4 dagar kvar till BF – i vääääntaaaans tider

4 dagar kvar till BF – i vääääntaaaans tider

God morgon, dag 39+2!

Jag har för typ femte gången gått tillbaka i Bilder-arkivet för att kolla när det egentligen var L föddes, eftersom jag har en skärmdump på gravidappen som jag tog när värkarna startade. Dag 39+4 är svaret varje gång.

Imorgon är stora första-måndagen-efter-jobbslut-dagen, tillika tre-dagar-efter-bf-beräknat-på-sista-mens-dagen. Dagen med hela två gemensamma nämnare med mina två tidigare förlossningar. Och tisdag är alltså dagen då L kom, i förhållande till officiell BF. Torsdag är officiell BF, och fredag är dagen då H kom i förhållande till officiell BF (40+0).

Behöver jag säga att jag inte tänker på något annat än förlossningsstart just nu? Längtar ihjäl mig samtidigt som jag vet att det kommer att infinna sig en känsla av total panik när insikten väl kommer om att ”Shit, nu är det verkligen dags!” Minnet av hur j-vla ont det gör att föda barn finns ju där någonstans i bakhuvudet ändå, och minnet av känslan av att nu-är-det-på-liv-och-död, och vilken enorm psykisk anspänning det är de där timmarna innan en väl fått upp bebisen på bröstet och sett att den lever. Att vi båda klarat oss.

Vill så gärna att det drar igång så snart som möjligt nu, så att vi kommer att hinna hem ordentligt till julafton och får fira med alla barnen. Någon dag för att laga julmat och klä gran vore också skönt att få. Jag planerar att (förutsatt att allt går bra) stanna två dygn på BB-hotellet, så att vi slipper åka hem för att återvända de sju milen typ nästa dag i vinter- och jultrafik för att ta PKU-proverna på bebis. Och för att jag och B ska få lite värdefull tid för att bekanta oss med den lilla nya på egen hand. En liten bebisbubbla för bara oss tre innan vi inleder fem-i-familjen-kaoset.

Just nu är klockan kvart i sju, och jag ligger bredvid en sovande L i sängen. Det har nog typ aldrig hänt? Hon var i och för sig vaken någon timme runt midnatt och pratade, sjöng, gosade och busade och var helt omöjligt söt. Det är verkligen något särskilt med 1,5-2,5-årsåldern – ungar är nog aldrig sötare och tokroligare och gosigare än just då. Jag är så våldsamt kär i henne just nu att jag knappt har ord för det. Och låter mig själv vara det, såhär hennes sista tid som minsting.

Samvetet för att H inte får riktigt samma uppmärksamhet försöker jag att leva med. Han har som förstabarn redan från begynnelsen fått så mycket mer av den varan, och han är som fyraåring självgående på ett helt annat sätt än lillasyster. Men jag försöker så klart se till att han vet att han är precis lika älskad, och att låta honom vara liten ibland, och få hjälp med saker han egentligen kan. För nog märks det att han behöver det också, när han börjar prata bebisspråk och bråka med lillasyster på alla sätt han kan. Medan han andra stunder hjälper lillasyster och tar ett storebrorsansvar som är helt ofantligt hjärtevärmande att se. Och skäller på oss föräldrar när han tycker att vi är dumma på hans lillasyster.

Inga tecken på annalkande förlossning nu heller. Bara några enstaka små förvärkar igår, trots barnvagnspromenad på drygt fem kilometer ute i vinterkylan. Känslan av att det kommer att hända när som helst, som jag hade i torsdags och fredags, medan jag fortfarande inte ville att det skulle starta, är som bortblåst.

Å andra sidan så hade jag inte en enda känning i förväg med H, och med L var det nog ungefär som nu med lite varierande och spridda förvärkar veckan innan förlossning. Ingen av gångerna har jag haft en susning om att det är på väg att bli dags innan det plötsligt är dags. De riktiga värkarna har börjat pang bom med några minuters mellanrum och blivit täta och regelbundna nog att räknas som aktiv förlossning på bara en liten stund. För mig har det verkligen stämt, det som sägs, att en vet när det är dags. Och idag blir nog inte heller dagen.

Men sovmorgon till klockan sju är inte fy skam! Imorgon börjar barnens sista förskolevecka före jul, och före nya 30-timmarsschemat som sedan kickar in. Efter trettonhelgen kommer de att gå 8:00-15:30 måndag till torsdag, då jag ska försöka jobba i mesta möjliga mån beroende på hur bebis och pappa klarar sig på tu man hand, och sedan har vi långhelg som familj fredag-söndag.

Tanken är ju att jag i princip ska jobba heltid, med jobb hemifrån i den mån det går vid sidan av den kontorstid jag får när storbarnen har förskola. Beroende på hur amningen och ev. pumpning fungerar eller inte fungerar så får det ju kanske bli lite jobb hemifrån även när storbarnen är på föris, och lite bebis-på-kontoret-jobb också. Drygt åtta timmar i sträck borta från bebis fyra dagar i veckan är kanske inte helt görbart. Jag kommer att bli tvungen att verkligen anstränga mig med att jobba intensivt när jag kan, och vara mamma lika intensivt när det är tid för det. Sova när jag kan, och glömma allt utöver dessa tre saker. För en tid. Det får gå.

(L vaknade vid 07, låg och bara gosade en halvtimme, och då hade H, som sovit med mormor i gästrummet två hela nätter i sträck, redan gått upp. Sedan har vi ätit frukost, ritat, lekt med kylskåpsmagneterna, spanat in havsörnar utanför fönstret och kollat på Mumintrollet på Netflix. Vilken skillnad det är att ta morgonpasset med barnen när en fått sova till tjugo över sex, då jag vaknade i förundran över att jag fortfarande sov.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.