94 dagar kvar till BF – alla överlevde helgen (if just barely) och glukosbelastning

94 dagar kvar till BF – alla överlevde helgen (if just barely) och glukosbelastning

Söndag igår, och sista dagen på min ensam-med-barnen-helg. Dagen var …inte lika bra som lördagen.

Förutsättningarna var ungefär desamma, men både jag och barnen var tröttare när de för andra dagen under helgen gjorde en tidig morgon. 05.53 var båda ligisterna klarvakna och tumlade runt i sängen och krävde att jag skulle läsa ”Busiga Bebben”. Jag var aptrött och hade sprängande huvudvärk och var inte så pepp på det. Då hade båda kommit i säng en timme senare än vanligt, men de skulle ändå upp på vanlig vardagstid. Suck!

Jag fick inleda morgonen med att ta itu med hela helgens disk, som tidigare staplats på hög, och efter frukost var jag helt färdig, och barnen var oregerliga. Dags för påklädning och genast ut på shoppingtur. Delvis för att handla mat, men mest för att komma ut innan någon slog ihjäl någon.

Innan vi kom iväg lyckades H dock sparka ner L från vår höga kontinentalsäng så att hon gjorde en baklängesvolt över badrumspallen som står bredvid sängen. Det är tur att barn är så mjuka, för en annan hade ju brutit nacken om en ramlat på det där viset. Allt gick bra, men L var ledsen, och jag skrek på H, och H var ledsen och allt var bara piss ett tag där.

Sedan kom vi iväg, och kom inte hem igen förrän klockan var närmare två på eftermiddagen. Barnen var så trötta, så trötta, och mamman med. Långpromenaden med dubbelvagn och matvaruinköp kändes av bak i höfterna, och sista vägen hem sved och brände det rejält i nedre delen av magen också. Blodsockret var förbrukat, och magsyran gick ungefär uppöver örsnibbarna. En snabb lunch bestående av stekt falukorv och stuvade makaroner föll väl ut, men efter det var det en eftermiddag med mest bråk och skrik som följde.

L var i det trötthetsstadiet då hon bara gör bus, som någon sorts nödrop: ”Hallå, ser du inte att jag behöver sova, lägg mig nu för guds skull!”, men det var dels för sent för en tupplur, och dels är det nästan omöjligt att natta henne för dagvila när en är ensam med båda ungarna. För H vill inte vara själv på övervåningen, och kan inte vara tyst och stilla nog om han följer med ner. Nästa gång ska jag se hur hon svarar på att placeras på balkongen i en vagn, det fungerade ju när hon var mindre, men det har ju inte fungerat under årets varma sommar, med balkongen i söderläge.

H var i sitt ”esse” vad gäller övertrötthet, och skulle hoppa i soffan, hindra sin lillasyster i allt hon gjorde. Planen var att jag skulle duscha med dem så att de var rena inför den nya veckan, och sedan skulle jag laga middag och så skulle vi äta tillsammans allihopa när B kom hem. När vi började klä av oss inför duschen skulle H ”prutta” på min mage och skrikskratttjuta och daska sin syster på blöjrumpan, och kunde inte ta till sig ”Nej!” eller ”Stopp!” (”Topps!” som L säger, och håller fram handen.) Då kände jag bara att ”Nej, detta kommer inte att fungera.” och tog beslutet att det fick bli middagsmacka och omgående sänggång för barnmonstren.

Två nyduschade barn åt mackor (=smorde in sig själva med smör), och sedan sov de faktiskt båda två inom en kvart från det att boken var färdigläst.

Och tur var väl det, för B fastnade i köer och var inte hemma förrän efter 20. Att middagen blev sen var dock bara bra för mig, som skulle vara fastande sedan. För just nu sitter jag med en hel flaska sockerlösning skvalpandes runt i den annars tomma magsäcken. 20 minuter har gått, och om 40 minuter ska jag ta ett andra blodprov (ett togs innan drycken) och sedan om ytterligare en timme ännu ett. Jag har inte ens fått dricka vatten sedan igår kväll.

Var jag sitter? På en träbänk i ett öppet väntrum på en vårdcentral i Täby. Illamåendet går i vågor och här sitter jag helt öppet och folk kommer och går och nummerlappsdisplayen tutar oupphörligen. Jag känner mig så utsatt, och hade aldrig ens gått hit om jag vetat att det skulle vara så här. På provtagningen på DS, där glukosbelastningarna varit tidigare, har de ett särskilt rum där det max är två personer som gör glukosbelastning samtidigt. Tyst och avskilt och lugnt och några hyfsat bekväma stolar att sitta på, eller en brits att ligga på. Bord så att en lätt kan plocka upp en dator eller en korsordstidning eller något annat för att sysselsätta sig och hålla illamåendet i schack. En får sitta helt i fred tills tiden har gått ut och en sköterska kommer för att ta blodproverna. Men här i väntrummet på vårdcentralen sitter jag, för jag får inte gå härifrån, utan måste sitta still och ta det lugnt hela de två timmarna. Verkligen jättelugnt, känner mig inte alls stressad…

Igår hade jag dock en så här lugn stund efter att ungarna somnat. Bara jag och Hoppsan i magen, ett glas Ramlösa original och husrenoveringar på teven. Efter att jag och B ätit middag var det dock slut på lugnet, för då vaknade L och ville bara ha mamma, och ville inte somna riktigt.

Pappa dög inte (han var väl inte pålitlig efter sin långa frånvaro), vilket är så lustigt. Båda barnen har pratat och längtat och pratat och längtat, men när pappan väl kommer hem så får han inte ens en kram av någon av dem. Det är som att de måste visa att han är i onåd för att han varit borta.

Så jag fick dricka en kaffe (no way att jag skulle missa kvällskaffet inför fastan) med L i knät i soffan, och sedan gå och sova med henne.

En och tjugo kvar. Behöver jobba, men det finns inget bord att ställa upp datorn på… Det känns också som ett rent hån att det är regnigt den här gången också, precis som förra glukosbelastningen. Jag vill gå ut och lapa ur vattenpölarna, suga på trädens våta löv, och slicka regndropparna från fönsterrutorna. Detta är tortyr!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.