89 dagar kvar till BF, älskade barn och förskolebitterhet

89 dagar kvar till BF, älskade barn och förskolebitterhet

Nyss kändes det avlägset att det skulle bli tvåsiffrigt antal dagar kvar, och nu är vi redan nere på nästa tiotal, 80-talet.

Igår bar jag L i Stokke-selen på ryggen till förskolan, under en lätt språngmarsch för att hinna till frukosten. De serverar frukosten en viss tid, och gör en samlad måltid av det i ett separat rum, och de ungar som inte är där när frukostvagnen rullar ut från köket får ingen frukost. Snacka om att göra det svårt! Det är färdigskivat bröd, smör och ost vi pratar om, hur svårt hade det varit att ha det på ”drop-in”?

Vet inte om det är just mina barns förskola, eller om det är Montessori generellt, men allt är så fruktansvärt liksom ritualstyrt, och saker och ting görs onödigt krångliga. Okej, fine att barnen ska lära sig att göra allt själva, men varför inte t.ex. ha barnstol till ettåringarna, så att de sitter på plats vid måltiderna, och varför inte ha mer barnanpassade skålar och bestick just till de små? Neeejdå, de ska sitta på riktiga små stolar och äta från vanliga porslinstallrikar med riktiga små bestick, bre själva och fint skicka runt smöret. (Det slarvas med haklappar också, och L kommer hem med nya, fina kläder helt förstörda av sylt eller currygryta varje vecka.)

Inte konstigt att det är jobbigt för förskolan med måltider när det görs så svårt. Saknar H:s första förskola fortfarande, där allt kändes smidigt och flexibelt. Där det var frukost på drop-in under en halvtimmesperiod, säkerligen mindre personalkrävande när alla under 2 bara tjoffades ner i en Antilop-stol och fick en färdigbredd macka på en plasttallrik och en pipmugg med dryck… och vid 08-08.30, inte 07.00 prick som här. Vi stressar halvt ihjäl oss varje morgon, bara för att barnen ska hinna dit. Nog är jag glad att vara på kontoret vid 07.15, men en halvtimme senare hade nog varit bättre ändå med hänsyn till att jag ändå måste stressa iväg på eftermiddagen även när jag inte hämtar, för om middagen inte står på bordet kring 17 så krisar barnen så mycket att det inte går att äta, p.g.a. trötta efter tidig morgon.

Jag ältar detta, jag vet, för det är en sådan källa till omak och stress i min vardag. Och en kan ju inte bara välja och vraka på förskolor, utan får liksom ta det en får. Hursomhaver så bar jag alltså L i sele på ryggen igår morse, och kände mig som en militär på fältövning där jag halvsprang med min tunga ryggsäck. Och det gick väldigt bra?!? Jag orkade bra, och selens midjerem gick fint att dra ovanför gravidkulan.

Stokke-selen är nästan alltid det självklara valet, trots att t.ex. Tulan är skönare, eftersom det är så bekvämt att kunna ta på och av selen som en ryggsäck med barnet i, utan att behöva göra några krångliga manövrar där barnet ska vridas runt till ryggen i en öppen sele. Just vridmoment är något som jag märker har blivit svårt, och jag har verkligen ingen kraft alls i rörelser som omfattar musklerna i sidan av magen. Svänga tungstyrd kundvagn, till exempel, är nästan omöjligt. Jag var lite mör i kroppen efter lämningen, men mycket nöjd med att jag orkar en hel del fortfarande.

Jag har fortfarande glömt att börja använda stödstrumpor, och fick knappt på mig stövletterna när jag skulle byta om till lite ”tjusigare” skor till restauranglunch. Och även gympadojorna klämmer på ovansidan av foten så att det gör ont. Kan inte minnas att fötterna svullnat så tidigt under de andra graviditeterna?

Fortfarande inga besked om måndagens glukosbelastning, heller. Men min ena arm är fortfarande så här snygg efter fem dagar:

Förra glukosbelastningen med stick i fingret och omedelbart resultat kändes rimligare.

Annars kretsar mitt liv mest kring barnen just nu. Som sig bör i den här fasen av livet, så klart, men jag känner ännu mer intensivt för dem än vanligt. Längtar efter dem på jobbet och blir gråtmild bara jag tänker på dem. Vill ha dem nära, och är inte ens glad över att pappan själv tänker ta dem till nästangrannarna på middag ikväll, och jag alltså får ensamtid hemma. (Det ska ätas kräftor och jag är en stark anhängare av ”kräftor kräva dessa drycker” som den gamla Engström-planschen säger, utan öl och nubbe är kräftor INTE njutbara.) Men jag vill inte hålla barnen hemma heller, för de älskar ju nästangrannarna, och framför allt att få hänga med deras barnkära 13-åriga dotter, J.

Jag börjar mentalt göra plats för Hoppsan i barnaskaran (vi kommer att ha en barnaskara!), och funderar över hur det blir med tre. Lika jobbigt som när L var bebis? Värre? Eller är en bättre rustad för barn+bebis nu när en redan gjort det en gång? Vi har ju kommit i en bekväm fas där H och L är mer av en enhet, ”barnen”, eftersom inte mycket skiljer i deras behov och handhavande nu när de är 4 och nästan 2 år. Hur kommer bebis att passa in? Jag längtar i alla fall efter att få snusa bebishuvud med mörkt fjunigt hår igen, och se de där obetalbara nyfödingsminerna.

Idag väckte L resten av familjen vid strax före 06, precis som vilken annan dag som helst. Så nu är frukosten avklarad, och jag och H ska på utflykt till biblioteket senare, när L ska sova middag. Han har tjatat i en vecka om det. Det ska bli mysigt med en liten mamma-son-utflykt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.