BM-besök vecka 24+4

BM-besök vecka 24+4

Idag var det dags för graviditetens tredje barnmorskebesök. Stackars B fick inte vara med denna gång heller (förra gången fick han vänta i bilen utanför med en prickig fröken L), eftersom inte en endaste parkeringsplats stod att finna på hela DS, trots att vi var nästan en halvtimme tidiga, så han fick stanna i bilen.

Besöket inleddes med att min barnmorska berättade att de fortfarande inte visste något om vad som skulle hända efter att barnmorskemottagningen på DS läggs ner vid årskiftet. Alla inskrivna gravida som kanske bara släpps vind för våg, om ingen privat aktör hinner ta över verksamheten och starta upp i närområdet. Och både ultraljudsmottagningen och amningsmottagningen på sjukhuset har redan stängts. Simpel kvinnosjukvård är tydligen inte värdigt ett akutsjukhus… Varför verkar detta inte ha blivit en valfråga i landstinget?

Nåväl, tillbaka till min graviditet. Vi konstaterade att jag mår bra, som jag brukar göra. Blodtrycket var bra: 115/65. Det första SF-måttet denna graviditet var normalt och lite över medel, siffran var nog 24. Hb var bra, men jag har redan förträngt siffran, kanske 129? Det lilla hjärtat pickade på i 140-145 slag i minuten. Jag hade lagt på mig drygt 1,5 kilo sedan inskrivningen.

Det enda smolket i glädjebägaren var blodsockret, som låg på hela 8,7! Okej, jag hade kanske ätit en stor muffin och en flat white från Espressohouse istället för frukost, men det var drygt två timmar tidigare, och mitt blodsocker har aldrig under mina tre graviditeter legat så högt vid någon mätning.

BM hade redan skrivit ut remiss till glukosbelastning, så jag får väl se vad den utvisar. Men jag kan inte förneka att jag är orolig. En knäpp på näsan för mig som nonchalant utgått från att allt kommer att gå som på räls även denna gång bara för att det gjort det tidigare. Jag har ju både ärftlighet, i form av en förälder med typ 1-diabetes, och övervikt, som placerar mig i riskzonen för graviditetsdiabetes.

En graviditet utan oro var det, ja. Nu har jag redan hunnit googla graviditetsdiabetes och börjat oroa mig över de hemska följder det kan få. Utöver de allra hemskaste, med missbildningar och fosterdöd, så är det risken för kejsarsnitt som skrämmer mig mest. Det är verkligen det allra sista jag vill. Jag vill inte bli ”snuvad” på min sista förlossning, eftersom mina två tidigare varit de absolut häftigaste upplevelserna i mitt liv, och jag skulle inte känna så för en operation, även om den gav mig en bebis. Jag är inte rädd för att föda, men jag är livrädd för operationer.

För mig har det känts viktigt att ha så lite ”sjukvårdsinslag” som möjligt under förlossningen, och har tyckt att redan infart i handen och diverse bälten med mätare har stört upplevelsen. Det liksom kliniska och sjukhusaktiga är skrämmande och främmande för mig, men inte förlossningens smärta och liksom naturkraft, även när den övermannar mig. Jag föredrar att själv vara den som har kontrollen, även om det är sjukt svårt och smärtsamt, än att lämna över den till någon annan. Jag fattar att det för många andra är precis tvärtom, och värderar ingen annan i detta, det här är mina rent personliga känslor kring min egen kropp och mina egna förlossningar.

Om jag inte hade varit en fegis hade jag nog övervägt en hemförlossning bara för att få föda ostört och på mina egna villkor. Men föredrar ändå tryggheten på ett sjukhus och accepterar alla de åtgärder som rekommenderas av de som är utbildade och vet bättre än jag, för att säkerheten för mig och bebisen ändå väger tyngre än min högst egoistiska längtan efter en ”förlossningsupplevelse” och eventuella obehag i att bli ”utsatt” för vårdåtgärder eller att känna mig överkörd i mitt barnafödande.

Jag ska själv ringa och boka en tid för glukosbelastningen, och det blir väl kanske om ett par veckor, men tills dess får det vara slut på fikabröd och glass för min del…

Hemorrojder?

Hemorrojder?

Nu är det ett sådant här läge där jag ska bege mig en bra bit utanför min komfortzon. För att jag hela tiden har haft som mål att den här lilla bloggen ska spegla mammalivet sådant som det är (för mig), utan rosenskimrande filter. Jag SKA berätta även om det jobbiga, det smärtsamma och det pinsamma.

Ok. Here it goes. Läs för guds skull inte vidare om du är känslig och inte vill ha too much info. Jag misstänker att jag drabbats av hemorrojder. Jag har hört att det drabbar majoriteten av gravida och nyförlösta kvinnor någon gång, men det är väl kanske inget man gärna pratar om. Det kan kanske nästan vara förvånande att jag inte drabbats tidigare, med stillasittande arbete, övervikt och nu tredje barnet på gång.

