44 dagar kvar till BF – första förvärkarna, eller bara nersjunkande på gång?

44 dagar kvar till BF – första förvärkarna, eller bara nersjunkande på gång?

Dagarna fortsätter att ticka ner, och jag fortsätter att må bra. Hoppsan fortsätter sparka riktigt rejält flera gånger om dagen, och jag bara älskar att känna när hen rör på sig.

Jag känner mig till och med ganska så vaken och alert i huvudet, och ”supercoolhormonerna” som jag får av att vara gravid gör att jag känner mig ganska obrydd om det mesta. Skönt för en ångestbenägen insecure overachiever att få vara det ibland. Jag typ gäspar, kliar mig på magen och går vidare, vad som än händer runtomkring.

Tillväxtultraljudet har gjort mig lite förvirrad. Jag tänkte nog väldigt mycket på Hoppsan som en ”han” tidigare, men nu känner jag att det precis lika gärna kan vara en ”hon”. Förnuftet säger att det nog är en ”hon” med hänsyn till den nätta storleken, även om magkänslan fortsätter att säga ”han”. Vem är det som rumlar runt därinne, egentligen?

Idag har jag för första gången känt lite ilningar eller ”körningar” neråt underlivet. Inte direkt smärtor, utan mer som supersuperlätt mensvärk, men med en klar riktning ner mot underlivet. Kanske är det de första antydningarna till förvärkar, vilket ju inte alls är konstigt i vecka 34 med tredje barnet. Eller så är det Hoppsan som borrar sig lite nedåt för att fixera sig. Det är på något sätt skönt att känna att kroppen och/eller Hoppsan förbereder sig. Att det faktiskt är dags på riktigt ganska så snart.

Och för första gången längtar jag mer efter bebisen än efter förlossningen. För att det känns som att det är första gången jag faktiskt kan tänka mig förbi förlossningen. Med första barnet var det helt omöjligt att se förbi förlossningen, ja även förlossningen var ju omöjlig att föreställa sig och var mest en oändligt hög och ogenomtränglig vägg som tornade upp sig på BF-datumet i den mentala kalendern. Med andra barnet kunde jag föreställa mig, och se fram emot, förlossningen, men det var fortfarande svårt att inse att det kommer en bebis ut av det hela, och hur det skulle kunna vara att bli mamma igen, till en till.

Nu vill jag bara se vem det är därinne, och se mina barn bli storasyskon. H för andra gången. Jag längtar efter att amma, gå runt och bumpa på en liten rumpa i bärsjal, och vyssja en liten groda på bröstet.

L fortsätter att sovstöka, och vi trängs nu hela familjen i sängen nästan hela nätterna, varje natt. Tänk att få sova ostört en natt… nåväl, kanske om ett år?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.