Är hon frisk, eller? Och är jag?

Söndagen var en sådan där dag.

Bebis sov inte sammanhängande någon gång under dagen, så i praktiken hade jag henne i famnen från det att jag gick upp vid 7-8-ish och till dess att hon slutligen kom till ro vid 22-23.

Hon har varit så här mer eller mindre i en vecka nu. Kommer inte till ro. Skriker mycket och verkar ha ont i magen. Är gasig och kräks mycket. Tji fick vi som trodde att vi inte fått en spymaskin den här gången… Utslagen som jag tidigare Google-diagnosticerat som baby acne (acne neonatorum) är kvar. Och efter L börjar ju larmklockorna dåna i huvudet. Inte är väl V också mjölkproteinöverkänslig?

Nå, det är inte alls säkert. Hon är faktiskt mycket nöjdare än vad L var, och skriker mycket mindre, även om hon blivit skrikigare nu än tidigare. Mest skriker hon en stund efter att hon fått en flaska med ersättning. Men det kan ju också vara att hon är överfull/svalt för mycket luft et cetera. Och utslagen är inte koncentrerade runt munnen, som L:s var, för att inte tala om att hon skulle kunna vara affischbarn för bebisakne så som det ser ut på bilderna jag sett på nätet (på seriösa vårdrelaterade sidor). Men en blir ju lite konfunderad ändå.

Men det här med att somna i famnen, och sedan utan undantag vakna efter maximalt fem minuter när hon lagts ned. Fy f-n, vad det är uttröttande! För både henne och mig, skulle jag tro. Jag känner mig helt dränerad i huvudet efter en sådan här dag. Även om det jag fått göra mest har varit att sitta, sitta, sitta, med bebis i famnen. Jag vill inte göra detta igen.

Vi avvaktar en vecka till för att se om det kan vara relaterat till den påstått pågående andra utvecklingsfasen. Sedan tänker jag plocka fram en burk Althera och se om det blir någon förändring. Jag hittade nämligen två bortglömda burkar i en garderob i hallen, sedan L var bebis, och bäst-före-datumet var först i april i år, så vi kan ju alltid testa och se. Om det fortsätter så här.

Jag försökte verkligen alla alternativ idag. Lägga ner henne i Yoyo. I bädden på soffan. I babynestet i sovrummet. I Emmaljungan. Jag testade till och med att ligga med henne i sängen och liggamma, och sedan försiktigt smyga iväg efter en egen liten tupplur, och lämna henne i min säng. Nix pix. Efter två-tre minuter gnurfas det, och börjar viftas med små armar och ben. Efter tre och en halv minut kommer det lilla vrålet. Efter tre och fyrtiofem det stora avgrundsvrålet.

Det fungerade i sisådär 90 sekunder give or take…

Det fina i kråksången är i alla fall att hon sover prima i barnvagn. L avskydde ju liggdelen med hela sitt väsen, i alla fall de stora ”stängda” varianterna. Men V gillar att åka vagn. Jag inbillar mig till och med att hon ser himlans nöjd ut redan när jag lägger henne på skötbordet och börjar ta på henne ulloverallen, tossorna och vantarna. Så jag kan inte göra mycket hemma om dagarna, men jag kan i alla fall ge mig ut och gå. Även om det inte är vad jag allra helst vill göra, så är det i alla fall skönt att veta att det finns en utväg – ett alternativ till att bara ha en evig cirkel av mata-söva-lägga-ner-ta-upp-söva-lägga-ner-ta-upp-mata-söva o.s.v. hemma.

Och mamman? Hon är så svältfödd på egentid att hon glatt stannar uppe till två om nätterna för att få städa och plocka ifred efter att bebis somnat. Jättedumt, verkligen, och inte det bästa för den allmänna hälsan och välmåendet. Men vad gör en när en inte får någon annan tid på dygnet för sig själv…?


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.