78 dagar kvar till BF – barnmorskebesök v 28+5

78 dagar kvar till BF – barnmorskebesök v 28+5

Idag var det dags för barnmorskebesök igen, och graviditeten kan också räknas ner i att 1 av 5 planerade barnmorskebesök under tredje trimestern är avklarade. Fyra kvar.

Och tack och lov återspeglades mitt allmänna välmående i alla prover och mätningar! Jag mår faktiskt riktigt oförskämt bra just nu – helt utan smärtor i det vardagliga livet, relativt pigg större delen av dagen och klarar av det mesta precis som vanligt. Magen (eller kanske bebisen?) har flyttat upp ett par våningar, och börjar trycka på magsäck och lungor på ett annat sätt, men än så länge är det bara ett väldigt milt obehag, och det verkar istället ha lättat på trycket på ligament och bäcken.

Glukosbelastningen hade visat klart godkända värden, med ett fastevärde på 4,6 och ett mellanvärde efter en timme på 9,4 och ett slutligt värde på 5,8 efter två timmar. Min kropp är alltså fullt kapabel att bryta ner socker även denna graviditet. Tjohoo! Jag har haft en gnagande oro över detta i en månad nu, så det är en riktig lättnad att kunna släppa det hela. Mina sötsakscravings den senaste veckan eller två verkar inte ha påverkat något till det sämre heller, för stick i fingret en dryg timme efter en frukost bestående av kaffe, ostfralla och kanelbulle på Gateaux visade bara sex-komma-någonting (4?).

Min vikt hade – föga förvånande med hänsyn till de senaste veckornas glupande aptit och sötsug – hoppat upp rätt rejält. Hela 2,5 kilo plus på en månad! Men ändå bara 4 kilo sedan inskrivning, och det var barnmorskan mer än nöjd med. Så jag fortsätter nog att bara följa mina böjelser och min aptits ebb och flod, så blir det nog bra detta.

Blodtrycket var 135/70, vilket verkade godkänt, och SF-måttet landade på 28, fortfarande stadigt ett litet snäpp över medellinjen. Hb var 129 den här gången också. Hoppsans hjärtslag låg fint på 145.

Mmmm… nu är det bara att tuta och köra! Tillväxtultraljudet är den enda kontrollen som kvarstår utöver de vanliga besöken hos barnmorskan med magmätning, hjärtljud, blodtryckskoll, vägning och stick i fingret. Bara fyra gånger till. Sen ska jag föda barn för sista gången.

Det där sista är det enda som känns lite sorgset. Jag älskar ju att föda barn! Att vara gravid är mest lite tradigt, och att ta hand om alla barnen (hur mycket en än älskar dem) är riktigt, riktigt slitigt. Men att föda? Hade jag kunnat göra en gång om året! Livets största rus! Synd bara att kärleken för det där lilla knytet som kommer ut är en helt integrerad del av det hela, och att graviditeter är så långa, annars hade jag varit perfekt som surrogatmamma…

79 dagar kvar till BF – hur vi gör hell hour

79 dagar kvar till BF – hur vi gör hell hour

Så var vi nere på 70-talet. Igår hade 200 av 280 graviditetsdagar passerat, och när en tar med antalet gångna dagar i beräkningen så känns det verkligen som att slutspurten närmar sig. Innan vi vet ordet av kommer vi att ha en bebis här igen.

(Påminn mig inte om att jag skrivit detta de där pustiga, stånkiga sista 2-3 veckorna, som tycks sträcka ut sig i oändligheten.)

Måndagen förflöt bra, med jobb och hämtning av barn. En promenad med kollegorna hanns med på lunchen, och jag kunde nöjt konstatera att lite flåsighet och små ligamentsmärtor blev enda konsekvensen av ett något ökat tempo.

Jag rullar oftast tom dubbelvagn nästan hela vägen hem numera, eftersom båda telningarna insisterar på att få springa hem. Med hänsyn till ständiga larmrapporter om alltför stillasittande barn låter jag dem oftast göra det.

Hämtning, ja. Bara att ta sig ut från sprickan i rumtiden känd som förskolehallen… En har bajsat i blöjan, en annan ska spela ”köttbullsmål” (från Busiga bebben-boken) med en kastanj som nogsamt sparats sedan morgonen. Båda börjar springa runt, och ingen är intresserad av mammans försök att ordna jackor och skor.

När båda är påklädda börjar båda gasta om ”parken”, och ett första stopp i lekparken måste göras innan hemfärden kan fortsätta. Igår förvånade dock lillasyster genom att komma och säga ”Hem!” efter bara en kort stunds lek. Så hem gick vi.

Storebror var trött och krisade loss över fjorton olika saker på vägen. Värst var när han skulle springa upp en lov i skogen, för att springa tillbaka ner mot gångvägen på ett speciellt ställe vid en sten, där han alltid springer ner. Vanligen hojtandes om att det var en tävling och att han vann. Eftersom L såklart ville springa efter honom distraherade jag henne genom att säga att vi skulle skynda oss och hinna före H till stenen. Vilket vi gjorde, så jag ropade att vi vann!

