, om vi säger så), trötthetsattacker av typen om-jag-inte-får-blunda-en-stund-nu-så-svimmar jag, och extremt torr och oelastisk hud på framför allt fingrarna och i ansiktet. Men håret är ganska okej denna gång, annars har det alltid blivit fnösketorrt några veckor efter förlossningen. Avslaget är borta. Så var det med det.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.