93 dagar kvar till BF – ny dag, ny förkylning

93 dagar kvar till BF – ny dag, ny förkylning

Jahapp jahapp… igår kväll fick jag ont i halsen. Igen. Tredje förkylningen på en dryg månad, jo man tackar.

Dagarna tickar stadigt neråt, och jag börjar misströsta om att få lite lugn och ro någon gång. Inte lugn och ro som i att få sitta i tystnad någonstans och göra vad jag vill. Det händer ju liksom bara inte i den här fasen i livet som kallas småbarnsåren. Men lugn och ro som i att någon sorts vardagslunk ska inträda för en längre period än en eller två veckor, och att få någon sorts rätsida på livet. Inget extremt, bara att hemmet ska vara i alla fall halvrent, att jobbet ska vara annat än bara ren och skär ångest.

Det kändes som att det mesta skulle vara avklarat nu i september: barnens sommarlov, semesterresorna och sensommarens födelsedagsinferno. (Vi har fyra födelsedagar i nära familj i andra halvan av augusti.) Men så blir det ett andra, mycket försenat, kalas för H i slutet av september, för att han så sett fram emot att bjuda kompisarna, och vi inte haft tid att ordna med det tidigare. Och jag och B ska försöka komma iväg på en liten weekend på tu man hand för att fira vår tioårsdag, som ju var dagen efter H:s födelsedag. Plus att B har börjat längta efter en höstig bilsemester, för vem vet om och när vi kan komma iväg som trebarnsfamilj? Och sen har vi november/december med födelsedagar i familjen i tät följd fram tills det är det dags för Hoppsans födelsedag.

Och nu en förkylning till. Allt känns bara för mycket. Veckodagarna som bara försvinner i ett sammelsurium av vakna-lämna-jobba-hämta-mata-sova, och helgerna då det är så svårt att få något gjort eftersom barnen kräver full uppmärksamhet, och där varje litet socialt åtagande eller nöje tar stora tuggor av tidsbudgeten för allt det där som bara behöver göras någon gång.

Jo, jag vet att det här är ett lyxproblem och ”bohoo, jag orkar inte åka på semester”, typ. Men det är lite där jag befinner mig i livet och i mitt mående – att även allt som borde vara roligt och lustfyllt förvandlas till måsten som bara måste avklaras, för att det inte finns tillräckligt med tid för alla andra måsten.

Nej, usch, jag har känt mig närmast PMS-pessimistisk. Jag har varit gråtmild och känt att allt är värdelöst. Att jag är värdelös. Det måste vara förkylningen.

Jag saknade ungarna riktigt mycket hela dagen, trots en intensiv helg ensam med dem. Eller kanske just därför. De har i sin tur varit riktigt mammiga också.

Hoppsan var (såklart) riktigt igång under glukosbelastningen, för hen fick ju också en rejäl sockerchock. De två timmarna passerade ändå relativt snabbt, och nu är det bara att invänta resultatet.

Den här gången var det inte bara ett stick i fingret, utan tre rör blod som skulle dras. Tack och lov var det en duktig provtagningssköterska (heter de ens så?) som fick ut sitt rör snabbt med bara ett stick varje gång. Jag kan vara lite svårstucken, och ibland har de fått sticka längre ner på armen efter fruktlöst grävande i armvecken. Men jag är såklart rejält blå i båda armvecken:

Långärmat resten av veckan! (Jag är gravidvarm, och går gärna till jobbet i kortärmat fortfarande 😀 ) En sak jag tänkte på vid provtagningen var att jag tyckte att blodet såg mörkare ut än vad det brukar göra. Undrar vad det kan betyda?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.