Gör om, gör rätt

Gör om, gör rätt

Något som så gott som alltid inträffar när barnen får riktiga utbrott är att ingenting blir bra igen förrän det har skett en total do-over. Framför allt har det gällt de typiska trotsålderskonflikterna.

Om någon av oss råkat lyfta ner L från matstolen för att gå vidare till handtvagning, blir det spark och box och skrik tills dess att hon satts tillbaka på stolen och fått ”klättra hävv”. Mössor som fått tas av igen, för att barnet ska göra själv. Resetknapp intryckt, och allt frid och fröjd.

Ibland går det dock inte att göra om och göra rätt. Som när H vrålade sig igenom en hel matbutik för att han inte fick en ny banan, med ”pluppen” kvar, efter att jag helt oförlåtligt hade nypt bort den (som jag alltid gjort). Eller L som vägrat röra en yoghurtbägare för att mamman råkat sätta ner skeden i den åt henne. Eller går och går – en tar ju inte en ny gratisbanan eller plockar fram en ny yoghurtbägare bara för att gå barnet till mötes i sådana orimligheter…

Och ibland blir det bara fel, fast en omstart sker. Idag hämtade jag H på föris efter jobbet, eftersom L är hemma sjuk. Mysigt, tänkte jag, att gå utan barnvagn bara han och jag. Lite mamma-och-H-tid utan småttingar. Mmmm… Direkt utanför dörren till föris sprang H åt fel håll.

Förskolebyggnaden ligger på en halvbrant bergssida, och för att komma upp till vägen går det att gå antingen en cykelväg som går i en jättelång lov runt innergården (byggt i modern tid, så det uppfyller alla lutningskrav för rörelsehindrade = skitlångt att gå) eller så kan en gå nerför en trappa. Den har förvisso gjutna barnvagnsramper, men vi har sällan vagn som passar måtten, och är alltså i regel förvisade till den långa vägen.

H brukar alltid vilja ta trappan när tillfälle bjuds, så jag började gå mot trappan och ropade till H att han gick åt fel håll. Fortsatte gå, och hörde honom sedan ropa efter mig. Det lät som att det kom uppifrån, så jag gick fram till trappan och gick en bit upp och tittade bortåt. Han hade hunnit upp till den första ”våningen” av innergården, där det ligger en liten boulebana och en pytteliten lekplats (känd som ”lilla parken” på förskolan). Varvid jag fortsatte uppför trappan för att kunna genskjuta honom.

Väl framme vid gossen så var han i upplösningstillstånd, och grät och grät. För att han ville gå trappan. ”Okej, men gå trappan då!” tyckte jag och gick med honom fem meter till trappan, och sade till honom att gå nerför den och komma tillbaka. Han gick ner… Men sprang hela vägen tillbaka till förskolans ytterdörr. Sedan kom han tillbaka. Uppför trappan.

Men grät fortfarande. Satte sig i snödrivan och grät. Lade sig i snödrivan och skrek ”DUMMA MAMMA!” och fäktade med armarna för att kasta snö på mig. ”JAG VILLE GÅ VÄGEN!” Jaha.. ”Men du gick ju vägen?” ”DUMMA MAMMA! JAG TYCKER INTE OM DIG!” Efter ytterligare en stund: ”JAG VILLE GÅ VÄGEN TILLSAMMANS MED DIG!”. ”Okej, men nu blev det ju inte så idag. Vi kan gå vägen tillsammans imorgon.” ”MEN JAG VILLE ALLTID GÅ VÄGEN, OCH INTE ATT DU SKULLE GÅ TRAPPAN! DUMMA MAMMA! JAG VILL ALDRIG GÅ MED DIG MERA. ELLER LEKA MED DIG!”. ”Jag gick ju i trappan för att du alltid vill gå i trappan när vi inte har vagn, och jag ropade efter dig, men sedan var ju du redan uppe, så då var det ju ingen idé att jag gick runt för att gå vägen. Och jag tycker om dig.” ”JAG VILL ALDRIG GÅ TRAPPAN. DUMMA MAMMA. DET GÅR BARA EN MASSA FOLK I TRAPPAN SOM BOR HÄR OCH DET ÄR ALLDELES FULLT!” ”Eh… det var ju ingen i trappan. Men vi kan gå vägen imorgon, om du vill.” ”AAARGH! DUMMA MAMMA! JAG TYCKER INTE OM DIG!”

Till slut började vi gå. ”Förlåt att jag skrek och kastade snö på dig mamma. Men det kunde ha varit en massa folk i trappan och då hade du inte hittat mig sen.” ”Ingen fara. Vi kan göra så att vi bestämmer idag vilken väg vi ska gå, och så ser vi till att gå tillsammans imorgon. Ska vi gå gångvägen då, då?” ”Nej, mamma, jag vill ALLTID gå trappan.”

Den här lilla individen, alltså. Så söt, och ibland så omöjlig att ha att göra med… På kvällen var han i alla fall på gott humör, och fick en varm dusch innan sängdags.

Japp. Sedan kom jag hem till en L som också blev sur nästan så fort hon såg mig, och jag var ”DUMMA MAMMA!” där också, efter att jag hindrat henne från att gå lös på brödlimpan som låg på köksbänken.

Och V var kinkig och gnällig hela kvällen. Och jag var så trött, så trött. Försökte zonka henne med ersättning efter att hon legat i famnen ett par timmar och först ammat, men sedan mest legat och fäktat och slagit på brösten och varit missnöjd. Gick till sängs vid 21 i hopp om att få sova, men fick istället ligga i ett par timmar och hålla handen på hennes lilla bröstkorg och stoppa tillbaka nappen och viska lugnande nonsensord.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.