Déjà vu

Déjà vu

3 februari 2017, vs

21 januari 2019.

Allt är så lika. Och så olika. Den lilla på den övre bilden, som bara skrek och skrek. Är nu den stora på den nedre bilden, som är världens goaste (om än full med bus och kan-själv-kriser). Och den lilla på den nedre bilden, så galet lik den stora på den övre bilden som bebis, både beträffande utseende och ett lugnt temperament. Vagnen densamma.

Men den stora på övre bilden är nu långt ifrån lugn, och långt ifrån bebis. Det är en tuff period. Mest för honom, men inte mycket mindre för oss. Även förskolan hade uppmärksammat att han varit konfliktbenägen idag, och inte lyssnat.

Eventuellt nådde jag fram till honom med ett litet prat innan sängdags, om att vi alla hade det jobbigt just nu, men kanske mest han. ”Mmm… för att jag aldrig får ha mamma för mig själv.” tyckte han. Och jag berättade att vi älskar honom, och att vi älskar honom även när han är bråkig och när vi skäller och är arga på honom, och att vi aldrig kommer att sluta älska honom. För enligt B var vår lilleman ovanligt snäll och gullig vid nattningen strax efter.

Jag har jobbat idag. Var hemma på lunch för att amma, men bebis sov. Hon är bra på att sova när hon är hemma med pappa om dagarna. Och det är ju bra.

I någon sorts nystartsambition så här vid årets början har jag planerat och handlat för veckans middagar. Den första, laxpudding med citron och fänkål, totalsågades (som typ allt annat) av H, men L åt i alla fall lite grann under glada utrop. Vi vuxna gillade smaken, även om äggstanningen inte riktigt stannat trots fem minuter extra i ugnen, och fänkålen råkat bli lite överkokt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.