Tidsångest och vabruari-start

Tidsångest och vabruari-start

Idag hade jag ångest över jobbet mest hela dagen, och hade känslan av att jag inte hinner göra något alls på mina korta dagar.

Att ha två möten, komma en halvtimme sent på morgonen (yay för hemmafrukost med barnen…) och ta en något längre lunch för att gå hem och amma gjorde att nästan inget annat blev gjort. Känslan av högar som börjar torna upp sig, och oro över att göra folk arga och irriterade och besvikna, dök upp som ett brev på posten. Jag hatar känslan av att det bara trillar in flera och flera bollar, och nästan inga sparkas över.

Och sen fick jag bannor av förskolefröken när jag kom sju minuter sent för att hämta H, för det är verkligen inte okej när en har trettiotimmarsvecka.

L? Hon hade hämtats av B någon timme tidigare, på grund av hosta och hängighet. Då skulle H precis äta mellis, och ville inte följa med. Så där välkomnade vi vabruari en vecka i förskott. Kul.

Min fina matplanering (som ska få oss att äta varierat och ekonomiskt) havererade redan dag två, för B behövde åka och kompletteringshandla och tog med hämtmat på vägen hem.

Och från det att jag kom hem (eller en timme efteråt, eftersom V sov ytterligare en stund) hade jag bebis i famnen resten av kvällen. Egentligen både förväntat och mysigt efter dagens frånvaro, men också lite frustrerande att inte kunna göra det jag tänkt hemma eller jobba ikapp något under kvällen.

Vare sig sitta vid dator eller röja i barnvagnstillbehörslagren är görbart med sjal. (Måste ordna någon variant av ståskrivbord hemma, så att det går att bläddra i pappershögar och skriva på tangentbord med bebis i sjal. Eller odla en längre överkropp, för då hade det kanske gått att sitta ned med bärsjal…)

Precis före midnatt somnade hon till så att jag kunde lägga ner henne, och kan göra det mest akuta plocket hemma.

Vilket gjorde att min plan på att ta hand om mig själv och gå till sängs vid 22 för att orka med livet också havererade på dag två.

Japp, idag var det ett sånt där muntert inlägg igen. Men här har jag ju alldeles fritt utlopp för att tycka synd om mig själv, så då gör jag det. Istället för att gnälla till de exakt noll personer som bryr sig om att jag har det jobbigt.

Kollegorna som såklart tycker att jag får skylla mig själv som ynglar av mig hela tiden, och verkar tro att jag lätt borde kunna lägga mer ansvar för barnen på B nu när han är hemma. Att tre, eller ens två, små barn inte lätt kan hanteras av en ensam förälder om det även ska kunna dukas fram mat och så vidare är nog inte riktigt begripligt för dem.

Maken som tjatar om att jag drar in för lite pengar, men tycks tro att de ramlar in på kontot per automatik bara jag vistas på kontoret några timmar då och då, och att all tid där är fakturerbar. Och ändå hela tiden tycker att jag kan ta långluncher. Att dyka upp på kontoret med bebis och en matlåda så att jag kan amma medan jag slevar i mig rester är ju trååkigt och omysigt, så det är ju bättre att jag (som inte har körkort) ska ta tid från min lilla arbetsdag för att gå till en restaurang eller hela vägen hem för att amma. Och inte lyfter ett finger för att morgonavfärden ska kunna ske i tid. (Alltså, han gör sin del av sysslorna på morgonen, men går upp minst en halvtimme för sent och skyndar inte på tillräckligt.)

Kort sagt så sliter jag som ett djur på alla håll, med den ständiga känslan att ALLA är besvikna på mig och tycker att jag gör för lite.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.