77 dagar kvar till BF – att ha ett trotsbarn och två mammagrisar

77 dagar kvar till BF – att ha ett trotsbarn och två mammagrisar

Så var det 77 dagar kvar, och livet går sin gilla gång.

Igår fick jag det tvivelaktiga nöjet att ta med barnen till stadens höstmarknad efter hämtning. H hade INTE missat att det sattes upp karuseller borta vid mataffären under gårdagen, så han hade redan nött i ett dygn om att han ville gå på tivoli. Mamman hade hoppats kunna mörka det här med marknaden i något år eller två till…

Jag hade dock sett till att möta upp morfar och tant G för lite passningshjälp. H fick åka karusell tre gånger, barnen fick varsin korv med bröd och varsin nyfriterad munk till middag (hela kostcirkeln!) och mamman fick en langos med räkor och ett par nya fårskinnsvantar för att klara av att rulla hem vagnen i den plötsligt riktigt bitande höstkylan. Om det inte varit så trångt och svinkallt och barnen varit så trötta hade jag kanske orkat titta efter lite saker åt barnen – fårskinn och stickat brukar det kunna finnas en del bra. Men det blev inte i år. Väl hemma blev det Bompa och marsch i säng.

Mamman somnade i soffan kort efter att ha kommit upp från nattningen, och det var den kvällen. Pappan stormade ner till datorn i vredesmod när mamman började småsnarka istället för att engagera sig i hans mycket viktiga renoveringsplaner. Nu har jag varit vaken mellan 02 och 04 och ska försöka få någon timmes sömn. Efter att ha ätit en näve jordnötter, för det kände jag plötsligt att jag inte kunde leva utan en sekund till. Because pregnant…

Lilla fröken L har verkligen kommit in i trotsåldern. Eller närmandefasen, eller vad tusan en ska sätta för etikett på det. Känslorna är STORA och snabbt skiftande. Å ena sidan kan hon ALLT ”sävv!”. Å andra sidan är hon extremt mammig och vill bli buren heeela tiden. Å ena sidan vill hon vara som ett plåster på sin mamma konstant och bara gråter efter mig, å andra sidan kan hon sparkas och slåss och skrika ”dum!” och ”bott!. Många gånger gråter hon efter mig samtidigt som hon sparkar bort mig. Gärna vid 4-5-tiden på morgonen.

Så självständig. Så beroende. Så urgullig. Så urjobbig. Även förskolan hade reagerat häromdagen på att hon varit sur och avog mot de andra barnen (knuff och ”bott!”). Hon är helt underbar när hon inte är helt omöjlig, och den glädjen hon finner i att klara av att göra saker och bara strålar är helt obetalbar. Men sedan är det plötsligt surt och tvärt och skrynkligt litet ansikte och skrik och sparkar.

Jag gör vad jag kan för att hjälpa henne igenom detta. Förmodligen gör jag ett bättre jobb denna gång än med H, som jag nog försökte hålla tillbaka mer (vilket såklart var lättare med första barnet). Jag låter henne försöka göra saker själv, uppmuntrar och stöttar och hjälper försiktigt. Låter henne gå och springa fritt mer än vad jag egentligen är bekväm med (mammahjärtat som slår dubbla slag när hon är två meter från kajkanten) och försöker krama och bära och trösta när hon behöver det.

Men det är krävande. Och även H är mammig och svartsjuk och startar typiska syskonbråk genom att plötsligt BEHÖVA det där gosedjuret han inte tittat på de senaste två åren, men som lillasyster nu älskar. Båda turas om att skohorna sig in närmast mamman på morgonkvisten då båda är i vår säng. Efterfrågan på mamma är en sådan där sak som bara ökar så fort den uppstått hos någon av dem. Och även H behöver stöttas och berömmas och kramas.

Jag bara hoppas att det hela hinner lätta upp lite innan Hoppsan kommer, för jag vet inte riktigt hur det kommer att gå annars. Jag öser och öser och öser ur mig kärlek och uppmärksamhet, och hoppas att det kommer att bygga upp någon sorts mammakärleksreserv hos dem snarare än att skapa en vana av att bara vilja ha mamma hela tiden.

För snart kommer det att finnas en liten här, som också ska ha sin del av mammakakan. En rätt stor del den första tiden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.