100 dagar till BF, och språkutveckling vid 21 månader

100 dagar till BF, och språkutveckling vid 21 månader

Idag börjar nedräkningen, 100 dagar kvar till bebis.

Undrar om jag klarar av en daglig rapportering? Jag tänker i alla fall försöka.

Hoppsan lever om precis som vanligt, och igår bokade jag in glukosbelastningen till nästa måndag. Fint sätt att sparka igång veckan på, va? Förutom att det är *urk* så har jag denna gång en anledning till lite oro, efter att ha uppmätt det högsta blodsockervärdet jag någonsin haft vid någon kontroll hos barnmorskan förra veckan. Hoppas, hoppas att det bara var morgonmuffinsen från Espressohouse som spökade!

Jag hade också lyckats supa bort min pappersremiss, så jag fick ringa barnmorskemottagningen och be dem skicka en ny. Sedan upphittades såklart den första hemma…

Jag har också fått kallelse till TUL i slutet av oktober, det måste vara någonstans kring vecka 32. Kanske det sista ultraljudet någonsin? Fast om jag utvecklat graviditetsdiabetes blir det nog ett antal till. Med H fick jag göra ett TUL i vecka 37 också på grund av ett hopp uppåt på SF-kurvan, men han var ju helt normalstor, bara en kurva över medel.

Barnmorskemottagningen på DS. Blodprov på DS provtagningscentral. Ultraljud i Mood-gallerian. Barnmorska på DS. Ultraljud på Odenplan. Barnmorska på DS. Glukosbelastning är inte längre på DS provtagningscentral, utan då ska jag kuska iväg till Aleris i Täby centrum. Nästa ultraljud blir på Sophiahemmet. Vilket sammanhang under en enda graviditet, va?

Tur att jag hinner föda innan barnmorskemottagningen läggs ner i alla fall. Om jag bryr mig om att gå på efterkontroll så blir det dock någon helt annanstans. Jag gick inte på någon efter L, och det tog mig 2-3 månader innan jag masade mig iväg efter H. För det måste en ju boka in själv, och då undviker jag det gärna pga hatar gynundersökningar. Går inte gärna på sådana utan att ha blivit kallad. Det känns så märkligt att plötsligt behöva visa upp hela ”härligheten” för barnmorskan som bara klämt en på magen under en hel graviditet….

Apropå hela härligheten så har L, som lär sig nya ord i en helt rasande takt, nu fått ett namn på det hon har mellan benen. ”NIPPA!” tjuter hon förtjust och pekar. Även ute på restaurang. Gulligt, men smått pinsamt. För jag vill ju gärna bekräfta att hon lärt sig ordet rätt, som vi gör med andra ord hon snappar upp, och även befästa att det är något helt normalt och bra att ha en snippa. Men när hon ska peka ut den för random folk… lite skämsigt blir det ju…

Kroppsdelar är generellt intressanta just nu, och bland det roligaste är att varje dag gå igenom vilka i familjen som har svans och inte. Tio gånger tio gånger ska det konstateras att mamma, pappa, L och ”Ejje” (H) inte har svans, men att katten Kajsa har det. Och Doris och Minna. Varje insomning och uppvak ska mammas ögon, näsa och mun pekas ut. Eeuga, mejah (ett mera, till öga) näsha, munn. Ååål bott! (Stryka bort håret från ansiktet.) Armar, fötter, händer, ben, rumpa och navel (nana) kan också namnges.

Hon lärde sig äntligen sitt eget namn för ett par veckor sedan också, efter att ihärdigt ha insisterat på att hon också heter ”Mamma” det senaste halvåret eller så. Hon måste vara uppe i minst hundra ord nu, och det tillkommer något nytt varje dag.

Det gulligaste är att hon är väldigt medveten om känslor hos andra runt omkring sig, gestikulerar mot ögat och säger ”sess” när hon hör eller ser någon som är ledsen. ”Ajjj” när någon är arg. Ett drama som utspelade sig för en dryg vecka sedan, då jag på väg mot förskolan fick rädda en ung skata som lyckats fastna med huvudet mellan två staketstolpar, pratar hon mycket om. ”Båååge. Sassa.” (Fågel. Fastnat.) säger hon bekymrat. Och jag får försäkra att allt gick bra – mamma hjälpte fågeln och den flög iväg.

Det är verkligen en fröjd att vara hennes mamma just nu, att hela tiden bli inbjuden att ta del av hennes alltmer växande medvetenhet. Och hon är så glad. När hon inte är sur. För då är hon jättesur. Springer iväg och tjurar i hörn. Springer fram och slår på en och springer tillbaka till sitt hörn. Sådana stora känslor hela tiden.

Nej, nu är det dags att jobba lite. 100 dagar kvar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.