17 dagar kvar till BF – förvärkar och fördröjt adventspyntande

17 dagar kvar till BF – förvärkar och fördröjt adventspyntande

Nu tror jag faktiskt att förvärkarna har börjat dyka upp så smått. Igår kväll kom det några riktiga ilningar ner mot underlivet, med lite kraft i, faktiskt.

Jag minns känslan, och tror att det var i ungefär samma tid som de brukade dyka upp i slutet av graviditeten med L. För mig har de skilt sig från de riktiga värkarna i frekvens, längd och styrka, så klart, och i övrigt att de nästan bara känns på framsidan och strålar ner i underlivet, där de slutar med en lite molande värk runt blygdläpparna och upp mot… symfysen, tor jag?, medan den starkaste smärtan i de riktiga värkarna har varit på baksidan av höfterna, med en känsla av att höfterna är helt låsta som om de klämts i ett skruvstäd.

Även nu på jobbet kommer och går kortvariga ilningar ner mot underlivet, lite dovt molande, som mensvärk fast på framsidan och längre ner. Eller så är det ”bara” fixeringsilningar, om nu Hoppsan försöker sig på det. Lycka till med det, får jag väl säga efter tidigare erfarenheter, mitt bäcken verkar inte vara gjort för att kunna hålla bebisar fixerade… Imorgon är det dags för kontroll hos barnmorskan, med snabb ultraljudstitt för att kolla hur Hoppsan ligger!

Jag hann varken pynta eller ens julstäda färdigt köket igår. Det blev en omgång saffransbullar, men stackars H hann inte vara med till utbaket, eftersom jag testade kalljäsning med torrjäst och fick dubbla den tänkta jästiden. Jag håller fortfarande på att bekanta mig med min ”nya” assisstent, förra årets julklapp från B, och det verkar som att torrjäst och kalljäsning generellt är det bästa vid användning av assistent, eftersom det långvariga intensiva knådandet värmer degen tillräckligt för att väcka jästen. Och den jäste ju faktiskt fint, även om det tog längre tid. Men det blev inte en helt lyckad första advent, eftersom nästan ingenting hanns med… Det får bli nya tag med pynt och fika ikväll efter jobb och förskola. Ungarna är i alla fall så små ännu att de knappast lider av ett lite fördröjt firande. Det kan också hända att jag plockade några billiga poäng hos barna’ genom att ge dem en lussebulle att dela på innan vi rullade mot föris imorse…

Det tar sån tid att göra saker med barnen hemma, jag fattar inte hur andra klarar det? Utöver att det knappt hinns annat mellan måltider, middagssovning, blöjbyten och andra rutiner så är det ju konstanta avbrott av alla de slag, och minstingen är en mycket nitisk liten ”stjälpreda” som ska vara med på ALLT. Vara med på riktigt alltså, hon nöjer sig inte med att observera, utan ska göra, och göra SJÄLV. (Med en vilja som vida överstiger förmågan.) Annars stortjuter hon och skriker ”Dum mamma!” och drar ursinnigt tillbaka en flyttad pall eller stol till en plats där hon kan fortsätta sitt ”hjälpande”.  Ursäkta, men vem var det egentligen som höll på att städa/baka/laga mat här…?

Och om båda går att få ut i lekrummet ett litet slag så går det att räkna sekunder tills det uppstår konflikter, eller att de börjar springa omkring och jaga varandra som speedade illrar med Briovagn och Bobby Car så att hela huset vibrerar. H kan också sitta själv långa stunder och pyssla med sitt smålego, men då smyger istället det dåliga samvetet fram över att han lämnas ensam så mycket. Lillan kräver sitt, och jag försöker också verkligen suga i mig och lägga på minnet hur liten och söt och bebisaktig hon ännu är, för mycket snart kommer jag att se henne med nya ögon, och hon kommer aldrig att vara min bebis igen. Det blev lite av en sorg när L kom, det att H blev så plötsligt och oåterkalleligt stor.

Idag har jag kort dag på jobbet och ska försöka hinna med en del skrivbordsjobb, och denna vecka har jag de allra sista jobbmötena innan det är dags för bebis!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.