Sjätte dagen efter förlossningen – juldage

Sjätte dagen efter förlossningen – juldage

Den här dagen vet jag knappt vad som hände.

Vi var hemma. Åt julmatsrester (så så såå gott!) och ammade och pumpade och flaskade. Väntade på bajset som inte kommit sedan dagen före återbesöket. Bebisens alltså.

Det kändes som att livet lunkade på rätt bra ändå.

Storasyskonen kivades. Lillasyster utbrast ”DU bajskovv, Eja!” till storebror. Fick motsvarande förolämpning i retur, och svarade med: ”Jag JÄTTEajj på dig, Eja!”. Jag är helt förbluffad över hur snabbt hon utvecklats språkligt. ”Jag älskar dig” har hon sagt länge. Alldeles nyss två år fyllda, och hon kan plötsligt säga hela meningar som uttrycker känslor.

Bebis börjar ha ögonen öppna allt mer, och tittar och tittar. De grå och svarta prickarna på skötbordets dyna är något av det mest intressanta som finns i hennes värld. Hennes högra öga var halvt igenklistrat efter förlossningen, och hon ligger ofta med en liten knytnäve uppe vid ögat, eller rentav med ett spretande finger upp över ögonlocket. Det högra ögat är fortfarande inte lika öppet som det vänstra. Det är så lustigt att se de där små ledtrådarna till hur de legat i magen den sista tiden. Med H minns jag hur han hade axlarna högt uppdragna, och händerna knutna under hakan.

Från julafton hade en viss bekant doft börjat stå i skyar omkring henne. V, även känd som Stinkande Stumpen, hade ett visst bihang på sin lilla mage som luktade allt värre.

Och JA! Bajset kom till slut. På kvällen, efter fem dygns väntan, sprakade det till slut till i blöjan efter en matning. Och två tredjegångsföräldrar stod återigen där och var så uppspelta som bara spädbarnsföräldrar kan vara. Över bajs.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.