71 dagar kvar till BF – vardagsförsök avbrutet efter tredje vabben på en vecka

71 dagar kvar till BF – vardagsförsök avbrutet efter tredje vabben på en vecka

Glöm det där jag sade om vardagslunk. Idag fick jag Samtalet redan en kvart efter lämning.

L påstods inte må bra. Mycket konstigt när jag just spenderat närmare 1,5 vakna timmar med henne helt utan några tecken på sjukdom, att hon hinner utveckla ett så dåligt allmäntillstånd på en kvart…? Hon ville inte äta och satt bara och stirrade, tycktes det. Mmmm. Kan ju ha att göra med att hon tjuvade en näve dadlar i skafferiet medan jag satte på mig strumpbyxorna…? Jag ORKAR inte med denna förskola!

Jag är inte en sådan förälder som lämnar en sjuk unge på föris och chansar. Ibland är det såklart gränsdragningsfall i förkylningstider, för snoret är ju nästan konstant från september till maj. Men jag VET att hon var fullt frisk imorse (och igår kväll och inatt), och jag kan faktiskt inte tro att hon på den kvarten hon varit på föris både hunnit bli sjuk och observerats tillräckligt länge för att de ska kunna avgöra det.

Hon äter inte? Nämen, välkommen till min värld – hemma är jag glad om ungarna äter någorlunda varannan, var tredje måltid. Hon sitter och stirrar och är lite sur? Hon är snart två år, klockan är sju på morgonen, och nappen var borta från vagnen på väg till föris. Skulle tro att det är ungefär som att vara nyvaken mamma med PMS och kaffet var slut.

I eftermiddag får jag kanske äta upp min hatt om det visar sig att hon faktiskt blivit dålig, men hela min magkänsla och mammainstinkt säger bara BULLSHIT.

(PS. Lovar att jag SKA äta upp min hatt, i alla fall bildligt, och pudla ordentligt om det visar sig att jag har fel i detta.)

Mycket morgonsur nu. Först stressa, stressa, stressa för att hinna till den där prick-på-minuten-frukosten som FÖRSTÖR VÅRA LIV, eller nåja, är ett riktigt gissel och irritationsmoment vareviga morgon, när jag i rask språngmarsch transporterar barn i dubbelvagn, flåsandes i mitt tämligen gravida tillstånd för att hinna i tid till förskolan, och en stor sorg varje kväll när ungarna är för trötta för att äta middag. (Kan jag skicka tillbaka dem till föris då?)

”Men så ge dem frukost hemma då, ditt bortskämda fanstyg”, kan en ju kanske tycka. Mmm. Då kommer vi till den delen där barnen inte äter, utan sitter och kladdar och bråkar och gör hundra andra saker utom att just peta i sig sin smörgås. Har vi då givit dem lite sovmorgon (som ju skulle vara vinsten med att äta hemma), så är klockan plötsligt efter åtta, och då ska vi stressa, stressa, stressa för att hinna med nästa tidsbarriär på förskolan. Barnen måste vara där före 8.30, sådana är reglerna, för då börjar deras ”arbetsdag”.

Annars missar de frukststunden på Lilla, eller – gud förbjude! – anländer mitt i samlingen och AVBRYTER (Alla former av Avbrytande ses som en svår synd och nästan irreparabel skada som barnen säkerligen kommer att få bestående trauma av – en gång fick jag knappt hämta H under mellis när vi hade tid på BVC, för då fick han ju Avbryta. Han hade ätit färdigt men fick lämna ett halvt glas vatten, och läraren sade TYDLIGT MED PEDAGOGISK RÖST till alla barnen vid alla borden att H var tvungen att gå iväg med sin mamma och det var därför han fick Gå Tidigare Från Bordet). Och kommer en försent till Stora så kanske kompisarna redan är på väg ut och barnet får stanna inne självt.

Det känns så väldigt kluvet, detta med Montessori-förskola. Denna är förstås den enda Montessoriförskolan jag varit i kontakt med, och jag vet inte hur mycket som kommer av Montessoripedagogiken och hur mycket som är kulturen på just den här förskolan. Jag är enormt positivt inställd till den individualistiska tanken inom Montessori, att barnen ska få välja själva vad de vill göra och själva kunna förse sig med material. Att förskolan ska hjälpa dem att bli självständiga och att de tidigt får komma i kontakt med bokstäver och siffror och att det generellt känns som att det är mycket lärande i förskolan, fast ändå på barnens villkor och initiativ.

Men måste andra sidan av myntet vara den här stelbentheten, kadaverdisciplinen, de otroligt fasta tidsramarna och nästan rituella synen på måltiderna? Jag tilltalas av individualismen i pedagogiken, eftersom jag själv alltid velat styra efter eget huvud, och minns hur jobbigt det var när en på dagis/fritids var tvungen att göra samma sak som alla andra, samtidigt. Men jag tycker om flexibilitet och individualism i övrigt också. Flextider och anpassning efter individ och förmåga. Jag förstår ju att vissa saker måste hållas på benhård rutin när det är en stor mängd ungar som ska äta, eller klä på sig för att gå ut.

Men måste alla ungarna verkligen sitta till bords med händerna i knät när frukostvagnen rullas in klockan 07.00? Kan inte ett bord med frukostmackor vara framdukat någon halvtimme, och barnen droppa in vartefter? Måste även frukosten vara en rituell måltid med en fast början och slut med samtliga inblandande till bords hela tiden däremellan? Blir barnen verkligen upprörda om någon måste smita ifrån mitt i mellis? Om någon kommer mitt i frukosten? Måste en ettåring, alla ettåringar, sitta på en riktig stol och dricka ur riktigt glas? Måste ALLA möbler vara högst trettio centimeter höga? Kan inte ett normalhögt bord med stolar som barn lätt kan klättra upp på fungera lika bra? Kan inte de små barnen lika gärna sitta i hög barnstol vid måltider och pyssel? (Stackars personal som måste sitta på minipallar och äta vid minibord och befinna sig på golvnivå hela dagarna!)

Just det, denna blogg ska ju mest vara graviditetsuppdateringar just nu, enligt rådande rubriksättning. Men detta är vad som upptar den gravida mammans tankar och känslor just nu. Barnet i magen är livligt och rör sig nästan hela tiden, men i övrigt är allt lugnt i gravidkroppen. Inga krämpor alls, nästan, och det är faktiskt flåset som är det första hindret vid snabbare promenader, och sammandragningar och höftsmärtor lyser i princip helt med sin frånvaro. Till och med magen fungerar nu utan anmärkning, om någon undrar.

Aptiten är god, och det värsta fett- och sockersuget som varat i ett par-tre veckor nu, verkar ha lagt sig. Jag vill inte längre äta all världens bakverk varje dag. Däremot har jag börjat få en craving light på avokadosallad från pizzerian, precis som jag brukar ha alldeles i början av varje graviditet (innan illamåendet sätter in ordentligt). Isbergssallad, tomat, gurka, råa champinjoner, lågkvalitetsskinka, riven pizzaost, sladdriga räkor, alltför hårdkokta ägg och avokado. Och vitlöksdressing. Mums, tycker preggot! Just kombinationen av riven ost och vattniga räkor är extra delikat. Tycker matsnobben som annars rynkar på näsan åt alla skaldjur som inte är färska och handpillade…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.