20 dagar kvar till BF – ny vecka 37+0 och färdigbakad bebis

20 dagar kvar till BF – ny vecka 37+0 och färdigbakad bebis

Sådär ja. 20 dagar kvar, 260 avklarade, och vi har nått den magiska dagen 37+0, och Hoppsan anses nu vara helt och hållet färdigbakad och redo att födas. Men jag föredrar såklart att hen stannar kvar till ett datum lite närmare BF. Detta betyder att jag nu i min tredje och sista fullföljda graviditet kan andas ut i vetskapen att jag aldrig kommer att bli mamma till ett prematurt barn.

Vecka 38, och Hoppsans ankomst känns så nära och så långt borta. Självklart finns det en inbyggd oro om att något ska gå fel under de här sista, skälvande veckorna av graviditeten. Eftersom jag sett det värsta hända på ganska nära håll en gång tidigare (en kollega på en tidigare arbetsplats som förlorade sin lilla dotter i magen bara ett par veckor innan BF) så finns det i min tankevärld. Det hade det nog inte gjort på samma sätt om jag inte bevittnat det så nära, för då var jag totalt i chock i flera veckor och vaknade varje dag med vetskapen om det som hänt som en kall hand över hjärtat. Visst hade jag väl hört talas om att det kunde hända, men att det faktiskt hände någon jag kände, på riktigt, var en helt annan sak. Att ett barn, en alldeles färdig bebis, som nyss sparkat och snart skulle komma till världen plötsligt låg dött i sin mammas mage, och skulle födas fram utan liv – det var så ohyggligt obegripligt och orättvist och liksom onaturligt. Och då var detta ändå innan jag själv hade en endaste tanke på att själv bli mamma någon gång, något år innan jag blev gravid med H, så graviditet och barnafödande och kärleken till ett barn var ännu bara diffusa, abstrakta begrepp för mig.

Så visst gläds jag åt att Hoppsan fortsätter att röra sig ofta därinne, att jag får bekräftelse nästan konstant på att allt nog är bra därinne. Men det är verkligen annorlunda rörelser nu än de där sparkarna som fick hela mig att hoppa för några veckor sedan. Det är små krafsanden nere i vänstra ljumsken, små puffar upptill på magen, och mjuka buffanden ungefär mitt på magen, oftast lite till vänster, men ibland lite till höger också. Jag är rätt säker på att hen ligger med huvudet nedåt, och att det är rumpan som buffar ut mitt på. Upptill gissar jag att det är små fötter som tjongar utåt ibland, och i ljumsken krafsar nog små händer.

Jag mår fortfarande bra, får jag väl säga. Jag går väldigt obehindrat när jag är aktivt ute och går, som när jag knuffar dubbelvagnen full med barn till förskolan om morgonen eller hem på eftermiddagen. Lite flåsigare än vanligt, men jag orkar knuffa vagnen uppför backarna utan att det blir för tungt eller gör ont någonstans. Jag kan känna liiite ligamentsmärtor, som ett vasst band på undersidan av magen, från ljumske till ljumske, om jag snabbar på stegen. Men det är allt. Däremot börjar kroppen protestera mera när jag är hemma eller på jobbet, och jag känner mig ofta stel och får ont i svanskotan av att stå och sitta, och när jag ska resa mig upp känner jag mig som en 90-åring. Magen börjar bli lite av ett hinder när jag ska resa mig upp från soffan eller sängen, och att typ sitta på golv eller krypa runt på knä är väldigt jobbigt och bängligt. Jag vaknar nu två gånger per natt för att kissa, en gång oftast redan runt 01-02, och sedan en gång vid 04-05, innan det är dags att morgonkissa vid 06-tiden. Har jag tur (eller otur, om det är för att barnen vaknat vid 05-tiden) så är det bara en gång på morgonkvisten.

(Barnen vaknade för övrigt vid 05-05.30 idag igen. L kom tassande, och somnade sedan inte om ordentligt, och plötsligt hade även H vaknat och de ville gå upp och se på teve. Skönt ändå att de är så stora nu att jag kan sätta igång teven åt den ena, och paddan åt den andra (annars är det risk för bråk om vad som ska ses), och sedan bara gå in i duschen själv utan att behöva oroa mig för vad de hittar på. Dock kom L in med paddan i handen och satte sig på badrumspallen bredvid duschkabinen ungefär halvvägs genom duschen. Hon är så mammasjuk, min lilla tjej…)

Den senaste veckan har jag mått lite illa till och från, och aptiten har varit dålig för det mesta. Tills jag plötsligt blir superhungrig och måste äta något jättemastigt, som sedan får mig att må illa i ett dygn efteråt. Men jag kan ändå äta, och måste komma ihåg att äta regelbundet, för jag är superkänslig för blodsockerfall om en måltid blir lite sen. Om jag dessutom rör mig fysiskt på tom mage kommer yrsel, illamående och darriga armar och ben som ett brev på posten. Det blir dock ofta bara en ostsmörgås till lunch, för att jag inte är sugen och inte heller orkar engagera mig i att fixa något annat.

Annars är det mest tröttheten som är ett bekymmer. Hela förmiddagarna är jag som en zombie, och vill helst bara lägga mig över skrivbordet och slumra. Vilket jag också gör, om tillfälle ges. På kvällarna sover jag alltid en stund vid nattning, men brukar oftast vakna till sedan. Och då är jag rastlös istället, och kan inte koncentrera mig på något. Det är nog bebislängtan och förlossningsnerver som börjar ge sig tillkänna.

Vid den här tiden med L hade jag i veckan som varit mer sammandragningar och stora problem med nervsmärtor när jag gick, men hade liknande problem med taskig aptit kombinerat med tidvis glupande hunger på mastig mat. Svanskotesmärtan och halsbrännan var värre då (åt nog inte Omeprazol?). Veckan som kommer packade jag och tvättade och började få lite förvärksaktiga smärtor på kvällarna, samt eskalerande svanskotesmärta. Så jag ligger före på packningsfronten denna gång, och är helt klart rörligare, och framför allt har jag en mycket livligare bebis, och därmed mycket mindre oro än sist.

Apparna har inte just något mer att säga om Hoppsan än att hen är färdigbakad, och mot denna veckas slut bör väga cirka 3 kilo, och vara 48-49 cm lång. Stor som… en honungsmelon eller en pumpa enligt de två appar som sysslar med frukt-och-grönt-jämförelser… Så exakt.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.