11 dagar kvar till BF – humörkris, trötthet och lite adventsmys

11 dagar kvar till BF – humörkris, trötthet och lite adventsmys

96% av graviditeten är avklarad. Imorgon kommer det bara att vara 10 dagar kvar. Surrealistiskt som bara den.

Av helgens alla tänkta projekt blev inte många gjorda. Inte ens babyskyddet har gjorts i ordning. Men kanske orkar jag tvätta L:s ”nya” bilstol nu ikväll, så är i alla fall babyskyddet helt friställt och redo att tas itu med imorgon.

Vi hade ändå ett litet tårtkalas i helgen, och i vart fall lite av julpyntet plockades fram. Idag var båda barnen återigen uppe före klockan sex på morgonen, så jag fokuserade mest på spridda tupplurar efter att B vaknat och tagit över huvudansvaret för barnen. Först treminuterslurar innan han vaknade, mellan anropen från behövande barn, sedan någon timme i soffan, direkt följt av någon timme med L vid hennes lunchvila (som är efter lunch på föris, men före lunch hemma).

Mitt tålamod under förmiddagarna är inte det bästa, och sista stunden innan B dök upp fick barnen flera uttag som kanske inte var helt proportionerliga. L är ”färdig” med sina måltider efter ungefär nittio sekunder, äter så dåligt just nu, och jag orkar inte tjata utan släpper henne från bordet när hon så önskar. Men hon klarar inte riktigt att gå och tvätta händer och mun själv ännu, och det är så fruktansvärt irriterande att alltid behöva lämna bordet så fort en satt sig ner.

Imorse fick hon en lång rant om att mamman aldrig får äta eller sova ifred, och en arg-mamma-tvätt. Ni vet när en mest lyfter ungen under armen och fram till handfatet och bryskt blaskar av det som behöver blaskas av innan en handduk halvhjärtat gnuggas över ungen och hen sedan bara ställs ner på golvet medan mamman älgar (som en pingvin dårå…) iväg till sitt igen? Utan hela den här småprata-med-barnet-och-ha-ögonkontakt-och-le-och-sånt-som-en-bra-mamma-gör-grejen.

Storebror verkar ha det helt omöjligt att sitta still på en stol just nu, oavsett hur mycket vi tjatar och gnatar, och började dessutom redan vid frukost prata om att han inte ville ha en viss mat till middag, rent hypotetiskt eftersom det inte ens nämnts som ett alternativ att denna mat skulle serveras. Han fick en lång rant om att det är då själva f-n att det inte är nog att de inte äter maten som serveras, nu skulle det börja bråkas redan i förväg om mat som inte ens erbjudits. En sur mamma som satte sig bredvid och aggressivt gnagde på sin smörgås under tystnad.

Stackars, stackars barn. Stackars, stackars mig. Hoppas jag kan orka bli en något bättre mamma igen när jag fött deras lilla syskon. Men det finns ju en viss risk att det kommer att vara lika illa under den första tiden med bebis. Plus att jag rent faktiskt kommer att ha mindre tid för dem. Beror lite på vem som är därinne.

Efter en lunch som barnen knappt åt packade vi ner L i en vagn och plockade ut H:s cykel ur garaget och trotsade gråvädret för att gå på julmarknad. H är ju fortfarande nybörjare på detta med att cykla, och nu efter en tids uppehåll plus vinteroverall for han mest hit och dit ramlade, eller behövde knuffas på konstant för att komma iväg igen. L var missnöjd – hon vill ju också cykla. Och det var mörkt och blött.

Vi köpte lite ost, en enriskrans till dörren, ett jättefint litet lammskinn till Hoppsan, lite marmeladgodis, och såg kröningen av stadens lucia (innan L började krisa ordentligt) och sedan styrde vi hemåt. H orkade inte uppför backarna, och orkade inte leda sin cykel, så B fick bära cykeln medan jag knuffade barnvagnen i smärta. Det var mörkt och blött. Barnen var griniga. Sedan kom vi hem. Och kände att vi hade gjort en så himla mysig grej. Julmarknad!

Tecken på annalkande förlossning lyser med sin frånvaro, med undantag för de märkliga små smärtorna som går ner mot själva underlivet och runt symfysen/blygdläpparnas överkant. Dem känner jag av ibland. Men de har inget ”tryck” och känns inte alls kring livmoderhalsen, så de har nog inget med någon öppning att göra, utan troligen bara någon sorts tryck nedåt från bebis. Och det är bra trångt därinne nu, så det räcker säker med att hen sträcker ut sig lite för att det ska komma nerver och annat i kläm.

Nu är det dags för ny arbetsvecka. Den absolut sista före Hoppsan, inte bara den sista ”officiella” med möten och business as usual. Förhoppningsvis hinner jag jobba hela veckan igenom, i ett lugnt tempo och med precis så många och långa tupplurar över skrivbordet som jag vill ha och behöver. Inte så många måsten. Röja av och städa inför återkomst i januari, som trebarnsmamma. Jag tänker inte jobba längre än till hämtningsdags någon dag. Nu är det nedvarvning och uppladdning som gäller.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.