Tionde dagen efter förlossningen

Tionde dagen efter förlossningen

Lördag. Den sista för i år. Slutet på det här året har verkligen gått i någon sorts turbofart. Det känns som att jag alldeles nyss var höggravid och gick och gnällde över diverse krämpor. Och sedan var jag plötsligt inte gravid längre, och hade för absolut sista gången känt ett barns rörelser inifrån min kropp.

Plötsligt var hon här, lilla V, och den där enorma kärleken vällde upp en gång till, och den räckte även till nummer tre. Det verkar helt enkelt inte finnas några gränser för hur mycket kärlek en kan hysa för sina barn. Efter mindre än två veckor är hon både helt självklar, och en helt ny gåva som ger lyckorus varje morgon när jag vaknar och kommer på att hon finns här nu.

Dåligt samvete gentemot de två äldre kom som ett brev på posten, så klart. Både gentemot L, som fortfarande levde så nära inpå min kropp, och nu fått finna sig abrupt förskjuten, och mot H, som redan befann sig lite i skuggan och med lite mer ansvar och förväntningar än en fyraåring kanske egentligen ska behöva bära.

Båda är snälla mot bebisen, om än med lite begränsad förmåga att verkligen ta det försiktigt omkring henne. De säger båda ”Fina bebisen!” hela tiden, och L vill gärna ge henne både filt och napp så fort tillfälle ges. ”Inte på huvet!” upprepar hon (efter vissa… instruktioner) när hon försiktigt placerat filten över den lilla. H var sjukt fascinerad över navelstumpen innan den föll av.

Men annars alltså… fy f-n vilka små rövhattar de är! Ingen av dem lyssnar på ett ord vi föräldrar säger. De springer och tjoar och skriker och härjar på ett sätt som är helt outhärdligt. Ljudnivåerna och den rastlösa energin är off the charts. H har börjat prata bebisspråk och har helt tappat förmågan att säga ”r”, och L går och tar bebisens napp och flaska och stoppar i munnen hur mycket vi än skriker ”NEJ!” Och ”SLUTA!”. H gormar och skriker på L och på katterna och på oss föräldrar. Och vi gormar och skriker på ungarna. Och lirkar och bönar och ber och hotar och mutar. Helt förgäves.

Efter en natt där nytillskottet inte alls ville komma till ro förrän långt efter 04, och där storbarnen vällde in i sovrummet strax efter 07, har jag inte direkt oceaner av tålamod att ösa ur heller. V sov som en sten nästan hela förmiddagen, men då behövde det pumpas och ätas frukost, och efter ett förmiddagsmål var hon plötsligt mer lättväckt igen, och ville inte sova ensam. Vilket är väldigt olägligt, eftersom hon då ”mysammar” då och då, men bara snuttar, och ligger i famnen så att jag inte kan pumpa, så då blir det ingen stimulans alls av mjölkproduktionen.

Och hur mår mamman i övrigt? Utöver tröttheten, mattheten och misströstan över de stora barnen så är allt bara bra. Förutom den där gången då jag fick ont i bäckenet efter att ha sprungit runt i Täby centrum på julafton, och eftervärkarna dagarna efter förlossningen, har jag inte känt något negativt alls i min kropp relaterat till graviditeten eller förlossningen. Avslaget är på väg att sluta, tror jag, och har inte varit särskilt besvärande till att börja med. Det känns så märkligt i jämförelse med efter min första förlossning, då jag hade jätteont och kände mig svag och handikappad i över två månader efteråt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.