Dan före dan…

Dan före dan…

…eller före aftonen. Nyårsaftonen.

Vi spenderade dagen hemma, som vanligt nuförtiden. En klart bidragande orsak till ungarnas rövhatteri. Men det är så svårt att ta sig ut med en nyfödd den här årstiden, då det inte går att ta upp lillknytet ur vagnen för att byta blöja eller mata, och dagarna är lite upp och ner för alla, så bara att få det dagliga med mat och sömn att fungera är svårt.

Vi hade några släktingar över på fika, och jag hade bakat inte mindre än tre kakor. (Min återflyttade farbrors amerikanska barn, mina kusiner, kommer på besök ungefär vartannat år, så när någon av dem är i Sverige får en ju se till att bjuda in åtminstone på fika, ny bebis eller ej.) I början av bakningen hade jag bebis i sjal, men hon sov som en sten och fick sedan göra det i stolen istället. Det är ändå lättare att baka utan bebis i sjal… Och ännu är hon såpass nöjd med att sova själv (dagtid) att det är lika bra att passa på så länge det varar.

Minstingsystern har visat sig vara en väldigt lättsam bebis, för det mesta. Hon äter, bajsar, kissar och sover. Är vaken en liten stund runt eftermiddag/kväll och ser sig omkring lite. Större delen av dagarna är hon helt utslagen, tills hon plötsligt vaknar och VRÅLAR efter mat. Ungefär var tredje-fjärde timme. Det är bara nätterna som lämnar lite att önska, eftersom hennes ”oroliga” period, då hon sover lätt och inte vill bli nedlagd, pågår mellan midnatt och fyra på morgonen. Och det är då det är så svårt att följa sovrekommendationerna, eftersom det är en så svår tid att hålla sig vaken på. Och jag vaknar med ett ryck, panik och ett styng av dåligt samvete, med bebis liggande i famnen, eller bredvid mig i sängen.

Kan hon inte bara bli tre månader snart, så vi kan få samsova fritt? Jag har för övrigt så svårt att ta till mig att det skulle vara farligt för bebis att göra det som känns som det naturligaste i världen, att sova tätt tillsammans? Men en vågar ju inte annat än att följa rekommendationerna så gott en kan, när det en har att förlora är det mest ovärderliga. Men en undrar ju hur många småbarnsfamiljer som dessa rekommendationer totalt ödelägger typ livet och hälsan för, detta att behöva vaka halva natten för att bebis inte vill sova själv… Som jag förstått är sambandet samsovning-ökad risk för PSD statistiskt säkerställt, men inte att det faktiskt finns ett orsakssamband.

Jaja, 2,5 månader kvar till bekymmersfri nattamning. Jag har för övrigt alltid sett nattamningen som den mest oproblematiska. Jag lägger bebis till bröstet, och byter bröst, nästan utan att vakna till överhuvudtaget, och känner inte att min sömn påverkas nämnvärt. Därför har jag aldrig förstått att det från BVC och andra håll förutsätts att nattamningen är den som ska utgå först. Jag gör helt tvärtom. Alltefter att barnet börjar äta mer så byts först flaska ut och sedan amning under dagen, och sedan får mys- och nattamning bestå så länge bebis och jag vill och orkar. Det är också dagamningen som jag upplevt ofta blir krånglig när bebisen blir äldre och mer intresserad av allt runtomkring.

Vad mer har vi lärt oss om V? Hon verkar inte vara ett kräkbarn! (Kors i taket och peppar, peppar!) Efter två barn som kaskadkräkts efter varje måltid, och annars lite när som helst, är detta så otippat och märkligt att vi inte riktigt törs eller kan tro det ännu. Ska den överfulla lådan med dregglisar inte komma till användning så mycket denna gång?

En annan sak som hände var att vi tände en brasa. Låter inte som en stor grej, jag vet. Men. Det var premiärbrasan i ”nya” huset. I ganska precis två och ett halvt år har vi bebott tegelvillan vid viken. Med eldstaden som var en av de stora faktorerna som vi förälskade oss i. NU har vi använt den. (Vi har också en ny tv som stått i sin kartong sedan i juni.)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.