Oj, oj, oj… maken till kränkt 4-åring har nog aldrig skådats. Han grät och skrek om att han minsann inte ville tävla, och att det bara är han som ska bestämma när det är tävling (andra får oftast inte veta att de varit med i en tävling förrän han meddelar att han vunnit den). Jag var dum, L var dum, och han slogs och härjade.

Vid hemkomst gäller det att bara få middagen klar snarast möjligt, och helst få barnen att titta på teve en stund under tiden. Gårdagens Bompa på SVT Play blir det oftast, för ungarna orkar sällan med att vara vakna ända till 18-18.30, då det sänds på Barnkanalen. Vi försöker ofta gå ner och lägga dem vid 18-tiden sådana där dagar då de är übertrötta. Vilket minst är söndag, måndag, torsdag och fredag. Någon dag mitt i veckan kan det hända att de mäktar med att kolla Bompa efter maten.

Idag var de dock båda uppe med tuppen strax efter fem…

Bild

Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Gårdagens kvällsmål efter att barnen somnat. En gång såg jag en kvinna sitta på en buss och helt ogenerat mumsa i sig en hel sådan här ost. Hon skrapade i sig den bit för bit med hjälp av sådana där minirågkex från en påse. Det såg så gott ut, och jag var lite avundsjuk på att jag aldrig skulle våga sitta på en buss och mumsa i mig en hel ost. Men det är ju gott hemma i soffan också
Uppdatering från @alltenligta på Instagram

80 dagar kvar till BF – ändrade semesterplaner och funderingar kring verkligt BF

80 dagar kvar till BF – ändrade semesterplaner och funderingar kring verkligt BF

Bara en dag kvar tills jag får börja räkna 70-talet dagar till Hoppsan.

Vi har ju haft planer på att komma iväg på en weekend, bara B och jag, som en slags honeymoon/babymoon/ett-decennium-tillsammans-moon efter giftermålet i juni, 10-årsdagen i augusti och före bebis ankomst i december.

Sedan har B haft Eurobonus-poäng som förföll nu i månadsskiftet, och vi hade tänkt att just boka en flygresa till någonstans i Europa. Men det visade sig att om en vill betala med poäng hos SAS så får en bara flyga de allra runkigaste tiderna och de allra sämsta flygningarna, med mesta möjliga tidsspillan med mellanlandningar och byten. I alla fall om en vill åka om två veckor.

Och med barnpassning som behöver minimeras och behov av att slippa åka iväg ifrån ungarna mitt i natten, eller hämta dem efter läggdags, så var det helt enkelt inte görbart. Jag har inte hjärta att låta barnstackarna vara borta en eller till och med två extra nätter bara för att vi måste flyga på konstiga tider, och att bara få någon natt borta är ju liksom inte värt allt mankemang.

Så vi har skiftat fokus till att hänga i närområdet en helg, och bara ha det mysigt och relaxa och äta gott utan barn, och sedan bara behöva vara utan dem från lämning på fredag till lunch på söndag. Barnpassning är redan bokad hos morfar/tant G och farmor, och det vore synd att inte utnyttja tillfället. Det känns riktigt bra, mycket mindre stress och krångel, och maximering av trivsel trots minimering av barnfri tid. Någon sorts weekendgrej på något mysigt ställe med spa fredag eftermiddag till lördag efter frukost, sedan lång mysig brunch inne i stan följt av bio och hotellnatt med lång, ostörd frukost innan vi hämtar upp telningarna igen.

Den enda nedsidan är egentligen innebrunna bonuspoäng, och det är ju dumt att låta sig styras av sådant. Alla sådana där lojalitetsprogram är krasst sett bara bajs, det är bara att inse.

Denna vecka är det dags för barnmorskebesök igen, en månad efter det förra, och sedan är det treveckorsintervaller fram till besöket i v. 37+4, som följs av det sista inbokade besöket i v. 39+0. Om jag nu inte faktiskt har fått graviditetsdiabetes då, för då gissar jag att jag kommer att få en tätare sjukvårdskontakt både hos BM och annorstädes.

Kalendern börjar också så smått att fyllas på framåt, och jag börjar behöva förhålla mig till vad som kan tänkas bli ett riktigt förlossningsdatum snarare än ett beräknat. Hur långt fram vågar jag boka in möten? Jag räknar med att kunna arbeta fram till födseln, som jag gjort tidigare, men att för säkerhets skull inte boka in några viktigare möten sista planerade arbetsveckan. Men när kan den tänkas bli?

H är född i vecka 40+0, L i vecka 39+4. BF+1 respektive BF-2. Där skiljer de sig lite åt. Deras faktiska födelsedatum har dock två nämnare helt gemensamt: de är båda födda måndagen efter min sista planerade arbetsdag på en fredag, och de är båda födda på BF beräknat på sista mens +3. Och vet ni? Mitt BF enligt sista mens denna gång är på en fredag, den 14 december, och tre dagar plus landar vi på måndagen den 17 december. BF-3 fastställt enligt ultraljud, som pekar på den 20 december.

Jag är nästan beredd att satsa pengar på att den här ungen kommer att vilja titta ut den 17 december. Om jag inte har fått graviditetsdiabetes och måste sättas igång tidigare på grund av fläskig bebis, då…

(Hoppsan drog igång på söndagskvällen, som förväntat, så det var ju bra att jag inte slösade tid och energi på att oroa mig.)