Jag har varit hård i magen och/eller förstoppad under alla mina graviditeter. Denna gång mer hård i magen än förstoppad (jag har alltså kunnat bajsa i princip dagligen, under graviditeten med H kunde det gå 3-5 dagar mellan gångerna). Men det är inga mjuka korvar som kommer ut, utan mer som hårda, vassa stenar. Och det har nu börjat göra ONT att gå på toaletten. Det svider i timmar efteråt. Och det är …något…något ömt… som liksom buktar ut i ändtarmsöppningen.

Jag ska på BM-besök imorgon, men vet inte om jag vågar ta upp detta. Tänk om hon vill TITTA? Jag dör ju av skam bara av tanken. Kanske köper jag bara en sådan där receptfri salva och testar det först? Av det jag har läst så brukar hemorrojder orsakade av graviditet och förlossning ändå gå tillbaka av sig själva, så jag kanske slipper söka vård för det. Hoppas jag.

Over and out.

Den långa väntan på hotellfrukosten…

Den långa väntan på hotellfrukosten…

Igår var vi och firade en bemärkelsedag i familjen, med middag och övernattning på Såstaholm.

Och, ja… Det är ju som det är att resa bort på sånt här med två små barn i släptåg. En snabb ankomstdrink, med ett sprucket vattenglas och några nävar pulvriserade chips som följd. Ganska snabbt två små som inte hade lust att sitta stilla vid ett bord.

Lite härjande på rummet, som var väldigt fint men också väldigt icke-barnanpassat. Porslinsfigurer och speglar överallt, och en lampa med prismor som hängde ungefär 40 centimeter ovanför mitten av den bäddsoffa som bäddats ut till barnen i ett separat litet rum. Ett lamphänge åkte av inom en kvart… Ett varsitt litet gosedjur på sängen var dock en väldigt gullig gest!

Middagen var sedan riktigt bra, serverad i en av de trevligare matsalarna jag varit i. Mycket textilier i vilsamma guldbeiga toner, och riktigt dämpad belysning, med oljelampor brinnande på borden. Precis min smak, det finns inget jag tycker sämre om än att äta i hemska, kala och fullt upplysta lokaler med typ hårda bänkar att sitta på.

En förrätt med matjessill och rökt löjrom (tyvärr serverad i en burk, vilket jag tycker är ett snyggt, men väldigt opraktiskt, oskick som praktiseras på många restauranger nuförti’n – så svårt att äta ”snyggt” ur) följdes av piggvar med potatispuré, brynt smör och hasselnötter, och en ängssyresorbet med krusbär och mandelkaka. Desserten var dock lite väl syrlig, och hade behövt lite mer smak av den vita choklad som fanns i menybeskrivningen. Hörs det att jag börjat tycka om mat igen, efter flera långa månader av aversioner mot allt?

Barnen skötte sig förhållandevis bra, och mumsade på plättar med färska blåbär, hallonsylt och grädde, följt av glass med färska hallon. Men det är ju ändå en konstant anspänning att äta ute med dem – alla mina känselspröt ständigt riktade åt deras håll, så jag kan inte alls hänga med i någon konversation, medan jag kastar i mig maten (för vem vet när det blir kris och panik). När de väl ätit upp allt blev det ändå lugn och ro under vuxendesserten, med två mycket trötta barn som satt och tittade på varsin padda/telefon.

Sedan blev det världens snabbaste nattning, då både barn och mamma sov (i stora sängen såklart) inom fem minuter. Pappan fick fortsätta umgås med sällskapet lite till över kaffe och avec. En fördel med att vara preggers är ju att det inte direkt är någon uppoffring att vara den som går tidigt till rummet med barnen. Eller, om jag ska vara ärlig så gör det mig sällan något i vanliga fall heller…

Nu är det morgon. L vaknade vid 05, sovgosade till 06, då hon väckte storebror och började dagen på riktigt. Nu är klockan efter 07, och inte förrän 08 öppnar frukosten. Som mycket generöst är öppen till 11, men det är ju föga intressant när en har småbarn med… Eller är gravid och älskar frukost över allt annat, och vill ha det GENAST när en öppnar ögonen…

Snart bara en halvtimme kvar, så nu kan jag i alla fall börja med påklädning inför avgång mot frukost.

Såstaholm, som var en ny bekantskap för mig, får gärna besök av oss igen. Men hellre utan barn. Fin miljö, bra service, vackra rum med sköna sängar och pösiga duntäcken, kanongod mat i trivsam matsal. 4 av 5 stjärnor från mig om barnen räknas bort, som familjeresmål 3 av 5.