Vad ta sig till?

Vad ta sig till?

Storebror stökar. Vår söta, kloka och självständiga fyraåring är som förbytt.

Han pjataj bebisspjåk, springer runt hysteriskt och för oväsen och gör ALLT han inte får göra. Lyssnar inte på förmaningar eller uppmaningar förrän jag står och typ vrålar, och även då bara i en sekund. Det är en kamp varje gång att få honom att sitta still och äta, klä på sig, borsta tänderna, gå och lägga sig. För han ränner omkring, klättrar och hoppar från allt, utstötande maniska läten och galna skratt. Verkar överhuvudtaget inte höra en. Som när han är riktigt övertrött, fast det pågår en stor del av dagarna.

Okej, en behöver inte vara ett geni för att inse att han törstar uppmärksamhet, och kan han inte få den på annat sätt så försöker han med att bete sig illa. Ett försök häromdagen att ge honom ensamtid med pappan genom att föreslå en utflykt till Vasamuséet resulterade dock i att han bestämt sade att ”L måste också följa med! Hon vill också se Vasa-skeppet!”. Och sedan hade de förvisso en jättemysig dag på tremanhand, och H kom tillbaka glad och exalterad med glittrande ögon och berättade om dagen. Men efter en halvtimme var han tillbaka till det maniska och outhärdliga beteendet igen.

Han är (mestadels) väldigt rar och beskyddande mot L och tar alltid hennes parti mot oss föräldrar, och är bara positivt inställd till bebisen. Men krisar på andra vis.

Och han är så påfrestande att vi inte orkar med honom. Jag läste i någon ”Fråga experten”-spalt att ett barn inte blir skrämt av att en skriker på det, att det enda som på riktigt skrämmer ett barn är att en som förälder fördömer det, visar att en inte orkar med det eller att en önskar att barnet var någon annanstans. Och det är SÅ svårt just nu att inte göra just de sakerna. Han är så jobbig att jag instinktivt liksom ryggar tillbaka så fort han kommer i närheten, för det går liksom inte att nå fram till honom.

Nu låter det kanske som att jag lägger skulden på barnet här. Jag förstår mycket väl att han inte valt detta, och inte kan rå för sitt beteende. Men jag kan ändå inte hantera honom, och vi föräldrar räcker inte till för att ge alla barnen det de behöver nu. Och i det läget kommer minst först, något annat går inte.

Och det gör så ont i mig när vi bara bråkar och skäller på honom, och jag ser hur det sårar honom och att han bara reagerar med att bete sig ännu värre. Jag själv saknar närheten med både honom och L som jag går miste om nu när bebisen tar så mycket av min tid, och jag sover i ett annat rum. Jag tror vi sörjer allihopa, men ingen av oss hittar något vettigt sätt att hantera det.

L är mer sig själv, men är ju en typisk 2-åring redan i utgångsläget, med alla de dagliga livskriser det innebär. (Häromdagen fick hon på riktigt ett utbrott för att inte HON fick torka mammans snippa efter toalettbesök, och för att hon inte fick ”stänga tuttu” när jag ammat färdigt lillasyster och skulle dra upp amningströjan, hon ville hjälpa till och trodde inte alls att mamma kan själv…) Hon har dock inte förändrats märkbart av bebisens ankomst, utöver att hon blir ledsen när mamma inte kan natta o.s.v., men har ändå ytterst pragmatiskt tytt sig mer till pappan.

Det är mest som att vi fått två tvååringar helt plötsligt. Jag hade aldrig trott att det skulle bli mitt äldsta barn som blev den jobbigaste omständigheten i vårt nya liv. Han har varit så vettig och resonlig så länge, och har både förstått och glatt sig åt att det varit ett syskon till på väg, att jag mest trodde att han skulle växa och sträcka på sig ännu mer. Bli en riktig storebror.

Det kanske kommer? Men jag vet inte hur jag ska klara av det här utan att såra honom för livet…?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.