Första dagen isär…

Idag hade jag kontorspremiär utan bebis. Alldeles ensam. Ingen i magen, och den utanför var hemma med sin pappa. Hur det kändes?

Väldigt bra i den stunden då jag med raska och ogravida steg skuttade vidare mot kontoret efter att ha lämnat mina två stora hjärtan på föris. Jag lyckades nästan förtränga att jag har en bebis ända fram till lunch.

Då slog den stora saknaden till, men då fick jag också träffa min lilla. Vi ammade en stund i bilen, och sedan sov hon sig igenom dagens lunch på stadens hotell i min famn. Helt utslagen.

Sedan gick jag tillbaka och jobbade en stund till innan jag hämtade storbarnen och gick hem. Efter en halvtimme i förskolehallen, som vanligt.

Väl hemma fick jag en bebis i famnen. Som stannade där. Genom storasyskonens eftermiddagskaos, måndagens gloriösa frysköttbullar-med-spaghetti-och-ketchup-men-i-alla-fall-den-ekologiska-med-mindre-salt-och-socker-middag, och ett evighetslångt Grey’s anatomy-maraton i soffan. (Det är det jag gör medan B nattar storbarn och jag ammar och väntar på att lillan ska komma till ro efter hennes aktiva period vid middagen.) Varje försök till nedläggning resulterade i skrik inom 30 sekunder.

Både förväntat och lite mysigt att hon vill tanka mamma när jag varit borta en stor del av dagen. Men också lite jobbigt att inte kunna komma ifrån för att hämta påtår, gå på toa, eller plocka undan middagsdisken från köksbordet. Och att sjala upp henne är det ingen större poäng med när jag ändå mest tänkt sitta och ta det lugnt. Och skulle kanske ändå inte hjälpa när hon är på ligga-vid-tutte-eller-skrika-humör. Och B somnade med storbarnen och kunde inte serva.

Men nu har hon somnat. För kvällen. Tror jag. Men det är hög tid för mig att sova också.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.