Gammal och ny favorit levererar! Samt bra och dålig promenad.

Gammal och ny favorit levererar! Samt bra och dålig promenad.

Något som är extra kul med ny bebis i huset är helt klart den här sista chansen att dyka ner i prylträsket. Och då menar jag inte bara att köpa nya grejer (även om det finns så mycket nytt kul därute!), utan även att återvända till gamla favoriter.

Jag vet inte vad det är, men det är bara så tillfredsställande att hitta just den där lösningen som gör hela mankemanget med att leva livet med bebis lite smidigare, lite lättare. När något som varit bökigt och jobbigt och frustrerande plötsligt blir smidigt. När man går från svettig och osäker över att göra något eller åka någonstans med bebis till att känna sig som Mamma MacGyver – redo för allt!

(Dagens självanalys: kan ha med mitt kontrollbehov att göra…)

I helgen har en gammal och en ny favorit utmärkt sig som riktigt användbara.

Först ut: Emmaljunga Edge med Duo S Outdoor-chassit!

Söndagen bjöd på en promenad till mataffären. Jag, bebis och en inledningsvis mycket motvillig H. Dagen innan hade jag och alla barnen varit på en promenad som varit lite som …hell on earth. Jag ville ut och rulla nyförvärvet och fånga lite vintersol. Barnen behövde rastas lite för att mildra helgens tristess (eller tv/padd-beroende). Så jag kom på den lysande idén med en promenad till centrum via lekparken. Lite lek, och köpa nybakta bullar. Vad kan gå fel?

Allt, tydligen. Jag hade monterat ståbrädan på Emmaljungan (något som INTE imponerade, med en sällan skådad brist på passform mellan delar, skruvar, muttrar och medföljande verktyg, men till slut var den på) och tänkte helt enkelt att H skulle springa bredvid, L åka ståbräda (på trafikerade sträckor) och bebis sova i vagnen. Det sistnämnda var nog det enda som fungerade…

Redan utanför huset ville L absolut INTE åka ståbräda. H däremot, krisade över att han skulle behöva gå, för det var minsann JÄTTELÅNGT och han skulle bli JÄTTETRÖTT och han skulle inte ens orka gå upp nästa dag så vi skulle inte ens kunna äta frukost på hela dagen för att han inte skulle komma upp (jag tror han har missförstått hur föräldrarna skulle reagera på att han tog en sovmorgon). Och hade bara L varit liite mer pålitlig, och hade inte halva syftet med att komma ut varit att aktivera H fysiskt, så hade det ju varit enkelt löst. Istället fick jag lirka med L och berätta att hon skulle få springa så fort vi kom till parken, och lirka med H och säga att han kunde få åka ståbräda genom parken.

När vi kom upp för backen som utgör vår lilla tvärgata trängde H sig upp på ståbrädan bredvid L. Och hon köper inte att någon inkräktar på hennes personliga space, så hon hoppade av. Sedan sprang båda ungarna i sicksack längs gatan. Väl framme vid gång- och cykelvägen som inleder sträckan förbi stadens stora park höll båda istället mest på att dratta runt i snödrivor. Framåtdriften var noll.

Jag tjatade och gnatade och mutade och hotade. Till slut fick jag i alla fall upp L på ståbrädan, och H att ta sig framåt. Efter första ta-på-vante-pausen med L. Som INTE förstått att hon ska hjälpa till att hålla emot med handen och spreta med tummen, utan har mer av en död-fisk-slash-överkokt-makaron-approach till vantpåtagning. Det blev örtifem sådana pauser till, och någonstans där fick jag ett sådan där utbrott som mammor kan få när barnen är som mest omöjliga. Eller, ja, den här mamman kan få det i alla fall. Innebärande någon sorts halvkvävt primalvrål långt inifrån, som alternativ till att typ kasta ungarna och mig själv i sjön.

I parken skulle L gå. Men lååångsamt, och alldeles ledset när hon hamnade efter. H skulle åka bräda. Det tjafsades om tusen och en saker. L ”tappade” vantarna, var alldeles för närgången med den gula snön och skulle klättra på varje stock och stubbe vid vägkanten.

Sedan skulle de leka i lekparken. Naturligtvis bara gunga, så att mamman fick stå och knuffa den ena gungan efter den andra i en evinnerlighet. Bebisen sov, som tur var (thank heaven for small favors).

Sedan skulle vi ta oss den sista lilla biten till caféet i centrum. Förbi trafikerade vägar och strömmande vattendrag, varav L behövde hållas i kontroll på ståbrädan. Det ville hon inte. Och H ville inte behöva gååååh. Nu hade projektet tagit så lång tid att allas blodsocker också var slut. Så vi fick slinka in på det närmaste, mer undermåliga, caféet. Hugga en fika där bestående av trist källarfranska och intetsägande vaniljbulle.

