92 dagar kvar till BF – mår bra men är orolig för provsvar

92 dagar kvar till BF – mår bra men är orolig för provsvar

Usch, vad jag avskyr denna väntan på provsvar! Är samtidigt jätterädd för att få resultatet, och känner att det liksom kan komma och attackera mig närsomhelst. Vet inte om det blir ett telefonsamtal från barnmorskan eller om det kommer ett brev på posten. Jag kan inte kontrollera vare sig resultatet eller när och hur jag kommer att få veta det.

Är sur över att jag mår så himla bra fysiskt, men att jag ändå kan vara sjuk utan att veta om det. Vill inte ha graviditetsdiabetes. Har ändå alltid varit lite… stolt är kanske fel ord, men nöjd med att ha haft så relativt komplikationsfria graviditeter och förlossningar trots att jag fått min övervikt och dess potentiella risker för mig och barnet skrivna på näsan av mödravården från allra första början. Och den där första barnmorskans tjat vid varenda möte om att jag minsann måste hålla mig ifrån läsken, fastän jag varken drack läsk eller gick upp nämnvärt i vikt. För alla vet ju att vi tjockisar bälgar i oss läsk i part och minut, eller hur? Det är ju sådana vi är.

Annars var tisdagen en bättre dag än måndagen, halsont till trots. Lite jobb blev jobbat. Mat blev inhandlad på sushistället bredvid jobbet på hemvägen, och middagen blev därmed färdigäten tidigt även fast jag fick n ä s t a n en heltidsdag på jobbet. Ungarna blev duschade och fick kolla Bompa iförda pyjamas. Om inte den lilla rövhatten som föll på min lott vid nattning hade tagit två timmar på sig att somna så hade det varit en perfekt kväll.

Hon har för övrigt börjat visa ännu fler tecken på att snart bli två år. En liten harang som låter ungefär ”ah-deh-dint” har identifierats som de första yttringarna av ”Jag vill inte!” och kombineras med något mer svårtytt ”ah-deh-dåh-neh-*valfritt ord t.ex. pappa/tvätta*”som också verkar vara någon form av nekande till en föreslagen aktivitet eller att fel person gör något. Fel person är ofta alla utom henne själv. 21 månader, och redan helt säker på att hon själv ska hälla upp sin egen mat ur karotterna, och själv smöra sitt bröd. Annars börjar tårarna forsa, och hela maten refuseras.

Och H… Han är så stor plötsligt. Både rent fysiskt och mentalt. Byxorna i storlek 104 är plötsligt alldeles för korta, och skorna vi köpte i början av sommaren redan för små. Han ser ut helt och hållet som en pojke nu, lång och smal och helt utan spår av knubbiga bebiskinder. De utspridda fräknarna på näsryggen kan vara det sötaste på denna jord när han tittar på en med de där lite sneda ögonen. Han håller rätt på veckans dagar och räknar ner till helgen, och funderar över skelett och gravar (de har jobbat med skelettet på förskolan, och uppenbarligen också pratat om att det ligger skelett under stenarna på gamla kyrkogården, som de passerade på väg till biblioteket häromdagen).

Hoppsan sparkar på precis som vanligt, och jag har börjat få svullna fötter varje kväll, som bränner och sticker och ömmar. En tendens till klåda under fotsulorna har börjat kännas av. Hjälp, det är ju tre månader kvar, hoppas jag slipper extremklådan jag hade främst när jag väntade H, då jag fick gå till sängs med våta strumpor varje kväll för att ens kunna somna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.