Första dagen efter förlossningen

Första dagen efter förlossningen

Idag var det BF. Istället anlände ju minstingsystern redan igår med buller och bång.

En förlossningsberättelse dyker såklart upp här på bloggen inom kort, men sammanfattningsvis kan sägas att bebis låg högt upp och rörligt tills vattnet gick spontant (!) efter en stunds fruktansvärt smärtsamma värkar, och att hon sedan föddes på fem minuter, varav tre med krystvärkar. Smärtorna sista stunden innan vattnet gick var helt sinnesjuka, och jag (som då trodde att det var en längre stund kvar) ville inte vara med längre. Även krystningsskedet var ofantligt smärtsamt, men det är kanske inte heller så märkligt när det tog tre minuter.

Min stora pojke som skulle ha kommit i v. 39+3 (min gissning före TUL) visade sig vara en yttepyttig liten tjej som kom i vecka 39+5. Bara 3255 gram och 49 cm. Ett helt halvkilo lättare och tre centimeter kortare än storasyster, som i sin tur var nästan ett hekto lättare och en centimeter kortare än storebror. Ett huvudmått på 34 cm som nog var 2-3 cm mindre än min förstföddas (kommer inte ihåg om H hade 36 eller 37). Och ändå den mest smärtsamma att klämma ut…

Hon fick ligga kvar med navelsträngen en ganska lång stund. Förlossningspersonalen sanerade runtomkring så länge, efter allt mekoniumblandat fostervatten (surprise…) och god-knows-what som hade exploderat i hela sängen. Ingen var förberedd när hon skulle komma ut. Barnmorskan hade gått iväg för att hämta något, på bordet bredvid var förberett för kvaddlar och kontrollerad amniotomi, barnmorskestudenten var i färd med att hjälpa mig att vända mig, och jag hade fortfarande kasslertrosorna på.

Jag hade ganska ont ända tills moderkakan föddes fram. Den var också ganska liten, men hel och fin, och min totala blödning var nästan ingenting. Sedan kunde lillan få komma till bröstet, som hon tog så fint. Vi fick in fikat och lämnades ifred i två timmar. Efter att vi fikat och lillan ammat orkade jag inte vänta in personalen, utan hoppade (nåja…) ur sängen och gick och kissade. Inga bekymmer.

Jag hade dock inte minsta tillstymmelse till bristning. Inte ens ett skrubbsår. Nu ett drygt dygn senare har jag lite eftervärkar, som är hyfsat smärtsamma men kommer ganska sällan. Det är något ömt i underlivet, men jag kan gå på toaletten, tvätta och torka mig utan bekymmer. Kroppen i övrigt känns smidig och stark (jämfört med höggravid).

Hon har varit aktiv och ammat regelbundet under sitt första dygn, men sov sex timmar i sträck över natten och nu även en lång stund under förmiddagen. Jag är försiktigt optimistisk om amningen, men vi får väl se hur det blir.

Läkarundersökningen gick fint, och hon fick sin OK-stämpel. På grund av L:s historia så kommer hon dock ändå att kallas till ortopeden för ultraljud av höfterna. Men det fanns inga konstigheter som läkaren kunde känna nu.

Så nu åker vi hem.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.