Det gick i alla fall rätt bra, utöver att H vände upp och ner på sin Mer och tryckte till. Rakt ner i knäet. Och att L bara ville äta bulle, inte sin halva fralla. Som jag gav till H. Det fick jag inte. Jag tog tillbaka den och delade den på mitten. Varpå L var mycket ledsen över att mamma ”adde sönder L:s macka”. Men inte åt hon en tugga av den oavsett. Och sen den allmänna svettigheten i att krångla sig in med liggvagn, två barn i overaller och sig själv i täckkjol och fem extra klädlager på café mitt i lördagsruschen och företa någon sorts ätande. Men bebis sov.

Vi köpte med oss en torr kardemummakrans och en sån där söt rund rågkaka av limptyp som man åt på 80-talet. Istället för det fina surdegsbrödet och de smörstinna lyxbullarna vi hade kunnat få på caféet ytterligare något hundratal meter bort. Men det var liksom inte görbart. På vägen hem sprang ungarna runt, alldeles för nära vattnet. Och L – som vid det här laget var förbi sin bäst-före-tid gällande dagvila – hade två omgångar av ligga-på-gatan-och-inte-vilja-gå-ELLER-åka-ståbräda, medan H fortfarande var förorättad över att just han ALLTID skulle behöva gå. Bebis sov i alla fall.

Så. När jag skulle promenera på lördagen fanns det inte en chans i helvetet att jag skulle ha med alla tre barnen. L är INTE redo för bara ståbräda ännu. Och H är inte redo att lämna över ståbrädeplatsen. Söndagens lösning fick bli bara bebis, och H på ståbräda medan L stannade hemma och sov middag. Men med ambitionen att få H att gå så mycket som möjligt. Och efter hundra meter av gnäll över hur JOBBIGT det var att gå och VARFÖR skulle ALLTID bara han behöva följa med och handla, så travade han faktiskt på riktigt duktigt någon kilometer. Och då var det inte ens jobbigt att ta sig fram över snövallen mellan trottoar och bilväg i princip hela vägen.

Vi hittade en stor snöhög också, och lyckan var gjord. Bebis sov, och vagnen rullade på så fint, så fint.

Väl i affären knuffade jag barnvagn, och H drog varukorgen (för det mesta i alla fall). När H:s korg blev full plockade jag upp den ihopfällda sidokorgen ur varukorgen på vagnen, monterade den med ett klick och fortsatte att fylla i varor i den. Bebis? Hon sov.

Och det var på hemvägen som Emmaljunga Edge bjöd på riktig wow-faktor. För den gick hur lätt som helst att rulla. Med två fyllda matkassar och en femkilossäck potatis i varukorgen. Plus en lite mindre matkasse i sidokorgen. Plus en fyraåring på drygt 20 kilo på ståbräda. Plus en liggkorg med bebis. Plus vinterväglag. MED EN HAND, gåendes vid sidan av vagnen, för att kunna ta ut stegen trots ståbräda. Den gick lätt att styra, och drog inte iväg överhuvudtaget, trots stor och ojämn överlastning. Och då gör det faktiskt inget att handtaget i mitt tycke är lite för kort.

(Anledningen till att H åkte ståbräda hela vägen hem? Att han, när vi kommit på precis obekvämt avstånd från affären, plötsligt tyckte: ”Jag är bajsnödig, mamma!” Så det blev en mycket rask promenad på en och halv kilometer, men vi hann hem.)

Notera gärna att av bilderna går det inte att utläsa att den ena promenaden var ett enda lidande med stökiga barn och en mamma på gränsen till sammanbrott, medan den andra var ett nöje för både mor och barn. Ibland säger bilder väldigt mycket mindre än tusen ord, och en bild som uttrycker ”Vintermyyyz!” och ”Promenad med bästa barnen <hjärtemoji>!” kan föreställa något heelt annat…

Och sak nummer två som imponerat? Gamla favoriten Babyzen Yoyo 0+. Såklart. Jag är inte förvånad, med hänsyn till hur mycket jag älskade denna vagn redan med L, men en hinner ju ändå glömma lite.

V har legat i vagnen i badrummet medan jag duschat. Rätt nöjd, även om det krävdes att jag sträckte ut en hand och drog upp hennes speldosa och drog igång ”Somewhere over the rainbow” igen då och då. Den älskar hon.

Och hon har legat lugnt i vagnen medan jag stökade i köket. Somnade som en sten någonstans mellan det att jag plockade undan disken från den översta och mittenhyllan från diskmaskinen. En liten och smidig innevagn. Något ALLA med bebis borde ha, faktiskt.

Hon sover inte så bra i spädbarnsinsatsen till Tripp Trapp-stolen längre, och sover inte heller bra om hon märker att ingen är i närheten (och det märker hon!). Ståendes mitt i köksstöket, det är grejen, det! Och hur skönt är det inte att slippa behöva bängla runt med en stor vagn inne?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.